STRAFFPROCESSUELLA BESTÄMMELSER I PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK.

NÅGRA SYNPUNKTER.

AV

LANDSFOGDE G. PERSSON.

Vid studiet av processlagberedningens förslag till rättegångsbalk torde intresset hos dem, som äro verksamma inom polis och åklagarväsendet, i främsta rummet anknyta sig till bestämmelserna rörande åklagarväsendets organisation, åtalsrätten och det förberedande förfarandet i brottmål. På utformandet av reglerna i dessa hänseenden kommer det ock säkerligen atti icke oväsentlig grad bero, huruvida åklagare och polismyndigheter skola bliva i stånd att på ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter i en ny rättegångsordning. I det följande vill jag därför i korthet framlägga några synpunkter beträffande vissa bestämmelser i ovan angivna delar av förslaget.
    Vad angår organisationen av åklagarväsendet framhåller processlagberedningen i redogörelsen för förslagets huvudgrunder bland annat, att den senast genomförda omorganisationen av landsfogdetjänsterna i sina grundprinciper väl torde ägna sig för ifrågavarande åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning. I anledning av detta uttalande må erinras om att landsfogdarna vid sidan av sina uppgifter som överåklagare hava att taga befattning med omfattande ordningspolisgöromål. Enligt instruktionen åligger det sålunda landsfogde att i egenskap av länspolischef under länsstyrelsen hava ansvaret för och ledningen av polisväsendet i länet. De mera detaljerade föreskrifterrörande landsfogdes skyldigheter i angivet hänseende, som instruktionen innehåller, ger detta ansvar en stor räckvidd. I be-

traktande härav uppställer sig frågan, huruvida den nämnda gruppen åklagare kan efter införandet av en ny rättegångsordning bibehållas vid sina nuvarande ordningspolisuppgifter. Man torde nämligen med säkerhet kunna utgå från att deras arbete med åklagar- och kriminalpolisgöromål därvid kommer att väsentligt ökas. Detta har ock processlagberedningen förutsatt och med tanke härpå antytt behovet av ett ökat antal landsfogdeassistenter. Det förefaller dock tveksamt, om en dylik åtgärd kan väntas medföra en tillfredsställande lösning. Risk torde föreligga för att ordningspolisuppgifterna nedsjunka till en skrivbordsmässig handläggning av organisations- och personalfrågor under det att ledningen av den praktiska verksamheten kommer att glida över på de lokala polischeferna. Särskilt i tider, då till följd av yttre eller inre oro förhållandena påkalla en centralledning av polismakten, kan en dylik utveckling befaras att medföra allvarliga vådor. Utan att närmare gå in på de vanskligheter, som lösandet av ifrågavarande organisationsspörsmål erbjuder, må här blott framkastas den möjligheten, att landsfogden befrias från sin befattning med ordningspolisverksamheten samt att i länen inrättas en befattning som polismästare, vars innehavare finge till åliggande att vid sidan av de egentliga polisuppgifterna vara föredragande inom länsstyrelsen i förslagsvis trafikfrågor samt ärenden angående civila luftskyddet och försvarsväsendet.
    Den väsentligaste nyheten på åtalsrättens område utgöres av förslagets bestämmelser om eftergift av åtal. Den diskretionära prövningsrätt, som härigenom lagts i åklagarnas hand,hänför sig dels till sådana ringare brott, som icke kunna medföra svårare straff än böter, dels ock till vissa fall, som avse sammanträffande av brott. I motiven uttalas, att vissa skäl syntes tala för att utöver vad i lagtexten angivits eftergift av åtal kunde ske beträffande vissa grupper av förbrytare, särskilt ungdomsbrottslingar, men att beredningen ansett denna fråga böra närmare undersökas i samband med utredningen angående den särskilda behandling, som borde ägnas sådana förbrytare. I övrigt hava betänkligheter i olika avseenden anförts mot en utvidgning av förevarande institut. Sålunda har framhållits, att det material, varpå åklagaren måste grunda sitt ställningstagande, icke kunde anses utgöra en tillräckligt säker grund för frågans bedömande, ävensom att kompetensen hos de befattningshavare,vilka skulle äga företaga en sådan prövning, icke kunde anses till-

