NÅGRA ORD OM RÄTTEGÅNGSBALKENS SYSTEMATIK OCH TERMINOLOGI.

AV

PROFESSOR ÅKE HASSLER.

 

Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk avviker med hänsyn till avgränsning och uppställning ganska väsentligt från nyare processlagar och processlagförslag i våra grannländer. Dessa lagarbeten syfta merendels till en möjligast fullständig reglering av den processrättsliga materien, åtminstone så vitt ej angår den egentliga specialprocessen, och upptaga även till behandling den del av exekutionsrätten, som ingår i vår utsökningslag. Skillnaden mellan civil- och straffprocess är oftast genomförd ända därhän, att de båda processarterna regleras var för sig i särskilda lagar. Men även där, såsom i den danska lagstiftningen, det processuella förfarandet behandlas enhetligt i ett och samma lagverk, är åtskillnaden mellan processarterna skarpt markerad och de gemensamma bestämmelserna relativt få. I motsats härtill innefattar processlagberedningens förslag endast bestämmelser om den allmänna judiciella organisationen samt om den ordinära processen i civila och kriminella mål. Exekutionsrätten behandlas sålunda icke till någon del, ej heller förekomma stadganden om den extraordinära processen. Utanför rättegångsbalkens ram falla också sådana institut som fri rättegång, lagsökning och handräckning för fordran samt skiljeförfarande, ävensom i stor utsträckning frågor av organisatorisk natur.
    Anledningen till denna begränsning av förslaget synes i första hand vara hänsyn till våra nedärvda rättstraditioner. Man har velat ersätta rättegångsbalken i 1734 års lag med ett lagverk, vilket så vitt möjligt till sitt innehåll motsvarar den gamla balken. Även praktiska synpunkter hava givetvis inverkat. Att exekutionen lämnats å sido är naturligt, främst med hänsyn till den

säregna karaktären av vår exekutiva organisation. Denna har man ej kunnat ifrågasätta att rubba, då förslaget utgått från att den organisatoriska apparaten i görlig mån skall lämnas orörd. Mera tveksamt kan vara huruvida tillräckligt vägande skäl föreligga för att frångå de moderna processlagarnas metod att i ett sammanhang behandla även den extraordinära processen och de ovan berörda instituten, vilka dock äro av klart processuell karaktär. Det medför bestämda fördelar med hänsyn till översiktlighet och reda och utan tvivel också för den praktiska lagtilllämpningen att hava såvitt möjligt alla processuella regler, som skola följas av de allmänna domstolarna,¹ sammanförda till ett enhetligt helt. Endast i begränsad omfattning vinner man dessa fördelar genom att lageditionen förenar vad lagstiftningen åtskilt. Att exempelvis i giftermålsbalken uppställa särskilda regler om rättegången i äktenskapsmål representerar onekligen en mera primitiv lagstiftningsteknik än den av moderna processlagar eljest använda. Vår rättegångsbalk skulle näppeligen hava förlorat på en mindre snäv avgränsning än den förslaget upptagit.²
    Som ovan antytts är förslagets systematiska uppställning ganska olik vad i detta hänseende utomlands är brukligt. Efter en avdelning om domstolsväsendet och därmed sammanhängande ämnen följer den mest omfattande delen av rättegångsbalken under rubriken »om rättegången i allmänhet». Den innehåller särskilda stadganden dels om rättegången i tvistemål och dels om rättegången i brottmål jämte gemensamma bestämmelser för de båda processarterna. Ur dessa bestämmelser har till en självständig avdelning utbrutits läran om bevisningen. Därefter följa tre avdelningar med särskilda regler om rättegången i de olika instanserna. Framställningen av förfarandet i underrätt har uppdelats på rättegången i tvistemål och rättegången i brottmål. Sist komma i en sjunde avdelning de extraordinära rättsmedlen.
    Skillnaden i systematiskt hänseende mellan civilprocess och straffprocess framträder i förslaget mindre skarpt än i den

 

¹ Ur denna synpunkt kunna skäl anföras för att ej behandla skiljeförfarandet i den allmänna processlagen.

