SVENSK RÄTTSPRAXIS.

PROCESSRÄTT 1936—1938.

AV

PROFESSOR ÅKE HASSLER.

 

I denna redogörelse har — i motsats till vad som avsågs med översikten över processpraxis 1931—35 i SvJT 1937 s. 210 ff. — eftersträvats fullständighet i avseende å angivandet av rättsfall, refereradei NJA och SvJT. Med anledning därav hava de omnämnda rättsfallen måst behandlas mera kortfattat.

 

CIVILPROCESSRÄTT.

    Jurisdiktionskompetens. Ett polskt bolag ansågs ej skyldigt att vid svensk domstol ingå i svaromål på talan av ett tyskt bolag om förbud för det polska bolaget att inom Sverige använda visst ord, här i riket för det tyska bolagets räkning registrerat såsom en för vissa varuslag särskilt uppfunnen benämning, såsom varumärke eller såsom ingående i det polska bolagets firma (NJA 1936 s. 278). Svensk domstol ansågs kunna till prövning upptaga talan om underhållsbidrag i mål mellan makar, som voro tyska medborgare och ej domicilierade här i riket. I hovrättens motivering åberopades, att svaranden, som anträffats med stämning inom underrättens domvärjo, tidvis vistades och drev affärsverksamhet i Sverige (SvJT 1936 rf. s. 27).
    Forum. Talan om skadestånd och återbetalning av köpeskilling förfastighet på den grund, att svaranden ej skulle hava varit ägare till den sålda fastigheten, ansågs böra prövas av svarandens personliga forum, ej av forum rei sitæ (SvJT 1936 s. 64). Sedan en utrikes domicilierad utländsk medborgare avlidit, yrkade en person i uppgivenegenskap av ensam arvinge till den avlidne att utfå dennes här i riket efterlämnade lösa egendom, vilken omhänderhades av en god man. Talan ansågs ej avse tvist om arv utan tvist om redovisning för godmanskap (SvJT 1937 rf. s. 14).
    Andra spörsmål om domstols behörighet. Hovrätt prövade ej ansökan om återfående av stämpelavgift, som uttagits förexpeditioner i ett vid underrätt anhängigt mål (SvJT 1937 rf. s. 60). Talan om skadestånd för det innehavare av dämningsrätt i sjö låtit uppdämma vattnet till sådan höjd, att en vid sjön anlagd allmän vägdärigenom skadats, ansågs tillhöra vattendomstols prövning (NJA 1936

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 313s. 153). Däremot skulle talan om ansvar och skadestånd för åverkan å dammbyggnad prövas av allmän domstol (SvJT 1936 rf. s. 29). En kapten, vilken enligt resolution av arméförvaltningen till Kronan inbetalat ett av honom i tjänsten utan ordnat belopp, anhängiggjordetalan mot en sergeant, som uppburit beloppet, om dennes förpliktande att till kaptenen utgiva samma belopp. Hovrätten uttalade i målet, att prövning av frågan om sergeantens rätt till det ifrågakomna beloppet utan hinder av den i administrativ ordning meddelade resolutionen kunde vinnas i rättegång mot Kronan vid allmän domstol (SvJT 1937 rf. s. 47).
    Delgivning. Utländsk medborgare, som någon tid vistats i Sverige, instämdes flera år efter sin avresa från riket till svensk domstol med delgivning på sätt i 11:9 2 st. RB stadgas. Stämningen ansågs ej med laga verkan delgiven, då det icke ens uppgivits att svaranden här i riket ägde bo och hemvist (SvJT 1936 rf. s. 9). Delgivning av stämning skedde genom överlämnande av en avskrift, bestyrkt allenast av stämningsgivare varom förmäles i 11:3 2 st. RB. Invändning att stämningen ej lagligen delgivits ogillades (SvJT 1938 rf. s. 69).
    Utevaro. En tandläkare yrkade åläggande för en person att utgiva visst belopp »för tandvård under år 1934». Hovrätten fann i motsats till underrätten grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst hava blivit angivna med erforderlig tydlighet och fullständighet, varför hovrätten jämlikt 12:3 RB förpliktade svaranden, som uteblivit i båda instanserna, att utgiva beloppet (SvJT 1937 rf. s. 21). Sedan tredskovis dömd svarande vädjat, höll hovrätten muntligt förhör, varvid svaranden bestred kravet. Bevisning förebragtes därpå av käranden, varefter hovrätten på materiella skäl fastställde underrättens domslut (SvJT 1938 rf. s. 58).
    Fullmäktigskap. En person hade åren 1924—25 undergått fem månaders frihetsstraff för ett år 1923 förövat bedrägeribrott. Med hänsyn dels till den långa tid som därefter förflutit, dels ock till omständigheterna vid brottets förövande fann HD icke tillräcklig anledning att dåmera förvägra honom att föra annans talan inför rätta (NJA 1936 s. 605). Vid fullföljd av vadetalan för stad företedde ombud dels handlingar utvisande, att ordföranden i stadens drätselkammare ägde att med kontrasignation av sekreteraren underteckna från kammaren utgående skrivelser samt att B vore utsedd till ordförande, dels ock en av B med vederbörlig kontrasignation å kammarens vägnar utfärdad rättegångsfullmakt. Då det tillkomme drätselkammaren att å stadens vägnar ombesörja talans förande i rättegång och anledning ej förekommit till antagande att talan fullföljts utan drätselkammarens bemyndigande, fann HD hinder icke hava mött för upptagande till prövning av stadens talan (NJA 1937 s. 317). Då kyrkostämma beslutat att talan i viss sak skulle föras och att såsom sakförare skulle anlitas H, ansågs stämman hava uppdragit åt sin ordförande att vidtaga nödiga åtgärder för utförande genom H av församlingens talan och således även att utfärda härför erforderliga rättegångsfullmakter

