PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAGTILL RÄTTEGÅNGSBALK.

NÅGRA ANTECKNINGAR OCH REFLEXIONER.

AV

PROFESSOR EMERITUS ERNST KALLENBERG.

I.

Man kan urskilja två skeden i det under förra hälften av 1800-talet påbörjade och sedan, med längre eller kortare avbrott, bedrivna arbetet på en processreform, avseende att ersätta rättegångsbalken i 1734 års lag med en ny processlag. Under det första av dessa skeden avgåvos Lagkommitténs och Lagberedningens förslag samt Nya Lagberedningens principbetänkande. Medan Lagkommitténs och Lagberedningens förslag huvudsakligen åsyftade att i detaljer ändra eller att fullständiga vår gällande processrätt, föreslog Nya Lagberedningen mera vittgående och radikala ändringar däri. Men för samtliga dessa tre reformarbeten var dock gemensamt, att de bibehöllo den huvudprincip för det processuella förfarandet, enligt vilken rättegångsmålen avgöras på grundvalen av skrift: protokoll, inlago reller andra skriftliga handlingar. Till det senare av nämnda två skeden höra Processkommissionens betänkande av den 15 december 1926, K. M:ts proposition till 1931 ars riksdag angående huvudgrunderna för en processreform samt Processlagberedningens den 29 november 1938 dagtecknade förslag tillrättegångsbalk med motiv.1
    Under tiden efter tillkomsten av Nya Lagberedningens principbetänkande hade man inom allt vidare kretsar i vårt land, bland dem som över huvud hysa något intresse för en processreform

1 Om Processkommissionens betänkande och den kungl. propositionen har jag yttrat mig i SvJT för 1927 och Svensk Tidskrift för 1931.

1—407004. Svensk Juristtidning 1940.

2 ERNST KALLENBERG.och äga någon sakkunskap i ämnet, blivit övertygad om, att en ny svensk processlag måste byggas på de grundsatser för det processuella förfarandet, som man alltjämt, oaktat deras ansenliga ålder, betecknar såsom moderna, och som redan för länge sedan fått bestämma utländsk processlagstiftning, nämligen muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna. Processkommissionen, som intog en över hövan kritisk ställning till vårt bestående rättegångsväsende, förordade i anslutning till dessa grundsatser en radikal omgestaltning därav. De kraftiga gensagor, som från skilda håll riktades mot kommissionens betänkande, föranledde ovannämnda kungl. proposition, om vilken i stort sett kan sägas, att den ej i så hög grad som kommissionen velat bryta med det bestående, särskilt därutinnan, att den mera beaktat värdet av, ja i ej ringa utsträckning nödvändigheten av, att det muntligen framförda processmaterialet genom protokollföring (eller annan anordning) bevaras för framtida bruk. Efterde riktlinjer för en processreform, som sålunda uppdragits, och i enlighet med de ytterligare direktiv i samma riktning, som givits av riksdagen, har Processlagberedningens förslag utarbetats.
    Ifrågavarande förslag omfattar processens (i trängre mening) båda huvudarter, civilprocess och straffprocess. Den granskning, jag i det följande skall anställa, har jag, på det att den ej måtte bliva över måttan skrymmande, begränsat till civilprocessen, utom för så vitt fråga är om stadganden, som äro gemensamma för båda processarterna. Detaljer, som sakna principiellt intresse, komma över huvud ej i betraktande.
    Att det i främsta rummet blir fråga om reglerna för det processuella förfarandet, framgår redan av de antydningar, som ovan lämnats. Andra huvuddelar av förslaget röra domstolsväsendet och bevisningen. Vad beträffar domstolsväsendet förhåller det sig, såsom numera allmänt inses, på det sätt, att förfarandet måstevara avgörande för domstolsorganisationen och icke omvänt domstolsorganisationen för förfarandet. I vad mån rättskipningen tillfredsställer de krav, man måste ställa på densamma, beror väsentligen på huru förfarandet är ordnat, och tydligt är, att domstolarna böra vara så organiserade, att de äro fullt skickade att handhava förfarandet, sådant det i lagen reglerats. Min avsikt är ej att ingå i någon granskning av de föreslagna reglerna angående domstolarna i vidare mån, än att den frågan ej kan läm-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 3nas obeaktad, huruvida dessa regler bereda domstolarna en sammansättning, som sätter dem i stånd till att fylla sin uppgift.1
    Då reglerna om bevisningen bilda en utomordentligt viktig delav processlagens innehåll och i hög grad bestämma förfarandetsgestaltning, hoppas jag kunna i en senare artikel framhålla vadjag därutinnan funnit särskilt anmärkningsvärt. Åt förslagetsreglering av vissa andra institut skola ock ägnas några anmärkningar.

II.

    Före granskningen av förslagets sakliga innehåll i den omfattning, som ovanstående uttalanden antyda, må lämpligen några erinringar angående formella spörsmål här inflyta.
    Beträffande ett lagförslag, som tillkommit med anspråk på att såsom lag träda i stället för den för sin förnämliga stilkonst berömda rättegångsbalken i 1734 års lag, kan man ej gärna undgåatt fästa sig vid den rent formella avfattningen. Därvid kan naturligtvis ej vara meningen att i stilistiskt avseende uppställa nämnda rättegångsbalk såsom ett mönster, vilket såvitt möjligt bör följas. Dess stil kan ej numera åstadkommas och skulle för övrigt icke lämpa sig för en nutida lag med dess i stor utsträckning abstrakt hållna eller ofta i detalj gående regler. I föreliggande lagförslag är språket, efter mitt omdöme, i allmänhet korrekt, enkelt och lättfattligt. Att en del undantag förekomma i ett lagförslag av så stor omfattning som det förevarande, är ganska naturligt och har svårligen kunnat helt undvikas. Givetvis böra dock under lagarbetets vidare gång de brister, som må kunna befinnas vara för handen, botas.2

 

1 Mot vad Processlagberedningen föreslagit angående domstolarnas sammansättning har jag för min del ej något att anmärka, utom vad angår dess förslag, att i vissa brottmål nämnd skall hava säte i rådhusrätt. De åsikter angående domstolarnas besättande med lekmän, som jag uttalat i SvJT 1927 s. 271 ff., hyser jag fortfarande.

2 Jag tillåter mig nämna några av mig annoterade fall. I 1: 13 heter det, att rådhusrätt skall varje vecka hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar; uttrycket hålla dagar är egendomligt och missprydande. Avfattningen i 4:13 första stycket 5 är språkligt otillfredsställande. I 8:1 stadgas: »För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund»; uttrycket för riket är egendomligt. Avfattningen i 10:10 första stycket andra punkten torde näppeligen kunna godtagas. Ej riktigt synes det mig vara att, såsom skett i 20:6 (och på andra liknande ställen), skriva:»tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet»; det bör

4 ERNST KALLENBERG.    Betydelsen av en riktig och passande terminologi i en lag må icke underskattas. En sådan terminologi är av vikt vid tolkningen och tillämpningen av lagen och alldeles särskilt vid en vetenskaplig behandling av laginnehållet — en behandling, som ju i sin ordning måste ha till syfte att bibringa en fördjupad kännedom om lagen och därigenom jämväl gagna rättskipningen. De anmärkningar angående terminologiska spörsmål, som nu göras, böra därför, om de ock närmast äro av processteoretisk natur och angå formalia, icke frånkännas saklig och praktisk vikt.
    Inom processrätten gives det knappast någon mera grundläggande distinktion än den emellan processen i betydelsen av det processuella förfarandet, å ena, samt det materiella rättsförhållande, som utgör processföremål å andra sidan, och de båda begreppen böra i terminologiskt avseende hållas i sär. Så har emellertid icke skett i vår gällande rättegångsbalk, i det att orden mål och sak använts om varandra såsom åsyftande än det processuella förfarandet än det materiella rättsförhållandet. (Se härom närmare den av mig i Svensk Civilprocessrätt Bd 1 § 19 i en not verkställda utredningen angående innebörden av lagens termer mål och sak; se ock vidare angående begreppet mål Bd I s. 518 ff. och 976.) Bristen på en fast terminologi i förevarande avseende har från 1734 års lag övergått till senare lagar och författningar, och i hög grad kommit att prägla språkbruket i praxis. Dock har såtillvida en viss stadga vunnits, som det nästan kommit ur bruk att använda ordet mål såsom beteckning för det materiella, och den tendensen torde dessutom kunna påstås ha gjort sig allt starkare gällande att i lagspråk låta ordet mål syfta på det processuella förfarandet och ordet sak på det materiella rättsförhållandet. Att man i en ny lag, för vilken ett omsorgsfullt ordval måste te sig som ett oavvisligt krav, bör vinnlägga sig om ett konsekvent bruk av olika termer för de båda ifrågavarande begreppen, ligger i öppen dag, och därvid torde ej något annat kunna ifrågakomma än att låta ordet mål syfta på det processuella förfarandet och ordet sak på det materiella rättsförhållande, varom processen rör sig.
    I lagförslaget har man uppenbarligen i fråga om bruket av or-

säkerligen heta: tillräckliga skäl föreligga till antagande, att etc. Enahanda anmärkning kan riktas mot uttryckssättet i 23:1 st. 1: »anledning förekommer, att brott— — — förövats». (Se i 45:15 st. 2 ett liknande fall.)

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 5den mål och sak intagit den ståndpunkt, som ovan angivits vara den riktiga. Men skillnaden har ej alldeles konsekvent genomförts. Utan att våga göra anspråk på fullständighet vill jag till granskning upptaga några fall. Enligt rubriken till 34 kap. handlar detta om »rättegångshinder», och därmed skall, enligt vad motiveringen till 34:1 upplyser, förstås »sådan brist i processförutsättningarna, som medför, att rätten utan prövning av saken skall avvisa den väckta talan». Inom processrättsvetenskapen förstår man, som bekant, med processförutsättning en förutsättning för prövning av det omstämda materiella rättsförhållandet (jfr mitt arbete Svensk Civilprocessrätt Bd I § 59), och bristen på en processförutsättning eller vad lagförslagets motiv känneteckna såsom förefintligheten av ett rättegångshinder skall alltså medföra, att rätten förklarar saken icke kunna upptagas till prövning. Det bör i överensstämmelse härmed i 42:4 st. 2 icke heta, att stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder icke kan upptagas till prövning, utan såsom villkor för stämningsansöknings avvisande bör framhållas, att saken på grund avsådant hinder ej kan prövas. Likaledes bör i 42:16 liksom ock i 47:21 icke sägas, att under förberedelsen beslut må meddelas i fråga om måls avvisande; ordet mål bör ändras till sak. Meningen är ju nämligen, såsom ock motiveringen för 42:16 utvisar, att redan under förberedelsen bristen på en processförutsättning må kunna genom beslut av rätten konstateras och därtill knytas rättens förklaring, att saken ej kan upptagas tillprövning. Hänvisas må ock till 42:7 första stycket 1.
    Vid den nyss nämnda i lagförslaget begagnade termen rättegångshinder må vi ett ögonblick dröja. I gällande rätt förekommer den ej, och den kan ej påstås ha vunnit något avsevärt insteg i processrättsvetenskapen. Termen skall, såsom redan nämnts, beteckna bristen på en förutsättning för att saken upptages till prövning. Att i lag ange en sådan brist med orden brist på en processförutsättning, kan knappast förordas. Termen processförutsättning har såsom lagterm mot sig, att den är alltför teoretiskt betonad, och, vad viktigare är, den är icke i anseende till sin språkliga innebörd riktig. En processförutsättning är nämligen icke en förutsättning för att det skall kunna komma till process, utan en förutsättning för att rätten i en inledd process skall kunna ingå i handläggning och prövning

6 ERNST KALLENBERG.av saken. Denna senare anmärkning kan emellertid med icke mindre fog riktas mot termen rättegångshinder. Det synes mig vid sådant förhållande icke vara fullt försvarligt att i en nylag upptaga denna term. Varför inte uttrycka sig i allo korrekt och skriva: hinder för sakens upptagande till prövning? Den enda invändning, som kan göras mot detta uttryck, är, att det är långt. Detta spelar dock ej någon som helst roll, då det gäller rubriken till ett kapitel (34 kap.), och i de fall, då i någon paragraf det ifrågavarande begrepppet behöver framhållas, torde det ej vara svårt att göra detta utan att använda uttrycket i dess helhet.1
    I 13:4 har sagts, att talan skall väckas genom stämning, och att talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom tillrätten. Enligt vad av motiveringen för §:n (s. 187) ävensom för 13:6 framgår, skall stadgandet om tidpunkten, då talan skall anses väckt, innebära, att rättegång vid den tidpunkten skall anses anhängiggjord emellan parterna. Från nämnda tidpunkt säges i motiveringen för 13:4 föreligga »lis pendens med därav följande processuella verkningar». Det hänvisas därvid i motiveringen till 6 §, vari det heter, att »ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter, upptagas till prövning». Lagförslagets mening synes alltså vara, att rättegång (process) kommer till stånd därigenom, att ansökanom stämning inkommer till rätten. Denna mening är emellertid icke hållbar. En rättegång (en process) förutsätter ett partsförhållande. Det förutsättes m.a.o. mot varandra stående parter, kärande och svarande, och denna förutsättning är icke uppfylld förr, än svaranden genom delgivning av stämningen åt honom gjorts till svarande; se vidare min Svensk Civilprocessrätt Bd I § 58, särskilt s. 1138 f. Lagbestämmelser och en terminologi i lagen, som gå emot denna processuella grundbestämning, kunna ej godkännas. Man måste alltså fasthålla vid, att rättegång kommer till stånd, blir anhängig, först genom delgivning av stämningen åt svaranden. En annan sak är, huruvida icke de påföljder, som enligt gällande rätt äro knutna till anhängigheten (litispendensen), lämpligen kunna böra knytas till något annat moment, såsom tidpunkten för stämningsansökningens in-

1 I det ovan uppmärksammade fallet, 42:4 st. 2, kan termen rättegångshinder såtillvida sägas ha fått en riktig användning, som det där är fråga om hinder ej blott för sakens upptagande till prövning utan för rättegång över huvud.

