OMRÖSTNINGSREGLERNA I BROTTMÅL.
AV
REVISIONSSEKRETERAREN IVAR STRAHL.
Det behövs kanske en ursäkt för att författaren till dessa sidor vågar i detta sammanhang framlägga några reflexioner angående ett i förhållande till processreformens bärande idéer så periferiskt ämne som omröstningsreglerna i brottmål eller, närmare bestämt, reglerna angående omröstning till dom i brottmål vid kollegial domstol. Den utveckling, som under senaste tiden ägt rum i vårt land på straffrättens område, har emellertid bragt frågan, huru dessa regler lämpligen böra utformas, i väsentligt annat läge än förr. För den som — i likhet med författaren —är vunnen för de nya tankarna inom straffrätten är det av intresse att bevaka, att de komma till sin rätt vid processreformen. Det må därför tillgivas författaren, att han här återger vissa synpunkter i anslutning till ett anförande vid Sveriges domareförbunds möte i början av juni förra året.
De nuvarande reglerna i 23 kap. rättegångsbalken om företräde för den lindrigare meningen, ifall lika många röstande stå mot varandra, och eljest jämkning till den lindrigaste mening, som kan anses omfattad av minst halva antalet röstande, voro helt visst ändamålsenliga, så länge straffrätten ej kände andra reaktionsformer än böter och tidsbestämda frihetsstraff. Svårigheter inställde sig emellertid då skyddsåtgärder, först tvångsuppfostran och sedermera även förvaring och internering, kommo till. Eftersom längden av det frihetsberövande dessa skyddsåtgärder innebära icke är bestämd i domen, kan nämligen skyddsåtgärdens stränghet ej på samma sätt som svårheten av ett tidsbestämt straff redan vid domfällandet mätas och jämföras med strängheten hos andra ansvarspåföljder. Olägenheten härav framträdde emellertid icke tydligt, så länge man tillämpade för-
faringssättet att jämte skyddsåtgärden ådöma ett straff vilket förklarades skola utbytas mot skyddsåtgärden. Man bedömde då strängheten hos en mening, som gick ut på skyddsåtgärd, efter svårheten av det straff, som på detta sätt formellt förenades med skyddsåtgärden. Metoden var i så måtto mindre tillfredsställande, som meningens stränghet kom att bedömas efter svårheten hos ett straff vilket i allmänhet icke skulle gå i verkställighet. Å andra sidan kunde man till försvar för metoden anföra, att det i domen utsatta straffet angav ett mått på den ådagalagda brottslighetens grovhet och därför ägnade sig för jämförelse med andra meningar. Metoden hade vidare förtjänsten att vara lätt att tilllämpa.
Mera påtagligt framträdde svårigheter att tillämpa omröstningsreglerna i 23 kap. rättegångsbalken, då straffet ungdomsfängelse infördes. Detta är nämligen liksom skyddsåtgärderna ej till sin varaktighet bestämt i domen och det ådömes, i motsats till skyddsåtgärderna i dessas tidigare utformning, direkt, d. v. s. utan att i domen utsättes något vanligt straff som förklaras skola utbytas mot ungdomsfängelse. Samtidigt genomfördes en reform av tvångsuppfostringsinstitutet, efter vilken även denna skyddsåtgärd skall ådömas direkt, och enligt en ännu ej ikraftträdd nylag om förvaring och internering har metoden med direkt ådömande införts även beträffande dessa skyddsåtgärder.
Under förarbetena till den nya lagen om tvångsuppfostran dryftades med hänsyn till de svårigheter, som ett direkt ådömande av denna skyddsåtgärd antogs komma att medföra i nu ifrågavarande hänseende, spörsmålet om eventuell revision av omröstningsreglerna. Lagrådet anförde sålunda, att om med vår straffrätt införlivades sådana påföljder av brott som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran — det senare institutet i dess då föreslagna och numera godtagna form — reglerna angående omröstning i brottmål icke skulle erbjuda ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av sådan påföljd kunde komma att ställas under omröstning.1 Att tvångsuppfostran och ungdomsfängelse vore att anse såsom strängare än böter, torde enligt lagrådet vara otvivelaktigt, men däremot gåves icke någon giltig norm för en jämförelse mellan vanligt tidsbestämt frihetsstraff, å ena, samt endera av de nämnda ansvarspåföljderna, å andra sidan. Såsomen möjlig metod för anordnande av omröstning, när vid överlägg-
ning till dom fråga uppkommit om tvångsuppfostran eller om ungdomsfängelse, anvisade lagrådet det förfarandet, att nämnda fråga först skulle framställas till avgörande genom särskild omröstning. Uppnåddes därvid flertal för den mening som ginge ut på ådömande av sådan ansvarspåföljd, vore därmed målet avgjort i ansvarsfrågan. I annat fall hade domstolen att företaga målet till avgörande efter de vanliga omröstningsreglerna.
Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande avböjde chefen för justitiedepartementet att för det dåvarande till särskild lagstiftningsåtgärd upptaga frågan, huru omröstning bör ske då tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är ifrågasatt. I motiveringen härtill uttalade departementschefen, att frågan om utformandet av omröstningsregler för detta fall borde ses i sammanhang med de motsvarande problem som möta vid andra åtgärder på det kriminalpolitiska området. Något hinder mot att i ett fall, då tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är ifrågasatt jämte vanligt tidsbestämt straff, tillämpa omröstningsreglerna i 23 kap. rättegångsbalken funnes icke, ty i brist på lagbestämmelser ägde domstolen att fritt bedöma olika ifrågasatta åtgärdersrelativa svårhet. Departementschefen erinrade om att i 1734 årslag, som redan i sin ursprungliga lydelse innehöll ifrågavarande regler, det över huvud, frånsett bestämmelserna om bötesförvandling, icke funnes någon norm fastställd för jämförelse mellan olika straff.
Ett exempel på ett sådant fritt bedömande varom departementschefen talade erbjuder måhända ett rättsfall från högsta instans år 1938.1 I detta mål stodo inom högsta domstolen tre meningar mot varandra. Två ledamöter röstade för strafflösförklaring enligt 5:5 strafflagen. En ledamot dömde till flera månaders straffarbete och 160 dagsböter under åberopande av 5:6 strafflagen. Tre ledamöter, bland dem den äldste, förordnade om tvångsuppfostran. Det blev den sistnämnda meningen som bestämde domstolens dom.
Vid jämförelse mellan de olika meningarna i detta mål kunde man icke följa en objektiv skala. Ville man jämföra den mening som gick ut på tvångsuppfostran med de övriga meningarna — och ansåg man sig icke kunna analogivis tillämpa den för tvistemål gällande regeln om företräde för den mening den äldste biträder — var man hänvisad till att företaga en subjektiv vär-
dering. Uppenbarligen kan det vara svårt att bilda sig ett värdeomdöme om olika meningars relativa stränghet. Omöjligt är det dock aldrig. Och skulle åsikterna gå i sär om vad som är lindrigare eller strängare, kan domstolen ändock nå fram till ett resultat. Ty i så fall kan det anställas omröstning angående frågan, huru den föregående omröstningen utfallit.
Tydligt är emellertid, att de gamla omröstningsreglerna efter de senaste straffrättsliga reformerna icke äro i allo tillfredsställande. Det är därför naturligt, att processlagberedningens förslag innehåller andra regler.
Processlagberedningen föreslår, med vidare utveckling av den tanke som framförts av lagrådet, att därest vid omröstning angående påföljden av brott skiljaktiga meningar förekomma huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, särskild omröstning, ifall det erfordras, skall ske om varje påföljd för vilken någon sålunda röstat. Ådömes ej därvid sådan påföljd, skallsärskild omröstning ske om straffet.
Det bör observeras, att enligt förslaget särskild omröstning angående ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd skall äga rum endast såvida det erfordras. Röstar minst hälften av ledamöterna för frikännande, erfordras icke någon ytterligare omröstning, ty därmed är avgjort att den tilltalade skall frikännas. Naturligtvis erfordras icke heller ytterligare omröstning, ifall flera än hälften omfatta viss till ansvar fällande mening. Därest särskild omröstning skall anställas angående ungdomsfängelse ellerskyddsåtgärd, skall röstas allenast för eller emot denna ansvarspåföljd. Alla ledamöterna skola deltaga i omröstningen. Enligt särskild bestämmelse skall därvid, om rösterna väga jämnt, ordföranden ha utslagsröst.1 I det fall att vid första voteringen framträtt olika meningar som gå ut på ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd och målet ej är avgjort genom denna votering, måste successivt företagas särskild omröstning beträffande var och en av dessa ifrågasatta ansvarspåföljder. Sedan det genom en eller flera särskilda omröstningar måhända blivit bestämt att domen icke skall lyda å ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, återstår att genom ännu en omröstning fastställa vanligt straff för brottet.