314 ÅKE HASSLER.(NJA 1937 s. 576). En i Chicago bosatt person B utfärdade därstädes den 29 juli 1936 rättegångsfullmakt, med stöd varav stämning till rådstuvurätten i Göteborg delgavs den 21 september. Sedan vid rätten upplysts att B avlidit i Chicago den 9 september 1936, fullföljde hans dödsbo den i målet förda talan. Invändning att saken icke finge upptagas till prövning, enär B avlidit före stämningens uttagande, ogillades (NJA 1938 s. 431).
    Bevisskyldighet. Vid diskontering av en växel uppbar acceptanten ensam växelbeloppet. Sedan trassenten måst infria växeln, förde han talan mot acceptanten om dennes förpliktande att gälda vad trassenten sålunda fått utgiva. Acceptanten ansågs bevisskyldig för sitt påstående, att han i skilda poster överlämnat beloppet till trassentens make för lösande av växeln (SvJT 1937 rf. s. 54). En snickare hade utfört reparation av ett boningshus. Snickaren yrkade efter stämning, att beställaren skulle förpliktas utgiva ersättning för arbetet beräknad efter en i orten vanlig grund. Men då snickaren icke förmått ådagalägga annat förhållande än vad beställaren uppgivit eller att visslägre ersättning än den fordrade överenskommits mellan parterna, utdömdes endast sistnämnda ersättningsbelopp (SvJT 1938 rf. s. 36). Fartygsägare, som med ett varv träffat avtal om reparation av fartyget, påstod i en mot varvet anhängiggjord rättegång, att han enligt avtalet ägde åtnjuta anstånd med betalning av reparationskostnaderna under viss tid efter det arbetet slutförts och att varvet förty icke vore berättigat att kvarhålla fartyget till säkerhet för sin fordran. Fartygsägaren ansågs bevisskyldig för sitt påstående, att anstånd med betalningen avtalats (NJA 1937 s. 565).
    Vittnes jäv. I mål rörande arbetsbeting ansågs en person, vilken såsom hos käranden anställd annonsackvisitör med svaranden skulle hava träffat avtal, varom i målet tvistades, på sådan grund jävig att vittna i saken (NJA 1936 not. A nr 279). Sedan en kommun för viss tid hyrt en lägenhet att användas till bostad åt understödstagare, kvarbodde tvenne sådana efter hyrestidens utgång i lägenheten. I mål mellan lägenhetens ägare och kommunen om utgivande av hyra och av ersättning för skada å lägenheten under tid då understödstagarna kvarbott ogillades jävsanmärkning, som gjorts mot understödstagarna på den grund, att de av målets utgång kunde vänta nytta eller skada (NJA 1938 s. 349).
    Rättegångskostnad. Svarande i revisionsmål, som fordrat ersättning för sina kostnader i målet hos K. M:t utan att därvid angiva något belopp, har vid överklagade domens fastställande fått dylik ersättning sig tillerkänd med 150 kr. (NJA 1936 s. 205). Trots upprepade anmaningar erlade en gäldenär icke betalning förrän borgenären uttagit stämning. Vid sådant förhållande ansågs gäldenären skyldig ersätta stämningskostnaderna, och borgenären, som fullföljt talan beträffande nämnda kostnader, tilldömdes dessutom ersättning för sin inställelse vid rätten jämte protokollslösen (SvJT 1938 rf. s. 26). I anledning av tvist mellan A och B rörande fordringsanspråk erbjöd B förlikningsvis A visst belopp, men A vägrade mot