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 7kommande till rätten. Det är en fråga, som kräver sin särskilda undersökning beträffande varje litispendenspåföljd för sig. Den har i lagförslaget (se ovan) i avseende å rätten att väcka ny talan angående sak, varom rättegång redan är mellan parterna anhängig, avsetts skola besvaras sålunda, att det skall komma anpå tidpunkten, då ansökan om stämning inkom till rätten. Huruvida denna lösning är lämplig, är synnerligen tvivelaktigt. I ett annat fall, som hittills hänförts till påföljderna av litispendens, har i förslaget tidpunkten för stämningens delgivning, liksom enligt gällande rätt, bestämts skola vara avgörande. I 10:15 har nämligen stadgats, att om, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, ändringen skall vara utan verkan; angående denna grundsats, som i teorien benämnes perpetuatio jurisdictionis, hänvisas till Svensk Civilprocessrätt Bd I s. 1148. Fall, som förslaget i synnerhet haft i sikte (se motiv s. 187), äro de, i vilka det är föreskrivet, att talan skall anhängiggöras inom viss tid för att ej rätten till talan skall gå förlorad. Det vill här synas, som om goda skäl förelåge för att låta det komma an på tidpunkten förstämningsansökningens inkommande till rätten. Måhända vore det lämpligt att meddela särskild bestämmelse härom.
    Med hänsyn till 11 kap., som har till överskrift »om part», möta några terminologiska spörsmål, som kunna synas vara ganska oviktiga men i själva verket icke äro det, såvida man nämligen tillerkänner den föreslagna lagen den betydelse, som rätteligen bör tillkomma densamma, nämligen att bilda grundvalen för och lämna det huvudsakliga bidraget till uppbyggandet av ett system av regler för hela det rättsområde lagen angår. I sistnämnda kapitel är det fråga om två begrepp, som inom processteorien benämnas partshabilitet och processhabilitet. Som bekant, förstår man med partshabilitet förmågan att vara part i rättegång (eller, annorlunda uttryckt, egenskapen att kunna vara part), vilken förmåga tillkommer varje människa och dessutom de bildningar av olika slag, som man tillägger s. k. juridisk personlighet; med processhabilitet syftas på förmågan att i egen person kunna företaga rättsligen giltiga processuella handlingar eller, kort sagt, att kunna föra talan i rättegång. Att icke alla människor äga denna senare förmåga och att juridiska personer ej äga densamma, behöver ej vidare utvecklas. Vad som nu bör framhållas är, att i 4 § av 11 kap. ifrågavarande begrepp

8 ERNST KALLENBERG.betecknas såsom behörighet att vara part (= partshabilitet) och behörighet att föra talan såsom part (= parts processhabilitet); i motiven till 11 kap. begagnas orden partsbehörighet och processbehörighet. Denna terminologi är icke tillfredsställande. Ordet behörighet har, såvitt här är i fråga, sin egentliga plats inom ställföreträdarskapsläran och åsyftar det förhållandet, att en person kan genom att handla i annans namn omedelbart påverka dennes rättssfär, alltså binda denne; jfr mina uttalanden härom i SvJT 1920 s. 134 f. och Svensk Civilprocessrätt Bd I s. 633. Min mening är icke, att en ny processlag bör upptaga de från processteorien stammande termerna partshabilitet och processhabilitet, men mot användandet av de fullt korrekta uttrycken partsförmåga och processförmåga torde icke med fog vara något att invända. I motiveringen för 1 § i 34 kap. »om rättegångshinder» nämnas också bland sådana hinder »brist i parts eller processförmåga hos dem, som framträda såsom parter i rättegången». Ordet processbehörighet såsom beteckning för det begrepp, det därvid gäller, är så mycket mindre lämpligt, som detta begrepp måste sättas i relation ej blott till part utan även till ställföreträdare för part. Jämväl på den, som skall kunna föra talan i egenskap av ställföreträdare, ställes kravet, att han skall äga processförmåga (processhabilitet). Och att beteckna detta krav såsom ett krav på processbehörighet är uppenbarligen beträffande ställföreträdare föga passande. Ty då man med hänsyn till honom talar om behörighet, bör därmed ej gärna avses annat, än att han kan handla med bindande verkan för den, i vars namn han uppträder, och därvid har man för ögonen icke personliga kvalifikationer hos den handlande utan den rättsgrund, som sätter honom i stånd till att genom sitt handlande binda huvudmannen.
    I förbigående må särskilt fästas uppmärksamheten på den omständigheten, att det i 11:4 talas ej blott om part utan även om ställföreträdare för part. Ordet ställföreträdare brukas här, liksom ock i andra §§:er i 11 kap., i betydelsen av ställföreträdare, som grunda sin behörighet på annat än en fullmakt av huvudmannen. Fullmäktige, eller vad förslaget i 12 kap. kallar rättegångsombud, avses sålunda ej. Man synes alltså utan vidare ha tagit för givet, att ordet ställföreträdare kan användas i en så begränsad betydelse, att fullmäktige (rättegångsombud) ej ingå därunder. Detta är emellertid stridande både mot den språkliga in-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 9nebörden av ordet ställföreträdare och mot vedertagen processrättsvetenskaplig terminologi. Den användning, ordet sålunda funnit i den föreslagna lagtexten, kan endast i viss mån försvaras med önskvärdheten att undvika omständlighet och därmed, att missförstånd ej är att befara.
    Vidkommande 11:4 må ytterligare några omständigheter beaktas. Vad §:n vill stadga är, efter mitt omdöme, över huvud välbetänkt. Bevis i de avseenden, §:n nämner, må av praktiska skäl, såsom föreslagits, ej fordras, med mindre anledning förekommer till antagande, att brist är för handen. Dock kan denna regel svårligen äga tillämpning på alla de ställföreträdare, som ej äro fullmäktige. Till dem äro att hänföra flera med hänsyn till behörigheten skilda grupper av ställföreträdare (jfr Svensk Civilprocessrätt Bd I s. 634 f.). En av dessa grupper omfattarde ställföreträdare, som grunda sin behörighet på förordnande av annan enskild person än den företrädde; det har t. ex. i testamente eller gåvohandling bestämts, att egendomen skall förvaltas av annan än testaments- eller gåvotagaren. Det torde vara tydligt, att den föreslagna bestämmelsen ej passar för det fall, att en sådan ställföreträdare anmäler sig; till villkor för att han skall styrka sin behörighet kan ej göras, att anledning förekommeratt brist är för handen.
    Det må vidare beträffande 4 § framhållas såsom anmärkningsvärt, att den angår så heterogena ting, att det ter sig som en oegentlighet att sammanfatta dem i ett gemensamt stadgande. Det föreskrives ju nämligen där, att bevis endast under angiven förutsättning må fordras för partsförmåga, för parts processförmåga, för ställföreträdares processförmåga och för ställföreträdares behörighet att föra talan såsom ställföreträdare. Bestämmelsen angående bevis i sistnämnda avseende har icke sådan systematisk samhörighet med §:ns övriga innehåll, att den bör därmed sammanföras i en §.1

 

1 I motiveringen för 11:4, s. 159, säges, att §:n icke rör frågan, om part är saklegitimerad, d.v.s., heter det, »den materiellträttsliga frågan, om han är rätt part i det rättsförhållande, som är omstämt». Yttrandet är tvetydigt och vilseledande. Man bör ju vederbörligen skilja mellan processen och processensföremål, d.v.s. det materiella rättsförhållande, varom processen rör sig. I enlighet därmed bör man ock skilja mellan parterna i processen och subjekten i det materiella rättsförhållandet. (Att tala om parterna i det omprocessade rättsförhållandet, är ej mindre olämpligt än att beträffande processen ersätta ordet parterna med subjekten.) Då det icke gives några subjektslösa rättsförhållanden, som kunnaut göra föremål för process, ingår städse frågan om subjekten i rättsförhållandet

10 ERNST KALLENBERG.    Det saknas, som bekant, i vår nu gällande allmänna processlag en fast terminologi för betecknande av de olika slagen av domstolsbeslut. Ej heller har lagstiftningen efter lagens tillkomst bragt till stånd en sådan terminologi, och domstolspraxis har icke kunnat råda bot för denna säkerligen allmänt insedda brist. I viss mån har dock stadga vunnits. Termen beslut har blivit en gemensam benämning på alla domstolsdekret av vad slag de vara må, och termen dom användes ej längre för att beteckna beslut, som av en domstol meddelas under därstädes pågående handläggning av ett mål. För övrigt användas orden dom och utslag såsom beteckning såväl för slutliga huvudsakliga avgöranden (avgöranden, som innefatta prövning av det omprocessade materiella rättsförhållandet) som ock för avgöranden, genom vilka domstolutan sådan prövning slutligen skiljer mål ifrån sig.
    Som naturligt är, har i det lagförslag, som vi nu granska, behovet av en fast och enhetlig terminologi i förevarande avseende erkänts och tillgodosetts. Detta har skett genom uttryckliga bestämmelser i lagtexten, för tvistemålens del i 17 kap. 1 § och förbrottmålens i 30 kap. 1 §. Såsom dom betecknas domstolens avgörande av saken; annat avgörande benämnes beslut. Bland besluten ha med den begränsande benämningen slutligt beslut utmärkts de, genom vilka domstolen annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt. Mot vad sålunda föreslagits torde måhända kunna anmärkas, att det icke tagit tillräcklig hänsyn till det allmänna juridiska språkbruket och därför icke har all önsklig ut-

såsom ett moment i prövningen av rättsförhållandet och är således uppenbarligen en materiellträttslig fråga. Att denna fråga (som det strängt taget är meningslöst att beteckna såsom frågan om vem som är rätt subjekt — eller, sämre uttryckt, part — i rättsförhållandet) ej ingår under 11:4 i förslaget är tydligt. Vad angår frågan om parterna i processen, så är den för visso en processrättslig fråga, och här kan man med allt fog uppställa spörsmålet, huruvida de, som framträda såsom parter i processen, äro rätta parter. Denna sistnämnda fråga är alltid begreppsligt skild från den om det materiella rättsförhållandets subjekt och sammanfaller icke alltid faktiskt därmed på det sätt, att rättsförhållandets subjekt jämväl är rätt part i process om rättsförhållandet. Det gives nämligen fall, i vilka befogenheten att processa såsom part om ett rättsförhållande tillkommer annan än rättsförhållandets subjekt eller i vilka man har att taga hänsyn till, att flera personer, som vid sidan av varandra äro subjekt i ett rättsförhållande, endast i förening äga processa därom. Frågan om rätt part i processen är vad man lämpligen betecknar såsom saklegitimationsfrågan. Se för övrigt min utförliga utredning i Svensk Civilprocessrätt Bd I § 34. — Otvivelaktigt är, att 11:4 i förslaget ej kan anses röra saklegitimationsfrågan.

