Professuren i civilrätt med internationell privaträtt vid Uppsala universitet, som förut innehafts av nuvarande universitetskanslern Östen Undén, sökes av docenterna Phillips Hult, Stockholm, och Åke Malmström, Uppsala. Sakkunnigutlåtandena i befordringsärendet äro nu avgivna. Samtliga sakkunniga förklara båda sökandena kompetenta till professuren. De giva företräde åt doc. Hult.
    En av de sakkunniga, prof. C. J. Arnholm i Oslo, yttrar om doc. Hults doktorsavhandling »Bidrag till läran om försäkring av tredje mans intresse» (1927, se SvJT 1927 s. 445), att han sätter boken i det hela mycket högt. Angående doc. Hults arbete »Om kommissionärsavtalet I» (1936) anför prof. Arnholm, att han är böjd för att sätta detsamma högre än de sakkunniga gjorde då Hult konkurrerade om professur i civilrätt vid Stockholms högskola (se SvJT 1937 s. 169), ehuruväl han på det hela taget instämmer i de invändningar som då gjordes mot boken. Beträffande doc. Malmströms produktion anför den sakkunnige, att den positivrättsliga delen därav icke ger vare sig särskilt omfattande eller särskilt betydelsefulla bidrag till självständig lösning av de behandlade ämnena men att doc. Malmströms senare arbeten visa påtagliga framsteg i dessa avseenden. Dessutom äger doc. Malmström enligt den sakkunnige otvivelaktigt förmåga att urskilja problemen och uppställa dem på ett sätt som ägnar sig för fruktbärande diskussion. Prof. Arnholm lägger också en viss vikt vid doc. Malmströms rättshistoriska och sociologiska studier.
    Prof. Karl Benckert, Sthm, hänför sig beträffande doc. Hults äldre arbeten väsentligen till vad han anfört om dem i det nyssnämnda tidigare befordringsärendet. Om sökandens senare arbeten yttrar sig den sakkunnige erkännsamt. Prof. Benckert erinrar, att i det tidigare befordringsärendet det mot doc. Hults om logisk klarhet vittnande författarskap framställdes främst den anmärkningen, att hans uttalanden stundom vittnade om en viss brist på realitetssinne. Denna invändning kunde emellertid ej med fog framställas mot hans senare arbeten. Doc. Hult måste anses ha mycket väl styrkt sin skicklighet till en professur i civilrätt. Hans omfattande och innehållsrika författarskap utmärkte sig ej blott för logisk skärpa utan även därigenom, att förf. ej väjde för svårigheterna utan ginge till botten med problemen, även om han någon gång anlade ganska ensidiga synpunkter. I internationell privaträtt, som vore ett biämne, hade doc. Hult styrkt sig äga erforderlig kompetens och, såvitt prof. Benckert kunde bedöma, mera därtill.
    Beträffande doc. Malmströms arbete »Till frågan om villkor vid fastighetsköp, I, II» (1932, 1933, se SvJT 1934 s. 257) anför prof. Benckert bl. a., att huvuduppgiften i arbetets senare del, som avser gällande rätt, varit att fatta ståndpunkt till den i nutida svenskt rättsliv förhärskande uppfattningen, att JB 1:2 andra st. är att tillämpa så, att av säljaren uppställda resolutiva villkor äro förbjudna men suspensiva tillåtna. Var och en, som sysslat med

 