räckligt betryggande för uppgiftens behöriga handhavande. Härjämte hava farhågor uttalats för att en utvidgad rätt till åtalseftergift kunde befaras leda till ojämnheter i tillämpningen. Även om dessa synpunkter i och för sig äro värda det största beaktande, synas de likväl icke utgöra tillräckliga skäl för den snäva begränsning, som institutets tillämplighetsområde erhållit enligt förslagets bestämmelser. Den stereotypa karaktär, som med nödvändighet måste vidlåda strafflagens regler, medger i mångafall icke tillräckligt hänsynstagande till alla med ett begånget brott förknippade omständigheter eller till brottslingens egenskaper och personliga förhållanden. I följd härav uppstå under stundom situationer, då en gärning väl formellt faller in under ett visst lagbud men då ett beivrande av densamma på grund av särskilda omständigheter ter sig som en onödig stränghet. Varje åklagare måste tid efter annan taga ställning till sådana fall, då enligt hans övertygelse såväl samhällets som den enskildes intressen skulle bliva bäst tillgodosedda, om saken kunde avgöras utan rättslig förhandling. Mot förslag om utvidgning av rätten till åtalseftergift reses ibland den invändningen, att behovet härav numera icke framträder med samma styrka som förr med hänsyndels till den utbredning, som den villkorliga domen erhållit, och dels till de olika samhällsreaktioner, vilka utbildats vid sidan om frihetsstraffet. Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål måste man emellertid beakta den infamerande verkan, som ett åtal i och för sig medför. Vad särskilt angår unga personer torde inledande av rättsligt förfarande många gånger åstadkomma skadeverkningar av personlig art, som icke stå i rimlig proportion till intresset av att lagen skall hava sin gång. Vidare må beaktas, att vissa brott äro av sådan beskaffenhet, att det kan vara föremål för stark tvekan, huruvida straff bör anses utgöra en lämplig reaktionsform; såsom exempel kunna anföras tidelagsbrott och vissa former av homosexuell otukt. Personer, som beträdas med sådana handlingar, förete ofta mer eller mindre psykiska defekter. Numera torde väl i regel vid brottsundersökningar i dylika fall utlåtande inhämtas från sinnessjukläkare med påföljd, att gärningsmannen i många fall undgår åtal på grund av konstaterad otillräknelighet.
    En utvidgning av rätten till åtalseftergift synes mig framförallt påkallad för möjliggörande av en med beaktande av lämplighetssynpunkter förenad friare bedömning av åtal för brott, som

begåtts av ungdom eller av åldringar, vilka tidigare fört en strafffri vandel, samt vidare för brott, som uppdagats kort före preskriptionstidens utgång, ävensom för vissa sexualdelikt. För åstadkommande av största möjliga enhetlighet vid prövningen av hithörande frågor torde rätten att träffa avgörande om åtalseftergift i nu åsyftade fall böra förbehållas justitiekanslern. Det förutsättes härjämte, att särskilda föreskrifter meddelas rörande tillsyn samt uppfostrings- och andra åtgärder för tillrättaförande av lagöverträdare i fall då åtal eftergives.
    I samband med berörda spörsmål rörande åtalsrätten vill jag fästa uppmärksamheten på frågan om offentlig myndighets skyldighet att anmäla brott, som inträffat i den förvaltningsverksamhet, vilken står under myndighetens tillsyn. Spörsmålet härom synes icke hava upptagits till behandling i processlagberedningens förslag. På grund av egna erfarenheter under min tjänstgöring som åklagare synes mig ett stadgande om dylik skyldighet vara värt att tagas under övervägande. Vid flera av mig omhänderhavda utredningar har jag haft anledning konstatera, att brottslighet av allvarlig beskaffenhet förekommit inom offentliga institutioner utan att den ansvariga myndigheten, trots kännedom eller misstanke om förhållandet, velat göra anmälan till åklagare eller polismyndighet. Denna underlåtenhet har icke blott verkat försvårande på utredningen utan dessutom visat sig ägnad att åstadkomma menliga verkningar i flera andra hänseenden.
    Det förberedande förfarandet i brottmål kommer givetvis att erhålla en väsentligt ökad betydelse i samband med införandet av en ny rättegångsordning, i vilken domstolsförhandlingens koncentration framträder som en ledande princip. De för polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet på detta område viktigaste bestämmelserna i det föreliggande förslaget avse dels förundersökningen (23 kap.) och dels de särskilda kriminalprocessuella tvångsmedlen (24—28 kap.). Ett icke ringa intresse erbjuda därjämte föreskrifterna om den misstänkte och hans försvar (21 kap.).
    Förundersökningen har enligt förslaget till uppgift dels att lämna åklagaren material för ett åtalsbeslut och dels att möjliggöra, att bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang. Förfarandet äger i stort sett sin motsvarighet i den polisundersökning, som enligt nu gällande ordning föregår inle-

