NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM ÅTALSRÄTTEN UTI FÖRSLAGET TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK.
AV
DOCENTEN BO PALMGREN, Helsingfors.
Redan vid en flyktig blick på förslaget till ny rättegångsbalk finner man med tillfredsställelse, att arbetet på rättegångsreformen i Sverige i stort sett bedrivits med anmärkningsvärd måttfullhet. Man fäster sig särskilt vid ett grundläggande uttalande — att de brister, som vidlåda det nuvarande rättegångsväsendet, i huvudsak avse rättegångens inre gestaltning samt att med hänsyn därtill reformarbetet främst borde inriktas på åstadkommande av ett bättre förfarande. Ändringar i organisationen borde vidtagas endast såvitt sådana äro nödvändiga för att domstolar och andra organ skola bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande. Denna grundtanke är säkerligen av synnerligt värde då det gäller att förverkliga reformplanerna.
I Finland har under årens lopp ända sedan sekelskiftet tillkommit ett betydande antal förslag till reform av rättegångsväsendet, men dessa ha merendels utgått från den uppfattningenatt en förbättrad rättegång icke kan åstadkommas utan en genomgripande om gestaltning av domstolsväsendet.1 Förslagen ha härvid i många punkter skjutit över målet, varigenom de icke inom juristkåren vunnit den allmänna anslutning, som nära nog är en nödvändig förutsättning för att ett så omfattande nydaningsarbete skall kunna få en lycklig och varaktig lösning.
Det sagda innebär icke att det svenska förslaget skulle vara mindre reformvänligt. Tvärtom finner man överallt i förslagetett levande intresse för varje möjlighet att i något avseende skapa förbättringar. Man har icke nöjt sig med att blott genomföra
de nya grundprinciperna i förfarandet — muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Intresset för de teoretiska principfrågorna har överhuvud taget på ett lyckligt sätt förenats med en påfallande blick för rent praktiska spörsmål. I vissa avseenden måste rättegången visserligen i sin nya gestaltning åtminstone i början synas mera invecklad än den nuvarande. Men denna omständighet motväges mer än väl av många reformer, som avseatt trygga rättegångens effektivitet, snabbhet och enkelhet. Det är ett sant nöje att taga del av en sådan inställning till arbetsuppgiften, som kommer till synes t. ex. i kapitlen om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning i tvistemål (kap. 15) samt om inlaga i rättegång och om delgivning (kap. 33).
Det kan om det svenska reformarbetet sägas, att man i huvudsak sökt gå till angrepp i de punkter, där det förefunnits mera påtagliga möjligheter att åstadkomma verkliga förbättringar. Och ofta har man med små medel lyckats uppnå betydande vinningar. Men det är nästan självfallet att den första fullständigt utarbetade lagtext som framlägges för offentligheten vid ett så betydande reformarbete måste innehålla vissa »skönhetsfel» och att förslaget i särskilda ämnen måste inbjuda till anmärkningar, isynnerhet av dem som se reformarbetet mera på avstånd.
Ett avsnitt, där de av processlagberedningen föreslagna reformerna kunna göras till föremål för allvarliga påminnelser och där den anförda motiveringen icke synes fullt genomtänkt och hållbar, är kapitlet om rätt till åtal och om målsägande (kap. 20). Då författaren till denna uppsats rätt nyligen utgivit en specialundersökning i detta ämne,1 har det för honom varit en lockande uppgift att såsom ett bidrag till diskussionen om lagförslaget framföra några synpunkter beträffande nämnda kapitel.
De reformer, som föreslås i fråga om åtalsrätten och i fråga om målsägandens ställning i straffprocessen, kunna icke med fog sägas stå i något omedelbart samband med det huvudsakligaprogrammet för rättegångsreformen. Men dock kunna de grundläggande synpunkterna i detta kapitel betecknas såsom ett betydande avsteg från viktiga rättsnormer, som ägt djupa rötter i Sveriges och Finlands äldre rätt.
Det måste uppenbarligen alltid vara förenat med en betydande risk att sålunda utan nödtvång sammanknyta reformer i ett
särskilt ämne med en reform av ett större rättsområde. Det ligger så frestande nära till hands att det huvudsakliga intresset till den grad tages i anspråk av själva grundprogrammet och dess genomförande, att reformerna uti särskilda ämnen lätt skjutas åtsidan såsom mindre väsentliga detaljer, även om de i och för sig vore nog så betydelsefulla. Då kan det hända att rättsutvecklingen i dessa delar genom otillräckligt övertänkta reform åtgärder för en längre tid framåt länkas in på orätt väg.