² Åtminstone på en punkt har förslaget uppenbarligen gått för långt i återhållsamhet, nämligen då i 20 kap. om rätt till åtal och om målsägande någon definition av detta sistnämnda begrepp ej upptagits. Jämför motiven s. 268. Bestämningen av målsägandebegreppet torde lika väl som regler om ställföreträdarskap för målsägande vara av processuell natur.

danska lagen, vilken eljest härutinnan torde stå förslaget närmast. Då vi icke hava någon inhemsk lagstiftningstradition att i detta stycke bygga på och då samma domstolar döma i både tvistemål och brottmål, har systemet kunnat gestaltas efter vad som funnits lämpligast med hänsyn till den reala skillnaden mellan processarterna. Förslaget har därigenom vunnit i koncentration och överskådlighet. Några anmärkningar av större räckvidd synas knappast kunna riktas mot förslagets allmänna uppställning. Det torde i mindre grad än andra jämförliga lagverk tyngas av upprepningar och hänvisningar, vilket lär vara ett gott vitsord om uppställningens hållbarhet. Endast på en punkt kunde måhända en erinran vara befogad. Kapitlet om rättegångsombud borde sålunda hänföras till de gemensammabestämmelserna om rättegången i allmänhet, då det i lika mån angår tvistemål och brottmål.¹
    Den språkdräkt i vilken förslaget framträder måste sägas pådet hela fylla högt ställda anspråk och sålunda motsvara vad man hos oss är van att kräva när det gäller ett så viktigt och centralt lagverk. För så vitt en svensk kan döma når knappast någon jämförlig utländsk processlag upp till den stilens enkelhet och pregnans, som i stort sett utmärka förslaget. I ej ringa mån torde detta bero på att dess redaktörer i den gamla rättegångsbalken haft en förnämlig förebild, som de väl förstått att utnyttja. På mer än ett ställe känner man igen den gamla balkens ordasätt och vändningar; det indirekta inflytande den utövat på förslagets språkliga utformning torde vara än större. Någon gång synes språket kanske väl arkaiskt,² och strävan efter

 

¹ Rubriken till 13 kap. synes kunna förkortas till »Om talan», då i kapitlet beröras även andra spörsmål än om föremål för talan och om talans väckande, såsom om ändring, återkallelse och övertagande av talan. Huruvida det sistnämnda ämnet — hittills i processvetenskapen behandlat som succession i partsställningen — hör hemma här och ej fastmera i 11 kap. torde böra ytterligare övervägas. (I förbigående må anmärkas, att i förslaget ej synes hava motiverats, att kärandens samtycke ej skulle fordras för singularsuccession i kärandeställningen, se motiven s. 189 till 13: 7, jämför KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt Bd I s. 599 f.)I 27 och 28 kapitlen behandlas vissa frågor, om tillstängande av byggnad etc., 27: 15, avlyssnande av telefonsamtal, 27: 16, tagande av fingeravtryck m. m., 28: 14, vilka ej höra under de i kapitelrubrikerna angivna ämnena. Svårigheter torde emellertid möta att giva dessa institut en annan placering. Jämför vidare not 5 s. 156 nedan.

² Sålunda torde ordet »missräkning» i 17:15 och 30:13 ej gärna kunna bibehållas. Missräkning betyder numera uteslutande besvikelse, ej felräkning.

