DEN FOLKRÄTTSLIGA BAKGRUNDEN FÖR DEN RYSK-FINSKA KONFLIKTEN.

 

    Undertecknade nordiska jurister ha trott det vara av intresse förtidskriftens läsare att i sammanhang se de viktigaste dokumenten angående det folkrättsliga förhållandet mellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union. Den 12 januari 1940.

 

Nils Alexanderson Justitieråd.
Paal Berg Justitiarius i Norges Høyesterett.
Axel Edelstam Justitieråd. Högsta Domstolens äldste ledamot.
Birger Ekeberg President i Svea Hovrätt. Ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag.
Thore EngströmerProfessor i processrätt. Rektor vid Uppsalauniversitet.
Troels G. Jørgensen Præsident for Danmarks Højesteret.
Helge Klæstad. Dommer i Norges Høyesterett. Medlem av den Faste Voldgiftsdomstol i Haag.
Fr. Vinding KruseProfessor i Retsvidenskabved Københavns Universitet.
Julius Møller Fhv. Dommer i Danmarks Højesteret.
Arnold Ræstad Medlem av den Faste Voldgiftsdomstol i Haag.
F. Schjelderup Dommer i Norges Høyesterett.
Einar Stenbeck F. d. Justitieråd. Lagberedningens ordförande.
Erik. Solem Dommer i Norges Høyesterett.
V. Topsøe-Jensen
Dommer i Danmarks Højesteret. Medlem afden Faste Voldgiftsdomstoli Haag.
Henry Ussing Professor i Retsvidenskabved Københavns Universitet.

I.

DE FOLKRÄTTSLIGA FÖRDRAGEN MELLAN DE SOCIALISTISKA RÅDSREPUBLIKERNAS UNION OCH FINLAND.

    I fredsfördraget i Dorpat den 14 oktober 1920,varigenom gränserna mellan Finland och Sovjetunionen fastställdes, heter det i artikel 1, att »bägge staterna förbinda sig att i framtiden sig emellan upprätthålla fredstillstånd och god grannsämja».
    Den 21 januari 1932 avslöts i Helsingfors en pakt angående nonaggression och fredligt avgörande av tvister. Pakten trädde i kraft den 9 augusti 1932, i det ratifikationsurkunderna utväxlades denna dag.

19—407004. Svensk Juristtidning 1940.

Artikel 1.

    1. De höga fördragsslutande parterna garantera ömsesidigt okränkbarheten av de nuvarande gränserna emellan Republiken Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund, sådana som de fastställts i det i Dorpat den 14 oktober 1920 avslutade fredsfördraget, vilket förblir den orubbliga grundvalen för dessa staters inbördes förhållanden, och förbinda sig bägge fördragsslutande parterna att ömsesidigt avhålla sig från varje angrepp mot varandra.
    2. Såsom angrepp skall anses varje våldshandling, vilken kränker den andra höga fördragsslutande partens territoriella integritet och helhet eller politiska oavhängighet, även om densamma skulle verkställts utan krigsförklaring och med undvikande av krigets kännetecken.

Artikel 2.

1. Om den ena av de höga fördragsslutande parterna blir föremål för angrepp från en eller flera tredje staters sida, förbinder sig den andra höga fördragsslutande parten att iakttaga neutralitet under konfliktens hela förlopp.
    2. Om den ena av de höga fördragsslutande parterna skrider till angrepp mot en tredje stat, kan den andra höga fördragsslutande parten uppsäga detta fördrag utan föregående anmälan.

Artikel 3.

Båda de höga fördragsslutande parterna förbinda sig att icke deltagai fördrag, avtal eller konventioner, vilka äro öppet fientliga mot denandra fördragsslutande parten och, formellt eller sakligt, stridande motdetta fördrag.

Artikel 5.

De höga fördragsslutande parterna förklara, att de städse skola sträva att bilägga alla dem emellan möjligen uppkommande tvister, av vad slag eller ursprung de vara må, i en anda av rättvisa, och att de förlösandet av dessa tvister skola använda uteslutande fredliga medel. I detta syfte förbinda sig de höga fördragsslutande parterna att underställa alla tvister, vilka efter undertecknandet av detta fördrag dem emellan till äventyrs kunna uppkomma, och vilka icke inom skälig tid kunnat biläggas på vanlig diplomatisk väg, förlikningsförfarande inför en förlikningsnämnd, vars rättigheter, sammansättning och verksamhet skola fastställas genom ett särskilt tilläggsavtal, vilket skall utgöra en integrerande del av detta fördrag, och vilket de höga fördragsslutande parterna förbinda sig att avsluta inom kortast möjliga tid ochi varje fall före ratificeringen av detta fördrag. Sagda förlikningsförfarande skall anlitas jämväl i de fall, då tvisten gäller tillämpningen eller tolkningen av något mellan de höga fördragsslutande parterna avslutat fördrag, och särskilt då fråga är därom, huruvida den ömsesidiga nonaggressionsförpliktelsen blivit kränkt eller icke.

Artikel 8.

Detta fördrag har avslutats för en tid av tre år. Därest ingen av de höga fördragsslutande parterna uppsäger detsamma minst sex månader före utgången av denna tid, anses det hava blivit automatiskt förlängt för en ny period av två år.