dandet av rättegången i viktigare brottmål. Tillgodoseendet av kravet på domstolsförhandlingens koncentration kommer emellertid att i en ny rättegångsordning ställa ökade anspråk på framförallt de myndigheter, vilka skola handhava ledningen av undersökningen.
    Den nuvarande polisundersökningen vilar på en legislativt mycket bristfällig grund men icke desto mindre har förfarandet till stor del under inflytande från doktrin och tidigare lagförslag rörande straffprocessens reformering vunnit en påtaglig grad avstadga. Frånvaron av närmare föreskrifter kan i viss mån sägas innebära en förmån, i det att myndigheterna därigenom äga möjlighet att under relativt stor frihet handla efter omständigheterna i det särskilda fallet. Å andra sidan har under stundom ovisshetyppat sig rörande befogenheten att vidtaga vissa med undersökningen sammanhängande åtgärder, exempelvis i fråga om inledande av undersökning vid angivelsebrott, innan angivelse föreligger, och beträffande rätten att till polisförhör hämta annan än misstänkt eller att företaga sådana åtgärder, som angivas i 27 kap. 15 § av förslaget (tillstängande under utredning om brott av byggnad eller rum, meddelande av förbud mot tillträde till visst område m.m.). Vidare har behov framträtt av nya tvångsmedel, exempelvis avlyssnande av telefonsamtal samt kvarhållande av post- och telegrafförsändelser, ävensom av rätt tillandra åtgärder för främjande av en fullständig utredning, exempelvis av hörande av vittne vid domstol. Dessa och andra luckorha genom förslaget på ett förtjänstfullt sätt utfyllts. Samtidigt som det ur de synpunkter, som de i den förberedande undersökningen verksamma myndigheterna närmast hava att företräda, måste anses värdefullt, att nya eller utvidgade befogenheter sålunda läggas i deras hand och att tydliga föreskrifter meddelas i de hänseenden, där ovisshet för närvarande råder, framstår det som ett viktigt önskemål, att förundersökningen och tvångsmedlens handhavande icke underkastas en mera formbunden reglering än som av förhållandena oundgängligen påkallas. Särskilt bekämpandet av den svårare kriminaliteten kräver en förhållandevis stor rörelsefrihet för de organ, som härutinnan hava att i första hand bevaka samhällets intressen.
    Vid genomläsningen av förslagets bestämmelser rörande det förberedande förfarandet har jag haft svårt att värja mig för det intrycket, att dessa i flera hänseenden innebära en onödigt rigo-