största möjliga korthet kan tyckas gå för långt.¹ Men det är sällsynta undantag. Förslaget uppbär i språkligt avseende välgammal svensk lagstiftningstradition.
    Den äldre rättegångsbalkens terminologi har i stort sett bibehållits, ehuru naturligen vissa modifikationer i densamma varit nödiga. Några strödda anmärkningar må här först framställas. I 1:7 talas om allmänt ting för huvudförhandling med nämnd. Man hade då väntat sig uttrycket särskilt ting i 1:8, eftersom här ju också är fråga om sammanträde för dylik förhandling. Ännu bättre hade väl varit att bibehålla de gamla termerna lagtima och urtima ting, som äro mera expressiva och tillhöra det språkgods man ogärna ser offras åt förgängelsen. Att utbyta rådstuvurätt mot rådhusrätt i 1:1 har väl med hänsyn till utvecklingen i allmänt språkbruk och i lagstiftning på senare tidsynts oundvikligt, men någon förbättring utgör det näppeligen. Nödigt har knappast varit att i stället för division i hovrätt i 2:3 upptaga det mera intetsägande avdelning, men saken torde kunna rättas till i administrativ ordning. Att terminologien i fråga om de extraordinära rättsmedlen ändrats kan man knappast med fog anmärka på. Med avseende å innebörden av ordet resning kommer lagen att stå i överensstämmelse med gängse språkbruk även bland jurister. Domvilla är en term, som försvann med 25:21 gamla rättegångsbalken. Att den i förslaget fått en delvis ändrad innebörd synes knappast förgripligt. En given förbättring ligger i att det ursvenska ombud i 12 kap. upptagits i stället för fullmäktig, ett litteraturord av tysk proveniens.
    I gamla rättegångsbalken är icke skillnaden i betydelse mellan orden sak och mål konsekvent genomförd. Dessa uttryck böra emellertid noga särhållas. Det förra betecknar det materiella rättsförhållande, som är föremål för process, det senare förfarandet rörande nämnda rättsförhållande. Skillnaden synes ej hava iakttagits i 42:7, där det i stället för invändning mot

 

¹ Ordet »anledning» användes sålunda genomgående utom för att beteckna skäl att göra något i betydelsen »anledning till antagande». Att som i 24:2 skriva »anledning förekommer att hans uppgift är osann» torde emellertid knappast överensstämma med gott svenskt språkbruk. Uttrycket i 15: 5 »den rätt, där rättegången är», jämför i 13: 6 »fråga varom redan är rättegång», förefaller egendomligt. Förslagets redaktörer torde hava velat undvika att begagna termen anhängighet, men det låter onekligen naturligare att tala om den rätt, där rättegången är anhängig (eller möjligen där rättegångenföres). Ordet anhängiggöra förekommer i nuvarande RB, se t. ex. 10:28 och 29.

målets upptagande borde heta invändning mot sakens prövning (eller invändning om rättegångshinder). Man stannar frågande inför användningen av ordet erinran i 33:23. Är det ej här fråga om en invändning mot stämningens delgivning? Det kunde möjligen tänkas, att ordet invändning reserverats som beteckning för påstående om rättegångshinder, men så är ej förhållandet, då i 4:14 förekommer invändning om jäv mot domare.¹ I fråga om benämningarna å domstols beslut har förslaget i 17:1 och annorstädes genomfört en skillnad mellan dom, rättens avgörande av själva saken, och beslut, som avser andra avgöranden av rätten. Fråga kan vara om icke ordet beslut är av alltför allmän innebörd för att tilläggas denna speciellt tekniska betydelse. Man kan väl också med fog säga, att dom är ett slutligt beslut likaväl som beslut om sakens avvisande. Det hävdvunna och nu mycket använda ordet utslag förekommer icke i förslaget. Det hör emellertid till de termer, som gärna böra bibehållas. En naturligare terminologi än förslagets synes vara att skilja mellan dom (i huvudsaken), utslag (som går ut på avvisning), avskrivningsbeslut och beslut under rättegången.
    Ett särskilt kapitel kunde skrivas om förslagets sätt att använda ordet omständighet. Detta förekommer i den gamla rättegångsbalken i knappast fullt fixerad betydelse.² Att man bör ställa större krav på stringens i den nya lagens terminologi är klart. Emellertid torde ej kunna förnekas att åtskilligt brister härutinnan. Omständighet och omständigheter användas ymnigt, och någon gång har man det intrycket, att dessa ord fått tjänstgöra när svårighet yppat sig att finna en mera exakt formulering. Klart är dock att detta kan medföra, att lagens mening ej blir fullt tydlig.
    Liksom i den gamla rättegångsbalken torde grundbetydelsen av ordet omständighet i förslaget vara faktum, som har relevans i målet. Den förekommer i 17:3, där det heter att dom ej må