    Den 9 augusti 1932 trädde också den i anslutning till ovannämnda pakt avslutade konventionen angående förlikningsförfarande i kraft.
    Konventionens artikel 1 lyder:
    De höga fördragsslutande parterna förbinda sig ömsesidigt att i enlighet med bestämmelserna i denna konvention, i och för åstadkommandet av en försonlig lösning, underställa en förlikningsnämnd alla dem emellan till äventyrs uppkommande tvister, av vilket slag de vara må, vilka härflyta ur händelser, som inträffat efter undertecknandet av fördraget angående nonaggression och fredligt avgörande av tvister emellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund, och vilka icke kunnat inom skälig tid biläggas på diplomatisk väg. Denna förbindelse gäller uttryckligen även eventuella meningsskiljaktigheter emellan de höga fördragsslutande parterna beträffande tolkningen eller tillämpningen av fördrag, som dem emellan ingåtts eller komma attingås.

    Den 19 december 1934 trädde ett protokoll om förlängning av giltighetstiden för avtalet om nonaggression och fredligt avgörande av tvister i kraft.
    Republiken Finlands President och Socialistiska Rådsrepublikernas Förbunds Exekutiva Centralkommitté,
    besjälade av önskan att skapa en så fast grund som möjligt för utvecklingen av förhållandet mellan deras länder,
    angelägna om att ömsesidigt ånyo betyga orubbligheten och fastheten av det fredliga och vänskapliga förhållande, som lyckligen uppstått mellan dem,
    önskande bidraga till upprätthållande av allmän fred ävensom till en stabilisering och fredlig utveckling av förhållandet mellan staterna i östra Europa, samt
    konstaterande att det fördrag, som den 21 januari 1932 i Helsingfors avslutats mellan Finland och Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund, haft en gynnsam inverkan på förhållandet mellan dem och på lösningen av ovannämnda problem,
    hava beslutat att underteckna följande protokoll:

Artikel 1.

De bestämmelser i artikel 8 av det mellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund den 21 januari 1932 i Helsingforsavslutade fördraget angående nonaggression och fredligt avgörande avtvister, vilka beröra fördragets giltighet och upphörande, ändras sålunda, att sagda fördrag skall förbliva i kraft till den 31 december 1945.

    De Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund var den första stat som — den 27 september 1928 — tillträdde den under den 27 augusti samma år i Paris undertecknade Briand-Kelloggpakten, den allmänna traktaten angående avstående från krig som ett medel för nationell politik. För att stärka denna pakt avslöt de Socia-

listiska Rådsrepublikernas Förbund med ett antal angränsande stateren i London den 3 juli 1933 undertecknad konvention angående definition av begreppet »angrepp». Finlands ratifikation deponerades i Moskva den 31 januari 1934 och i enlighet med konventionens protokoll trädde överenskommelsen samma dag i kraft också gentemot denna stat.
    I konventionens inledning heter det, att de kontraherande staterna, vilka önska befästa den mellan deras länder rådande freden, vilka taga i betraktande, att Briand-Kelloggfördraget, till vars signatärmakter de höra, förbjuder varje angrepp,
    vilka anse det i den allmänna säkerhetens intresse vara nödigt att så noga som möjligt definiera begreppet »angrepp» för att förebygga varje förevändning för angreppets rättfärdigande,
    vilka konstatera, att alla stater hava lika rätt till självständighet, säkerhet, försvar av sina landområden och fri utveckling av sina institutioner,
    vilka i den allmänna fredens intresse besjälas av önskan att tillförsäkra alla folk okränkbarheten av deras lands territorium,
    vilka i den allmänna fredens intresse anse det gagneligt att mellan sina länder bringa i kraft noggranna, begreppet »angrepp» definierande, bestämmelser i avvaktan på att dessa bestämmelser skola bliva universella;
    hava för dessa ändamål beslutat avsluta förevarande konvention.

Artikel 1.

Varje av de höga fördragsslutande parterna förbinder sig att, i sina ömsesidiga förhållanden till varje annan part från och med dagen för ikraftträdandet av denna konvention, godkänna den förklaring av begreppet »angrepp» som ingår i den rapport (Politis' rapport) av den 24 maj 1933, som av kommittén för frågor rörande säkerheten avlåtits till konferensen för minskning och begränsning av rustningarna, vilken rapport uppgjorts på grund av sovjetdelegationens förslag.

Artikel 2.

I enlighet härmed skall vid en internationell konflikt, under förbehåll av mellan de stridande parterna gällande överenskommelser, såsom angripande part anses den stat, som först skridit till någon av följande handlingar:
    1. Krigsförklaring mot en annan stat;
    2. Infall med sina väpnade styrkor, även utan krigsförklaring, på en annan stats område;
    3. Anfall med sina land-, sjö- eller luftstridskrafter, även utan krigsförklaring, mot en annan stats område, fartyg eller luftfartyg;
    4. Blockad (blocus naval) av en annan stats kuster eller hamnar;
    5. Understöd åt sådana på dess område formerade beväpnade band, som inträngt på en annan stats område, eller vägran att, trots anhållan av den inkräktade staten, inom sitt eget område vidtaga alla tillbuds stående åtgärder för att undandraga dessa band all hjälp och allt beskydd.

Artikel 3.

    Intet skäl av politisk, militär, ekonomisk eller annan natur skall kunna ursäkta eller rättfärdiga i artikel 2 förutsatt angrepp. (Beträffande exempel, se bilagan.)
    I Bilagan heter det:
    De höga fördragsslutande parterna som undertecknat konventionen angående definition av begreppet »angrepp»,
    vilka, under uttrycklig förutsättning av att på intet sätt inskränka den absoluta bärvidden av bestämmelsen i artikel 3 av sagda konvention, önska framställa vissa anvisningar, ägnade att bestämma angriparen,
    konstatera, att ingen i artikel 2 av denna konvention förutsedd angreppshandling kan rättfärdigas bland annat genom någon av följande omständigheter:
    A. En stats inre förhållanden, till exempel
    dess politiska, ekonomiska eller sociala byggnad; föregivna brister i dess administration; av strejker, revolutioner, motrevolutioner eller inbördeskrig härrörande oroligheter.
    B. En stats uppträdande i internationellt hänseende, till exempel
    kränkning eller fara för kränkning av en stats eller dess medborgares materiella eller immateriella rättigheter eller intressen; avbrytande av de diplomatiska eller ekonomiska förbindelserna; åtgärder avseende ekonomisk eller finansiell bojkott; tvister beträffande ekonomiska, finansiella eller andra slags förpliktelser mot främmande stater; gränstvister, som icke höra till något av de i artikel 2 omnämnda fallen av angrepp.
    De höga fördragsslutande parterna äro å andra sidan ense därom, att denna konvention aldrig får användas till att rättfärdiga de brottmot folkrätten, vilka kunna vara inbegripna i de omständigheter som ovan uppräknats.

