NÅGRA ERFARENHETER FRÅN EN UTLÄNDSK DOMSTOL BETRÄFFANDE MUNTLIG RÄTTEGÅNG.
AV
REVISIONSSEKRETERAREN JOHAN NORDENFALK.
I den festskrift, som 1931 tillägnades Presidenten Marks von Würtemberg, ifrågasätter HELLNER i sin uppsats om huvudgrunderna för en rättegångsreform (s. 252), huruvida äldre domare skulle kunna lägga om sin metod att vid förhör av vittne ideligen avbryta den muntliga utsagan för att diktera till protokollet och i stället låta vittnet ostört fullborda sin framställning och först därefter skrida till upptecknandet. I uppsatsen erinras samtidigt därom, att det i Österrike ansågs nödvändigt att vid övergången till muntlig rättegång entlediga ett stort antal domare och ersätta dem med yngre krafter. Slutligen framhålles, att antydda farhågor skulle fullständigt undanröjas, om domaren vore biträdd av en protokollsförare, som stenograferade vittnesutsagan och omedelbart uppläste stenogrammet i och för kontrollering.
I processlagberedningens nu framlagda förslag till rättegångsbalk finnes i 6 kap. om domstols protokoll närmare föreskrifter om antecknandet av vittnesutsaga och om dess upptagande i vissa fall genom stenografi eller på fonetisk väg. Huruvida den nyss anförda synpunkten föranlett dessa bestämmelser framgår ej av motiven; dock synas andra skäl hava varit avgörande såsom tidsvinst vid förhandlingarna och noggrant återgivande av utsagans innehåll.
Därest de uttryckta farhågorna äro berättigade, synas de knappast vara undanröjda genom de föreslagna lagbestämmelserna. Det gäller i själva verket ej enbart frågan om domarens svårigheter med bevisupptagandet i den muntliga rättegången utan i ännu högre grad hans förmåga att på ett tillfredsställande sätt
övervaka och leda den muntliga förhandlingen samt att snabbt avgöra saken. Det är, som processlagberedningen framhåller i motiven, nu fråga om att ersätta rättegångsbalken i 1734 årslag med en ny rättegångsbalk och, om den antages, faller ansvaret för det framgångsrika genomförandet av den nya ordningen i högst väsentlig grad på vår domarekår. Huruvida den ovan angivna kritiken, som sedermera framförts även från andra håll, är befogad, lärer ej kunna besvaras redan av det skälet, att först efter införandet av den muntliga rättegången de antydda bristerna skulle framträda. Det stora flertalet av våra domare sakna visserligen personlig erfarenhet av muntlig process, men det synes knappast befogat att redan i förväg anse de äldre av dem — med den rika livserfarenhet och rutin, de besitta — mindre ägnade att leda den muntliga förhandlingen än de yngre. Man får härvid ej heller bortse från den omständigheten, att våra domare, särskilt i första instans, som regel åtnjuta högt anseende och hava god kännedom om personer och förhållanden i domkretsen. Med den prestige, dessa domare äga, kan man räkna med att goda förutsättningar finnas för en lycklig övergång till den muntliga processen, som i början torde framstå såsom främmande för allmänheten.