rös reglering av åklagarnas och polismyndigheternas verksamhetsamt att omsorgen om den misstänkte fått träda alltför mycket i förgrunden.
    Enligt stadgande i 23 kap. 4 § skola vid förundersökningen beaktas ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även sådana, som äro för honom gynnsamma. Häri ges ett klart uttryck för grundsatsen, att utredningen skall vara fullt opartisk. Särskilt med tanke på den i stadgandet uttalade skyldigheten för åklagaren att tillvarataga den misstänktes intressen ligger det nära till hands att i detta sammanhang göra en jämförelse med de föreskrifter, som meddelats om försvarare för misstänkt. I dessa heter det bland annat, att försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. I anslutning härtill uttalas i motiven, att försvararen icke är skyldig att vara positivt verksam för utrönande av sanningen, om detta skulle komma i strid med hans ställning som försvarare; sålunda, säges det vidare, är han icke pliktig att åberopa omständigheter och bevis, som tala mot den misstänkte. Med dessa uttalanden må även sammanställas det i 36 kap. meddelade förbudet för rättegångsombud, biträde eller försvarare att utan partens medgivande vittna om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande. Det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke förslaget på denna punkt offrat för mycket åt den enskildes intresse. Visserligen bör det icke kunna ifrågakomma att ålägga en försvarare skyldighet att vara i egentlig mening positivt verksam för sanningens utrönande; däremot synes, om sanningens och därmed rättsskipningens intresse skall kunna effektivt främjas, upplysningsplikt böra åvila honom även i fall, då ett sakförhållande kan vara ägnat att lända den misstänkte till nackdel.
    Enligt förslaget äger den misstänkte redan under förundersökningen erhålla biträde av försvarare. Offentlig försvarare utses av rätten; sådant förordnande kan icke meddelas annan än advokat, d.v.s. ledamot av det i förslaget reglerade advokatsamfundet. Den misstänkte kan emellertid anlita rättegångsombud, som i så fall anses som försvarare. Advokat, som förordnats till försvarare, är berättigad att utan inskränkning i enrum meddela sig med den anhållne eller häktade; beträffande annan försvarare erfordras härför tillstånd av undersökningsledaren, åklagareneller rätten. Vidare märkes, att försvarare har obetingad rätt att

närvara vid förhör, som anställes med någon på den misstänktes begäran. Mot dessa bestämmelser anser jag erinringar kunna göras i två olika hänseenden. Sålunda synes icke någon böra få biträda misstänkt, som icke antingen förordnats till offentlig försvarare eller av rätten godkänts som försvarare. Alternativt kan det förtjäna övervägas att införa en anordning liknande den i Norge, där Konungen på ansökan utser vissa advokater, vilka få anlitas som offentliga försvarare i brottmål. Vidare synes försvarare icke i något fall böra medges rätt att utan särskilt tillstånd sammanträffa med den häktade eller anhållne i enrum eller närvara vid förhör under förundersökningen. Jag skulle dessutom vilja förorda, att försvarare för misstänkt vid uppdragets utförande skall vara underkastad ansvar såsom för tjänsteman stadgats i 25 kap. strafflagen. Det torde utan närmare motiveringvara uppenbart, att samhällsintresset måste kräva starka garantier mot missbruk av den viktiga ställning, som brottmålsadvokaten intager.
    Åtskilliga av de rörande förundersökningen meddelade bestämmelserna synas i praktiken komma att vålla stora olägenheter till men för utredningsarbetets snabba och effektiva bedrivande. Så är exempelvis fallet med föreskriften i 23 kap. 7 §, att ingen får hämtas till förhör utan föregående kallelse, såvida ej särskilda omständigheter föreligga. Hämtningsrätten är dessutom väsentligt inskränkt därigenom, att den ej i något fall får utövas, om personen uppehåller sig på längre avstånd än 15 kilometer från den plats, som utsatts för förhöret. Med den tillgång till motorfordon, som polismyndigheterna numera äga, synes avståndet kunna utan men för den enskilde betydligt utsträckas. Det lämpligaste synes emellertid vara, att någon viss väglängd icke fixeras utan att i stället polismyndigheterna genom en allmän föreskrift åläggas tillse, att icke onödiga olägenheter tillskyndas den enskilde. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida icke resekostnads- och traktamentsersättning under vissa förhållanden borde tillerkännas person, vilken av polismyndighet höres som vittne. I detta sammanhang må vidare uppmärksammas bestämmelsen i 23 kap. 9 §. Däri stadgas, att den som icke är häktad eller anhållen icke utom för visst undantagsfall är skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex timmar, ävensom att han icke är skyldig att inställa sig till nytt förhör förrän efter tolv timmar. Tillämpningen av denna föreskrift kan med