    Då den amerikanske utrikesministern Cordell Hull den 16 juli 1937 gav uttryck för sin regerings allvarliga bemödan den attbefrämja en fredlig lösning av internationella konflikter, avgav hr Litvinov på sitt lands vägnar följande förklaring (framställning överlämnad av den sovjetryske utrikeskommissarien till den amerikanske ambassadören hos SRRF):
    Hr Litvinov ber att få framföra sitt tack till mr Hull för den vänliga redogörelsen för mr Hulls uttalande till pressen, ett uttalande vars betydelse hr Litvinov till fullo uppskattar. Han var desto mera intresserad av mr Hulls uttalande som detta helt stämmer med Sovjetunionens allmänna ställningstagande med hänsyn till de frågor som däri berördes. Det står utom allt tvivel att spänning, konflikter och friktion i förhållanden de olika länderna emellan, och särskilt sådana, vilka hota att föra till fientliga sammanstötningar, trots att de i början angå endast två eller några stormakter, troligtvis slutligen komma att beröra alla länders rättigheter och intressen. Denna åsikt har kommit till uttryck i de principer angående fredens odelbarhet och den kol-

lektiva säkerheten, som hr Litvinov förut har framfört hos Nationernas Förbund.
    Hr Litvinov delar de andra i mr Hulls uttalande framförda åsikterna, vilka äro överensstämmande med de principer som Sovjetunionen icke endast propagerar utan också tillämpar i sin utrikespolitik, såsom alla länders avhållelse från våldets tillämpning i politik och från inblandning i andra länders inre förhållanden, lösandet av internationella tvister enbart medelst fredliga förhandlingar och fördrag, troget iakttagande av internationella fördrag, modifiering av fördrag endast med de intresserade makternas vänskapliga överenskommelser, alla nationers jämlikhet, nedrustningen o. s. v. Dessutom har Sovjetunionen också i Genève framställt ett förslag för upprättandet av en permanent fredskonferens inom vars ram de samordnade krafter omnämnda i mr Hulls uttalande skulle kunna tillämpas. I praktiken fordrar den nuvarande situationen, som, enligt hr Litvinovs åsikt, hotar den allmänna freden i den ena kontinenten efter den andra, det kraftigaste motarbetande från alla nationers sida. Detta motarbetande kan, utöver NF:s aktivisering, taga olika former, som t. ex. lokala pakter för ömsesidigt bistånd och andra fördrag. Bland dessa former tillskriver hr Litvinov samtidiga och periodiska manifestationer av solidaritet och fredsvilja från alla de nationer, som faktiskt önska upprätthålla freden, en särskild betydelse. Hr Litvinov är övertygad om att Sovjetunionens regering alltid kommer att vara beredd att deltaga i sådana manifestationer för att bidraga till den internationella fredens sak.

II.

DIPLOMATISKA AKTSTYCKEN ETC. FRÅN HÖSTEN 1939.

    Då kriget mellan Tyskland och Polen utbröt och senare utvidgades även till andra länder, avgav Finland den 1, 3 och 15 september neutralitetsförklaringar i nära samarbete med Danmark, Island, Norge och Sverige.
    Den 17 september överlämnade de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund en av utrikeskommissarien Molotov undertecknad not till den finske ministern i Moskva Yrjö-Koskinen om att de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund komme att följa en neutralitetspolitik i relationerna mellan de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund och Finland.
    Om detta meddelande uttalade utrikesminister Erkko den 18 september till Finska Notisbyrån: Detta meddelande har i Finland mottagits med stor tillfredsställelse och det står i samklang med andan vid de fredliga och vänskapliga rådplägningar, som Finland fört med Rådsunionens utrikeskommissariat.
    Den 5 oktober telegraferade minister Yrjö-Koskinen till utrikesminister Erkko att utrikeskommissarien Molotov genom honom inbjöd

utrikesminister Erkko eller av regeringen befullmäktigad person att komma till Moskva för underhandlingar med rådsregeringen om konkretapolitiska frågor.