De genomgripande reformer, som föreslås i fråga om grunderna för åtalsrättens fördelning, kunna icke anses utgöra uttryck för ett allmänt känt behov och kunna icke heller på förhand räkna på ett enhälligt erkännande. Då så är förhållandet, hade det säkerligen varit lyckligast om förslagen i detta ämne gjorts till föremål för utredning särskilt för sig, så att principdiskussionen i ämnet hade varit slutförd före framläggandet av det fullständiga förslaget till rättegångsbalk. När detta icke kunnat ske, hade nu större varsamhet bort iakttagas i de punkter där man kan vara av olika mening. Reformerna hade här i huvudsak bort begränsas till de punkter, där själva kodifikationsarbetet måste medföra lagändringar, således till de punkter där det blott gäller att förtydliga oklara lagstadganden, utfylla påtagliga luckor och rätta uppenbara fel i den tidigare lagstiftningen.
Både i Sverige och i Finland har målsäganden enligt gällande rätt vid brott i allmänhet en åtalsrätt, som är fullt jämbördigmed den offentliga åklagarens. Vid de s. k. angivelsebrotten är målsägandens åtalsrätt t. o. m. mera dominerande, emedan åklagaren vid dessa brott icke kan väcka åtal utan att målsäganden tagit initiativ i saken. I Sverige, men icke i Finland, finnes dessutom en grupp av ringa brott, vid vilka åtal icke kan utföras av annan än målsäganden, d. v. s. där åklagaren icke ens på målsägandens anhållan kan utföra talan.
Förslaget till ny rättegångsbalk innehåller icke någon ändring i åtalsreglerna för så vitt angår de ringa brott, för vilka åtal hittills icke kunna utföras av annan än målsäganden.
Beträffande alla övriga brott — de som »höra under allmänt åtal» — vare sig utan angivelse eller blott efter föregående angivelse — föreslås att målsägandens åtalsrätt skall inskränkas. Målsäganden skall icke äga rätt att självständigt väcka åtal, där icke åklagaren uttryckligen beslutit att icke utföra talan i saken.
Då målsäganden vill taga initiativ till åtal måste han enligt förslaget alltid vända sig till åklagaren med angivelse. Åklagaren skall verkställa utredning i saken samt efter slutförd undersökning besluta huruvida åtal skall väckas eller ej.1 Om beslutet är avböjande, har målsäganden rätt att väcka åtal inom sex månader efter det han fått del av detsamma (20:8 st. 1). Om beslutet däremot är bifallande, äger målsäganden rätt att biträda åtalet, vilken rätt jämväl innefattar befogenhet att självständigt fullfölja talan i högre rätt samt att övertaga åtalet om det nedlägges av åklagaren (20:8 st. 2 och 20:9 st. 2).
Uti sina förslag till begränsning av målsägandens åtalsrätt stöder sig processlagberedningen på synpunkter, vilka redan framförts av processkommissionen och vilka därförinnan kommit till synes uti de i Finland framlagda förslagen till reform av rättegångsväsendet. Man kan emellertid även hänvisa till olika förebilder i främmande länder både på nära håll — lagstiftningen i Danmark och Norge — samt på något längre håll — lagstiftningen och de pågående reformarbetena i Tyskland.
Vad Tyskland beträffar, så förtjänar det framhållas att straffprocessen i de tyska staterna ända till medlet av förra århundradet var utpräglat inkvisitorisk. Man hade icke något åklagarväsende och målsäganden spelade icke någon nämnvärd roll i rättegången. Först då straffprocessen i särskilda tyska stater och sedermera i hela det tyska riket uppbyggdes efter ackusatoriska grundsatser, inrättades en egentlig åklagarkår. Samtidigt fick målsäganden rätt att under vissa förutsättningar taga sig talan i straffrättsskipningen.
Väckandet och utförandet av åtal ankommer i Tyskland i första hand på åklagaren. Men om åklagaren vägrat att väcka åtal, kan målsäganden vända sig till överordnad åtalsmyndighet
med anhållan att denna myndighet måtte ålägga den underordnade åklagaren att väcka åtal. Om denna ansökan bifalles, kan målsäganden såsom »Nebenkläger» förena sig om det sålunda framtvingade åtalet.