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 11sikt att tränga igenom. Det ord, som för närvarande har den vidsträcktaste användningen såväl i lagar och författningar som eljest i juridiskt språk, är ordet utslag. Det har, såvitt ej något undgått mig, icke upptagits i förslagets ordförråd, och man fårväl antaga meningen vara den, att det icke vidare skall komma till användning. Ordet utslag torde emellertid icke lätt låta sig utmönstras ur samlingen av de ord, som hänföra sig till domstolsprocess; att det icke skall råka ur bruk på det administrativa området, torde kunna tagas för givet. Likaledes må beaktas, att ett ord för att gemensamt beteckna samtliga avgöranden av domstol svårligen kan undvaras; ordet avgörande är alltför otympligt för att rätt lämpa sig härför. Möjligen kunde ifrågavarande terminologiska spörsmål finna sin lösning på det sätt,att det dels uttryckligen förklaras, att avgörandet av saken sker genom dom, dels säges, att av övriga domstolsbeslut de, genom vilka domstol annorledes än genom dom skiljer mål från sig, träffas genom utslag.
    Ett uttryck, för vilket jag satt frågetecken, är syn å stället. Huvudbestämmelsen därom finnes i 39 kap. 1 §, men samma uttryck förekommer på flera andra ställen, t. ex. i 1 kap. 4 och 11 §§. Syn å stället betyder närmast, om jag ej misstager mig, en syn, som har stället till föremål, men då detta ej åsyftas utan istället en syn, som äger rum på stället, förtjänar uttrycket syn på stället företräde. För övrigt må anmärkas, att i flera andra sammanhang ordet å användes, ehuru enligt vanligt, naturligt och fullt korrekt språkbruk ordet bort komma till användning. Exempel därpå kan var och en, som med uppmärksamhet läst förslaget, lätt finna. Ett särskilt juristspråk, utom för så vitt det gäller att tillgodose behovet av oundgängliga tekniska termer, är icke rekommendabelt.
    Slutligen skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på användningen av termen domvilla. Enligt vad rubriken till och innehållet i 59 kap. ge vid handen (se ock 50 kap. 26 §), har förslaget upptagit denna term såsom gemensam beteckning för grova rättegångsfel, som kunna antagas ha inverkat på målets utgång. I den på förslaget grundade lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel har termen tillagts samma betydelse. Ifrågavarande term stammar från 25 kap. 21 § RB i 1734 års lag, där det talas om, att vid rättegången förelupit »domvilla» eller andra sådana fel — — —, »att domen förty ogillas bör». Man finner av

12 ERNST KALLENBERG.vad sistnämnda lagstadgande sålunda säger, att visserligen domvilla karakteriseras såsom ett grovt rättegångsfel, men att ingalunda alla grova rättegångsfel betecknas såsom domvilla. I enlighet härmed har ock NEHRMAN i sin Processus civilis av år 1751 s. 32 § 30 bestämt begreppet domvilla på följande sätt: domvilla »sker, tå Domaren dömer twärt emot Lag, och är ej et blott felsteg i Processen, eller wid Lagens tillämpning». (Jag har redan förut i mitt arbete Svensk Civilprocessrätt Bd II s. 1651 omnämnt detta förhållande.) Det synes ej lämpligt att, då man från gammal till ny lag överför en ålderdomlig term sådan som domvilla, tillägga densamma delvis ändrad innebörd.

III.

    1) Med några ord må inledningsvis de huvudfrågor anges,som den följande granskningen av det föreslagna förfarandet haratt taga i betraktande.
    För att en domstol skall kunna döma omedelbart på grundvalen av muntligen framfört processmaterial, måste detta framföras i ett sammanhang och på sådant sätt, att domstolen är fullt i stånd till att uppfatta och bedöma detsamma. Vidare måste avgörandet av saken följa så snart efter handläggningens avslutande, att domstolen fortfarande fullt behärskar materialet. Dessa villkor kunna icke förverkligas, med mindre den handläggning av målet, vid vilken materialet i dess helhet skall framläggas för att bilda domens grundval, föregås av en förberedande handläggning av målet. Processen i dess helhet måste således bestå av två avdelningar: förberedelse och huvudförhandling. Detta finner man på ett eller annat sätt iakttaget i alla processlagar och processlagförslag, som byggts på muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna. Det föreliggande förslaget utgör naturligtvis ej något undantag härutinnan.
    En granskning av förslagets huvudregler för det processuellaförfarandet har således att utgå från den däri gjorda uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling. På den senare liggerenligt det antagna schemat huvudvikten; förberedelsen har principiellt endast betydelsen att möjliggöra en på bästa sätt ordnad huvudförhandling. Denna principiella inställning bör emellertid icke hindra, att där det synes praktiskt lämpligt, förberedelsen tillerkännes självständig betydelse eller, vilket är därmed liktydigt, att det ordnas så, att domstolen kan inskränka sin hand-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 13läggning till förberedelsen och följaktligen, utan att låta det komma till någon huvudförhandling, slutligen avgöra målet. Bland reglerna rörande förfarandet intaga de, som ha avseende å det nu antydda, en viktig plats.
    Av ovanstående anmärkningar torde ha framgått, att muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna endast i fråga om huvudförhandlingen kunna spela rollen av ledande principer för förfarandet. Beträffande förberedelsen kan det endast gälla ett av omständigheterna i det särskilda fallet betingat val emellan att låta parterna muntligen inför domstolen klargöra sin ställning i målet och att söka åstadkomma ett sådant klargörande genom en under domstolens ledning ställd skriftväxling emellan parterna.Vid granskning av reglerna om huvudförhandlingen är det i all synnerhet av intresse att tillse, huruvida de praktiska synpunkterna fått fullt komma till sin rätt och åvägabringa därav betingade avsteg från det konsekventa genomförandet av de ledande principerna. Vad man därvid huvudsakligen har att fästa sig vid, kan man sluta sig till av de redan lämnade antydningarna. Måste parterna städse utveckla sin talan muntligen, eller kan det, ja t.o.m. skall det under vissa förutsättningar eller i viss utsträckning ske genom skrift? Skall vad parterna muntligen anföra till utveckling av sin talan eller vad som meddelas domstolen genom muntliga bevismedel omedelbart läggas till grund för domen, eller må det ske genom förmedling av skrift? Närmarebestämt, skall det muntligen anförda protokollföras och protokollet utgöra domens omedelbara grund? Det sist sagda angår, som man finner, spörsmålet om den roll, som skall tillmätas protokollet i processen.
    För tillgodoseende av det förnämsta av kraven på en god rättskipning — kravet på säkerhet — måste processlagstiftningen uppställa såsom en sin huvuduppgift att sörja för, att det material, varpå domen skall grundas, blir redigt och fullständigt samt, såvitt det skall tjäna till att ådagalägga vad som är sant i målet, sannfärdigt. Här framträder behovet av en stark men dock av dispositions- och förhandlingsprinciperna, i den månde böra äga giltighet, begränsad processledning från domarens sida. I avseende å syftet att få sanningen i dagen beträffande det relevanta saksammanhanget i målet bortse vi tills vidare från vad som rör bevisningen i egentlig mening och framhålla nu blott, att parternas utsagor, även då de icke avgivas i bevissyfte, äro

14 ERNST KALLENBERG.eller kunna vara en viktig upplysningskälla. Därmed står i samband, att det ligger stor vikt uppå, att parterna äro personligen närvarande i processen, särskilt vid huvudförhandlingen. De regler, som röra parts skyldighet att komma tillstädes personligen, måste därför anses höra till huvudgrunderna för förfarandet. I anslutning härtill må grundsatsen om parts sanningsplikt uppmärksammas; att och i vad mån denna grundsats kommit till uttryck, kräver särskilt beaktande.
    Ett konsekvent genomförande av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna innebär, att de tillämpas vid processande ej blott i underrätt utan även i högre instans. I vad mån skillnad härutinnan gjorts emellan de olika instanserna, utgör en synnerligen betydelsefull, till huvudgrunderna för det processuella förfarandet hörande fråga. Med hänsyn härtill bör en granskning av reglerna om förfarandet avse var instans för sig. Ett viktigt med instansordningen sammanhängande spörsmål är ock det, huruvida part har rätt att, med iakttagande av vederbörliga fullföljdsföreskrifter, få sin sak prövad i alla instanser, eller om i detta hänseende inskränkande bestämmelser meddelats.
    2) Förfarandet i underrätt. Efter de föregående allmänna uttalandena angående de huvudfrågor, som regleringen av det processuella förfarandet inrymmer, övergår jag närmast till en redogörelse för huvudmomenten i det föreslagna förfarandet vid underrätt. Största delen av de bestämmelser, som sålunda nu skola uppmärksammas, finnes i 42 och 43 kap., av vilka det förrahandlar om stämning och förberedelse samt det senare om huvudförhandling. Andra bestämmelser, som lämpligen böra vid redogörelsen för förfarandet beaktas, äro upptagna i 6, 11 och 35 m.fl. kapitel.
    a) En civil rättegång skall enligt förslaget, 13:4 st. 1, liksom enligt gällande lag inledas genom stämning. Ansökan om stämning — vilken ansökan städse skall var skriftlig — skall göras hos rätten, som därvid är domför med en domare. Den nuvarande ordningen med särskilda stämningsgivare har således ej bibehållits. Detta är endast en nödvändig konsekvens av den granskning, vilken ansökningen skall undergå, och av den prövning, som därvid skall anställas. Stämningens betydelse enligt förslaget är ej annan än den, som hittills i vår rätt tillkommit densamma, och skall framdeles liksom hittills kunna uttryckas med de i 1667 års sjölag förekommande orden: »Stämning är be-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 15gynnelse och Grundwal til fölliande Rättegång». Stämningen skall alltså ha sådant innehåll, att den bestämmer processföremålet (det materiellträttsliga mellanvarande mellan parterna, som domstolens handläggning och prövning skola avse) och därigenom uppdrager de gränser, inom vilka det processuella förfarandet må röra sig. Dessa gränser må ej överskridas i vidare mån än det medgivits käranden att ändra sin talan, och detta har endast skett i mycket begränsad omfattning, enligt vad stadgandena i 13:3 giva vid handen.
    Jämför man vad förslaget i 42 kap. 2 § föreskriver om stämningens innehåll med motsvarande stadganden i 11:5 och 6 RB i gällande rätt, finner man genast, att anspråken på stämningen avsevärt stegrats. Det skall ej längre räcka med att nämna saken, d.v.s. det materiella rättsförhållande, som processen skall avse, så kännetecknat, att det individualiserats. Skälet är uppenbart. Redan enligt gällande rätt är det en framträdande brist, att stämningarna ej behöva ha ett så fylligt innehåll, att de kunna vederbörligen tjäna syftet att sätta svaranden i stånd till att förbereda sitt svaromål, och i ett reformerat på muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna byggt förfarande är det en oeftergivlig fordran, att stämningarna i möjligaste mån tillgodose syftet ätt förbereda den huvudförhandling, på grundvalen varav domstolen har att döma. Mot de i 42:2 upptagna föreskrifterna om vad käranden skall uppgiva i sin stämningsansökan, är, såvitt jag kan finna, ej i sak något att erinra. Särskilt må framhållas, hurusom det förtjänar gillande, att det ej ålagts käranden att i avseende å de av honom åberopade fakta nämna de bevis, han för deras styrkande sitter inne med; att ålägga käranden detta, vore att ofta försätta honom i en dålig position gentemot svaranden, i det att denne kunde, om han funne käranden lida brist på bevis, förledas till att bestrida (jfr motiv s. 429).
    I 42:3 och 4 föreskrives, att rätten, som mottager stämningsansökan, skall, om den befinnes bristfällig, förelägga käranden att avhjälpa bristen, att i händelse föreläggandet ej efterkommes och bristen är så väsentlig, att ansökningen är otjänlig som grund för rättegång, ansökningen skall avvisas, samt att avvisning jämväl skall ske, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder ej kan upptagas till prövning. Dessa regler, i synnerhet den sistnämnda, äro av särskilt intresse från den synpunkten, att de kunna sägas innefatta en lösning av den enligt

16 ERNST KALLENBERG.gällande rätt i viss mån svävande frågan, huruvida stämning får vägras; de utredningar, som ägnats denna fråga, komma dock fortfarande att i åtskilliga avseenden behålla sitt värde; jfr Svensk Civilprocessrätt Bd II s. 278—284.
    Om stämningsansökningen ej avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet, och förberedelse i målet skall äga rum; 42:5 och 6.
    b) Vidkommande förberedelsen anteckna vi till en början följande. I varje fall, i vilket det kommer till rättegång, d.v.s. i varje fall, då den av rätten utfärdade stämningen blir delgiven svaranden och rättegång sålunda anhängig,1 skall det processuella förfarandet börja med förberedelse, och denna skall i regel vara muntlig (42:9). Båda dessa regler äro väl motiverade. Att göra förberedelsen obligatorisk och att således ej — vilket kunde synas ligga närmast till hands — göra skillnad emellan större och mindre mål, försvaras till fullo därmed, att det ej med stöd av blott stämningens innehåll låter sig avgöra, huruvida förberedelse är nödvändig eller ej. Och vidare kommer i betraktande, attdet på annat sätt tagits hänsyn till behovet av ett enklare förfarande i mål av enkel beskaffenhet; sådana mål skola nämligen,såsom nedan ytterligare blir tal om, kunna avgöras redan under förberedelsen eller vid huvudförhandling i omedelbart sammanhang därmed. På grund av dessa praktiska anordningar, som gjort ett särskilt bagatellförfarande överflödigt, saknas det fog för anmärkningar mot att det ej gjorts undantag från regeln om förberedelse. — Att vid valet emellan muntlig och skriftlig förberedelse den förra formen bort få företräde, är av åtskilliga lättinsedda skäl, såsom också i motiveringen framhålles, otvivelaktigt. I de i 42:9 nämnda särskilda fall, att parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare, har det dock medgivits rätten att förordna om skriftlig förberedelse. Betingelserna därför äro så bestämda, att rätten i själva verket fått fria händer. Att skriftligheten över hövan kan komma till användning, är således ej uteslutet. Möjligen borde

1 Det är icke fullt egentligt, att det i 6 § stadgats: »Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.» Om rätten själv ombesörjer delgivning av stämningen, vilket skall bli regel (33:4), är väl oegentligheten av mycket ringa betydelse, men om delgivningen anförtrotts åt käranden och vederbörligt bevis om delgivning ej inkommit inom föreskriven tid, skall, enligt vad närmare bestämts i 32:2, kärandens talan hava förfallit.