De svårigheter, som kunna uppkomma i samband med införandet av muntlig rättegång i samtliga instanser, torde i själva verket möta alla domare i ungefär samma utsträckning, men borde ej behöva verka avskräckande på någon av dem. Till belysande härav skall här nedan något beröras förhållandena vid omröstningsdomstolen i Saarområdet, vid vilken författaren för några år sedan tjänstgjorde såsom domare. Redan från början må härvid framhållas denna domstols starkt begränsade verksamhet och lokala betydelse, varför jämförelse med våra förhållanden är vansklig. — Omröstningsdomstolen tillkom som bekant under extra-ordinära förhållanden. Saarområdet med en folkmängd av över 800,000 personer förvaltades efter Versaillesfreden av N. F. I januari 1935 skulle genom folkomröstning utrönas, huruvida befolkningen önskade status quo eller förening med Frankrike eller med Tyskland. I Versaillestraktaten hade ej bestämts några närmare regler om sättet för omröstningens genomförande. I början av 1934 uppdrog därför N. F:s råd åt en 3-mannakommitté under ledning av italienaren Aloisi att upprätta förslag om erforderliga åtgärder. För avgörandet av
vissa rättsfrågor tillkallades en juristkommitté under ordförandeskap av presidenten Marks von Würtemberg. Sedan juristkommittén avgivit ett synnerligen värdefullt utlåtande, varigenom en grundval för förberedelserna till omröstningen skapades, kunde Aloisi-kommittén föreslå rådet närmare regler för omröstningen. Dessa antogos av rådet den 4 juni 1934 och inneburo bl. a. inrättandet av dels en omröstningskommission, som skulle förbereda och leda omröstningen, och dels en sidoordnad domstolsorganisation. Det bestämdes, att åtta kretsdomstolar skulle inrättas ävensom en omröstningsdomstol såsom sista och i vissa fall enda instans. Omröstningsdomstolen kom till stånd i september 1934 och bestod av åtta domare och två suppleanter, varjämte domstolen tilldelades en undersökningsdomare och flera åklagare. Genom att domarne utsetts från ej mindre än nio europeiska länder kommo de att företräda vitt skilda åskådningar. De flesta voro överrättsdomare i sina hemland, men även professorer och diplomater hade utsetts till ledamöter av domstolen. Någon domare från Frankrike eller Tyskland förekom ej.
Under tiden före omröstningen, som ägde rum den 13 januari 1935, hade domstolen till uppgift att avgöra mål om rösträtt till omröstningen men även att döma över förseelser av politisk karaktär, ägnade att sätta upprätthållandet av den offentliga ordningen i fara eller att hindra förberedelserna eller genomförandet av omröstningen eller göra intrång i friheten och integriteten hos den enskilde före, under eller efter omröstningen eller förhindra det fria avlämnandet av röstsedel. Efter den 1 mars 1935, då Saarområdet införlivades med Tyskland, utgjorde domstolen, som då omorganiserades, en garantidomstol till skydd för de saarländare, som icke önskat anslutning till Tyskland.
De för domstolen först gällande föreskrifterna gåvos i en förordning av den 8 september 1934, omfattande 40 artiklar. Dessa innehöllo noggranna regler om domstolens organisation och kompetens, om anhängiggörande av åtal, om förundersökning och huvudförhandling samt om exekution av domar. Ifråga om den kontradiktoriska huvudförhandlingen inför domstolen stadgades, att den skulle vara muntlig och offentlig; dock kunde domstolen besluta, att huvudförhandling skulle äga rum utan offentlighet, om så erfordrades i det allmännas intresse. Jämlikt stadgande i en av artiklarna kunde även en utebliven svarande dömas, om han blivit i laga ordning stämd; men dom-
stolen skulle i så fall ex officio utse försvarsadvokat för honom. Beträffande rättegången föreskrevs slutligen, att de för Saarområdet giltiga reglerna, d. v. s. tysk lag av 1919 och därefter av regeringskommissionen gjorda tillägg och ändringar, skulle gälla i tillämpliga delar.