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 315taga beloppet och anhängiggjorde rättegång mot B. B frånträdde i rättegången sitt erbjudande och bestred betalningsskyldighet till såhögt belopp, som sedermera utdömdes. Målet avdömdes vad angick frågan om rättegångskostnaden av HD in pleno. Femton justitieråd ansågo, att kostnaderna borde kvittas, enär sådana omständigheter ej förekommit, på grund varav A borde förpliktas att gottgöra B dennes kostnader å målet vid underrätten. Nio justitieråd förpliktade A att ersätta B dennes kostnader å målet vid underrätterna (NJA 1937 s.162). I ett av A anhängiggjort mål ansåg hovrätten, där B å A:s vägnar fullföljt målet, B icke hava styrkt sin behörighet, varför målet förklarades desert och B förpliktades gottgöra A:s motpart dennes kostnader i hovrätten. HD, som fann B hava varit behörig, återförvisade på klagan av A ensam målet till hovrätten jämväl beträffande kostnaderna därstädes (NJA 1937 s. 576). I mål angående omyndigförklaring, vilket av överförmyndare utan framgång fullföljts hos K. M:t, berättigades motparten att av det till säkerhet för dennes kostnader nedsatta beloppet lyfta 100 kronor, men överförmyndaren tillerkändes tillika ersättning av allmänna medel för arbete och kostnader å målet därstädes, att stanna å statsverket (NJA 1938 s. 559).
    Fri rättegång. Förmånen av fri rättegång må lagligen icke beviljas dödsbo. (NJA 1938 s. 67). Lagen om fri rättegång förklarades icke vara tillämplig beträffande ansökan om resning (NJA 1937 s. 554). Att part, som åtnjöt fri rättegång, genom K. M:ts dom i målet fick medel sig tillerkända ansågs ej utgöra skäl att i domen förordna om förmånens upphörande (NJA 1936 s. 259).
    Omröstning. Vid omröstning i HD biföllo två justitieråd käromålet. Två justitieråd ogillade detsamma på materiella skäl med sinsemellan olika motiveringar, och ett femte justitieråd fann res judicata föreligga beträffande en väsentlig del av käromålet, varför jämväl han ogillade kärandens talan. Resultatet blev ogillande av käromålet med den motivering, som anförts av den äldste bland dem som röstat för ogillande (NJA 1938 s. 157).
    Vitesföreläggande. Genom beslut den 30 augusti 1933 förelade underrätt vid vite svarande i tvistemål att inom en vecka överlämna vissa handlingar till rättens kansli, där käranden skulle få taga del av desamma. Samtidigt uppsköts målet till den 18 oktober 1933. Denna dag yrkade käranden vitets utdömande, enär svaranden ej ställt sig föreläggandet till efterrättelse. Handlingarna ingåvos samma dag till rättens kansli, och i slutligt utslag den 23 april 1934 förklarade sig rätten med hänsyn till förekomna omständigheter ej finna skäl utdöma vitet. Hovrätten ansåg, enär svaranden den 18 oktober 1933 ingivit handlingarna, frågan om vitets utdömande hava förfallit. HD förpliktade svaranden att utgiva försuttet vite, enär hanicke ställt sig till efter rättelse föreläggandet att inom en vecka förete handlingarna och sådana omständigheter ej förekommit, på grund varav vitet ändock icke borde utdömas (NJA 1936 s. 637).
    Fullföljd. I hovrätt gjord missnöjesanmälan kan ej återkallas

