I förestående artikel giver dess förf. uttryck för den uppfattningen att statsmakterna visserligen äro oförhindrade att ingripa i fråga om de enskilda järnvägarna, eventuellt inlösa desamma, även om ett ifrågasatt ingrepp skulle sakna tydligt stöd i koncessionsbestämmelserna, men att de däremot icke äga befogenhet att uppställa andra inlösningsgrunder än de i koncessionerna angivna. Till stöd för den av 1936 års järnvägskommitté i detta hänseende uttalade meningen, som väsentligen skiljer sig från den av förf. framlagda, må anföras följande.
    Enligt koncessionerna skall regelmässigt inlösningssumman antingen motsvara kapitaliserade beloppet under de sista tio åren av vederbörande koncessionsenhets nettobehållning av trafiken eller ock bestämmas av gode män. Det förstnämnda alternativet, som utgår ifrån en rent bokföringsmässig uppskattning av järnvägens värde, har kommittén efter en ingående kritik utmönstrat. I stället har kommittén funnit, att bestämmelsen om en värdering av gode män för lösesummans fastställande bör vid en eventuell tvångsinlösen i princip bibehållas. I anslutning till denna uppfattning hava lagförslagets inlösningsregler blivit utformade. Skillnaden mellan dessa och de i koncessionerna upptagna ligger bland annat däri, att vid koncessionsenligt järnvägsförvärv lösesumman beräknas för varje koncessionsenhet för sig och att inlösningen avser endast själva järnvägsfastigheten med vad därtill hör, under det att järnvägsföretagets övriga egendom, som i regel är ett nödvändigt komplement till järnvägstrafiken, lämnas åsido. Lagförslaget åter innebär, att en totalöverlåtelse av tillgångar och skulder skall komma till stånd i samband med avvecklingen av det järnvägsbolag som inlöses. Därvid förutsättes att full ersättning utgår för den egendom som avstås. Några principiella hinder mot en lagstiftning av denna innebörd torde icke kunna påvisas, enär den tager tillbörlig hänsyn till de genom koncessionerna uppkomna rättsförhållandena och tillika utgår ifrån grundsatsen om ersättning efter fulla värdet.
    Vad särskilt angår frågan om rättsställningen för de järnvägar, som koncessionerna tillförsäkrat rätt till ett visst överpris vid en statsinlösen, är att märka, att detta överpris förutsatts skola utgå vid en successiv inlösen av olika järnvägar. Vid en sådan kan järnvägsägaren tydligen lida skada utöver värdet av själva järnvägsegendomen genom att

 

järnvägen, som måhända utgör en värdefull länk i ett större nät, mot ägarens vilja utbrytes ur detta nät, vilket ekonomiskt utgör en enhet. Enligt lagförslaget blir det mot ägarens bestridande icke fråga om inlösen av en sådan linje; förslaget förutsätter inlösen av hela järnvägsföretaget med allt vad därtill kan höra, såsom tomtmark, hotell, aktier i annat järnvägsbolag, bussrörelse m. m. Önskar staten tvångsvis förvärva den av förf. angivna järnvägslinjen Falun—Göteborg, åligger det sålunda staten att påkalla inlösen av Bergslagernas järnvägsaktiebolag och därvid övertaga bolagets hela rörelse efter dess fulla värde. Vid sådant förhållande synes bestämmelsen om visst överpris kunna utan kränkning av enskild rätt eftergivas.

Chr. Gemzell.