    Å de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbundsvägnar överlämnade i Moskva hrr Stalin och Molotov följande memorandum, daterat den 14 oktober, till minister Paasikivi:
    Under förhandlingarna med finska regeringen är Rådsunionens regerings intresse huvudsakligen riktat på tvenne frågor:
    a) att säkerställa staden Leningrads trygghet,
    b) att uppnå visshet om att Finland kommer att befinna sig i fasta vänskapliga relationer med Rådsunionen. Bägge punkterna äro nödvändiga på det att Rådsunionens och Estlands kuster vid Finska viken— Estlands självständighet har Rådsunionen förbundit sig att försvara — förbliva oangripbara för en yttre fiende.
    Nödvändiga förutsättningar härför äro:
    1. att med artillerield från Finska vikens bägge kuster kunna spärra tillträdet till Finska viken, så att fiendens krigs- och transportfartyg icke kunna intränga i Finska viken;
    2. att kunna förhindra fienden att från väster och nordväst framtränga till öarna i Finska viken, belägna i omedelbar närhet av Leningrad;
    3. att gränsen med Finland på Karelska näset, som nu befinner sig på 32 km:s avstånd från Leningrad, d. v. s. inom skotthåll för långskjutande kanoner, i någon mån förskjutes mot norr och nordväst.
    Ett spörsmål för sig är frågan om Fiskarhalvön, där gränsen äro skickligt och konstlat dragen och bör rättas i enlighet med bifogadekarta.
    Utgående från ovan anförda synpunkter är det nödvändigt att på grundval av en ömsesidig överenskommelse och i bägge parternas intresse avgöra följande frågor:
    1. Hangö hamn samt ett kring hamnen beläget område, vars radie i söder och öster är 5—6 sjömil samt i väster och norr 3 sjömil, utarrenderas på 30 år åt rådsregeringen för inrättande av en marinbas försedd med kustartilleri, som i samverkan med kustartilleriförsvaret på andra sidan om Finska viken vid Paldiski (Baltischport) vore i ståndatt spärra tillträdet till Finska viken. Till skydd för marinbasen skulle finska regeringen tillåta rådsregeringen att i Hangö hamn förlägga 1 infanteriregemente, 2 luftvärnssektioner, 2 flygregementen, 1 stridsvagnsbataljon, sammanlagt icke över 5,000 man.
    2. Rådsunionens krigsflotta berättigas att som ankarplats använda Lappvik.
    3. Åt Rådsunionen överlåtes mot kompensation av motsvarande rådsterritorium öarna Hogland, Seiskari, Lavansaari, Tytärsaari (Stora och Lilla) och Björkö, samt en del av Karelska näset från Lipola by till södra gränsen av Björkö stadsområde, ävensom de västra delarna av Fiskarhalvön, sammanlagt 2,761 km² i enlighet med närslutna karta.

    4. I ersättning för de områden, vilka enligt mom. 3 avstås åt Rådsunionen, överlåtes åt Republiken Finland av Rådsunionens område i Repola och Porajärvi distrikt 5,529 km² i enlighet med bifogade karta.
    5. Det mellan Rådsunionen och Finland gällande nonaggressionsfördraget förstärkes genom en bestämmelse, vari de fördragsslutande parterna förbinda sig att ej ansluta sig till sådana statsgrupper och allianser, vilka direkt eller indirekt äro fientliga mot den ena eller den andra fördragsslutande parten.
    6. De på Karelska näset belägna befästa zonerna längs gränsen mellan Finland och Rådsunionen demoleras ömsesidigt och vid gränsen kvarlämnas endast sedvanliga gränsbevakningstrupper.
    7. Rådsunionen motsätter sig icke befästandet av Ålandsöarna med Finlands egna medel, under förutsättning, att ingen främmande makt, ej heller Sverige, får något att göra med Ålands befästande.

    På finska regeringens vägnar överlämnade ministrarna Paasikivi och Tanner den 23 oktober följande not:
    Sedan finska regeringen omsorgsfullt gjort sig förtrogen med rådsregeringens förslag till ordnande av förhållandena mellan Finland och Rådsunionen, framlägges härmed finska regeringens ståndpunkt påföljande sätt:
    Finland förstår Rådsunionens strävan att åstadkomma ett säkrare försvar att trygga Leningrad. Finland önskar, såsom det redan tidigare flera gånger framhållit, förbli i vänskapliga och goda relationer till Rådsunionen. För att uppnå dessa båda syften är Finland berett att å sin sida överväga utvägar att tillfredsställa Rådsunionens behov. En naturlig förutsättning är, att även Finlands egna trygghetssynpunkter tas i betraktande och att försorg dras även därom, att Finland bevarar sin fulla neutralitet. Genom denna politik gagnar Finland även bäst fredens tryggande i Nordeuropa, en politik, som Finland anservara den fördelaktigaste även för sin granne Rådsunionen.
    Finska regeringen är övertygad om att genom ömsesidig god vilja de mål som ovan berörts och vilka i den av Rådsunionen till Finland överlämnade promemorian utgöra utgångspunkten för Rådsunionenspolitik, kunna uppnås utan att Finlands trygghet och neutralitet kränkas.
    För att förverkliga dessa mål, är finska regeringen, under den naturliga förutsättningen, att även Finlands riksdag ger sitt bifall, beredd till sådana regleringar, som framgå av nedanstående:
    1. Finska regeringen är beredd att ingå avtal därom, att följande i Finska viken belägna öar mot territorialvederlag överlåtas åt Rådsunionen: Seiskari, Peninsaari, Lavansaari samt Tytärsaari (Stora ochLilla). Dessutom är finska regeringen beredd att, med beaktande avde båda ländernas intressen, diskutera regleringen av frågan om Hogland.
    2. Med hänsyn till Leningrads närhet till Finlands gräns, är finska regeringen beredd att mot territorialvederlag ingå avtal om gränsreglering på Karelska näset på de ställen, där gränsen ur ovannämnda syn-