316 ÅKE HASSLER.(SvJT 1938 rf. s. 63). Hos K. M:t framställt kvittningsyrkande ansågs icke vara av beskaffenhet att kunna komma under bedömande. Ett justitieråd fann den fordran, för vilken kvittning yrkats, icke vara såklar att anspråket kunde i denna ordning bifallas (NJA 1936 s. 703). Klagande hos K. M:t, vilken var svensk medborgare men ej hade hemvist i riket och icke nedsatt vare sig fullföljdsavgift eller stadgat belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning, ansågs hava förlorat talan mot hovrättens utslag (NJA 1938 s. 79). Sedan HD avgjort ett besvärsmål och det däröver förda protokollet utlämnats för beslutets expediering, förklarades av klaganden gjord återkallelse av besvären ej föranleda någon HD:s åtgärd (NJA 1938 s. 171).
    Nullitetsbesvär. Över ägodelningsrätts beslut, varigenom fastställelse meddelats å oklandrad förrättning, ansågos nullitetsbesvär kunna anföras (NJA 1936 s. 341). Likaledes över laga kraft vunnen förrättning för indragning till kronan av ströängar från ett hemman (NJA 1938 s. 155). Underrätt lämnade år 1928 medgivande till adoption av ett utomäktenskapligt barn utan att modern hördes i ärendet.År 1937 yrkade hon under åberopande av 25: 10 RB att adoptionsbeslutet måtte upphävas. HD fann, särskilt med hänsyn till den långa tid som förflutit efter det tillståndet till adoption meddelats, sådana omständigheter icke föreligga, att modern kunde anses hava ägt att på sätt som skett fullfölja talan mot underrättens beslut (NJA 1938s. 494).
    Återbrytande av dom. HD ansåg sig kunna återbryta dom i ersättningsmål, som avgjorts av försäkringsrådet (NJA 1937 s. 335). Med hänsyn till vad i ärende angående återbrytande förekommit fann HD skäligt att ånyo upptaga till skärskådande ett av K. M:t avgjort, från ägodelningsrätt fullföljt mål. Då före den slutliga prövningen avmålet tillfälle borde lämnas parterna att vid ägodelningsrätten genom vittnesförhör och i övrigt förebringa ytterligare utredning, föreskrevs att ägodelningsrätten skulle för sådant ändamål på nytt lägga hand vid målet och, sedan den nya handläggningen slutförts, till Nedre Justitierevisionen inkomma med de därvid förda protokollen (NJA 1937 s. 362).
    Res judicata. Domstols avgörande, varigenom bilförare förpliktats att utgiva skadestånd, ansågs icke vara bindande för trafikförsäkringsgivaren, då denne ej varit instämd part i målet (NJA 1936s. 280). Sedan överexekutor på ansökning av A förpliktat B att på grund av intecknat skuldebrev utgiva däri förskrivet belopp, yrkade B vid domstol åläggande för A att ersätta skada, som B skulle hava lidit genom sedermera hållen exekutiv auktion. HD fann att B grundade sin talan uteslutande på omständigheter, som skulle innebära att A icke ägt göra gällande betalningsrätt på grund av inteckningen. Då frågan om A:s betalningsrätt emellertid blivit rättskraftigt avgjord genom överexekutors utslag, som ej överklagats och mot vilket återvinning ej sökts, ogillades B:s talan, och detta oaktat invändning om res judicata ej framställts (NJA 1936 s. 680). Förrättningsmän enligt ensittar-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 317lagen hade genom beslut, som vunnit laga kraft, ogillat lösningsanspråk. Sedan nyttjanderätten till lösningsområdet övergått till ny ägare, framställde denne anspråk att få lösa området. Då sökanden icke kunde åberopa någon efter förrättningsmännens beslut tillkommen omständighet, som skulle medföra att beslutet icke vidare skulle vara bindande för honom såsom numera ägare av området, ansågs hans lösningsanspråk icke kunna komma under bedömande (NJA 1936 s. 159). Genom laga kraft vunnen dom hade fastställts, att L först sedan en viss omständighet inträffat skulle äga påfordra återbekommande av ett penningbelopp. L anhängiggjorde ny talan om utfående av beloppet, men då sagda förutsättning fortfarande ej förelåge, ansågs denna talan icke kunna för det dåvarande bifallas (SvJT 1936 rf. s. 45). Vid prövning av ansökan att få utslå laxfiskebyggnad i viss del av Lule älv ansågs genom ett tidigare avgörande i stämningsmål det vara med bindande verkan mellan parterna i det målet bestämt hur fiskeådran utanför angiven del av älvstranden skulle beräknas (NJA 1937 s. 124). Tvenne församlingar och kyrkoherden i desamma F yrkade efter stämning å Kronan, att, enär ett visst hemman skänkts till den ena församlingens kyrka till prästens underhåll, Kronan måtte förpliktas att till kyrkan redovisa och utgiva avkastningen av hemmanet för angiven tid. Denna talan ogillades under åberopande därav, att hemmanet måste anses hava erhållit egenskap av ecklesiastikt boställe samt församlingarna och F ej ens påstått, att detsamma donerats i syfte att bereda kyrkoherden särskild förmån utöver lönen. F:s dödsbodelägare instämde sedermera Kronan och pastoratet med yrkande dels att kyrkoherden i pastoratet måtte förklaras vara framför Kronan och pastoratet berättigad till avkomsten från hemmanet, och dels att Kronan och pastoratet måtte förpliktas till dödsbodelägarna redovisa och utgiva viss avkastning av hemmanet. Res judicata ansågs icke föreligga (NJA 1938 s. 157).
    Lagsökning. I lagsökningsmål prövades huruvida utgivare av skuldförbindelse blivit på grund av stadgandet i 29 § inteckningsförordningen fri från ansvar för fordringen (SvJT 1936 rf. s. 79).
    Skiljeförfarande. Yrkande att köpeavtal måtte jämlikt 30 eller 33 § avtalslagen förklaras ogiltigt ansågs böra prövas av skiljemän, enär sådana omständigheter ej förekommit att icke en till avtalet hörande skiljeklausul skulle — oavsett huruvida avtalet i övrigt kunde göras gällande eller icke — vara bindande för kontrahenterna (NJA1936 s. 521, jämför DILLÉN, Om skiljeklausul vid ogiltigt huvudavtal i SvJT 1937 s. 674 ff.). Ett mot försäkringsgivare framställt yrkande att utfå brandstod hänsköts år 1927 till skiljemän, men yrkandet förklarades av dessa icke kunna för det dåvarande bifallas, enär försäkringshavaren ställts under framtiden för anstiftan av branden och försäkringsgivaren för sådant fall förbehållit sig rätt att innehålla brandstoden till dess försäkringshavaren genom laga kraft ägande utslag frikänts eller förklarats icke kunna åt saken fällas. Efter ikraftträdandetav lagen den 16 februari 1934 om upphävande av 17:32 1 p. RB gjor-