 

¹ I motiven s. 372 f. heter det invändning om brist i delgivningen. Någon motivering för upptagandet i lagtexten av termen erinran synes icke hava givits.

² Den primära betydelsen i 1734 års RB av ordet omständighet synes vara faktum, se sålunda 17: 20, 21, 30 och 33 och sannolikt även 24: 3. Något mera vidsträckt betydelse, närmast motsvarande bevisningen i målet, torde omständigheter hava i 17:27 och 36. I 21: 4 samt 24: 1 och 11 lär samma ord beteckna skäl för åtgärd eller beslut. Dessutom förekommer uttrycket »straffes efter omständigheterna» i 1: 12, 24:10, 29: 3 samt 30: 11 och 21, jämför i 14: 8 »böte allt som domaren det prövar». I 17: 25 synes omständighet betyda uppgift eller utsaga.

grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund förhans talan,¹ och i 35: 3 1 st., som talar om att part i rättegången erkänner viss omständighet.² Samma betydelse tillkommer säkerligen ordet omständigheter i 45: 4 1 st. 3 och i 45: 5 3 st.,³ måhända också i 42: 2 1 st. 4 och 45: 4 1 st. 5.⁴ Då i 40: 7 3 st. föreskrives, att utlåtande av sakkunnig skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är grundat, ligger det närmast till hands att tolka skäl såsom erfarenhetssatser och omständigheter såsom fakta. Måhända har dock någon klar distinktion icke gjorts, såsom fallet torde vara med liknande uttryck i 17:20 gamla rättegångsbalken. I 43:6 stadgas, att part sanningsenligt skall redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna. Man bör väl antaga, att med omständigheter här menas endast fakta, då sanningsplikten näppeligen kan omfatta även erfarenhetssatser. Motiven giva emellertid ej klarhet pådenna viktiga punkt.⁵

   Detta hade varit så mycket mera påkallat som ordet omständighet på andra ställen i förslaget betecknar både fakta och erfarenhetssatser. För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis, heter det i 35: 2 1 st. Här betyder omständighet enligt vad som förklaras i motiven såväl faktum som erfarenhets

 

¹ Enligt motiven s. 213 avses härmed faktisk omständighet, som är av omedelbar betydelse för det omprocessade rättsförhållandet, alltså s. k. omedelbart relevant faktum. Uttrycket »faktisk omständighet» tyder på att man räknar med andra omständigheter än fakta.

² I motiven s. 380 säges, att med erkännande avses i förslaget parts vidgående av att en för honom ofördelaktig faktisk omständighet föreligger. Detta torde innefatta såväl omedelbart som medelbart relevanta fakta.

³ Jämför motiven s. 471 ff.

⁴ Ifrågasättas må emellertid huruvida det kan sägas vara fakta, som betinga domstols behörighet. I varje fall är det icke fråga om i målet relevanta fakta. Terminologien är för övrigt icke konsekvent, så talas i 10: 15 om förhållande, som betingat domstolens behörighet. Detta uttryckssätt är måhända att före draga. 
     I 54: 7 omnämnes det fall, att invändning mot underrätts behörighet grundaså omständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta. Det ärväl dock ej omständigheten i betydelse av faktum, som överrätten ex officio skallbeakta, utan snarare det förhållandet, att underrätten på grund av visst lagstadgande saknar behörighet. 