fog antagas komma att vålla onödig tidsutdräkt och förorsaka polismyndigheterna avsevärt besvär.
    I 23 kap. 12 § stadgas förbud mot att under förhör i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning använda medvetet oriktiga uppgifter, snärjande frågor, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Med hänsyn till den oklarhet, som vidlåder de här kursiverade uttrycken, synas dessa lämpligen icke böra intagas i lagtexten. Det kan därjämte ifrågasättas, huruvida icke »snärjande frågor» under vissa omständigheter böra anses tillåtna, exempelvis vid förhör med en förhärdad yrkesförbrytare, som uppenbarligen lämnar sanningslösa uppgifter.
    I 23 kap. 21 § föreskrives, att protokoll vid polisförhör skall avfattas omedelbart samt att antecknade utsagor genast skola uppläsas ur protokollet, vilket därefter ej får ändras. Med hänsyn till de omständigheter, varunder polisförhör särskilt pålandsbygden ofta måste äga rum (ute i det fria, i trångbodda hem o.s.v.), torde nämnda föreskrift icke kunna i praktiken efterlevas.
    I 23 kap. 18 § stadgas, att åtal ej får beslutas, förrän den misstänkte och hans försvarare lämnats tillfälle att taga del av utredningen. Denna föreskrift är utan tvekan ägnad att väsentligen förringa möjligheterna att komma tillrätta med de mera förhärdade brottslingstyperna. Då det gäller en förslagen förbrytare, torde det många gånger för sanningens utletande vara psykologiskt värdefullt, att den åtalade inför rätten oförberett konfronteras med ett nytt bevis. Vistas den tilltalade på fri fot, torde risk förefinnas för att han skall utnyttja sin kännedom om bevismaterialet till försvårande av målets utredning.
    Ett utmärkande drag hos förslaget är den kontroll, som tilllagts domstolen över förundersökningen och tvångsmedlens handhavande. I 23 kap. 19 § föreskrives sålunda, att den misstänkte, då han finner anledning till klagomål mot undersökningsledares åtgärder, är berättigad att härom göra anmälan tillrätten. Av motiven inhämtas, att rätten i anledning av sådan anmälan kan anställa förhör med den misstänkte eller annan eller eljest vidtaga åtgärd, som finnes påkallad, t. ex. anbefalla undersökningsledaren att hålla förhör eller verkställa viss utredning. En dylik vidsträckt kontroll från domstolarnas sida