I brottmålen förekom regelmässigt förundersökning. Sedan den avslutats av undersökningsdomaren, skulle omröstningsdomstolen efter yrkande av åklagaren besluta, om målet skulle upptagas eller överlämnas till de ordinarie domstolarna eller nedläggas. Själva rättegången i brottmål vid omröstningsdomstolen kan i korthet angivas på följande sätt. Om domstolen beslutat upptaga ett mål, utsattes dag för huvudförhandling. Under mellantiden granskades akten från förundersökningen av ordföranden, ofta även av de fyra domare, vilka utsetts att tjänstgöra vid huvudförhandlingen. Domstolen var nämligen domför med fem ledamöter. Huvudförhandlingen försiggick i en särskild domstolslokal, där åklagaren intog sin plats omedelbart intill ena kortsidan av domarbordet och den tilltalade och hans försvarsadvokat anvisades plats å motsatt sida. Domare, åklagare och advokater uppträdde i särskilda ämbetsdräkter. Den tilltalade förhördes först om personalia m. m., varefter åklagaren och dentilltalade erhöllo ordet. Härefter hördes eventuellt vittnen, till vilka ordföranden ställde de frågor, parterna önskade. Vidare brukade ordföranden eller de enskilda domarne rikta frågor i övrigt till parter eller vittnen, i fall anledning därtill förelåg. Om målet ej behövde uppskjutas till förnyad handläggning, vilket sällan förekom, sammanfattade därefter åklagaren i ett anförande sin ståndpunkt och yrkade på visst straff för den tilltalade. Sedan tillfälle beretts den tilltalade, respektive hans försvarsadvokat att anföra slutreplik, drog domstolen sig tillbaka för överläggning till dom. Sedan domen därvid beslutats och uppsatts, avkunnades den omedelbart. Om den tilltalade dömts till frihetsstraff, verkställdes domen genast. Någon möjlighet för den dömde att söka nåd fanns nämligen icke.
Efter Saarområdets återförening med Tyskland ombildades omröstningsdomstolen, som förut nämnts, till en garantidomstol under ett år till skydd för minoriteten, som röstat förstatus quo, ävensom för vissa andra personer, vilka ej varit röstberättigade. Åklagaremakten erfordrades icke längre, då domstolen ej ägde befogenhet att ådöma straff utan endast skulle
såsom ett slags skiljedomstol avgöra befogenheten av klagandens anspråk. Omröstningsdomstolen upprättade själv i samråd med de tyska myndigheterna en förordning om förfarandet i dylika fall. Denna förordning, som utfärdades den 16 mars 1935, bestod av 48 artiklar, av vilka blott en innehöll en materiell rättsregel: att domstolen skulle döma efter fri övertygelse på grundval av rätten och under hänsynstagande till billigheten. De övriga artiklarna inneburo föreskrifter om målens anhängiggörande i viss ordning genom besvär, om besvärens överlämnande till en tysk Staatsvertreter vid domstolen för eventuell förlikning, om sakens utredning av den domare, å vilken målet lottades, om muntlig förhandling och dom, om rättegångskostnader samt om exekution m. m. Då dessa bestämmelser anpassades efter de särskilda förhållanden, som rådde under garantiåret, skall här ej närmare redogöras för dem. Det må blott anmärkas, att huvudförhandlingen var muntlig och kontradiktorisk men ej offentlig. I motiven till denna bestämmelse anmärktes, att det muntliga och kontradiktoriska förandet av förhandlingen var nödvändigt ur säkerhetssynpunkt; däremot hade offentlighet vid förhandlingarna icke föreskrivits, då det gällde ett dömande av väsentligen civilrättslig karaktär, som i viss mening ägde skiljedoms natur. Tillika åberopades i motiven vissa internationella avtal av likartad beskaffenhet, där offentlighet uteslutits.
I fråga om själva rättegångsförfarandet i de civila målen må endast framhållas, att domaren, respektive domstolen kunde utöva förlikningsverksamhet i långt större utsträckning än vad som nu sker inför en svensk domstol. Det förekom emellertid åtskilliga fall, där tvisten efter muntlig förhandling avgjordes genom dom. Rättegången försiggick i huvudsak på samma sätt som vid brottmålen med den skillnaden, att Staatsvertretern i vissa fall uppträdde såsom motpart till klaganden.