318 ÅKE HASSLER.des inför skiljemän gällande, att försäkringshavaren jämlikt 1 § sagda lag skulle anses såsom frikänd. På grund härav meddelad skiljedom undanröjdes av HD, enär sådant avgörande angående försäkringshavarens ansvarighet för branden, som förutsatts i 1927 års skiljedom, icke kommit till stånd såsom följd av stadgandet i 1 § omförmälda lag, och vid sådant förhållande anspråket på brandstod ej bort mot försäkringsgivarens bestridande upptagas till ny prövning i den sist meddelade skiljedomen (NJA 1936 s. 663). Skiljeklausul i entreprenadkontrakt ansågs ej tillämplig i fråga om tvist rörande betalning för visst arbete,vilket enligt uttrycklig bestämmelse i kontraktet icke skulle innefattas i entreprenadsumman (SvJT 1936 rf. s. 75). Skiljemän verkställde värdering av brandskadade byggnader men underläto att, såsom i skiljeavtalet föreskrivits, utsätta särskilda värden å varje byggnad före och efter branden. Yrkande om skiljedomens hävande på denna grund ogillades, enär det förelupna felet icke med sannolikhet kunde antagas hava inverkat på utgången av värderingen (NJA 1937 s. 120). Föreskrift i stadgarna för ekonomisk förening därom, att tvister mellan medlemmarna rörande föreningens angelägenheter eller mellan styrelsen och medlemmarna skulle avgöras av skiljemän, ansågs icke vara tillämplig rörande fråga huruvida vissa personer vore medlemmar av föreningen eller eljest valbara till ledamöter i föreningens styrelse (SvJT 1937 rf. s. 7). Skiljeavtal med förbehåll om rätt att föra materiell klandertalan ansågs hava processhindrande verkan (SvJT 1937 rf. s. 52). A påkallade i skrivelse till B skiljedom för prövning avbetalningsanspråk mot B. Vid förhandlingarna inför skiljemännen yrkade A ränta å sin fordran, vilket yrkande av B bestreds såsom icke i behörig ordning framställt. Skiljemännen förpliktade B att till A utgiva visst belopp jämte ränta. B yrkade efter stämning att skiljedomen skulle hävas enär mot vissa av skiljemännen förekomme jäv; alternativt begärdes jämkning i det utdömda beloppet med avseendeå räntan. Käromålet ogillades, i fråga om jämkningsyrkandet på den grund att skiljemännen icke genom att utdöma ränta kunde anses hava överskridit sitt uppdrag (NJA 1938 s. 532). I kontrakt mellan tvenne svenska firmor om leverans av koks intogs föreskrift att, därest icke övriga bestämmelser i kontraktet annat föranledde, vissa allmänna villkor för export av koks, betecknade British—Scandinavian conditions, skulle utgöra en bindande del av kontraktet. I dessa villkor föreskrevs, att varje tvist i anledning av kontraktet, såvida ej annat överenskoms, skulle hänskjutas till skiljedom i Storbritannien, och att med hänsyn till sådan skiljedom kontraktet skulle anses hava ingåtts i England eller Skottland, allt efter omständigheterna, och avse fullgörande där. Skiljeklausulen ansågs ej tillämplig å tvist mellan firmorna om skadestånd för kontraktsbrott, enär i klausulen ej blivit bestämt huruvida skiljeförfarandet skulle äga rum i England eller Skottland och kontraktet, enligt vilket leveransen varken skolat ske från England eller Skottland, icke innehölle någon bestämmelse, varav parternas avsikt i berörda hänseende kunde anses framgå (SvJT 1938 rf. s. 47).