punkt är för Rådsunionen obekväm, för att Leningrads trygghet genom gränsregleringen måtte ökas. Gränsen komme att gå på östra sidan om Haapala från Rajajoki rakt till Finska viken öster om Kellomäki kyrka. Sålunda skulle den s. k. Kuokkalakröken försvinna. På samma gång skulle gränsen på detta avsnitt förskjutas 13 km västerut. Finland kan icke tänka på en förskjutning av gränsen i den utsträckning, som i Rådsunionens förslag anges, enär därigenom Finlands egen ställning och trygghet skulle bringas i fara. Dessutom är ifrågavarande område en mycket tätt bebodd urgammal finsk bygd, vars avträdande skulle innebära förstörandet av tiotusentals finska medborgares hem och dessa personers förflyttning till annan ort.
    3. För så vitt fråga är om Hangö hamn och det omkringliggande området samt om Lappvik, ser sig finska regeringen tvungen att fasthålla vid Finlands integritet. Att avträda militärbaser åt främmande stat är oförenligt redan med den ovillkorliga neutraliteten, sådan denna uppfattas i Finland och annorstädes. Tanken, att en annan stats militärstyrkor varaktigt och för en längre tid skulle förläggas inom finskt territorium, kan ej från finsk ståndpunkt godkännas; dessa styrkor kunde då även begagnas till angrepp mot Finland. En sådan anordning skulle kontinuerligt skapa nya meningsskiljaktigheter och onödiga irritationsmoment. Detta vore ej ägnat att förbättra relationerna mellan de två staterna, vilket ju är syftemålet med den nu ifrågavarande regleringen.
    4. Rådsunionen har meddelat, att den önskar stärka nonaggressionsfördraget mellan Unionen och Finland sålunda, att de fördragsslutande parterna skulle förbinda sig att icke ansluta sig till sådana maktgrupperingar eller allianser, vilka direkt eller indirekt äro fientliga motden ena eller den andra fördragsslutande parten. Finska regeringen är dock av den åsikten, att art. 3 i sagda nonaggressionsfördrag, vari förbjudes deltagande i alla slags avtal, vilka äro öppet fientliga mot den andra fördragsslutande parten samt formellt eller sakligt stridande mot tidigare nämnda fördrag, redan innehåller allt det, stater, vilka sinsemellan ha vänskapliga relationer, i detta avseende rimligtvis kunna fordra av varandra utan att på samma gång äventyra sina goda relationer till andra stater samt sin ovillkorliga neutralitet. Finska regeringen är beredd att, om Rådsunionen så önskar, när som helst avge en tilläggsförsäkran om, att den redligt kommer att fullgöra denna sin förpliktelse. För att visa sin goda vilja, kan finska regeringen ytterligare samtycka till att art. 2 mom. 1 i sagda nonaggressionsfördrag, vari de fördragsslutande parterna förklara, att de skola iakttaga neutralitet i det fall, att den ena av de fördragsslutande parterna blir föremål för angrepp från tredje stats sida, förtydligas och bekräftas sålunda, att de fördragsslutande parterna förbinda sig att icke på något sätt stödja en stat, som gått till dylikt angrepp, varvid som stöd dock ej skall anses ett sådant ställningstagande, som överensstämmer med neutralitetens allmänna regler, såsom t. ex. fortsättandet av normalt handelsutbyte och transitering av varor.

    5. Finska regeringen konstaterar med tillfredsställelse, att Rådsunionen ej motsätter sig Ålandsöarnas befästande med Finlands egna resurser, i anledning varav finska regeringen meddelar, att dess avsikt hela tiden varit att utföra dessa befästningsåtgärder med egna resurseroch på egen bekostnad samt i den utsträckning, som är behövlig för upprätthållande av dessa öars neutralitet med beaktande av bestämmelserna om neutralisering i konventionen av år 1921, vilka alltjämt äro i kraft.

    Under förhandlingarna mellan de två staternas representanter förklarade sig de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund gå in på att till dem, i stället för Hangöområdet, skulle överlåtas de öster därom belägna öarna Hermansö, Koön, Hästö-Busö, Långskär, Furuskär samt ytterligare några i närheten av dessa belägna öar (Lappvik).
    Från finsk sida förklarade man sig villig till en något större landavträdelse vid Finska vikens inre bukt, än från dess sida tidigare föreslagits, så att gränslinjen skulle komma att sträcka sig längs linjen Vammeljokis mynning—Vammeljoki—Lintulanjoki—Kaukjärvi tillgränspålen nr 70 på den nuvarande gränsen.
    Förhandlingarna varade till den 13 november, då ministrarna Paasikivi och Tanner reste tillbaka till Helsingfors.

III.

DIPLOMATISKA AKTSTYCKEN FRÅN DAGARNA OMEDELBARTFÖRE DEN VÄPNADE KONFLIKTEN.

    Den 26 november överlämnade utrikeskommissarien Molotov följande not till minister Yrjö-Koskinen:
    Enligt meddelande från röda arméns generalstab öppnades mot våra trupper, som äro förlagda i trakten av Mainila by på Karelska näset, oväntat i dag den 26 november klockan 15.45 artillerield från finskt område. Sammanlagt avlossades sju kanonskott, varav följden var att tre soldater och en underofficer dödades samt sju soldater och två tillbefälet hörande personer sårades. De rådsryska trupperna, som erhållit sträng order att icke låta förleda sig till provokation, besvarade icke elden. Rådsregeringen bringar detta till Eder kännedom och anser erforderligt att understryka, att under de nyligen försiggångna förhandlingarna med herrar Tanner och Paasikivi rådsregeringen uppmärksam gjorde på den fara, som koncentreringen av manstarka aktiva trupper alldeles vid gränsen i omedelbar närhet av Leningrad innebär. Med anledning av den från finskt område företagna provocerande, mot de rådsryska trupperna riktade artilleribeskjutningen är nu rådsregeringen tvungen att konstatera, att koncentreringen av finska trupper i Leningrads närhet icke endast utgör ett hot mot Leningrad, utan i själva verket utgör en fientlig handling mot Rådsunionen, som redan lett till angrepp mot de rådsryska trupperna och krävt offer. Det är icke rådsregeringens avsikt att överdriva detta avskyvärda angrepp, som

företagits av den finska arméns truppavdelningar, vilka eventuellt äro illa ledda av sitt befäl, men den skulle önska, att sådana avskyvärda handlingar icke framdeles måtte inträffa. På grund härav framför rådsregeringen en skarp protest med anledning av det inträffade och föreslår, att Finlands regering ofördröjligen förflyttar sina på Karelskanäset förlagda trupper 20—25 kilometer längre bort från gränsen och sålunda förhindrar möjligheterna för nya provokationer.