sats.¹ Detsamma torde vara fallet vad angår stadgandet i 35: 7, att rätten kan avböja bevisning rörande omständighet, som finnes vara irrelevant eller ej erfordra ytterligare bevis. I 42:2f öreskrives, att käranden skall i stämningsansökan uppgiva de omständigheter, varå han grundar sin talan.² Härom säges i motiven, att redogörelsen bör avse såväl faktiska omständigheter som handelsbruk eller andra mera speciella erfarenhetssatser, som av käranden åberopas.³
    Där ordet omständighet förekommer i pluralis, synes med detsamma understundom åsyftas bevisläget i målet, så i 35: 31 st. (skäl för återkallelsen och övriga omständigheter) och i 35:3 2 st. (pröve rätten med hänsyn till omständigheterna). Uttrycket särskilda omständigheter i 47: 11 1 st. torde väl böra anses betyda särskilda skäl för uppskovsbeslut. Vad i 54:11 1 st. 2 förstås med orden omständigheterna i målet är över huvuddunkelt. Förklaringen i motiven kan svårligen anses täcka lagensuttryck.⁴ Formuleringen giver icke i och för sig någon klar föreställning om vad lagstiftaren avsett. I 45 kap. hittar man orden omständighet och omständigheter i åtskilliga sammanhang med som det synes växlande betydelse. Sålunda stadgas i 5 § 1 st.,att rätten kan tillåta utvidgande av åtal om det med hänsyntill utredningen och andra omständigheter finnes lämpligt.⁵ I 10 § 2 st. talas om det fall, att på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antagas, att uppgift om bevis ej erfordras. Och i 14 § 2 st. heter det, att huvudförhandlingskall hållas inom en vecka, om ej till följd av viss åtgärd eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Då såväl utredning som erkännande och åtgärd betecknas som omständigheter, har detta begrepp fått en tämligen diffus innebörd.
    Härefter må några ord sägas om de nya termer som förslaget upptagit. Mot de flesta av dessa kunna knappast befogade anmärkningar riktas. Sålunda kan man acceptera advokat och intervenient trots deras latinska ursprung; det förra är ju sedan länge inarbetat i språkbruket och för det senare finnes väl ej

 

¹ Motiven s. 379.

² Jämför 42: 7 1 st. 3 och 42: 8 1 st.

³ Motiven s. 428.⁴ Jämför motiven s. 554 f.

⁵ Jämför lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga omupptagande av vissa brottmål: »om det med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.»

något lämpligt svenskt ord. Domkrets är ett gott sådant ord, förtjänt att användas sedan domsaga fått sin speciella innebörd som beteckning för häradshövdingens tjänstgöringsområde.¹ Försvarare, anhållande, strafföreläggande och prövningstillstånd äro också acceptabla termer. De från den tyska processdoktrinen hämtade uttrycken rättskraft,² fullgörelse och fastställelse torde svårligen kunna ersättas med inhemska ord. Åtminstone det förstnämnda är också väl inarbetat i vårt juridiska språkbruk ochkan sålunda för sig åberopa hävd.
    Detta är däremot knappast fallet med de i genomskinlig svensk dräkt framträdande termerna ställföreträdare, huvudförhandlingoch förundersökning, tyskans Stellvertreter, Hauptverhandlungoch Voruntersuchung. Att namn på de särskilda processleden i ett koncentrerat muntligt förfarande saknas i vårt rättsspråk är ju naturligt, då den nuvarande proceduren är av annan konstruktion. Uttrycket ställföreträdare har hittills i doktrinen använtsför att beteckna den som handlar i annans namn; i lagspråket torde det ej hava upptagits.³ Man talar i litteraturen om olika slag av ställföreträdare, fullmäktig, legal ställföreträdare, negotiorum gestor. Det gör då ett egendomligt uttryck att finna, att förslaget — liksom ock numera lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel — utan att närmare motivering därför syneshava givits betecknat legal ställföreträdare såsom ställföreträdare rätt och slätt. Att som i 1 § nämnda lag skriva »rättegångsfullmäktig eller ställföreträdare för part» kan icke undgå att väcka förvirring. Det är också onödigt, då vi hava en fullgod svensk term i ordet målsman, som för närvarande knappast användes i rättsspråket.⁴ Ordet huvudförhandling är inexakt, eftersom det

 

¹ Observera emellertid uttrycket »domsaga å landet», exempelvis i 2 § inskrivningslagen. Det förutsätter tydligen, att det finns domsagor annorstädes än ålandet.