Vid en återblick på domarens åligganden vid omröstningsdomstolen i brottmål och civilmål må några synpunkter anföras. När brottmål skulle handläggas inför domstolen, visade sig omedelbart nödvändigheten av att förundersökningen utförts på ett tillförlitligt sätt och att den däröver upprättade akten var så fullständig som möjligt. Anordningen med en undersökningsdomare, vilken ägde samma kvalifikationer som övriga domare, fungerade i detta avseende utmärkt och visade betydelsen av att förundersökningen i brottmål anförtros erfarna och skolade per-
soner. Att på kort tid genomgå och granska den över förundersökningen upprättade akten var ej alltid så lätt, men med stöd av noggranna innehållsförteckningar och med olikfärgade blanketter, markerande vidtagna beslut, exempelvis rött för häktningsåtgärd, kunde man i allmänhet snabbt finna sig till rätta även i vidlyftigare mål. I detta sammanhang må även påpekas, att då protokollen från huvudförhandlingen avfattades ytterst knapphändigt, akten från förundersökningen utgjorde ett nödvändigt dokument för verifierande av fakta, som vid den muntliga förhandlingen eller under överläggning till dom blevo föremål för diskussion. Någon motsvarighet till förundersökningsakten i brottmål fanns ej i civilmålen, då de inkommo till domstolen. Utredningen av ett sådant mål ålåg ju den domare, å vilken målet lottats, och denna uppgift varierade i hög grad efter målets beskaffenhet. Huvudförhandlingen i brottmålen försiggick ofta under nog så dramatiska förhållanden. En starkare processledning från ordförandens sida hade varit önskvärd, men kunde ej ifrågakomma redan på grund av svårigheterna för vissa domare att behärska tyska språket, å vilket förhandlingarna fördes. Parterna och ombuden bereddes tillfälle att fritt framföra sina synpunkter på det förevarande fallet. Partsanförandena tenderade ofta att svälla ut i onödan, varför förhandlingarna blevo långvariga. Den hos oss så livligt diskuterade frågan om protokollets avfattande vid huvudförhandlingen utgjorde ej något svårare problem, då omröstningsdomstolen dömde i sista instans. Protokollet fördes självständigt av en sekreterare och innehöll i huvudsak blott korta anteckningar om parterna och tvisten, om vittnen samt om de yrkanden, som ställdes. Detta system medförde ej några större olägenheter i annat fall än då ett mål blev uppskjutet. Det föranledde emellertid, att domarne, mer eller mindre flitigt, måste göra egna anteckningar.
Vid överläggningarna till dom i brottmålen uppstodo svårigheter, vilka ej må underskattas. Det har redan framhållits, att domen avkunnades omedelbart. Att under trycket av de yttre omständigheter, som vid denna tid förelågo, snabbt avgöra viktigare mål, visade sig ofta vara vanskligt och överläggningarna inom domstolen blevo därför långvariga, bland annat emedan domen skulle innehålla fullständig motivering. Den kritik, som från flera håll riktats mot att vid muntlig rättegång domen skall avfattas och avkunnas omedelbart efter huvudförhandlingens slut,
synes därför vara i hög grad berättigad. Det må vara sant, att det är önskvärt, att särskilt brottmål avgöras skyndsamt efter den muntliga förhandlingen, men varje överdrift i denna riktning är farlig och äventyrar rättssäkerheten. — I de civila målen vid omröstningsdomstolen brukade däremot i regel domen meddelas parterna först några dagar efter huvudförhandlingen. Härigenom kunde de anförda olägenheterna undvikas.
Det må till sist framhållas, att omröstningsdomstolen i hög grad själv kunde utforma sitt rättegångsförfarande, då de för domstolen givna förordningarna saknade utförligare detaljbestämmelser. När den muntliga rättegången skall införas här i landet må det vara tillåtet att uttrycka en förhoppning, att den nya rättegångsbalken ej må bliva så omfattande, att den verkar hindrande på domaren. Den kan i så fall lätt bliva en labyrint, i vilken domaren förirrar sig.