    Den 27 november överlämnade minister Yrjö-Koskinenföljande not till utrikeskommissarien Molotov:
    Å min regerings vägnar har jag äran avgiva följande svar på Eder skrivelse den 26 d. m.
    Med anledning av den av Eder påstådda gränskränkningen har finska regeringen verkställt brådskande undersökning. Därvid har konstaterats att från den finska sidan icke avlossats de i Eder skrivelse omnämnda kanonskotten. Däremot ha undersökningarna ådagalagt, att på Rådsunionens sida om gränsen, vid den av Eder omnämnda trakten kring Mainila, den 26 november klockan 15.45—16.05 (rådsrysk tid) avlossats kanonskott. Från den finska sidan har man kunnat iakttaga platsen för krevaderna, den öppna slätten vid Mainila by, som befinner sig bakom en öppen åker på ett avstånd av endast 800 meter från gränsen. På grundval av detonationer, som förorsakats av 7 hörda skott, har man kunnat konstatera att vapnet eller vapnen, med vilka beskjutningen företagits, befunnit sig 1 ¹/₂—2 kilometer åt sydost från platsen för krevaderna. Observationerna rörande skotten ha upptecknats i vederbörande gränsvakts dagbok omedelbart efter tilldragelsen.
    Under dessa omständigheter är det möjligen fråga om en olycka, vilken ägt rum vid utförande av övningar på Rådsunionens sida och vilken enligt Edert meddelande beklagligtvis krävt förlust av människoliv. Min uppgift är därför att avböja Eder protest och konstatera, att från finsk sida icke företagits den av Eder påstådda fientliga handlingen mot Rådsunionen.
    I Eder skrivelse hänvisades även till Edra uttalanden till herrar Paasikivi och Tanner, då de voro i Moskva, angående den fara, som koncentrerandet av reguljära trupper i omedelbar närhet av gränsen invid Leningrad innebar. Med anledning härav önskar jag påpeka, att på den finska sidan, i omedelbar närhet av gränsen, förlagts i huvudsak endast gränsbevakningstrupper; däremot har dit exmpelvis icke förlagts sådant artilleri, vars skottvidd skulle nå över andra sidan av gränsen. Även om det sålunda icke föreligger någon konkret anledning att förflytta trupperna på det av Eder föreslagna sättet från gränslinjen, är min regering likväl beredd att förhandla om det av rådsregeringen framställda förslaget i saken, i sådant syfte att trupperna ömsesidigt skulle förläggas på ett fastställt avstånd från gränsen.
    Jag noterar med tillfredsställelse Edert meddelande, att Rådsunionensregering icke avsett att förstora betydelsen av det gränsintermezzo, den i enlighet med Eder skrivelse då antog ha ägt rum. Jag är glad över

att redan följande dag efter det jag mottagit Eder framställning ha kunnat avlägsna det missförstånd, som uppstått.
    På det att ingen vidare oklarhet måtte kvarstå i denna sak, föreslår min regering, att bägge ländernas gränsombudsmän på Karelska näset skulle få i uppdrag att gemensamt undersöka den ifrågavarande händelsen i den ordning fördraget den 24 september 1928 om gränsombudsmän förutsätter.

    Den 28 november överlämnade utrikeskommissarien Molotov följande not till minister Yrjö-Koskinen:
    Finlands regerings svar på rådsregeringens not den 26 november är ett aktstycke, som illustrerar den finska regeringens djupt fientliga inställning gentemot Rådsunionen och som leder förhållandet mellan de bägge länderna till dess yttersta kris.
    1. Om fakta förnekas från finska regeringens sida, att finska trupper beskjutit rådstrupper med artillerield, vilken krävde offer, så kan man icke förklara det på annat sätt än som ett vilseledande av den allmänna opinionen och ett gäckeri med offren för beskjutningen. Endast bristen på ansvar och ett missaktande av den allmänna opinionen ha kunnat diktera försöket att förklara denna avskyvärda händelse som en artilleriövning av de rådsryska trupperna alldeles invid gränsen, inom synhåll för de finska trupperna.
    2. Finska regeringen smusslar otvivelaktigt undan den trupp, som utfört den mot rådstrupperna fientliga beskjutningen, och kravet på att de finska trupperna och rådstrupperna samtidigt skulle flyttas, vilket formellt stöder sig på principen om jämbördighet, avslöjar finska regeringens fientliga lust att hota Leningrad. I själva verket är det icke här fråga om de finska och rådsryska truppernas jämbördiga ställning. De rådsryska trupperna hota icke något av Finlands livscentra, ty destå hundratals kilometer därifrån. Däremot befinna sig de finska trupperna på ett avstånd av endast 32 kilometer från Leningrad, de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbunds livscentrum, vars befolkning beräknas till 3 ¹/₂ miljon, varigenom de finska trupperna komma att utgöra ett direkt hot mot denna befolkning.
    Det är överflödigt att påpeka, att rådstrupperna inte på något sätt kunna flyttas någonstans, emedan en förflyttning på 25 kilometer av rådstrupperna skulle betyda att de förlades till Leningrads förstäder,vilket vore alldeles förnuftsvidrigt med hänsyn till Leningrads trygghet. Rådsregeringens förslag att förflytta de finska trupperna 20—25 kilometer bakåt är ett minimum, emedan dess avsikt icke är att åvägabringa jämlikhet med hänsyn till de finska och rådsryska truppernas förläggning utan avser åstadkommande av något slags lindring. Omfinska regeringen vägrar att gå med på detta minimiförslag betyder detta, att den ämnar hålla sina trupper som ett omedelbart hot mot Leningrad.
    3. Genom att ha koncentrerat en stor mängd reguljära trupper i Le- ningrads närhet och efter att ha försatt detta för Rådsunionen livsvik-