tolkningen av detta lagrum och judikaturen på området, torde vara benägen ge förf. rätt i att det erbjöde mycket stora svårigheter att genomföra distinktionen mellan suspensiva och resolutiva villkor i fråga om fastighetsöverlåtelse. Förf. ville emellertid underkänna denna distinktion över huvud. Medges skulle även, att de gängse definitionerna av suspensiva och resolutiva villkoren vore mindre tillfredsställande, och förf:s kritik av dessa kunde efter prof. Benckerts mening ej frånkännas ett visst berättigande. För att tränga ned till den realitet, som låge bakom de mera schablonmässiga allmänna definitionerna, hade förf. emellertid bort närmare undersöka distinktionens verkliga innebörd vid olika slag av rättshandlingar, främst obligatorisk utfästelse å ena och överlåtelse å andra sidan. Förf. hade haft så mycket större anledning att upptaga frågan om distinktionens innebörd vid obligatorisk utfästelse till mera ingående behandling, som svensk rätt i fråga om fordringar hade centrala lagstadganden som klart byggde på skillnaden mellan suspensiva och resoiutiva villkor, nämligen konkurslagens bestämmelser om villkorliga fordringars bevakning och rätt till utdelning i konkurs. De resultat, vartill förf. kommit i detta parti av avhandlingen, vore enligt prof. Benckerts mening ej hållbara. Med hänsyn till de behandlade spörsmålens mycket svåra natur syntes detta emellertid ej alltför mycket böra läggas förf. till last. Och förf:s kritik av den gängse läran, att enligt JB 1:2 andra stycket resolutiva villkor skola anses förbjudna vid köp och byte av fast egendom syntes den sakkunnige värdefull. I vad framställningen handlade om verkan av ett otillåtet förbehåll i ett köpeavtal, syntes den prof. Benckert innehålla beaktansvärda synpunkter och leda till positivt värdefulla resultat.
    Beträffande doc. Malmströms bok »Successionsrättsliga studier» (1938) uttalar prof. Benckert, att arbetet som helhet vittnade om doc. Malmströms fortsatta skolning som juridisk författare men att det i stort sett — väl delvis sammanhängande med det behandlade spörsmålet — syntes mindre givande än förstlingsarbetet. Angående skriften »Det s. k. kvalifikationsproblemet inom internationell privaträtt» (1938) yttrar den sakkunnige, att förf:s kritik av äldre teorier syntes i stort sett mycket belysande, under det att han något knapphändigt framlagt den av honom själv framlagda teorien, som i varje fall i dess föreliggande utformning gåve domstolarna ganska liten ledning och kunde innebära vissa vådor för rättssäkerheten.
    Den tredje sakkunnige, prof. Hjalmar Karlgren i Lund, uttalar angående doc. Hults avhandling om försäkring av tredje mans intresse, att den enligt hans mening är ett imponerande, tungt vägande specimen, och anför vidare, att förf. med en grundlighet som söker sin like och med en mogenhet som man sällan möter i förstlingsarbeten penetrerar ett flertal av försäkringsrättens mest centrala och vanskliga spörsmål samt lämnar värdefulla bidrag till deras lösning. Metodiskt representerar förf. enligt den sakkunnige, visserligen på ett mycket framstående sätt, en utpräglat konservativ riktning inom rättsvetenskapen. Även angående doc. Hults övriga arbeten fäller prof. Karlgren erkännsamma omdömen. Han slutar med att uttala, att det är uppenbart att doc. Hult styrkt sin kompetens till professuren. Hans kompetens vore enligt den sakkunniges mening stark.

 

    Prof. Karlgren anför beträffande doc. Malmströms avhandling om villkor vid fastighetsköp, att kritiken av distinktionen mellan suspensiva och resolutiva villkor vid ytligt betraktande tedde sig bestickande men att den vid närmare granskning visade sig icke föra längre än till ett påvisande av att begreppsbestämningen lider av brist på tillräcklig precisering. Om doc. Malmströms bok »Successionsrättsliga studier» säger prof. Karlgren, att förf. på det hela taget främst intresserat sig för konstruktiva och därmed sammanhängande problem samt fortsätter:

 

    »Dessa äro ock i och för sig ingalunda oviktiga, om man icke inlåter sig på begreppsjurisprudensiska utläggningar utan inskränker sig till att utreda, huruvida i lagtexter, lagmotiv och rättsvetenskap använda begrepp och konstruktioner på ett tillfredsställande sätt ge uttryck åt av lagstiftaren åsyftade eller eljest godtagbara rättsregler. Därpå går väl i själva verket varje förnuftig modern undersökning av konstruktionsspörsmål ut; förf. intager härutinnan icke, som han möjligen tänker sig, någon särställning. I sina ifrågavarande undersökningar ådagalägger nu förf. en betydande skicklighet. Här är han i sitt rätta element. Läsaren riktigt känner, hur väl han trivs med att tumla om med olika konstruktionsskiftningar och 'betydelsenyanser'. Utredningarna utmärka sig för skarpsinne, stringens, korrekthet. Bakom desamma ligger ett omfattande litteraturstudium. Formellt är framställningen synnerligen god; den störes dock något av upprepningar och över huvud av alltför stor omständlighet. En särskild fråga är ju emellertid, om de i arbetet behandlade konstruktiva uppgifterna varit tillräckligt givande för att motivera en så ingående behandling. För min del ställer jag mig tvivlande i detta hänseende, åtminstone beträffande den som avses i bokens första och längsta parti. Någon motsägelse mellan talet om dödsboet som juridisk person och satsen om delägarnas förvärv av kvarlåtenskap omedelbart vid dödsfallet existerar naturligtvis icke, om man — som lagberedningen uppenbarligen gör — i sistnämnda sats allenast inlägger, att något särskilt tillträde av arvet (aditio hereditatis) icke erfordras, att delägarna genast vid dödsfallet erhålla andel i den samfällighet som dödsboet, den juridiska personen, utgör, däremot icke några konkreta tillgångar eller andelar i sådana, samt att förty den omständigheten att en delägare vid skiftet erhåller mera än som matematiskt motsvarar arvslotten (enligt överenskommelse vid skiftet eller kanske till följd av att en annan delägare avstått från arvsrätt) icke innebär förvärv av egendom från den eller de övriga delägarna personligen utan endast en konkretisering, en 'utläggning' i konkreta tillgångar, av den redan vid dödsfallet förvärvade andelen. Förf. kommer också så småningom själv till konstaterandet av att, om man fattar lagberedningen på ett sätt motsvarande det nu antydda, en 'dissonans' icke behöver uppstå. Men krävdes verkligen en så stor apparat för att fastställa denna sak?»

 

    Juridiska fakulteten i Uppsala har förklarat båda sökandena kompetenta. Doc. Hult har satts i främsta rummet.

I. S.