Denna subsidiära åtalsrätt för målsäganden har ansetts vara betingad av risken att åklagaren icke med nödig omsorg utför det honom påtvingade åtalet. Om åklagaren själv beslutit sig för åtal, har något behov icke ansetts föreligga för målsäganden att taga sig talan för att biträda det offentliga åtalet. Och vid brott i allmänhet kan målsäganden icke under några omständigheter utföra åtal alldeles på egen hand.
En mera betydande ställning intager målsäganden blott vid de s. k. privatåtalsbrotten, vilka ursprungligen voro rätt få till antalet, ända till dess en lagändring år 1924 medförde en viss ökning. Vid dessa brott ankommer det i första hand på målsäganden att utföra åtalet såsom »Privatkläger», dock med rätt för åklagaren att övertaga utförandet av ett sålunda väckt åtal. Om åklagaren övertager åtalet, intager målsäganden under den fortsatta handläggningen ställning av »Nebenkläger».
Under reformarbetena har det framhållits, att målsägandens subsidiära åtalsrätt vid brott i allmänhet blivit utnyttjad endast i mycket ringa grad. Men den för målsäganden oförmånliga statistiken kan knappast åberopas såsom något bevis för att vederbörande målsägande i allmänhet skulle sakna intresse för saken. Det enskilda åtalet har aldrig i Tyskland fått chansen att utveckla sig på ett naturligt och obundet sätt. Dels måste målsäganden i många situationer rygga tillbaka för de omgångar och formaliteter samt för den misstro som möter honom då han vill taga sig talan. Dels kan målsäganden icke i Tyskland vid brott i allmänhet framställa skadeståndsanspråk eller annat enskilt anspråk i samband med brottmålet, varför ett åtal alltid medför ökat besvär och ökade kostnader för målsäganden utan påtagliga ekonomiska resultat.
Det kan väl knappast heller göras gällande att den nedslående statistiken varit den avgörande faktorn, då man under de tyska reformarbetena föreslagit att målsägandens åtalsrätt helt skulle avskaffas. Det avgörande motivet finner man snarast i tanken att straffrättsskipningen utgör en statsangelägenhet samt att ett enskilt åtal därför allra minst bör kunna förekomma i ett land, där staten och statsintressena intaga en så dominerande ställning
som i det moderna Tyskland. Detta motiv kommer till synes däri, att avskaffandet av målsägandens åtalsrätt icke blott skulle gälla det subsidiära åtalet vid brott i allmänhet utan även det principala åtalet vid de hittillsvarande privatåtalsbrotten.1 En viss kompensation för sistnämnda åtalsrätt skulle skapas genom ett särskilt fredsdomar- och skiljemannaförfarande vid sådana brott, där det är av särskild vikt att brottslingen förmås att försona sig med den förorättade.2
Det nu antydda giver vid handen, att både de historiska och de aktuella utgångspunkterna i Tyskland äro så avvikande, att man icke där kan hämta stöd och ledning för gestaltningen av åtalsrätten i Sverige och Finland, där den ackusatoriska principen alltid haft stadigt fotfäste, där målsägandens åtalsrätt sedan urminnes tider haft sin givna plats i straffrättsvården och där det städse varit möjligt för målsäganden att i samband med åtal för brottet framställa sina skadeståndsyrkanden och andra liknande yrkanden.
Vad sedan beträffar våra västra grannländer, Danmark och Norge, så måste man synbarligen taga hänsyn till det sakförhållande att dessa länders processrätt under århundradenas lopprönt ett mycket starkt inflytande från Tyskland. De mer eller mindre långtgående begränsningarna i målsägandens åtalsrätt ha därför även uti de moderna processlagarna i dessa båda länder kunnat hava ett större historiskt berättigande än de skulle hava hos oss. Och dock har man i Danmark, där lagstiftningen gått mycket långt i dessa begränsningar, under senaste tid fått se bevis på en reaktion och en strävan att giva målsäganden en större betydelse i straffprocessen än för närvarande.3
En helt annan bild av förhållandena möter man i Frankrike. Frågan om målsägandens ställning i straffprocessen domineras där av en från den inkvisitoriska processen härstammande, rent doktrinär, men för franskt tänkesätt karakteristisk grundregel. Ansvarstalan för brott kan i princip utföras endast av offentlig åklagare. Men den som i anledning av brottet vill framställa ett skadeståndsyrkande eller annat enskilt yrkande, kan göra detta i brottmålsväg så länge möjlighet till åtal står öppen.