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 17§:n därför få en något strängare avfattning. För övrigt märkes, att rätten (42:12 och 14) äger förordna, att muntlig förberedelse skall fortsättas genom skriftväxling eller, omvänt, att skriftlig förberedelse skall fortsättas genom muntlig förhandling.
    All förberedelse, muntlig eller skriftlig, skall ledas av rätten, som därvid är domför med blott en ledamot. Förberedelsens allmänna syfte anges i 42:6 st. 2 med orden: »målet skall så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang». Av stadgandets avfattning, heter det i motiveringen (s. 431), framgår, att förberedelsens syfte endast är att möjliggöra koncentration av huvudförhandlingen, icke att utgöra underlag för målets avgörande. »Vad som förekommit vid förberedelsen utgör ej utan vidare processmaterial och får icke, med mindre det å nyo förebringas vid huvudförhandlingen, läggas till grund för domen.» Detta står i full överensstämmelse med de antagna principerna för den föreslagna processen. Men det kan ifrågasättas, huruvida tanken med all önskvärd tydlighet kommit tilluttryck i den ovan anförda lagtexten. Förberedelsen åsyftar ingalunda blott att möjliggöra målets slutförande i ett sammanhangvid huvudförhandlingen; ändamålet är fasthellre, att målet skall kunna vid huvudförhandlingen i ett sammanhang erhålla den fullständiga handläggning, som är nödig för att det må kunna på grund därav slutligen avgöras.

    Förberedelsen — till vilken sakligt sett jämväl är att hänföra stämningen — avser i enlighet med det sagda att klargöra vad parterna yrka, vilka omständigheter, de åberopa till stöd för sina yrkanden, samt huruvida och i vad mån de i fråga om vare sig yrkanden eller åberopade grunder därför äro ense eller stridighet råder. Dessutom skola parterna under förberedelsen framlägga av dem åberopade skriftliga bevis samt fullständigt angiva de övriga bevis, de vilja åberopa, och vad de med vart bevis vilja styrka (se 42:7 och 8). Förberedelsen säges ock i motiveringen (s. 431) skola, bortsett från de fall, i vilka formella eller andra frågor slutligen avgöras, »strängt begränsas till angivande av parternas ståndpunkter samt deras angrepps- och försvarsmedel. Ytterligare utveckling av parternas talan bör ej förekomma och framför allt icke rättsliga utredningar i vidare mån än som erfordras för klarläggande av parternas ståndpunkter». Man torde näppeligen kunna anse, att den åsyftade stränga begränsningen klart kommit till uttryck i lagtexten. Den innehåller fastmer uttalan-

2—407004. Svensk Juristtidning 1940.

18 ERNST KALLENBERG.den, som kunna anses tyda på motsatsen, såsom då det heter  i42:7, att svaranden skall avgiva »fullständigt svaromål», eller då det i 42:8 säges, att parterna skola var för sig »fullständigt angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört». En tydligare avfattning av 7 och 8 §§ i nu antydda hänseende torde vara önskvärd; det kan annars befaras, att förberedelsen kommer att otillbörligen inkräkta på huvudförhandlingen.
    Bevisupptagning skall icke äga rum under förberedelsen utom i de undantagsfall, då det av särskilda skäl påkallas. Däremot skola nödiga förfoganden träffas, för att all bevisning må kunna förebringas vid huvudförhandlingen.
    Såsom redan antytts, skall förberedelsen icke uteslutande ha den uppgift, som benämningen utmärker, nämligen att förbereda huvudförhandlingen; vissa beslut, genom vilka rätten slutligen skiljer målet från sig, må ock därunder meddelas. Främst bland dem komma i betraktande beslut, genom vilka rätten konstaterar, att en processförutsättning brister, och på grund därav förklarar sig icke kunna upptaga saken till prövning (42:16).Förhållandet härvid må icke uppfattas så, som om det blott vore fråga om ett rätten givet tillstånd att meddela dylikt beslut, ett tillstånd, varav rätten må kunna efter sitt gottfinnande begagna sig. Förslagets mening är, att frågor rörande processförutsättningar skola, om möjligt, avgöras under förberedelsen. Om lämpligheten härav torde alla kunna enas. Men den anmärkningen mågöras, att lagtexten icke är tillräckligt tydlig på denna punkt. Förutom vad 16 § innehåller (»under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls avvisande») ges blott den antydningen i 42:7, att svaranden skall vid förberedelsen i sitt svaromål framställa »de invändningar mot målets upptagande», han vill göra. Den fråga, det här gäller, är emellertid av den stora processuella vikt, att den kunde förtjäna skarpare framhållas i lagen. — De övriga fall, i vilka under förberedelsen målet må slutligen avgöras, äro dessa: tredskodom må meddelas så ock, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan, som medgivits eller återkallats; härtill kommer, att förlikning må stadfästas av rätten. I dessa delar äro stadganden givna i 42:10,17 och 18.
    Nödvändigheten av att strängt begränsa de fall, i vilka under förberedelsen dom må meddelas, har i motiven till 42:18 efter

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 19tryckligt betonats. Här står på spel den viktiga principen, att domen skall grundas på en starkt koncentrerad huvudförhandling och förberedelsens uppgift blott vara att möjliggöra en sådan huvudförhandling. Beredningen har därför, i enlighet med de av riksdagen vid behandlingen av 1931 års proposition givna direktiven, icke funnit sig böra gå så långt som Processkommissionen utan hållit sig till den tanken såsom ledande, att dom ej må under förberedelsen meddelas, om det beträffande saken råder tviste mellan parterna; se förutom motiverna för 42: 18 den allmänna motiveringen s. 25, där det säges, att i de fall, i vilka förslaget medgivit att saken avgöres, detta avgörande icke grundar sig på någon materiell prövning i egentlig mening. Den tankegång, som sålunda i detta ämne blivit bestämmande, är uppenbarligen i och med de genom muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna givna utgångspunkterna riktig. Att i större utsträckning än som skett tillåta sakens avgörande under förberedelsen skulle innebära en mycket stor fara för, att rättskipningen i betydande omfattning komme att inskränkas till handläggning av målen under förberedelsen. Även som det nu är enligt förslaget, har man stark anledning antaga, att förberedelsen kommer att spela en roll, som praktiskt taget icke blir mindre än huvudförhandlingens; därom skall nedan ytterligare bli tal. Närmast må några särskilda omständigheter angående det nu behandlade ämnet framhållas. Den ena rör den nyss angivna principen för bestämmande av de gränser, inom vilka saken får avgöras under förberedelsen; detta får icke ske, om saken är tvistig. Principen har ingalunda strängt genomförts. Detta kan sägas beträffande såväl meddelande av tredskodom mot svaranden som ock meddelande av dom, då käranden återkallat sin talan; jfr 44:8 st. 2 och 13:5 st. 1. I båda fallen har domstolen att ingå i materiell prövning av saken, och det kan endast rent formellt sett påstås, att det icke råder tvist emellan parterna. Vidare må ej förbises, att den av Beredningen hävdade begränsningen av rätten att avgöra saken under förberedelsen i viss mån realiter frångåtts genom det i 42:20 st. 2 upptagna stadgande, som tillåter att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, då parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Man har därmed (se motiveringen s. 439) velat vinna en snabb och enkel prövning av mindre mål eller mål, som icke kräva mera vidlyftig bevisning. Syftet är i hög grad behjärtansvärt. Men det torde icke kunna

20 ERNST KALLENBERG.bestridas, att den utväg, varav man begagnat sig, i hög grad ökat förberedelsens betydelse i förhållande till huvudförhandlingen. Resultatet kan lätt bliva, att domar i stor utsträckning meddelas på grundvalen av en i omedelbart samband med förberedelsen hållen huvudförhandling. Och för sådan huvudförhandling äro icke enligt förslaget gällande i allo samma regler som för vanlig huvudförhandling. En framträdande olikhet är, att enligt 1 kap. 4 § häradsrätt skall vara domför utan nämnd och rådhusrätt enligt 11 § i samma kapitel domför med endast en lagfarendomare.
    Viktiga äro de stadganden, som handla om tredskodom och om förlikning under förberedelsen; se 42:10 och 17. Till några särskilda uttalanden giva de dock ej här anledning.
    Från det krav på att parternas anföranden skola vara muntliga, som själva benämningen muntlig förberedelse anger, göras i 42:11 vissa undantag, av vilka ett må närmare granskas. Det säges, att »vid första inställelsen äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift». Någon motivering därför har ej lämnats (jfr s. 434). Ett stadgande om, att det svaromål, som enligt 42:7 skall vid förberedelsen avgivas av svaranden, alltid skall vara skriftligt, kunde, efter min mening, ha haft goda skäl för sig. Liksom stämningsansökningen alltid skall vara skriftlig och må vid muntlig förberedelse uppläsas, så kunde på goda grunder motsvarande bestämmelser ha meddelats angående det svaromål, som enligt 42:7 genast skall angivas vid förberedelsen. Stämningen och ifrågavarande svaromål utgöra rättegångens fasta grund, och att de skriftligen avfattas synes naturligt och riktigt. För den i förslaget intagna ståndpunkten, som låter det komma an på svarandens gottfinnande, kunna knappast anföras tillfredsställande argument; i varje fall innehålla motiverna icke något försök till en sådan argumentering. — Det nu uppkastade spörsmålet må ock ses i sammanhang med bestämmelserna i 6 kap. 4 § angående vad protokoll vid muntlig förberedelse skall innehålla. Om vad enligt första stycket i denna § skall antecknas i protokollet har upptagits i inlaga, skall i protokollet endast göras en hänvisning till denna. En föreskrift om, att det svaromål, som svaranden har att vid förberedelsen avgiva, skall skriftligen avfattas, skulle alltså ha till effekt en inskränkning i protokollföringen vid förberedelsen, vilket vore enbart en fördel.
    Påpekas må härefter den viktiga bestämmelse i 42:8, som har

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 21avseende å rättens formella processledning: rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig. Bestämmelsen innebär, ej mindre att rättegångsfråga kan vid förberedelsen behandlas för sig, än även att olika saker eller olika delar av samma sak därvid kunna behandlas skilda från varandra. Om sådan skild behandling kan rätten förordna vare sig genast eller efter det gemensam behandling påbörjats. Med denna bestämmelse står i nära samband det i 42:20 st. 1 förekommande stadgandet, att för behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, huvudförhandling må utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.
    Ytterligare ett spörsmål, som har avseende å förberedelsen, må framhållas. Det rör skyldigheten för part att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse. Härom stadgas i 11 kap. 5 §— som innehåller samtliga bestämmelser om parts skyldighet till personlig inställelse i civila mål — att part skall i underrätt infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Denna formulering gör det tydligt, att personlig närvaro ej fordras som regel utan endast då det på förhand kan antagas vara för klargörande av tvisteläget av betydelse, att part yttrar sig personligen; jfr motiveringen för 11:5. I dylikt fall skall parten i kallelsen till rättens sammanträde förständigas att komma personligen. Det ligger iöppen dag, att skyldigheten för part till personlig inställelse i rättegång är eller dock kan vara en tung börda, som ej utan tvingande skäl bör påläggas honom, men lika tydligt är, att en processlag, som vill åvägabringa alla rimliga garantier för att rättegångarna lämna ett materiellt riktigt resultat, ej kan undvara den stora garanti, som ligger däri, att domaren kan gentemot part personligen utöva sin materiella processledning. Att icke en ny processlag kan i förevarande avseende förbliva stående på den ståndpunkt, som gällande rätt för tvistemålens del intager enligt 15:1 RB, sådant lagrummet tillämpas, torde vara obestridligt. Och det bör tvivelsutan erkännas, att förslaget icke i fråga om parts skyldighet att personligen närvara vid muntlig förberedelse i underrätt gått längre än nödigt.
    c) Sedan förberedelsen slutförts, skall huvudförhandling hållas. I 43 kap. äro upptagna åtskilliga bestämmelser, vilka äro uttryck för principen, att allt material, som skall ligga till grund