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 319STRAFFPROCESSRÄTT.

    Jurisdiktionskompetens. Åtal mot svensk kvinna för det hon i Köpenhamn begått fosterfördrivning ansågs icke kunna prövas av svensk domstol, enär åtalet icke avsåge ansvar för brott mot Sverige eller svensk man och Konungen icke förordnat om åtal av gärningen (SvJT 1936 rf. s. 71).
    Utevar o. I tilltalads utevaro uppsköts målet, och den tilltalade förelades personlig inställelse å uppskovsdagen vid vite av 50 kronor, varom åklagaren skulle underrätta honom genom delgivning av särskild kallelse. Den tilltalade uteblev jämväl å uppskovsdagen, men enär han icke, såvitt visats, erhållit del av vitesföreläggandet, ansågs vitet icke böra utdömas (SvJT 1936 rf. s. 56). Tilltalad uteblev från såväl första som ock, utan laga förfall, från andra rättegångstillfället. Enär den tilltalade blivit lagligen stämd och av hans uteblivande vållats ytterligare uppskov, dömdes han till böter för utevaro från sistnämnda rättegångstillfälle, utan avseende å huruvida han fått del av uppskovsbeslutet (SvJT 1937 rf. s. 6).
    Prejudiciell fråga. I mål om ansvar för byggande oaktat begärt byggnadslov blivit vägrat prövades frågan huruvida sådant lov lagligen erfordrades (SvJT 1936 rf. s. 62).
    Målsägande. A misshandlade B med påföljd att denne avled. Då A:s brott icke ansågs svårare än i 14:12 SL sägs, förklarades B:s änka och underåriga barn icke äga rätt att föra talan om ansvar å A, varjämte deras å vållande till B:s död grundade skadeståndstalan lämnades utan bifall (NJA 1938 s. 84). I ett av allmän åklagare anhängiggjort brottmål förklarade vid underrätten målsäganden, att han icke förde någon ansvarstalan i målet. Sedan underrätten ogillat åtalet, fullföljde allenast målsäganden ansvarsyrkandet. Invändning att besvären ej finge upptagas till prövning ogillades (NJA 1938 s. 153).
    Hörande av tilltalad. I mål om ansvar för ovarsamt förande av bil tillstädeskom vid underrätten den tilltalade N genom åklagaren, som åberopade av N å stämningen tecknat erkännande av brottet, varpå N dömdes till ansvar. Hovrätten ansåg att målet icke lagligen handlagts vid underrätten, då N ej därstädes blivit hörd i vidare mån änatt åklagaren åberopat ett av N å stämningen tecknat erkännande av »åtalade föreseelsen», i samband varmed N befullmäktigat innehavaren av erkännandet att ingiva detsamma till underrätten (SvJT 1936 rf. s. 10).
    Rättegångsbiträde. Bötesfånge, som hos KB utverkat förordnande av biträde vid fullföljd av talan mot utslag, varigenom fängelseblivit honom ådömt, framställde yrkande om ersättning åt biträdet enligt lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Yrkandet förklarades lagligen icke kunna bifallas (NJA 1936 s. 447). Förordnande såsom rättegångsbiträde åt häktad enligt nyss nämnda lag ansågs icke medföra behörighet att å den häktades vägnar överklaga dom-