De ledamöter, som förut till äventyrs röstat för frikännande, behöva icke deltaga i denna omröstning; deras röster tillgodoräknas automatiskt den lindrigaste meningen. Övriga ledamöter skola däremot ange vilket straff de finna den tilltalade hava förskyllt. Uppnås ej absolut majoritet för visst straff, bestämmes utgången enligt den nu gällande regeln om jämkning till det lindrigare.
Detta system av regler innebär tydligen vissa fördelar. Man undgår den svåra uppgiften att söka bestämma det inbördes förhållandet med avseende å stränghet mellan åtgärder, som ej äro kommensurabla enligt en objektiv skala. Det är ej blotten praktisk olägenhet som därigenom undvikes utan även en principiell oegentlighet. För frågan, huruvida ungdomsfängelse respektive viss skyddsåtgärd skall ådömas, äro nämligen lämplighetssynpunkter bestämmande i mycket högre grad än då det gäller straffmätningen, varför det principiellt är otillfredsställande att låta röster som avgivits för ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd öva inflytande på straffmätningen eller omvänt att låta röster som avgivits för visst tidsbestämt frihetsstraff eller bötesstraff inverka på frågan vilken av förstnämnda ansvarspåföljder som bör ådömas. Genom den föreslagna anordningen med successiva voteringar erhålla ledamöterna i stället tillfälle att, om de blivit överröstade i viss sådan fråga, på nytt rösta angående nästa fråga. Detta är en principiell förtjänst hos förslaget, som därigenom tillmötesgår önskemålet att alla ledamöter skola deltaga i avgörandet av alla frågor. Det avstedag från principen om företräde för lindrigare mening som förslaget innebär behöver icke inge betänkligheter. Det är föranlett av att frågan, huruvida ungdomsfängelse respektive viss skyddsåtgärd skall användas, enligt lagarna angående dessa ansvarspåföljder skall avgöras under hänsynstagande främst till lämplighetssynpunkter, under det att straffmätningen domineras av tanken att utmäta det straff som den brottslige förskyller.
En genomgång av olika förekommande fall skall visa, huru de föreslagna reglerna verka.
Om rösterna väga lika mellan å ena sidan ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd och å den andra vanligt straff, skall enligt förslaget ordföranden äga utslagsröst vid avgörande av fråganom ansvarspåföljd av förstnämnda slag skall ådömas.
Yppas flera än två meningar och går en av dessa ut på ung-
domsfängelse eller skyddsåtgärd men de övriga på annan ansvarspåföljd eller frikännande, avgår förstnämnda mening med segern, därest den vid första voteringen samlar absolut majoritet eller vid senare omröstning sådan majoritet eller också halva antalet röster och bland dem ordförandens. I annat fall kan någon av de andra meningarna bliva bestämmande, ehuru den omfattas av färre ledamöter. Att de som önska tidsbestämt frihetsstraff eller böter sålunda icke behöva förena sig om viss mening för att deras röster skola tillsammans väga mot en mening som går ut på ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, synes emellertid motiverat med hänsyn till den principiella skillnad som består mellan ansvarspåföljd av sistnämnda slag och vanligt straff. Anordningen med särskild omröstning angående ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd öppnar för övrigt möjlighet för anhängarna av sådan ansvarspåföljd att erhålla understöd av andra ledamöter. Sedan genom överläggningen till dom och den första voteringen klarhet vunnits rörande alla ledamöters ståndpunkter samt det tillika blivit avgjort att den tilltalade skall fällas till ansvar, kunna nämligen ledamöter, som då röstat för annan utgång än ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, finna det riktigt att vid senare företagen särskild omröstning förena sig med dem som redan i första voteringen röstat för någon av nämnda ansvarspåföljder. En ledamot, som i första voteringen frikänt eller dömt till böter, kan sålunda, för att taga ett exempel, finna sig böra vid särskild omröstning angående tvångsuppfostran rösta för denna ansvarspåföljd för att förhindra, att den tilltalade i enlighet med annan vid första voteringen yppad mening dömes till straffarbete. Såsom torde framgå av detta exempel, kan ställningstagandet vid den särskilda omröstningen till en viss grad böra dikteras av hänsyn till de andra ledamöternas meningar; för att förhindra viss utgång kan ledamot finna sig böra rösta för en mening, som han icke skulle ha understött om han haft att följa endast sitt eget bedömande.