22 ERNST KALLENBERG.för domen, skall framläggas vid en till ett rättegångstillfälle koncentrerad huvudförhandling. Sådan förhandling må därför ej påbörjas, om det befinnes, att hinder möter för att i ett sammanhang handlägga målet, och har förhandlingen påbörjats, må den ej uppskjutas utan tvingande skäl. 1 olika avseenden ha dock jämkningar i reglerna härom av praktiska skäl ansetts nödvändiga. Det har sålunda stadgats (43:3 st. 1), att oaktat hinder, som nyss nämnts (därom 43:2), yppar sig då den för förhandlingen utsatta dagen är inne, förhandlingen likväl icke behöver inställas utan under vissa förutsättningar kan påbörjas. Förutsättningarna äro, dels att det kan antagas, att den påbörjade och ej slutförda förhandlingen kan fortsättas vid förhandling inom två veckor från dagen för första förhandlingens avslutande och att samma domare då sitta i rätten som de, vilka övervarit den tidigare handläggningen, dels att en dylik uppdelning av förhandlingen på olika rättegångstillfällen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen. Det har vidare stadgats (43:3 st. 2), att rätten äger, oaktat huvudförhandlingen inställes, höra part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle; samtidigt må, om det är för utredningen av synnerlig vikt, även annat bevis upptagas eller annan handläggning äga rum. Om bevis, som sålunda upptages, skall dock i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat, d.v.s. bestämmelsen i 35:13 st. 1 blir tillämplig, enligt vilken det förebragta beviset skall upptagas på nytt vid huvudförhandlingen, om detta finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej längre föreligger.
    I förslaget har, som naturligt är, beaktats jämväl det fall, att hinder mot slutförande av huvudförhandling yppas efter det den påbörjats (43:11). Därvid skall förfaras på enahanda sätt, som då sådant hinder möter redan innan förhandlingen påbörjats. Rätten har sålunda att i enlighet med vad redan nämnts utsätta målet vare sig till fortsatt eller till ny huvudförhandling.
    Den i förslaget gjorda skillnaden emellan ny och fortsatt huvudförhandling har i 43:13 bestämts sålunda, att målet skall vid ny huvudförhandling företagas till fullständig handläggning men vid fortsatt huvudförhandling företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Eller, m.a.o., vid ny huvudförhandling skall allt material framläggas och domstolen

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 23bygger således domen endast på material, som vid denna nya förhandling framlagts, medan däremot vid fortsatt huvudförhandling domstolen bygger på material, som framkommit såväl vid den tidigare som vid den fortsatta huvudförhandlingen. Denna pincipiella skillnad har dock ej strängt fasthållits; se 43:13 st. 2och motiveringen för denna §. I avseende härå förtjänar särskilt nämnas, att det ej städse är nödvändigt, att vid ny huvudförhandling ånyo framföra bevis, som upptagits vid tidigare handläggning; detta behöver ej ske, om det finnes sakna betydelse i målet eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Vad härom stadgats liksom ock det förut antydda stadgandet, att huvudförhandling må fortsättas vid senare sammanträde, om detta kan hållas inom två veckor, har man att se i belysningav bestämmelsen i 6 kap. 6 §, att i protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet ävensom vad rätten vid syn på stället iakttager. Det är denna föreskrift, som möjliggör, att huvudförhandling må fortsättas, om en tidrymd av ända till två veckor ej överskrides, och vidare att vid ny huvudförhandling upprepning av tidigare bevisupptagning ej under alla omständigheter behöver äga rum.
    De hittills genomgångna stadgandena angående huvudförhandling beröra vissa mindre tilltalande sidor av den muntliga processen: nödvändigheten av uppskov och av ny fullständig handläggning för att åstadkomma den oundgängliga koncentrationen av hela målet till ett sammanträde. Men om man fullföljer ett visst syfte, kan man icke undkomma medlen för dess vinnande. Såvitt jag kan finna, är mot ifrågavarande stadganden i stort sett ej något att erinra. Hur de kunna verka beror i hög grad på, huruvida det anmärkta stadgandet i 43:13 st. 2 angående upprepad bevisupptagning finner en vidsynt tillämpning.
    Vissa andra i 43 kap. upptagna stadganden påkalla härefter uppmärksamhet.
    Bestämmelserna i 4 § handla om vad man inom teorien plägar kalla domarens processledning. Det må till en början anmärkas, att denna §, som ju har sin plats i kapitlet om huvudförhandling, icke har någon motsvarighet i någon viss § i 42 kap. Detta betyder emellertid icke, att processledning från domarens sida ej skall förekomma under det stadium av rättegången, som ligger före huvudförhandlingen. En kraftig sådan processledning är

24 ERNST KALLENBERG.fastmer både tillåten och påbjuden, men detta kommer icke tillsynes i något uttryckligt allmänt uttalande i sistnämnda kapitel utan i stadganden upptagna i skilda §§:r. Det mest vittomfattande uttalandet i detta hänseende får anses utgöras av den redan förut nämnda föreskriften i 42:6, att målet skall under förberedelsen så beredas, att det kan vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang.
    Första punkten i 43:4 rör den s. k. formella processledningen: rätten har att vaka över, att reda och ordning iakttagas vid handläggningen, och äger förordna, att skilda frågor eller delar avmålet skola behandlas var för sig. Allt vad den formella processledningen innefattar är ingalunda härmed angivet. Åtskilliga i andra kapitel av förslaget omnämnda befogenheter och skyldigheter för rätten äro hit hänförliga; se sålunda i synnerhet stadganden i 14 kap. angående förening av mål, i 17 kap. angående meddelande av deldom och mellandom samt i avdelningen om bevisningen angående bevisförfarandets anordnande.
    På den materiella processledningen syfta de två sista punkterna i 43:4. Rätten har att tillse, att målet blir uttömmande behandlat och att ej något indrages däri, som är utan betydelse; och vidare skall rätten genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. Det är ej här fråga om domarens verksamhet för åstadkommande av bevis; därom handlar 35 kap. 6 §. Ej heller åsyftas, åtminstone i första hand, den materiella processledning, som angår processuella frågor; bland dem intages den viktigaste platsen av processförutsättningsspörsmålen, beträffande vilka det sägs i 34:1, att rättegångshinder skola av rätten självmant beaktas, om ej annat är stadgat. I avseende å processförutsättningsspörsmålen kommer för övrigt i betraktande, att de, såsom tidigare anmärkts, böra om möjligt avgöras redan under förberedelsen. Förevarande § avser huvudsakligen domarens verksamhet med hänsyn till åstadkommande av utredning rörande det omprocessade materiella rättsförhållandet, därvid utredningen av det faktiska materialet intager främsta rummet; man har dock ej att från ifrågavarande stadgandens tillämpningsområde utesluta vare sig parternas yrkanden eller de grunder för prövningen, som utgöras av rätts- och erfarenhetssatser. Ett huvudspörsmål rörande den materiella processledningen avser, enligt förslaget liksom enligt gällande rätt, det förhållandet, huruvida domarens initiativ är begränsat till en

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 25inverkan på det av parterna åvägabragta processmaterialet eller jämväl kan vara riktat på införande i processen av nytt material. För besvarandet av detta spörsmål, som enligt förslaget lämnats öppet och som svårligen kan genom något lämpligt lagstadgande finna sin lösning, äro samma synpunkter och överväganden av betydelse som enligt gällande rätt.
    I 5 § av 43 kap. har den bestämmelse upptagits, som till sin innebörd står i centrum av hela förslaget och är för processreformen grundläggande. »Förhandlingen skall vara muntlig. »I anslutning därtill har det uttryckligen förbjudits part att åberopa eller uppläsa skriftligt anförande, dock med det undantag, att yrkande må uppläsas ur skrift.
    I och med stadgandet i 43:5 om muntlig förhandling är ej omedelbarhetsgrundsatsen given. Strängt taget kan den knappast sägas vara uttryckligen fastställd i förslagets lagtext, men den framgår dock otvetydigt av stadgandena i 6 kap. 5—7 §§ och 17 kap. 2 § samt av de ovan anförda bestämmelserna i 43 kap. angående huvudförhandlingens uppskjutande. Att i förslagets motiver åtskilliga uttryckliga uttalanden i detta hänseende förekomma, är självklart.
    Enligt den uppfattning, som jag i mina arbeten över gällande svensk civilprocessrätt uttalat, åligger sanningsplikt part i rättegång. Han får icke lämna medvetet oriktiga uppgifter (negativ sanningsplikt), och han är av hänsyn till motpartens rätt skyldig att medverka till utredningen i målet genom att sanningsenligt redogöra för alla de för målets avgörande betydelsefulla omständigheter, om vilka han har kännedom (positiv sanningsplikt). Den negativa sanningsplikten är i gällande rätt uttryckligen fastslagen i 14:8 RB, varemot det beträffande den positiva finnes rum för olika meningar. Att en plikt i båda avseendena bör statueras i en ny processlag, bör ej vara tvivelaktigt. Så har ock skett i det föreliggande förslaget, 43 kap. 6 § st. 1. Det är här fråga om vad man kan kalla parts allmänna sanningsplikt. Jämte denna möter i förslaget den särskilda plikt att tala sanning, som ålagts part för det fall, att han höres efter avlagd sanningsförsäkran. Om denna senare plikt, som hör till det i förslagets avdelning om bevisning reglerade institutet »förhör med part under sanningsförsäkran», är ej nu tal. De följande anmärkningarna avse således endast den allmänna sanningsplikten.
    Några spörsmål angående denna plikt torde förtjäna att tagas

26 ERNST KALLENBERG.i övervägande. Plikten hänför sig icke enbart till huvudförhandlingen utan till rättegången i dess helhet. I överensstämmelse därmed förefaller det, som om ifrågavarande stadgande i förslaget borde ha erhållit en plats, som angåve dess nämnda allmänna syftning. Kapitlet om part (11 kap.) är måhända lämpligare härför än något annat kapitel. Beträffande pliktens innebörd och omfattning må väl anses, att uttalandet om den negativa sanningsplikten (»Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i målet») icke ger anledning till någon erinran. Men det ter sig mera tvivelaktigt, huruvida stipulationen om den positiva fullt fyller måttet av vad man bör fordra. Det har i §:n blott sagts, att part skall sanningsenligt »uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda frågor». Meningen bör dock vara — och denna uppfattning synes jämväl framgå av motiveringen för §:n — att part skall ej mindre sanningsenligt uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna än även i övrigt genom sanningsenliga upplysningar bidraga till utredningen av saksammanhanget, i den mån det påkallas av hänsyn till motpartens rätt. Parts skyldighet att sanningsenligt besvara framställda frågor är en given följd härav men kan dock förtjäna särskilt framhållas.
    Medan i gällande rätt (14:8 RB) brott mot den negativa sanningsplikten (lögnen) är belagt med ansvar, har motsvarande brott mot den allmänna sanningsplikten ej i förslaget straffbelagts; jfr 9 kap. om »straff och vite». En sak för sig är, att straff för medvetet oriktig utsaga av part, som höres under sanningsförsäkran, avses skola, enligt vad motiveringen för 37 kap. 1 § lämnar upplysning om, stadgas i strafflagen. En sådan straffbestämmelse kommer ej att träffa den överträdelse av sanningsplikten, varom nu är fråga. Det skulle, vill det synas mig, icke vara tilltalande att lämna denna överträdelse helt ansvarsfri, medan oriktig utsaga efter sanningsförsäkran belägges med ansvar. Den nu ifrågasatta ansvarspåföljden borde givetvis upptagas i kapitlet om straff och vite. I varje fall torde lämpligen böra i 35 kap. 4 § intagas en erinran om att parts försyndelse mot den allmänna sanningsplikten kan tillerkännas verkan av bevis mot honom.
    Stadganden om huvudförhandlingens yttre förlopp äro givna i 43 kap. 7—9 §§. De förete över huvud ej något anmärkningsvärt. Det må blott beträffande stadgandet i 8 §, att bevisningen skall

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 27förebringas, sedan parterna utvecklat sin talan, påpekas, att det, såsom också i motiveringen framhålles, inbegriper, att skriftliga bevis eller sakkunnigutlåtanden, som icke föredragits då parterna utvecklat sin talan, skola uppläsas eller redogörelse lämnas förderas innehåll, vare sig av parten, som åberopar beviset, eller genom rättens försorg; detsamma gäller ock om redan upptaget bevis, som skall framläggas genom däröver fört protokoll. Detta är ej annat än en konsekvens av muntligheten och omedelbarheten men obestridligen en mindre tilltalande konsekvens. En fullständig uppläsning eller redogörelse måste ej sällan bli omständlig, tidsödande och svår att följa, medan å andra sidan en sammanträngd redogörelse kan vara svår att fatta, framför allt i häradsrätt av dess lekmannaelement.
    För att förberedelsen må kunna fullt tjäna sitt syfte att förbereda och möjliggöra en starkt koncentrerad huvudförhandling, måste parterna under förberedelsen uppgiva alla de omständigheter, de vilja åberopa till stöd för sin talan, och de bevis, medvilka de vilja styrka densamma. Föreskrifter i sådant hänseende äro, såsom förut antytts, meddelade (42:7 och 8 jämte 42:22). Emellertid är man i allmänhet ense om, att detta krav ej bör genomföras så strängt, att det betager part rätt att vid huvudförhandlingen förebringa nya omständigheter eller bevis. Dock bör denna rätt, vars utövning kan leda till uppskov med huvudförhandlingen, rimligtvis vara på det sätt begränsad, att det nya, som part framfört, lämnas utan avseende, om det kan antagas, att framförandet försenats i syfte att förhala rättegången eller att överrumpla motparten. Härom har upptagits stadgande i 43 kap. 10 §. Vid läsningen av denna § har det förefallit mig, som om avfattningen borde jämkas något. Det talas om, att part ändrar uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör tillägg därtill eller åberopar bevis, som ej uppgivits före huvudförhandlingen. Härunder ingår, om man vill hålla sig till orden, icke det fall, att käranden vid huvudförhandlingen, utan att ändra sin talan, åberopar en ny omständighet till stöd för densamma (jfr 13:3 sista st.), eller att svaranden framställer en ny sakinvändning. Meningen är säkerligen icke att utesluta sådana fall från förevarande stadgandes tillämpningsområde, och formuleringen synes böra taga hänsyn härtill.
    I fråga om huvudförhandlingen i underrätt må slutligen beaktas 6 kap. 5 §, som handlar om vad protokollet skall innehålla.