tiga centrum i omedelbar fara, har finska regeringen mot Rådsunionen företagit en fientlig handling, som icke står i överensstämmelse meddet nonaggressionsavtal som ingåtts mellan de båda folken. Genom att vägra att förflytta sina trupper 20—25 kilometer, sedan den fientliga beskjutningen av de rådsryska trupperna inträffat, har finska regeringen visat att den fortfarande intar en fientlig ståndpunkt mot Rådsunionenoch icke ämnar respektera bestämmelserna i nonaggressionsavtalet utan fortfarande ämnar hålla Leningrad under hot. Men Rådsunionens regering kan icke godkänna att den ena parten bryter nonaggressionsavtalet medan den andra respekterar detsamma.
    På grund härav anser Rådsunionens regering sig vara nödsakad meddela, att den från och med denna dag icke mera anser sig vara bunden av de förpliktelser, som ingå i det nonaggressionsavtal som Rådsunionen och Finland ingått och vilka finska regeringen systematiskt kränker.

    Den 29 november meddelade utrikeskommissarien Molotov minister Yrjö-Koskinen, att Sovjetunionens regering ej längre kunde upprätthålla normala relationer med Finland och såg sig tvungen att från Finland återkalla sina politiska och ekonomiska representanter.

    Den 29 november inlämnade minister Yrjö-Koskinenföljande till utrikeskommissarien Molotov adresserade not:
    Jag har äran till svar på Eder skrivelse den 28 innevarande månad framhålla följande:
    Av min skrivelse den 27 innevarande november framgår, att Finland icke har kränkt Socialistiska Rådsrepublikernas Förbunds territoriella integritet. På det att detta måtte säkert konstateras, har min regering föreslagit, att bägge rikenas gränsombudsmän på Karelska näset skulle erhålla i uppdrag att gemensamt undersöka den ifrågavarande händelsen i den ordning fördraget den 14 september 1928 om gränsombudsmän förutsätter. I min skrivelse meddelas ytterligare, att på den finska sidan i omedelbar närhet av gränsen förlagts huvudsakligen endast gränsbevakningstrupper, vilka icke kunna utgöra något hot mot Leningrads trygghet. Min regering är av den åsikten, att förutsättning icke finnes för uppsägning av nonaggressionsfördraget, vilket genom protokoll av år 1934 förblir gällande utan rätt till uppsägning intill utgången av år 1945.
    Min regering önskar speciellt framhäva art. 5 av nonaggressionsfördraget, i vilken båda fördragsslutande parterna ha förklarat, att de skola sträva att bilägga alla dem emellan möjligen uppkommande tvister, av vad slag eller ursprung de vara må, i en anda av rättvisa, och att de för lösande av dessa tvister skola använda uteslutande fredliga medel. I detta syfte ha båda fördragsslutande parterna förbunditsig att underställa alla tvister, vilka till äventyrs dem emellan kunna uppkomma och vilka inom skälig tid icke kunnat biläggas på vanlig diplomatisk väg, förlikningsförfarande inför förlikningsnämnd. Enligt sagda artikel bör förlikningsförfarande anlitas särskilt då fråga är där

om, huruvida den ömsesidiga nonaggressionsförpliktelsen blivit kränkt eller icke.
    Hänvisande till det ovansagda föreslår min regering, i överensstämmelse med art. 5 av nonaggressionsfördraget och i enlighet med den till sagda fördrag anslutna konventionen om förlikningsförfarande, att den i dessa avtal förutsatta förlikningsnämnden omedelbart måtte sammankallas för att behandla den uppkomna meningsskiljaktigheten. Finland är alternativt redo att hänskjuta avgörandet av meningsskiljaktigheten till utomstående, neutral medling.
    För att lämna ett starkt bevis för sin önskan att uppnå samförstånd med Rådsunionens regering samt för att avvisa rådsregeringens påståenden, att Finland skulle ha intagit en fientlig ståndpunkt gentemot Rådsunionen genom att vilja hota Leningrads trygghet, är min regering redo att med Rådsunionens regering överenskomma om förflyttning av de på Karelska näset förlagda försvarsstyrkorna, med undantag av tull- och bevakningstrupper, till ett sådant avstånd från Leningrad, att man icke ens kan påstå, att de skulle hota stadens trygghet.

IV.

EN DEL AKTSTYCKEN FRÅN DAGARNA EFTER DEN VÄPNADEKONFLIKTENS UTBROTT.

    Den 30 november kl. 8 på morgonen överskredo ryska trupper gränsen på Karelska näset och besatte bl. a. badortenTerijoki. Kl. 9 kastades brandbomber i Viborg och kl. 9.20 började ryska bombplan bombardera Helsingfors.
    Samma dag erbjöd president Roosevelt genom amerikanska ministrarna i Moskva och Helsingfors sina bona officia. Hans anbud förkastades av Ryssland, men accepterades genast av Finland.
    Natten till den 1 december fick den lagliga finska regeringen enhälligt förtroendevotum av riksdagen.
    För att om möjligt underlätta inledandet av nya förhandlingar, ställde likväl statsminister Cajander den 1 december sin och sina kollegersplatser till presidentens disposition. Den nya regeringen, vars chef blev direktören för Finlands Bank Ryti och utrikesminister finska socialdemokraternas ledare Tanner, framlade genast förslag om nya förhandlingar för den ryska regeringen. Förslaget överlämnades av svenske ministern i Moskva.