² I förbigående må anmärkas, att bestämningen i 17: 11 1 st. av rättskraftens omfång näppeligen kan anses tillfredsställande. Man har av motiven att döma ej beaktat den nu gällande regeln, att domen äger rättskraft även i den mån domstolen i sitt avgörande gått utanför parts talan, se KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt Bd II s. 1334. Säkerligen skulle den föreslagna regeln giva anledning till tvister rörande kongruensen mellan dom och talan.

³ Jämför emellertid 26 § avtalslagen: fullmakt att företräda vid rättshandlingar.

⁴ Se dock 6: 8 strafflagen, där ordet målsman brukas i snarliknande betydelse. Medgivas må att ordet målsman knappast passar då fråga är om de i 11:2 nämnda rättssubjekten, särskilt de offentligträttsliga. Samma anmärkning drabbar emellertid termen ställföreträdare.

för tanken på biförhandling, vilken ju enligt förslaget icke skall generellt förekomma. Bättre är den danska lagens domsförhandling, som giver uttryck åt den riktiga föreställningen, att fråga är om en förhandling som avslutas med dom. Ännu mindre lyckad är termen förundersökning. Förfarandet i brottmål skall ju icke sönderfalla i två undersökningsled utan i undersökning och förhandling. På gammal god svenska heter undersökning rannsakning, en nu använd term som förslaget vill överlämna åtglömskan.
    Bland övriga nyskapelser fäster man sig främst vid termen rättegångshinder. Det är det negativa uttrycket för vad sominom doktrinen kallas processförutsättning. Liksom detta ord är rättegångshinder ej fullt exakt, ty hindret avser ej rättegången i och för sig utan prövningen av den instämda saken. Svårighet synes emellertid möta att hitta ett lämpligare ord. Någon dyliksvårighet finnes ej då det gäller termen kroppsvisitation; detta utländska ord kan ersättas med det svenska kroppsrannsakan. Fackkunskap i 40:1 bör rätteligen heta sakkunskap.¹ Av större betydelse än de nu nämnda spörsmålen är frågan om beteckningen på det bevismått, som kräves för åtal. Uttrycket tillräckliga skäl i 20:6 är alltför allmänt för att lämpa sig härför. Såsom självklart är det ju närmast innehållslöst. Man kan icke däravutläsa vad i motiven² säges, att åtal skall äga rum då åklagaren på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande.³

 

¹ Termen torde vara överflyttad från 1 § lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig. Jämför KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt Bd II s. 1132 not 31.

² Motiven s. 257.

³ Förslaget synes icke direkt hava upptagit termerna partsbehörighet och processbehörighet. Av 11:4 och stadganden i 10 kap. lär emellertid framgå, att förslaget räknar med fyra slag av behörighet, partsbehörighet, processbehörighet, ställföreträdares behörighet och domstols behörighet. Detta torde vara att utsträcka omfattningen av begreppet behörighet allt för mycket. Parts- och processhabilitet betecknas lämpligare såsom förmåga — partsförmåga, processförmåga eller förmåga att föra talan, jämför rättshandlingsförmåga — än som behörighet, jämför också i 11:3 uttrycket »oförmögen att föra sin talan». Även av sakliga skäl lär en omredigering av 12:4 vara önskvärd. Man kan näppeligen uppställa en så generell regel om legal ställföreträdares plikt att styrka sin behörighet.