synes innebära en viss fara för åklagarmyndigheternas självständighet. Enligt mitt förmenande bör hinder ej föreligga att åstadkomma en annan instans för behandling av här avsedda anmälningar. Frågan synes lämpligen kunna lösas på så sätt, att klagomål mot distriktsåklagare prövas av vederbörande landsfogde samt mot landsfogde av justitiekanslern.
    Processlagberedningens förslag att överflytta befogenheten att häkta från åklagare och polismyndigheter till rätten torde framförallt ha föranletts av syftet att skapa rättsskydd åt den enskilde. Även om tidigare skäl förefunnits till befogade klagomål mot åklagares och polismyndigheters sätt att handhava ifrågavarande uppgift, torde dock numera ej så vara fallet. Det kan i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att under tioårsperioden 1929—1938 sammanlagt nitton ansökningar inkommit om ersättning till oskyldigt häktad enligt lagen härom den 12 mars 1886, ävensom att av dessa endast åtta bifallits. Under samma tid utgjorde, enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån, antalet för brott häktade personer, som undergått rannsakning vid domstol, sammanlagt 19,294. Medan det av anförda siffror sålunda synes framgå, att det rådande systemet icke kan anses innebära några risker för rättssäkerheten, kommer utan tvivel häktningsinstitutets överflyttande till rätten att medföra ett flertal praktiska olägenheter. Enligt förslagets bestämmelser kan häktningsfrågan av rätten i regel behandlas senast å tionde dagen efter den, då anhållningsbeslut meddelats. Vid utredning av större brottmålsaffärer torde det ofta möta svårigheter att inom denna tid tillhandahålla domstolen erforderligt material. Dessutom kan rättens inkopplande på denna tidpunkt väntas föranleda en stagnation i utredningsarbetet. Man torde nämligen få räkna med att i vidlyftigare mål även den polispersonal, som deltager i utredningen, måste vara representerad vid häktningsförhandlingen för att tillhandagå åklagaren med upplysningar. Sammanträder rätten på en mera avlägsen ort, torde ofta för en dylik inställelse mera än en dag behöva tagas i anspråk. Under alla förhållanden komma störningar i arbetet att vållas därigenom, att det primära utredningsmaterialet under ett flertal dagar måste avstås till rätten; härav föranledas givetvis särskilda svårigheter i sådana fall, då domstolen är belägen på annan ort än den där utredningen försiggår. Till belysning av de anförda olägenheterna vill jag som exempel omnämna ett fallur min egen verksamhet. I en mordbrandsaffär hade förbere-

dande undersökningar pågått omkring tre veckor och förhör hållits med ett stort antal personer. Efter nämnda tids förlopp blevo två misstänkta anhållna. Under tiden utvecklade sett febrilt arbete för insamlande av bevismaterial till grundval för häktningen samt för upptäckande av ytterligare misstänkta. Då jag själv handhade ledningen av utredningen, kunde jag vid kvarhållningstidens utgång meddela häktningsbeslut utan tidsödande sovring och genomläsning av det vidlyftiga utredningsmaterialet. Enligt förslagets bestämmelser skulle protokoll och annat utredningsmaterial hava överlämnats till domaren. I detta mål förelågo mängder av anteckningar, bestående till stor del av uppteckningar i block och anteckningsböcker. Förhör hade hållits på ett stort antal och delvis avlägset belägna platser i landet. Enligt min uppfattning skulle i förevarande fall en prövning av häktningsfrågan i den ordning förslaget stadgar hava inneburit betydande svårigheter i olika avseenden. Ett om än blott tillfälligt avbrytande av spaningsverksamheten på detta stadium, som säkerligen blivit följden, om häktningsfrågan skulle hava hänskjutits till rätten, hade utan tvivel blivit ödesdigert för utredningens resultat.
    Ytterligare må framhållas, att en kontradiktorisk förhandling på detta tidigare stadium av en brottmålsutredning kan väntas medföra väsentliga olägenheter även därutinnan, att viktigt bevismaterial kan bringas till utomståendes och delaktigas kännedom.
    Med hänsyn framför allt till antydda praktiska svårigheter synes häktningsinstitutet fortfarande böra handhavas av åklagare och polismyndigheter. Erforderlig kontroll synes kunna vinnas på så sätt, att häktad medgives rätt att anföra besvär över häktningsbeslut hos domstol. Så som den misstänktes försvar enligt förslaget ordnats, torde ett dylikt förfarande ej kunna anses innebära några risker för rättssäkerheten.
    I den lämnade översikten har jag huvudsakligen velat ge uttryck för några praktiska synpunkter. Tiden har icke medgivitmig att mer än helt ytligt beröra vissa detaljbestämmelser; åtskilligt kunde eljest ha varit att säga om bland annat förslagets reglering av andra tvångsmedel än häktningen. Beträffande slutligen själva huvudfrågan vill jag, trots avvikande mening på flera enstaka punkter, uttala min anslutning till de i förslaget uppdragna grundlinjerna för brottmålsprocessens reformering.