    Efter besättandet av Terijoki bildades där en finsk folkregering med O. W. Kuusinen som chef. Denna regering utfärdade följandeproklamation:
    En ny regering har bildats i vårt land med folkets vilja, det folk som är förbittrat över den brottsliga politik som Cajanders, Erkkos och Tanners föraktliga regering har fört. Denna provisoriska regering bildades i dag i östra Finland. Den uppmanar hela det finska folket till en beslutsam kamp för att störta bödlarnas och krigshetsarnas tyranni.

Den reaktionära plutokrati som dränkte det arbetande finska folkets demokratiska frihet 1918 i strömmar av blod med tillhjälp av utländska imperialistiska makters trupper, denna plutokrati har förvandlat vårt land till ett vitgardistiskt helvete för arbetarna. Efter att ha sålt de värdefullaste intressen ett självständigt land har, ha dessa plutokratiska härskare i Finland, tillsammans med alla slags imperialistiska fiender till det finska folket och sovjetfolken, smitt krigsprovokatoriska planer mot Sovjetunionen. Till slut drevo de vårt land in i ettkrig mot Sovjetunionen, det finska folkets store vän.
    I denna kritiska situation se stora massor av det arbetande finska folket, som alltid har önskat att leva i fred med folken i Sovjet, det som sin elementära rätt och sin heliga plikt att taga fosterlandets öde i sina egna pålitliga händer. Folket har rest sig i flera delar av landet och proklamerat en demokratisk republik. En del av soldaterna i Finlands armé står redan sida vid sida med den nya regeringen som har folket bakom sig.
    Sovjetunionen som aldrig har undertryckt Finland, som alltid har respekterat dess oavhängighet, har i omkring 20 år funnit sig i krigsprovokationerna från de äventyrare som härskat över Vit-Finland. Sovjetunionen ställdes nu inför nödvändigheten att använda den rödaarmén till att förhindra hotet mot landets självständighet. Detta mål motsvarar också fullständigt vårt lands intressen. Därför samlas stora massor i Finland med enastående hänförelse och hälsa den tappra, oövervinneliga röda armén. De förstå att den icke marscherar mot Finland som erövrare, utan som vän och befriare.

    Den 2 december utsände Finlands socialdemokratiska parti och Finlands fackföreningars centralförbund följande proklamation:
    I denna det finska folkets prövostund önska undertecknade centrala arbetarorganisationer ge uttryck för sitt förtroende till att Finlands nyligen utnämnda regering, som stöder sig på den av Finlands folkvalda riksdagen och sålunda ensam har rätt att representera Finlands folk, skall handhava de för vårt öde avgörande frågorna i enlighet med landets och folkets fördel.
    Landets arbetande klass fordrar icke annat än att få leva i fred och medelst fredligt reformarbete av detta land skapa ett för alla medborgare tillfredsställande hemvist. Sedan Finland dock blivit offer för väpnat överfall, har denna lilla nation i känslan av sin moraliska styrka och drivande sin rättfärdiga sak varit tvungen att efter måttet av sina krafter tillbakavisa de mot landet riktade angreppen. Detta naturliga självförsvar rubbar icke för ett ögonblick vare sig det finska folkets eller arbetarklassens allvarliga strävan att ordna förhållandena mellan Finland och Rådsunionen på fredlig väg med beaktande av de båda ländernas intressen.
    När undertecknade organisationer ånyo offentligt framföra den allvarliga fredsvilja, som besjälar Finlands folk och dess arbetarklass,

äro de övertygade om att Finlands hela arbetarklass kan rätt värdesätta de möjligheter, som efter den första tidens svårigheter öppnats för fredligt demokratiskt reformarbete och främjandet av de breda folklagrens ekonomiska välbefinnande och andliga kultur.
    Den finska arbetarklassens fredsvilja är uppriktig. Om angriparna dock icke vilja värdesätta arbetarklassens fredsvilja, återstår för Finlands arbetarklass icke någon annan möjlighet än att med vapen ihand kämpa mot våldet, för landets självbestämmanderätt, för demokrati och fred.

    Den 3 december på kvällen utsände ryska radion följandekommuniké:
    Kamrat Molotov mottog i dag svenske ministern Winther som till honom överlämnade den s. k. finska regeringens önskan om inledande av nya förhandlingar med de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund. Kamrat Molotov svarade, att sovjetregeringen icke erkänner denna s. k. finska regering, som för övrigt redan lämnat Helsingfors med okänd bestämmelseort. Det kan icke bli tal om några förhandlingar. Sovjetregeringen erkänner endast Kuusinens regering, med vilken den avslutat en pakt om vänskap och ömsesidigt stöd. Denna pakt representerar en garanti för ett vänskapligt förhållande mellan de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund och det demokratiska Finland.

    Den 15 december vände sig utrikesminister Tanner på ryska i radio till utrikeskommissarien Molotov och sade bl. a.:
    Då vi skildes från Er i Moskva, förklarade vi oss beredda att på underhandlingarnas väg fortsätta våra ansträngningar för att uppnå en för båda parterna tillfredsställande överenskommelse. Vi äro fortfarande beredda därtill och även beredda att, såsom vi meddelat Er, framställa nya förslag. Denna vår beredvillighet beror på vår fredskärlek och vår åstundan att förhindra onödig blodsutgjutelse.
    På detta budskap kom intet svar.