28 ERNST KALLENBERG.Därunder har icke inrymts föreskrift om, att av käranden till stöd för hans talan åberopad ny omständighet skall upptagas i protokollet. Bestämmelsen i 7 §, som gör till villkor för anteckning i protokollet, att särskilda skäl föranleda därtill, torde ej väl passa för detta fall, utan detta bör beaktas i 5 §.
    3) Förfarandet i högre instans.
    a) Förfarandet i hovrätt. Rättsmedlen mot underrätts avgöranden benämnas liksom i gällande rätt vad och besvär. Genom vad skall talan föras mot underrätts dom, genom besvär mot andra avgöranden av underrätt vare sig de äro av slutlig karaktär eller meddelas under rättegången.
    Om det föreslagna besvärsförfarandet finner jag ej anledning att uttala mig. I avseende å vadeförfarandet må blott vissa huvuddrag framhållas och några grundläggande spörsmål belysas.
    Vadeförfarandet är för civilprocessens del reglerat i 50 kap. De föreskrivna handlingar, genom vilka talan fullföljes från underrätt till hovrätt, vadeanmälan och avgivande av vadeinlaga, skola båda företagas vid underrätten, en anordning, som är i allo lämplig.
    Den egentliga fullföljdshandlingen är avgivande av vadeinlaga. Denna inlaga har till uppgift ej blott att bestämma den talan käranden fullföljer — vilken talan han sedan ej äger ändra till att avse annan del av underrättens dom (25 § st. 2) — utan även att förbereda målet till avgörande, och med hänsyn till denna dubbla uppgift ha i 4 § givits föreskrifter, om vad käranden i vadeinlagan skall uppgiva. Jämte vadeinlagan har det genmäle å inlagan, som det förelägges svaranden att inkomma med, uppgiften att förbereda målet. Om ytterligare skriftväxling mellan parterna kan hovrätten förordna i fall, då det för målets beredande finnes erforderligt. Jämväl därutöver äger hovrätten vidtaga åtgärder för målets förberedande; i sådant syfte äger hovrätten, bland annat, förordna om förhör med part eller annan.
    Vademåls avgörande skall, såsom av det sagda framgår, föregås av ett förberedande förfarande. Detta förfarande skall i regel följas av en huvudförhandling, på grundvalen av vilken rätten har att avgöra målet. Parterna skola båda kallas till huvudförhandlingen, därvid det skall föreläggas käranden att komma tillstädes vid påföljd, att hans vadetalan eljest förfaller, och svaranden skall, om det icke förelägges honom vite, erinras om, att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro (50:14 och 19). Vid för-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 29handlingen skall part infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen (11:5 st. 1 p. 2).
    För huvudförhandlingen skola i övrigt gälla samma grundregler som för huvudförhandling i underrätt (50:15 och följ.). Förhandlingen skall alltså vara muntlig, och det är över huvud ej tillåtet för part att åberopa eller uppläsa skriftligt anförande. Bevisningen förebringas, sedan parterna utvecklat sin talan. Ifall, då vid underrätten vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran redan hörts eller syn på stället hållits, erfordras ej, att beviset upptages på nytt, med mindre hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse; om beviset ej upptages på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller andra handlingar rörande bevisupptagningen (35:13 st. 2). Med hänsyn till detta spörsmål om nödvändigheten av förnyad bevisupptagning är emellertid att märka det viktiga stadgandet i 50:23 av innehåll, att om avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till bevis, som förut upptagits vid huvudförhandlingen i underrätten, ändring i underrättens dom i den del beviset avser ej må ske, med mindre beviset upptagits å nyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga skäl föreligga, att dess värde ärannat, än underrätten antagit. Regeln är grundad på den åsikten, att ett genom protokoll eller andra handlingar förebragt bevis har mindre värde än ett av rätten omedelbart upptaget bevis.
    Av vikt är bestämmelsen i 50:13: att särskild huvudförhandling må utsättas för behandling av rättegångsfråga eller del avsaken, som må avgöras särskilt.
    Bland stadgandena angående vadeprocessen äro de, som upptagits i 21 § och medgiva hovrätten att utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, ägnade att i särskild grad tillvinna sig intresse. Det har i nämnda § stadgats, att huvudförhandling ej är erforderlig för prövning, som ej avser själva saken, eller ifall, då vadetalan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad, eller då vadetalan rör allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke uppgår till femhundra kronor; dock skall i sistnämnda fall huvudförhandling äga rum, om båda parterna begärt det. De lätt insedda skälen för vad sålunda föreslagits (se den allmänna motiveringen s. 51 f. och motiverna för 50:21) äro tvivelsutan bärkraftiga. Att olika meningar kunna

30 ERNST KALLENBERG.råda beträffande var gränsen skall dragas med hänsyn till värdet av det, som den fullföljda talan avser, ligger i öppen dag.
    Beträffande sättet för framläggande av bevis, som skall förebringas genom protokoll eller andra handlingar, innebär förslaget, att framläggandet skall ske genom parternas försorg. Parterna eller deras företrädare ha sålunda att uppläsa eller eljest lämna redogörelse för vad handlingarna därom innehålla. Jämför man motiveringen för 50:17, som härvid kommer i betraktande, med motiveringen för motsvarande § rörande huvudförhandling vid underrätt, 43:8, kan det synas som om meningen vore att för vadeprocessens del ännu strängare än för processen i underrätt upprätthålla principen om att det ankommer på parterna att handla. Medan det nämligen beträffande 43:8 säges, att ifrågavarande föredragning i regel skall ombesörjas av den part, som åberopat beviset, men att dock rätten kan, om det finnes lämpligare, själv sörja för föredragningen, framhålles det senare ej i motiveringen för 50:17. Näppeligen har det dock avsetts att i denna del göra någon skillnad mellan underrätts- och hovrättsprocessen. Vad angår den ordning, vari parterna ha att förebringa av dem åberopade bevis, heter det i motiveringen för 50:17, att de böra få gruppera materialet och framföra de olika bevismedlen i den ordning, som de finna lämpligt, varemot i motiveringen för 43:8 betonas, att det visserligen i regel bör tillkomma part att själv bestämma, i vilken ordning bevisen skola framläggas, men att å andra sidan rätten har att vaka över, att den ordning iakttages, som med hänsyn till materialets gruppering och andra omständigheter är lämpligast. Säkerligen skall det sistnämnda uttalandet äga tillämpning jämväl i avseende å vadeprocessen.
    I fall, då huvudförhandlingen äger rum, ehuru svaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas ej mindre vad han anfört änäven den av honom vid underrätten förebragta bevisningen.
    Rätt att i hovrätten till stöd för talan åberopa ny omständighet eller nytt bevis har ej betagits part i vidare mån, än det ansetts nödvändigt till förekommande av missbruk; se 50:25. Särskild bestämmelse är därvid meddelad beträffande yrkande om kvittning.
    I förslagets lagtext har ej upptagits någon föreskrift om, att varje vademål skall tilldelas en hovrättsledamot, som har att i

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 31egenskapen av referent taga särskild befattning därmed. Att så måste ske, är emellertid uppenbart och förutsättes i motiverna (s. 512), som hänvisa till vad därom i arbetsordning för hovrätterna kommer att bestämmas. Referentens uppgift skall vara att sörja för, att målet blir vederbörligen berett. Han har i sådant avseende att själv träffa vissa beslut samt att, då beslutanderätten tillkommer hovrätten, anmäla målet och verkställa den föredragning, som för ändamålet kräves. Till den förberedande överläggningen mellan ledamöterna angående huvudförhandlingens ordnande och genomförande m. fl. spörsmål, som stå i samband med förhandlingen, bör ock referenten taga initiativet. Ofta blir det ock hans sak att vid huvudförhandlingen fullgöra den föredragning av protokoll eller andra handlingar, som skall skegenom rättens försorg (motiv s. 518). Han kommer alltså att med hänsyn till vademålens handläggning spela en betydande roll.
    Av ej ringa vikt är, såvitt jag kan finna, den i motiverna (s. 518) berörda frågan, huruvida och på vad sätt hovrättens ledamöter skola före huvudförhandlingen taga del av materialet från underrätten. Man torde knappast misstaga sig, om man antager, att i det övervägande antalet mål, i vilka avgörandet skall träffas efter huvudförhandling, ledamöterna på den avdelning, som har att döma i målet, icke skola försumma att före förhandlingen sätta sig in i målet, i den mån det kan ske på grundvalen av det föreliggande materialet, och det bekvämaste och på samma gång mest effektiva sätt, på vilket detta kan ske, är föredragning av målet från referentens sida. Det blir sålunda sörjt för, att avgörandet sker efter grundligt övervägande. Men på samma gång möter den betänkligheten, att hovrättsledamöternas arbetsbörda, jämförd med den, som förfarandet enligt gällande rätt pålägger dem, säkerligen skall i avsevärd grad ökas. En sådan ökning synes icke kunna undgås, om i alla mål, som icke äro av särdeles enkel beskaffenhet, ledamöterna först ha att åhöra referentens föredragning av vad vid underrätten förekommit i målet med tillägg givetvis av parternas skriftväxling i hovrätten och annat till förberedelsen därstädes hörande material samt därefter att såsom domare i rätten övervara huvudförhandlingen.
    I anslutning till det föregående anser jag mig icke böra underlåta att framhålla de båda alternativ för anordnandet i hovrätt av huvudförhandlingen i vademål, vilka uppställdes redan

32 ERNST KALLENBERG.av Processkommissionen:1antingen skola parterna vara skyldiga att komma tillstädes och utföra sin talan vid menlig påföljd för part av hans utevaro och hovrätten ha att döma på grundvalen av vad parterna anföra, eller inledes förhandlingen med en av en domstolsledamot verkställd föredragning av vad enligt handlingarna förekommit i målet, varefter parterna, som icke äro pliktiga att vara närvarande, kunna anföra vad de finna nödigt. Kommissionen bestämde sig för det förra alternativet på grund av dess förmenta stora processuella fördelar, bestående huvudsakligen däri, att förhandlingen blir livligare, friskare och naturligare, ochatt domstolen blir i stånd till att utöva en effektiv processledning. Därjämte framhölls av kommissionen till stöd för detta alternativ, att om förhandlingen inledes med föredragning, denna blir huvudsaken och parternas intresse av att medverka slappas. I den del av den allmänna motiveringen för Processlagberedningensförslag, som handlar om förfarandet i hovrätt, har Beredningen (s. 52 f.) uttalat sig om de båda olika sätt för processmaterialets framläggande i hovrätt, som bestå i å ena sidan referentföredragning, å andra sidan parternas eget framläggande av materialet, även det i underrätten förebragta. Med erkännande av, att skäl kunna anföras för båda alternativen, har Beredningen för tvistemålens del bestämt sig för det senare och till stöd därför i främsta rummet anfört, att referentföredragning är ägnad att skjuta parternas medverkan i utredningen alltför mycket åt sidan och lättförtager dem intresset av förhandlingen. Betydelsen av detta, enligt vad nyss framhölls, redan av Processkommissionen framförda argument vill jag för min del ingalunda förneka, och jag finner frågan vara i hög grad tvivelaktig. Den synpunkt, somjag tidigare anlagt på förevarande fråga, anser jag emellertid allt fortfarande vara förtjänt av beaktande: »I den ordinära civilprocessen, där parterna förfoga över tvisteföremålet, må det vara deras sak att bestämma, huruvida och i vad mån de skola i en rättsmedelsinstans begagna sig av möjligheten att utföra sin talan i vidare mån än som framgår av handlingarna i målet.» Dessutom kan vid frågans bedömande ej förbises, att en vadeprocessenligt det av Beredningen förordade alternativet säkerligen skall ställa sig besvärligare och kostsammare för parterna än en process enligt det andra alternativet. Och härtill må läggas följande.