Ifall det yppas flera meningar som gå ut på ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, skall enligt förslaget, i den mån så erfordras, successivt företagas särskild omröstning angående var och en av dessa. Denna anordning gör det möjligt för dem, som föredraga ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd framför vanligt straff, att förena sig om någon av förstnämnda ansvarspåföljder. Det förutsättes därvid ett visst mått av god vilja hos ledamöterna
framför allt av den orsaken, att den ordning i vilken de särskilda omröstningarna ske eljest kan få utslagsgivande betydelse. Den mening som sist ställes upp till omröstning torde nämligen genomsnittligt sett ha större utsikter än de andra att samla erforderligt röstetal.
Denna genomgång av de föreslagna omröstningsreglernas verkningssätt torde visa, att processlagberedningen lyckats på ett sinnrikt sätt tillgodose önskemålen om nya regler för omröstning då ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd är ifrågasatt. Det torde även framgå, att enligt det föreslagna systemet dessa ansvarspåföljder icke kunna anses tillbakasatta i jämförelse med andra reaktionsformer. För att systemet skall fungera invändningsfritt i alla förekommande fall, förutsättes emellertid, att ledamöterna i vissa fall jämka sina meningar under hänsynstagande till kollegernas.
I betraktande av det sistnämnda kunde det måhända ifrågasättas, huruvida det icke skulle kunna räcka med en enkel bestämmelse att ledamöterna, om absolut majoritet icke uppnås, skola jämka sina meningar så, att majoritet vinnes för viss mening. Såsom ultima ratio kunde ordföranden erhålla utslagsröst. Det måste emellertid medges, att opinionen i vårt landsäkerligen föredrager en utförlig reglering.
I det föregående har bortsetts från det fall, att villkorlig dom ifrågasättes. De svårigheter, till vilka skyddsåtgärderna givit upphov, ha i viss mån motsvarighet beträffande villkorlig dom.Den i praxis tillämpade metoden att vid jämförelse mellan skilda meningar, av vilka någon går ut på villkorlig dom, i regel fästa avseende endast vid straffens svårhet kan ej anses tillfredsställande ens med den nuvarande utformningen av institutet. Ett exempel, som belyser detta, erbjöd omröstningen i ett mål i en av hovrätterna, i vilket en ledamot dömde till fängelse i två månader, två ledamöter till böter och två till fängelse i tre månader med bestämmelse om villkorlig dom.1 Emedan hänsyn ej togs till att de båda sist nämnda ledamöterna med det av dem utsatta straffet förenade bestämmelse om villkorlig dom, ansågs den först nämndes mening vara mildare än deras, och därav följde, att utslaget avfattades i enlighet med hans mening. Erfarenhetsmässigt uppfattas emellertid så gott som alltid av tilltalade och av all-
mänheten villkorlig dom såsom lindrigare än ovillkorligt frihetsstraff.
Processlagberedningen föreslår nu, att därest fråga uppkommer om villkorlig dom, denna fråga göres till föremål för särskild omröstning, efter det att genom föregående omröstning ett straff bestämts. Ett sådant förfaringssätt har av professor WETTER långt tidigare förordats för användning vid tillämpningen av gällande rätt.1
En fördel med den föreslagna regeln är, att enligt densamma frågan om villkorlig dom icke kommer att avgöras genom en jämförelse mellan de olika straff på vilka ledamöterna rösta. Det är även i och för sig en fördel, att frågan om villkorlig dom göres till föremål för omröstning skilt från frågan om straffets storlek, ty dessa spörsmål äro av helt olika natur. Regeln synes med hänsyn till dessa omständigheter förtjäna företräde framför den i praxis tillämpade.
Med hänsyn till den likhet, som sakligt sett i många fall består mellan villkorlig dom och skyddsåtgärd, synes det ock följdriktigt, att enligt förslaget frågan om meddelande av villkorlig dom liksom frågan om skyddsåtgärd göres till föremål för särskild omröstning. Likheten kommer enligt 1939 års lag om villkorlig dom att framträda starkare än hittills, emedan villkorlig dom kommer att kunna förenas ej blott som hittills med förordnande om övervakning utan även med föreskrift beträffande den dömdes livsföring under prövotiden. Som enligt den nya lagen villkorlig dom kan meddelas i form av anstånd med ådömande av straff, måste emellertid, för det fall att sådan villkorlig dom ifrågasättes, den särskilda omröstningen därom liksom eventuell särskild omröstning angående skyddsåtgärd förläggas till tiden innan ännu något tidsbestämt frihetsstraff eller böter bestämts.