Genom denna grundregel är fullständigt åtalsmonopol formellt sett rådande för åklagaren. I praktiken gestaltar sig saken emellertid betydligt annorlunda. Om åklagaren icke väckt ansvarstalan, sättes denna dock automatiskt i gång så snart den förorättade i straffprocessuell väg framställer sitt enskilda yrkande. Strafftalan rör sig härvid framåt av sig själv vid sidan av den enskilda talan. Åklagaren skall höras i målet, men även om denne icke skulle framställa något straffyrkande, kan den brottslige bliva fälld till straff. Målsäganden kan sålunda på indirekt väg uppnå fällande straffdom även om åklagaren visar fullständig likgiltighet för saken. Och även då åklagaren först väckt ansvarstalan, har målsäganden vidsträckta möjligheter att påverka ansvarstalans utgång genom att i samband därmed framställa sina enskilda yrkanden samt förebringa processmaterial, som kan vara belysande vid prövningen av ansvarsfrågan.
I Frankrike medför målsägandeställningen sålunda avsevärda befogenheter i straffprocessen samt möjligheter att de facto utöva inflytande över den åtalsrätt, som teoretiskt sett skulle tillhöra åklagaren ensam. Intresset för målsägandens medverkan visar ända sedan slutet av förra århundradet en stigande kurva, så att åklagarens åtalsmonopol numera närmast kan betecknas såsom en fiktiv grundsats.1
Uti reformförslagen i Sverige och Finland åberopas enbart teoretiska motiv till stöd för de föreslagna begränsningarna i målsägandens åtalsrätt. Ända sedan tiden omkring sekelskiftet har inom doktrinen i de båda länderna kunnat skönjas en meningsriktning, som under påtagligt inflytande utifrån velat förringa betydelsen av målsägandens åtalsrätt samt velat införa mer eller mindre långtgående inskränkningar i densamma. Någon minskning av målsägandens medverkan har emellertid icke kunnat skönjas uti det praktiska rättslivet. Och inom rättsvetenskapen har man kunnat iakttaga ett påfallande intresse för frågor som hänföra sig till målsäganderätten och dess utövning. Misstron mot målsäganden har kanske därför hos oss blott varit uttryck för en övergående strömning inom det processuella tänkandet. Den tankeriktning, som behandlat målsägandens åtalsrätt med större intresse och förtroende, kan nu såsom motvikt tillandra utländska förebilder hänvisa till den egenartade rättsut-
vecklingen i Frankrike och till de senaste årens erfarenheter i Danmark.
Svagheten uti det teoretiska resonemang, som uti reformförslagen legat till grund för planerna på en begränsning av målsägandens åtalsrätt, framträder allra skarpast uti ett uttalande i svenska processlagberedningens motiv. Till stöd för tanken att till äventyrs helt utesluta målsäganden från rätt att åtala brott, som lyder under allmänt åtal, anföres utom annat, »att då strafflagstiftningen hänför ett brott under allmänt åtal, däri ligger ett uttryck för samhällets särskilda intresse av att brottet beivras». Detta tänkesätt borde utan vidare framstå såsom felaktigt. Chanserna för att ett brott skall bliva beivrat kunna icke ökas genom att den ena av tvenne åtalsberättigade fråntages sin åtalsrätt. De måste tvärtom minskas genom en sådan åtgärd — särskilt utimera osäkra gränsfall.