1 Om dessa alternativ har jag yttrat mig i min skrift om Processkommissionens betänkande, SvJT 1927 s. 277 f.

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 33Det kommer att i en process, som gestaltas efter de av Beredningen uppdragna grundlinjerna, säkerligen bliva en regel medganska få undantag, att parterna för utförande av sin talan, åtminstone i högre instans, låta sig företrädas av advokater. Att dessa icke skola underlåta att, om det över huvud är av något intresse, begagna sig av sin huvudmans rätt att tillstädeskomma vid huvudförhandlingen och där utveckla sin talan, torde kunnatagas för givet. Den av Beredningen förordade skyldigheten förpart att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen, bör otvivelaktigt finnas, oavsett huruvida förhandlingen ordnas enligt det ena eller andra alternativet. Slutligen må det framhållas, att skillnadenemellan de båda alternativen icke är så stor som det må kunna synas. Referentföredragning (eller i varje fall föredragning) skall, såsom ovan nämnts, äga rum jämväl enligt förslaget. I fall, då svaranden icke är tillstädes, skall ju nämligen genom hovrättens försorg ur handlingarna, i den mån det erfordras, framläggas ej mindre vad han anfört i målet än även den av honom vid underrätten förebragta bevisningen. Härifrån och till det ifrågasatta alternativet med referentföredragning i samtliga fall är steget icke mycket långt.
    b) Förfarandet i högsta domstolen. Åt de bestämmelser, som upptagits i 54 kap. och angå fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut, må till en början ägnas några få anmärkningar.
    Rättsmedlen benämnas liksom i gällande rätt revisionsansökning (eller, för att vara fullt noggrann, ansökan om revision) och besvär. Av dem uppmärksamma vi här blott revisionsansökning.
    Till skillnad från vad som nu gäller skall för prövning av fullföljd talan alltid krävas tillstånd av högsta domstolen. I behandling av frågan om prövningstillstånd skola tre ledamöter deltaga (3:6). Medan enligt nu gällande lag av hovrätt (såsom andra instans) meddelade utslag i mål rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må utan tillstånd överklagas, om tvisteföremålet icke understiger ett visst belopp eller värde, och likaledes för prövning av fullföljd talan mot utslag i mål rörande sådant, som ej kan skattas i penningar, ej kräves tillstånd, skall enligt förslaget, såsom nyss nämndes, prövningstillstånd alltid fordras. Sådant tillstånd må (54:11 st. 1) meddelas dels under förutsättningar, som angivits, vad angår s. k.prejudikatdispens i överensstämmelse med vad nu gällande

3—407004. Svensk Juristtidning 1940.

34 ERNST KALLENBERG.30:13 RB innehåller, och i övrigt i nära anslutning till vad detta lagrum föreskriver, dels »om med hänsyn till omständigheterna imålet skäl förekomma till sådan prövning». Denna sista förutsättning saknar egentlig motsvarighet i gällande rätt. Till densamma hänför sig enligt förslaget, 54:12 st. 1, den där bibehållna grundsatsen om summa revisibilis; det har nämligen stadgats, att i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, prövningstillstånd enligt den bestämmelse,som nu är i fråga, ej må meddelas part, om värdet av vad han tappat i hovrätten icke uppgår till 1,500 kronor.
    Beträffande innebörden av nyssnämnda nya förutsättning för prövningstillstånd torde man ha fog för påståendet, att förutsättningen fått en så obestämd avfattning, att högsta domstolen fått nära nog fullt fria händer. Vad man vid läsningen först kommeratt tänka på och motiveringen för stadgandet också främst framhåller (s. 61 f. och 554 f.) är, att förutsättning för beviljande av prövningstillstånd föreligger, om det kan antagas, att högsta domstolen skulle komma att i anledning av partens talan göra ändring i hovrättens dom. Men under stadgandet inrymmas, enligt motiverna, jämväl de fall, »då ett viktigt allmänt eller enskilt intresse påkallar, att talan prövas av högsta domstolen», såsom exempel varpå nämnes, att starkt delade meningar yppats i delägre instanserna, eller att målet är av stor social betydelse eller rör betydande ekonomiska värden. Det vill sålunda synas, som om ifrågavarande stadgande delvis avsåge fall, som redan ingåunder föreskriften i 11 § om beviljande av prövningstillstånd, då »parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga» (11 § första stycket 1). Frågan om förhållandet emellan de båda bestämmelserna är av ej ringa reell vikt, ty i de fall, i vilka grundsatsen om summa revisibilis skall komma till användning, skall prövningstillstånd kunna meddelas allenast enligt den ena av ifrågavarande bestämmelser. Givetvis bör förhållandet dem emellan närmare fixeras, såframt ej avsikten just är att hålla det i viss mån svävande.
    Till sist må beträffande frågan om fullföljdstillstånd blott erinras, att samtliga stadganden därom bindas samman av syftet att förhindra en så stor tillströmning av mål till högsta domstolen, att domstolen över hövan belastas. Att villkoren för fullföljd fördenskull måst i stort sett skärpas, ligger i öppen dag.
    Själva fullföljdshandlingarna skola vid revisionsansökning, i överensstämmelse med den för fullföljd genom vad antagna

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 35grundsatsen, företagas vid den domstol, som dömt, alltså vid hovrätten och icke vid högsta domstolen, dit fullföljden sker. Nämnas må här, att det för erhållande av prövningstillstånd icke fordras särskild ansökan; redan avgivandet av revisionsinlagan skall anses innefatta begäran därom.
    Beträffande revisionsprocessen må härefter först framhållas vad som såväl principiellt som praktiskt är det allra viktigaste: högsta domstolen skall i hithörande mål fungera såsom appellinstans och icke såsom revisionsinstans.1 Domstolens prövning skall således omfatta målet i hela dess vidd och icke vara inskränkt till rättsfrågan. De i 55 kap. 14 och 15 §§ upptagna stadgandena — vilka beröras vidare här nedan — ha emellertid sådant innehåll, att domstolens prövning i avseende å det faktiska, särskilt bevisningen, kommer att i hög grad begränsas.
    Förfarandet i revisionsmål har ordnats i huvudsaklig överensstämmelse med förfarandet i vademål. Det har följaktligen uppdelats på förberedelse och huvudförhandling.
    Med de få undantag, som äro angivna i 55:12, skall förberedelsen följas av huvudförhandling. För denna ha föreslagits i allt väsentligt samma regler som de motsvarande beträffande vadeprocessen. Särskilt ett par moment må beaktas. I avseende å parternas skyldighet att tillstädeskomma skall gälla, att revisionskäranden kallas att infinna sig vid påföljd att hans talan eljest förfaller, samt att svaranden må föreläggas vite eller, om så ejsker, erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro. Parts skyldighet att infinna sig personligen är enligt föreskrift i 11:5 beroende av, att hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Processmaterialet, bevisningen från underdomstolarna däri inbegripen, skall framläggas av parterna; för den händelse svaranden uteblivit, är det domstolens sak att sörja för,att det av honom förebragta materialet blir framlagt.
    I fråga om parts rätt att i revisionsmål framkomma med nytt material skall enligt 55:14 gälla, att part ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt, att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Vad i övrigt angår bevisning och bevisprövning i revisionsmål, må först hänvisas till bestämmelsen i 35:13 st. 2, enligt vilken i fall, då vid lägre rätt vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn på

1 Angående de begrepp, som härmed åsyftas, se min bok om Rättsmedlen s. 12 ff.

36 ERNST KALLENBERG.stället hållits, beviset ej må upptagas ånyo i högsta domstolen, om ej synnerliga skäl äro därtill. Vidare märkes 55:15, som ihög grad begränsat möjligheten för högsta domstolen att frångåde lägre instansernas bevisprövning; vad i §:n stadgas går förnämligast ut därpå, att ett sådant frångående ej må äga rum, med mindre det föreligger synnerliga skäl till antagande, att bevisetsvärde är annat än hovrätten antagit.
    De skäl, som bestämt Beredningen till att, med några få och mindre viktiga undantag, låta förfarandet i revisionsmål inrymma huvudförhandling och icke bibehålla den nuvarande ordningen, enligt vilken målet avgöres på grundvalen av en av revisionssekreterare verkställd föredragning av handlingarna i målet, utan att parterna därvid äro tillstädes och i tillfälle att utföra sin talan, äro mycket vägande (s. 63 i motiverna). De gå ut på, att då frågan om prövningstillstånd, vilken avgöres på grundvalen avhandlingarna i målet, föredragna av revisionssekreterare, besvarats jakande, detta i flertalet mål innebär, att ändring i hovrättens dom kan ifrågakomma, och i sådant fall kan muntlig förhandling vara av stor vikt. »Genom anordningen med prövningstillstånd uppdrages alltså en naturlig gräns emellan de fall, då ett avgörande bör kunna äga rum på handlingarna, och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga företräde.» I sammanhang härmed påpekas i motiveringen, att prövningstillstånd må antagas bli beviljat endast i ett mindre antal fullföljda mål, och att huvudförhandlingen i högsta domstolen på grund av de föreslagna begränsningarna i fråga om upptagande av bevis därstädes kan beräknas icke bliva över hövan betungande.
    De av Beredningen anförda, nyss återgivna skälen motivera visserligen till fullo det av Beredningen träffade valet emellan alternativen: avgörande av revisionsmål utan eller efter huvudförhandling. Men de säga ej något närmare om, huru huvudförhandlingen bör ordnas. Här möter samma spörsmål, som ovan behandlats i avseende å huvudförhandlingen i vademål. Man kan sålunda såsom alternativ till den av Beredningen föreslagna ordningen tänka sig föredragning av handlingarna genom revisionssekreterare i närvaro av de till förhandlingen kallade parterna, om de infunnit sig — att personlig inställelse bör, om så finnes nödigt, kunna åläggas part, torde vara givet — samt därefter anföranden av parterna, såvitt de så akta nödigt, och förebringande av bevisning. Mot vad sålunda ifrågasättes synes tala, att det leder till, att varje revisionsmål måste föredragas av revi-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 37sionssekreterare två gånger, först för avgörande av frågan om prövningstillstånd och därefter vid huvudförhandlingen, och att de tre domstolsledamöter, som behandlat tillståndsfrågan, därefter måste vid huvudförhandlingen ännu en gång åhöra föredragning av handlingarna i målet. Denna betänklighet har dock näppeligen sådan betydelse, att den kullkastar det ifrågasatta alternativet. Vid dess bedömande må vissa omständigheter ej förbises. Tillståndsfrågan skall prövas av tre ledamöter, men för prövning av revisionsmålet skall högsta domstolen vara domför med fem, högst sju ledamöter (se motiverna s. 95), av vilka minst två (de, som ej deltagit i tillståndsprövningen) ej förut övervarit föredragning av handlingarna. Om man utgår därifrån, att dessa två (eller flera) ledamöter finna nödigt att före huvudförhandlingen (anordnad enligt Beredningens förslag) taga kännedom om handlingarna i målet, måste detta ske därigenom, att de samfällt åhöra en föredragning eller var och en för sig genomgå handlingarna. Förslaget innebär således icke någon invändningsfri lösning i nu antydda hänseende. För övrigt må hänvisas till det om motsvarande spörsmål beträffande vadeprocessen sagda. Med fog torde kunna påstås, att problemet förtjänar grundligt övervägande.
    4) Då man sammanfattningsvis skall bedöma ett förslag till ny processlag, har man att söka avgöra, hur det i stort sett tillgodoser de krav, som ställas på rättskipningen, kraven på säkerhet, snabbhet och billighet. Från denna utgångspunkt vill jag nu fälla några avslutande ord om det föreslagna förfarandet i tvistemål och gör därvid början med kravet på billighet. Frågan blir då den, hur den föreslagna processen, jämförd med processen enligt gällande rätt, må antagas gestalta sig i kostnadshänseende.
    Huruvida rättskipningen i tvistemål enligt en lag, byggd på de av Beredningen antagna huvudprinciperna för det processuella förfarandet, måste ådraga staten ökade kostnader, torde det icke vara möjligt att med någon högre grad av visshet uttala sig om. Tvivelsutan skall domstolarnas arbete bliva mera tyngande, och frågan om kostnadsökning beror väsentligen på, huruvida och i vad mån detta behöver medföra en förstärkning av domarepersonalen i en eller annan av de tre domstolsinstanserna, möjligen i alla.
    Om således svaret på frågan om processens billighet enligt den tilltänkta nya processlagen huvudsakligen måste lämnas åt fram-

38 ERNST KALLENBERG.tiden, såvitt det gäller statens rättskipningsutgifter, så torde däremot utan någon stor fara för misstag kunna förutsägas, att parternas processkostnader komma att stegras. Den muntliga processen ställer så stora anspråk på parterna i fråga om målens förberedande och utförande vid domstolarna, särskilt i högre instans, att de endast mera undantagsvis skola kunna fylla dessa anspråk utan biträde av rättsbildade yrkesmän.
    I detta sammanhang ha vi att tänka på vad förslaget innehåller i kap. 8 om ett för hela riket gemensamt »advokatsamfund», som skall vara på visst, i anseende till grunddragen i förslaget angivet sätt organiserat och intaga en offentligträttslig ställning. Mot förslagets i nämnda kapitel upptagna bestämmelser om »advokater» kan jag för min del icke finna något nämnvärt att erinra. De fylla det länge kända och väl också i allmänhet erkända behovet av ett legaliserat advokatstånd, och de innefatta icke ett — här ganska nära liggande — omständligt reglementerande. En ny processlag kan, på vilka principer förfarandet än grundas, icke avvara stadganden om advokater i offentligträttslig ställning. Då jag således nu, på tal om kravet på att processen skall vara billig, omnämnt förslagets kapitel om advokater, har det skett utan något som helst syfte att i denna del kritisera förslaget, utan det är uteslutande ämnets samband med granskningen av det föreslagna förfarandet, som gjort omnämnandet nödvändigt. — Beredningen har icke föreslagit vare sig advokattvång eller advokatmonopol. Part är m.a.o. icke vid sitt processande förbunden till att begagna sig av rättegångsombud, och han är, om han gör det, icke pliktig att till ombud utse en ledamot av advokatsamfundet. Men det kommer dock ganska säkert inom en ej avlägsen framtid att ställa sig så, att friheten i ena och andra avseendet mera kommer att finnas på papperet än taga sig något praktiskt uttryck. Endast undantagsvis torde nämligen part våga underlåta att begagna sig av advokat, och detta förhållande jämte advokatens i den muntliga processen ökade arbete måste leda till stegring av parts rättegångskostnader.
    Vad härefter angår frågan om processens snabbhet, så bör erinras om de i förslaget för de olika instanserna meddelade bestämmelser, som avse att förekomma onödiga uppskov med målens avgörande. Beträffande underrätt stadgas i 42 kap. dels i 10 §, att vid muntlig förberedelse första inställelsen skall utsättas att äga rum så snart ske kan, dels i 12 §, att förberedelsen skall om möjligt avslutas vid första inställelsen och att, om fort-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 39satt förhandling är nödvändig, målet icke må uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Begränsning av muntlig förberedelse till visst antal sammanträden har ej föreskrivits, och ej heller har det bestämts, att sådan skall vara avslutad inom viss tid. Att bindande bestämmelser i dessa avseenden icke lämpligen kunnat meddelas, torde vara uppenbart. Till befordrande av önskvärd skyndsamhet har dessutom i 42:20 uttalats, att rätten skall, så snart förberedelsen (vare sig muntlig eller skriftlig) avslutats, bestämma tid för huvudförhandlingen och att, om denna utsättes att hållas senare än fyra veckor efter avslutandet, rätten skall göra anmälan därom till hovrätten med uppgift om anledningen till uppskovet. De i avseende å huvudförhandlingen i 43 kap. föreslagna stadgandena ge ock uttryck för syftet, att med måls avgörande ej må anstå längre än oundgängligt. Det stadgas sålunda, bland annat, i 11 §, att uppskjuten huvudförhandling skall återupptagas så snart lämpligen kan ske. — Beträffande de högre instanserna må det vara tillräckligt att framhålla bestämmelserna för hovrätt i 50 kap. 13 §, att i fall, då huvudförhandling utsättes att hållas senare än viss i §:n nämnd tid efter det målets beredande avslutats, hovrätten skall göra anmälan därom till Konungen med uppgift om anledningen till uppskovet, och i 22 §, att i fall, då enligt hovrättens beslut mål skall avgöras utan huvudförhandling, målet skall så snart ske kan upptagas till prövning. Den förra bestämmelsen har ej någon motsvarighet för högsta domstolens del.
    Tydligt är, att de i förslaget upptagna stadganden, som ha till syfte att befordra rättskipningens snabbhet, ej i och för sig kunna garantera, att syftet vinnes. Det kommer an på, huru processen i dess helhet är ordnad, och alldeles särskilt kommer det an på, huru lagen tillämpas. Över huvud få, som sig bör, domstolarna, om förslaget blir lag, vida latituder för lagtillämpningen i förevarande avseende, och på denna lagtillämpning kommer alltså väsentligen att bero, huruvida rättskipningen blir i önskvärd måtto snabb. Huvudintresset anknyter sig härvid till processen i underrätt. Medan långsamhet i de högre instansernas rättskipning, efter mitt förmenande, knappast är att befara, förutsatt att dessa domstolar ha tillräckliga arbetskrafter till sitt förfogande, äro utsikterna till en snabbare rättskipning än den som nu äger rum något mörkare beträffande underrätterna. Det ligger i all synnerhet för deras del en utomordentlig vikt uppå, huru den muntliga förberedelsen bedrives. Själva stadgandena därom kun-

40 ERNST KALLENBERG.na icke bereda tillräckliga garantier mot ett uppskovssystem, lika långt drivet som det, vari man ofta funnit anledning till klagomål över den nuvarande rättskipningen vid underrätt. Det sätt, varpå lagen tillämpas, måste — det må ytterligare betonas —bliva väsentligen avgörande.
    Då jag nu till sist tänker på det ovan främst ställda och allra viktigaste kravet på rättskipningen, kravet på dess säkerhet, må genast sägas, att förslaget, så vitt jag kan bedöma, över huvud påett tillfredsställande och förtjänstfullt samt för svenska förhållanden lämpligt sätt följt de grundlinjer för gestaltandet av en på principerna om muntlighet och omedelbarhet samt fri bevisprövning byggd process, som nyare processlagstiftning anvisar. Det har, i den mån det kan ske genom lagbestämmelser, sörjts för, att domstolarna skola kunna avgöra målen på grundvalen av ett fylligare, bättre sovrat, tillrättalagt och belyst material, och att de skola äga fritt begagna sig därav för utrönande av vad som är sant i målet. Skillnaden emellan vår nuvarande och den framtida processen blir givetvis såtillvida störst för de högre instanserna, som de för närvarande — detta gäller väsentligen beträffande hovrätterna och helt beträffande högsta domstolen — icke i vade- resp. revisionsmålen ha någon omedelbar beröring medparterna eller med personer, som höras i bevissyfte, utan döma på grund av skriftliga handlingar, medan de framdeles skola få sådan beröring och därigenom komma i tillfälle att utöva en betydelsefull processledande verksamhet.
    På domarens förmåga att hastigt och säkert uppfatta det i processen för honom framlagda materialet ställer den moderna muntligheten stora anspråk. Att de högre instanserna, vilka utgöra kollegier av lagfarna domare, skola vara vuxna dessa anspråk, bör icke betvivlas. Detsamma gäller säkerligen jämväl om rådhusrätterna, vilka vid huvudförhandling skola vara domföra med tre lagfarna ledamöter (med undantag dock för huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelse). Tvivelaktigare är frågan, huruvida den muntliga processen skall kunna med säkerhet handhas av häradsrätterna, vilka liksom för närvarande skola vara besatta med blott en jurist. Man pålägger den ende lagfarne domaren i häradsrätt en mycket tung börda, då man av honom fordrar, att han skall på grundvalen av en muntlig förhandling omedelbart efter dess avslutande eller med kort anstånd avdöma alla tvistemål (straffprocessen har jag ej nu

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 41att taga hänsyn till), ej blott enklare utan även de mest invecklade. Det enda, som kan sätta honom i stånd till att bemästra denna uppgift, är, att huvudförhandlingen skall föregås av en förberedelse. Man behöver ej vara begåvad med någon större spådomskonst för att kunna förutsäga, att förberedelsen kommer att spela en mycket betydelsefull roll i processen vid samtliga domstolar, men i all synnerhet vid häradsrätterna. Vid förberedelsen klargöres vad parternas talan innebär, icke blott vad de yrka utan även vad yrkandena stödja sig på. Vad angår bevisningen, skall denna enligt omedelbarhetsgrundsatsen upptagas först vid huvudförhandlingen, men regeln är ej och kanna turligtvis ej vara undantagslös. I fråga om vittnesbevisningen, som det här i främsta rummet gäller, kommer i betraktande 36 kap. 19 §, som i fall, då vittne är ur stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller vittnes inställelse finnes medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, medger förhör med vittnet utom huvudförhandlingen. Att domaren skall bliva böjd för att icke visa någon större stränghet vid tillämpningen av detta lagrum, ligger nära till hands att antaga. Tydligt är ju nämligen, att förså vitt ej något egentligt nytt kommer före vid huvudförhandlingen utan denna endast innefattar en till ett rättegångstillfälle sammanförd utveckling av allt vad redan tidigare förekommit, domarens uppgift att döma omedelbart efter förhandlingens avslutande blir för honom lättare. Med hänsyn till det sagda skulle man kunna frestas till att bedöma huvudförhandlingen såsom enganska värdelös upprepning av förberedelsen, ett för publiken anlagt skådespel. En tillämpning av lagen i sådan anda, att ett dylikt omdöme bleve riktigt, skulle emellertid betyda, att processreformens syfte väsentligen förfelades. Bortsett från att vid huvudförhandlingen nya omständigheter och ny bevisning kunna framkomma, må man ej underskatta vikten av den koncentration av hela processmaterialet till ett rättegångstillfälle, som äger rum vid förhandlingen. Domaren får därigenom ett bättre underlag för domen, än förberedelsen kan giva honom.
    Då det nyss antyddes, att förberedelsen kan sätta domaren i stånd till att avgöra även stora och invecklade mål omedelbart eller snart efter avslutandet av huvudförhandlingen, var den underförstådda förutsättningen närmast den, att samma domare, som leder förberedelsen, jämväl håller huvudförhandlingen. I de domstolar, som utgöra kollegier av lagfarna domare, är denna

42 ERNST KALLENBERG.förutsättning såtillvida uppfylld, som en av kollegiets ledamöterleder förberedelsen och sedan jämte de övriga ledamöterna sitter i rätten då huvudförhandlingen hålles. På dessa senare ledamöter ankommer det att, om de så finna nödigt, före huvudförhandlingen förskaffa sig kännedom om vad vid förberedelsen förekommit; den utvägen står dem alltid till buds att läsa handlingarna i målet. Vad angår de högre instanserna, har denna fråga redan förut uppmärksammats. Vidkommande häradsrätterna har det icke föreskrivits, att samma domare skall leda förberedelsen och hålla huvudförhandlingen. Att så sker är emellertid, särskilt med hänsyn till de större målen, i hög grad önskligt, och det torde förtjäna övervägas, huruvida icke en bestämmelse i sådant avseende — vilken givetvis ej kunde vara ovillkorlig — borde upptagas i lagen.
    Det har ovan med hänsyn till kravet på rättskipningens snabbhet framhållits, att de föreslagna lagbestämmelserna ej i och försig kunna bereda någon tillräcklig garanti för syftets vinnande, utan att det väsentligen kommer an på, hur lagen tillämpas. Detsamma gäller i minst lika hög grad i fråga om kravet på rättskipningens säkerhet. Det ligger föga vikt uppå att få den nya lagen snarast möjligt antagen och satt i kraft; rättskipningen enligt rättegångsbalken i 1734 års lag har nu i mer än tvåhundra år tryggat den svenska rättsordningen och gör så än i dag, och man är berättigad påstå, att den i stort sett icke står efter rättskipningen i något annat land. Däremot är det utomordentligt viktigt, att det göres allt, som lämpligen kan göras, för att domstolarnas praxis må redan från början bliva god. Alla, som det vederbör, böra därför ha god tid till att sätta sig in i lagens ej blott bokstav utan även anda. En tanke, som måhända kunde förtjäna att tagas i övervägande, är den, att lagen först under viss bestämd tidrymd finge giltighet endast beträffande vissa underrätter och mål, som från dem fullföljdes till högre instans, samt därefter trädde i kraft för hela riket. Mycket skulle säkerligen — om nu tanken låter sig praktiskt förverkliga — kunna vinnas därigenom, att en begränsning av lagens tillämpningsområde gjorde det möjligt att under en första period med skärpt uppmärksamhet följa lagtillämpningen.