Det skall säkerligen anmärkas, att det åberopade uttalandet tillkommit av misstag och att man icke får fästa alltför stort avseende vid detsamma. Givetvis är uttalandet mindre övertänkt och givetvis faller icke hela processlagberedningens motivering till marken med detta uttalande. Men det är dock på något sätt betecknande för det felaktiga i hela den åskådning, enligt vilken straffprocessen kunde göras effektivare genom en beskärning av målsägandens befogenheter. Man har så helt varit bunden av denna tanke, att man helt glömt bort det allra viktigaste — att försäkra sig om den offentliga åklagarens medverkan i största möjliga utsträckning. Såsom en skriande kontrast till processlagberedningens egen allmänna motivering står det sakförhållande, att man på intet sätt påbjuder eller ens förutsätter ett deltagande av åklagaren uti mål där åtal väckts av målsäganden — vare sig det gäller mål, vari målsäganden först förgäves vänt sig med angivelse till åklagaren, eller mål angående privatåtalsbrott, vid vilka målsäganden såsom hittills skall äga principal åtalsrätt (se kap. 47). Och dock borde detta vara reformens kärna. Även om åklagaren icke vill förena sig om målsägandens åtal, så borde han — åtminstone i mål som icke angå ringa brott — vara tillstädes och tillse att utredningen blir allsidig.1 Särskilt bör åklagaren bistå domstolen med anskaffande av sådan utredning som
är erforderlig för att den tilltalade vid en eventuell fällande dom skall underkastas sådan åtgärd som ur samhällets synpunkt är riktigast och lämpligast.
För processlagberedningen äger målsägandens åtalsrätt i främsta rummet betydelse såsom en kontroll över de offentliga åtalsorganens verksamhet. Men en långt viktigare grund finnesför denna åtalsrätt. Ur samhällets synpunkt måste det framstå såsom i hög grad ändamålsenligt att i så stor utsträckning som möjligt draga nytta av målsägandens medverkan i straffrättsvården, i den mån denna medverkan utövas på ett lojalt sätt. Och slutligen har målsägandens åtalsrätt en ganska naturlig mission att fylla vid de talrika brott, där straffet förutom sina övriga syftemål jämväl har att giva målsäganden en moralisk upprättelse för den rättskränkning som drabbat honom.
Fördelningen av åtalsrätten uti processlagberedningens förslag kan betecknas såsom en kompromiss mellan vissa teoretiska synpunkter, vilka anses tala för begränsningar i målsägandens åtalsrätt, samt det allmänna rättsmedvetandet, som icke skulle godtaga ett avskaffande av denna. Kompromissen har blivit rättdisharmonisk. Reformförslagen giva i sista hand åt målsäganden möjligheter att i samma utsträckning som hittills utföra åtal för brott som drabbat honom. Han måste visserligen på förhand göra angivelse hos åklagaren, men vare sig åklagaren väcker åtal eller besluter att icke väcka åtal, har målsäganden en egen rättatt utföra åtal i saken. Åklagaren kan icke i något avseende direkt ställa hinder i vägen för målsäganden där ett åtal enligt åklagarens mening kunde synas obefogat eller olämpligt. Men hindren inträda i stället på indirekt väg — på ett sätt som är både irrationellt och oberäkneligt.
Det ena hindret är det dröjsmål, som målsäganden utsättes för, då han nödgas invänta åklagarens beslut i saken. Med den utformning, som rättsreglerna erhållit i förslaget, skulle det icke vara möjligt för målsäganden att i avvaktan på åklagarens åtgärder redan på förhand låta instämma den misstänkte till domstol. Ty då brottet lyder under allmänt åtal, skulle målsäganden alltid hava att till anklagelseskriften bifoga utredning om att åklagaren beslutit att icke väcka talan i saken (47:2 st. 3 och 47:4).Ett dröjsmål kan härvid för målsäganden medföra avsevärd rättsförlust, när omständigheterna äro sådana att ett åtal icke mera med samma framgång kan väckas vid en senare tidpunkt.
Då preskriptionstiden för brottet håller på att gå till ända, skall åklagaren visserligen — enligt motiven — giva sitt beslut tillkänna för målsäganden i så god tid att dennes åtalsrätt icke blir illusorisk. Men detta kan ofta vara en ren omöjlighet, om sakenär mera invecklad så att målsäganden nödgats dröja med angivelsen samt det även tarvas en vidlyftigare utredning för att åklagaren skall kunna göra sig någon bestämd uppfattning i saken. Ofta kan det även vara rent faktiska omständigheter som påkalla en omedelbar möjlighet för målsäganden att anhängiggöra talanvid domstol — såsom t. ex. faran att den misstänkte kommer att hålla sig undan eller förskingra sina utmätningsbara tillgångar eller att bevisningen i något avseende förflyktigas. Det kan icke vara riktigt att i dessa fall alltid blott hänvisa målsäganden till preventiva säkerhetsåtgärder eller upptagande av förhandsbevisning, ty sådana åtgärder äro ofta förenade med risker och medföra ofta en avsevärd ökning av rättegångskostnaderna.
Det andra och kanske än mera betydelsefulla hindret för målsäganden är själva det beslut som åklagaren fattat i saken, där beslutet gått i avböjande riktning. Ett avböjande beslut av åklagaren skulle visserligen icke kunna utgöra något auktoritativt uttalande i saken och skulle på intet sätt kunna vara bindande för domstolen. Men det skulle icke kunna undvikas att domstolens ledamöter åtminstone i vissa fall skulle låta sig omedvetet påverkas av åklagarens ställningstagande. Det ligger visserligen i och för sig icke något ont uti att åklagarensuppfattning om det påstådda brottet kommer till domstolens kännedom även i mål där talan utföres blott av målsäganden —snarare tvärtom. Men i detta fall skulle åklagarens uppfattning komma att bliva i viss mening fastlåst redan på ett så tidigt stadium av målets behandling, att den tillgängliga bevisningen ännu icke föreligger i sin slutliga form — vid en tidpunkt då vittnena regelenligt ännu icke blivit avhörda på ed. Målsäganden skulle därför på sätt och vis komma att segla med lik i lasten ända från början av sitt åtal — något som särskilt är ägnat att förringa det enskilda åtalets betydelse såsom kontroll över de offentliga åtalsorganens verksamhet.
Granskar man närmare dessa hinder, så finner man att de icke äro ägnade att utestänga olämpliga åtal samt att de icke heller äro ägnade att utgöra garantier för ett mera tillfredsställande och ändamålsenligt handhavande av straffrättsvården. Uti
anordningen ligger det något negativt förkvävande, men icke något positivt uppbyggande. Straffrättsskipningen hade gagnats mera om det enskilda åtalet fått fritt utveckla sig, men lagstiftaren dragit försorg om att offentlig åklagare på ett mera effektivt sätt än hittills deltager i rättegången för att tillvarataga samhällets intressen även i de mål, där åtal utföres endast av målsäganden. Det hade icke varit nödigt att förhindra målsäganden att utan vidare själv väcka åtal. Det hade varit tillräckligt att föreskriva, att åklagaren alltid skall underrättas om åtalet i sågod tid före målets behandling, att han är i tillfälle att förbereda utförandet av offentligt åtal om han finner anledning därtill. Detta hade lämpligen kunnat ske sålunda att åklagaren av domstolen i tjänsteväg omedelbart underrättas om stämning som i brottmål uttages av enskild part. Vid utsättandet av tidpunkt förmålets behandling skulle domstolen lämna lämpligt rådrum åt den offentliga åklagaren, där icke målsäganden redan vid stämningens uttagande styrkt att han själv på förhand underrättat åklagaren om sin avsikt att väcka åtal.
Genom denna anordning skulle det ena hindret för målsäganden — dröjsmålet — bliva helt undanröjt. Det andra hindret —den oförmånliga inverkan av ett negativt ställningstagande från åklagarens sida — kan aldrig helt undanröjas. Den misstänktes ställning blir alltid i någon mån starkare därigenom att åklagaren icke finner anledning att förena sig om målsägandens åtal. Men då det är fråga om den psykologiska inverkan av åklagarens beslut på domstolens ledamöter, så måste den blotta underlåtenheten att förena sig om målsägandens åtal hava en betydligt mindre verkan än ett uttryckligt avböjande beslut i saken.
Den allmänna inställningen till frågan om målsägandens åtalsrätt har även inverkat oförmånligt på lösningen av några speciella problem. Mest påfallande är detta kanske i fråga om en försvensk rätt helt ny företeelse — en särskild preskriptionstid för målsäganden. Såsom tidigare nämndes skall målsäganden väcka åtal inom sex månader efter det han erhållit del av åklagarens avböjande beslut, vid äventyr att han förlorar sin rätt att tala i saken (20:8 st. 1). Uti motiven säges att det icke kan anses obilligt att målsäganden, då han drivit saken så långt att han gjort angivelse och påkallat beslut av åklagaren, inom viss kortare tid efter beslutet bestämmer sig för om han vill åtala eller ej.
Man kan knappast tänka sig ett olämpligare sätt att beräkna preskriptionstiden än detta. Den anförda motiveringen verkar kanske vid första påseende bestickande, men den kan på intet sätt anses hållbar. Åklagarens avböjande beslut innefattar regel enligt ett uttryckligt eller underförstått uttalande, att åklagaren icke anser »tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet» (20:6 st. 1). Det måste anses högst obilligt att ställa målsäganden inför nödvändigheten att fatta beslut i åtalsfrågan just vid den tidpunkt då han nyss av offentlig myndighet fått ett besked av sådant innehåll. Tvärtom borde målsäganden just då hava anledning att vänta och se tiden an för att möjligen senare med ytterligare bevisning kunna till fullo ådagalägga den misstänktes skuld. Den för brottet stadgade allmänna preskriptionstiden, som i intet fall skulle kunna undergå någon förlängning genom den särskilda preskriptionstiden, bör i denna situation skapa all den trygghet som man skäligen börgiva den misstänkte.
Mera betydelesfullt vore att genom en särskild preskriptionsregel vid de brott, vid vilka åtal icke kan väckas av offentlig åklagare utan föregående angivelse från målsägandens sida, för måmålsäganden att inom skälig tid efter det han fått veta om brottet besluta sig huruvida åtal skall väckas i saken eller ej. Men det svenska förslaget lägger intet särskilt hinder i vägen för målsäganden att dröja med sin angivelse. Målsäganden behöver här blott hålla ögonen på att den allmänna preskriptionstiden icke överskrides.
En särskild preskriptionstid av nyss antytt slag har man i Finland, där åtal eller angivelse för angivelsebrott icke kan ske senare än ett år efter det målsäganden fått kunskap om brottet (Fi. SL 8:4). Uttrycket »kunskap» innefattar härvid icke blott kännedom om den brottsliga gärningen utan även om förbrytaren. Med »kunskap» avses mera än misstanke, men mindre än visshet — i regeln kan man säga att preskriptionstiden börjar löpa så snart de för målsäganden bekanta omständigheterna innefatta sannolika skäl för viss persons skuld till gärningen.1
Anledningen till att målsäganden på detta sätt kan underkastas en preskriptionsregel, som icke berör åklagaren, är att åklagaren på grund av legalitetsprincipen är skyldig att väcka åtal så snart vissa i lag bestämda förutsättningar föreligga. Ett dröjsmål från
åklagarens sida kan i uppenbara fall bestraffas såsom tjänstefel, men ett oskäligt dröjsmål från målsägandens sida måste bekämpas med en sanktion av annat slag.
Vid brott, vilka utan angivelse lyda under offentligt åtal, är en särskild preskriptionsregel knappast påkallad, emedan åklagaren vid dessa brott äger möjlighet att genom väckande av offentligt åtal förebygga ett godtyckligt uppskov med sakens dragande inför rätta.
Processlagberedningen har ansett en djup principiell motsättning föreligga mellan offentligt åtal och enskilt åtal och har särskilt låtit detta komma till synes i kap. 47. Denna syn på saken har även lett till att processlagberedningen, trots att man i övrigt föreslagit ypperliga regler om förlikning, återkallande avangivelse och nedläggande av enskilt åtal (20:12), icke förmått giva en saklig lösning åt frågan om nedläggande av talan i överrätt — ett ämne där rättsuppfattningen för övrigt både i Sverige och. Finland varit vacklande och delvis inne på betydande avvägar.
Enligt förslaget kan allmänt åtal icke nedläggas efter det underrätts dom fallit i saken. I motiven säges härom: »Med hänsyn till vikten av det allmännas straffanspråk bör icke, då en dom redan meddelats, åklagaren genom ett ensidigt nedläggandeav åtalet, kunna göra domen om intet». Detta uttalande är så oemotsägligt riktigt, att man förvånar sig över att motsvarande synpunkter icke anlagts på det enskilda åtalet. Målsäganden skulle ju kunna komma att utföra åtal även för brott som lyda under allmänt åtal, vid vilka — såsom processlagberedningen själv framhåller — samhället äger ett särskilt intresse av att brottet beivras. Men målsäganden lämnas uti förslaget fullt fria händer att i överrätt helt frångå åtalet med den verkan att underrättens dom i saken undanröjes.
Några hållbara motiv torde icke kunna anföras för förslaget att här tillerkänna målsäganden en större dispositionsmöjlighetän åklagaren. Om den tilltalade av underrätten blivit fälld till straff, har samhällets krav på bestraffning blivit iklätt en så konkret form, att det icke bör stå i målsägandens makt att genom ett ensidigt och godtyckligt nedläggande av åtalet göra bestraffningen om intet. Om åter den tilltalade blivit frikänd i underrätten, bör målsäganden icke genom ett sådant ensidigt nedläggande
kunna beröva den tilltalade den förmån som denne uppnått genom den frikännande domen.1
Man torde kunna hävda att hela frågan om talans fullföljande eller nedläggande i överrätt bör lösas efter en enhetlig grundsats— vare sig frågan gäller offentlig åklagare eller enskild målsägande och vare sig målet rör brott som lyder under offentligt åtal eller brott för vilket åtal endast kan utföras av enskild målsägande. I alla dessa fall bör det vara fullt klart att den, som utfört ansvarstalan i underrätt och därefter fullföljt talan i överrätt, bör kunna frångå sin ändringsansökan. Men verkan härav bör blott vara att underrättens dom i saken står fast, om icke jämväl annan part sökt ändring. Ett dispositivt återkallande av åtalet i dess helhet bör under inga förutsättningar mera kunna förekomma i överrätt.
Om åklagaren och målsäganden jämställas i fråga om möjligheten att nedlägga talan i överrätt, så böra de också i rättvisans namn jämställas i fråga om möjligheten att i högre rätt fullfölja talan till den misstänktes förmån. Denna möjlighet, som i 20:2 st. 1 gives åt åklagaren, borde utsträckas även till målsäganden. Om målsäganden ändrat mening efter det underrättens dom fallit eller om han eljest anser att den tilltalade blivit orätt eller för strängt straffad, så bör det stå honom fritt att i sin ändringsansökan på sakliga skäl anhålla att den tilltalade måtte frikännas eller att straffet måtte nedsättas. Men en mildring av underrättens dom bör härvid endast kunna ske efter saklig prövning av målet.
En annan mening än processlagberedningen kunde man även hysa i fråga om målsägandens möjlighet att utföra talan om ansvar eller skadestånd för ämbetsbrott, för vilket åtal skall omedelbart upptagas av högre rätt. Uti 20:10 och 22:8 upprätthållas de nuvarande begränsningarna i hela sin vidd. Mot lämpligheten av dessa begränsningar kan man emellertid göra allvarliga anmärkningar varvid man även kan hänvisa till att rättsutvecklingen i Finland i detta ämne redan länkats in på annat spår. Det skulle dock föra för långt att här gå närmare in på denna fråga.2
Det är givet att en granskning av ett reformförslag i främsta rummet måste uppehålla sig vid förslagets svagheter. Det kapitel, som nu varit föremål för kritisk undersökning, har visserligen sina svaga sidor, men innehåller även många reformer vilka äro värda all uppskattning.
Enkla och ändamålsenliga äro reglerna i 20:5 angående åklagares och polismyndighets behörighet att mottaga angivelse samt skyldighet att vidarebefordra angivelsen till behörig åtalsmyndighet. Saklig och väl genomtänkt är den utformning, som legalitetsprincipen erhållit i 20:6 och 20:7, samt den lösning som i 20:11 och 20:12 givits åt förhållandet mellan flera målsägande vid samma brott.
Väl övervägda tankar komma till synes uti de i 20:14 st. 1 upptagna reglerna om utövning av målsäganderätten då målsägande är omyndig. Här hade man dock kunnat önska att den i lagrummet upptagna åldersgränsen för målsägandens processhabilitet, aderton år, med tanke på rekonventionstalan blivit sänkt till den ålder då straffmyndighet inträder. Då hade överensstämmelse även uppnåtts med stadgandena i 21:1 st. 1 om tilltalads processhabilitet.
En anmärkningsvärd lucka i den svenska lagstiftningen utfylles med all önskvärd fullständighet genom reglerna i 20:13 om målsäganderätt då någon blivit dödad genom brott samt om succession i målsäganderätten då målsäganden eljest avlidit. Tillämpningen av denna paragraf hade kanske kunnat underlättas genom attäven orden »eller lidit skada» finge utgå vid den omredigering av SL 6:8, som förutsättes på annat ställe i motiven. Måhända hade det dock varit omöjligt att inom ramen av det nu förevarande reformarbetet beräkna alla konsekvenser av en så långtgående omredigering av nämnda lagrum.
La Baule-les-Pins, i augusti 1939.