320 ÅKE HASSLER.stols utslag (NJA 1936 s. 596). Fråga om häktads skyldighet att återgälda statsverket ersättning åt biträde vid anförande av besvär över häktningsbeslut ansågs böra prövas först vid det slutliga avgörandet av själva målet (NJA 1937 s. 211). Tilltalad, som åtnjöt fri rättegång,dömdes till ansvar och förklarades häktad i målet, varefter A förordnades till hans biträde enligt lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. A tillades ersättning för biträde vid målets fullföljd, och skulle i fråga om den häktades skyldighet att till statsverket återgälda beloppet gälla vad som vore stadgat i 13 § lagen om fri rättegång (NJA 1938 s. 286). Tilltalad, som på grund av meddelat beslut om ungdomsfängelse intagits i ungdomsanstalt vid fångvården, utverkade hos KB förordnande av biträde vid talans fullföljande. Yrkande omersättning av allmänna medel åt biträdet bifölls (NJA 1938 s. 316). Tilltalad vid underrätt erhöll fri rättegång, men hans begäran om förordnande av biträde avslogs. Häröver besvärade sig den tilltalade. Men enär underrätten innan besvären prövades avgjort målet, fann hovrätten frågan om förordnande av biträde åt den tilltalade i målet vid underrätten då mera hava förfallit (SvJT 1936 rf. s. 32). Målsägande anförde besvär över underrätts beslut, varigenom av honom gjord framställning om förordnande av rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång avslagits. Men enär underrätten genom utslag, som vunnit lagakraft, avgjort målet, fann hovrätten frågan om förordnande av biträde åt målsäganden dåmera hava förfallit (SvJT 1937 rf. s. 12).
    Vittnesersättning. Då vittne, som avhörts på begäran av allmän åklagare, till följd av sviter efter barnförlamning nödgats på resan medhava vårdare, utgick av allmänna medel reseersättning jämväl tilldenne (SvJT 1938 rf. s. 57). Enär vittne, som hörts på begäran av allmän åklagare, icke genom inställelsen åsamkats resekostnad eller extrautgifter för sitt uppehälle eller gått miste om lön, samt vittnet icke vore berättigat till ersättning för tidsspillan, som ej varit förenad med ekonomisk uppoffring, avslogs vittnets begäran om ersättning av allmänna medel för sin inställelse (SvJT 1938 rf. s. 92).
    Vittnesjäv. A fällde till B, avgående polisuppsyningsman i ett municipalsamhälle, nedsättande yttrande om en tredje person; varefter B till municipalfullmäktiges ordförande vidarebefordrade yttrandena såsom avseende C, sökande till B:s ledigförklarade befattning. I mål, som C anhängiggjorde mot A om utfående av skadestånd för ärekränkning mot C genom nämnda yttranden, ansågs B jävig att vittna för utrönande av vad A yttrat till B, enär B kunde vänta nytta eller skada av målets utgång (NJA 1936 s. 207).
    Intervention. I mål mot X om ansvar och skadestånd för ovarsamt förande av en honom tillhörig bil inställde sig X:s trafikförsäkringsgivare Y och gjorde ett med X. Underrätten dömde X till ansvaroch förpliktade X och Y att solidariskt utgiva skadestånd. X och Y besvärade sig utan att någon anmärkning framställdes mot att betalningsskyldighet ålagts jämväl Y, ehuru han blott var biintervenient å X:s sida. Hovrätten fann besvären ej föranleda ändring i underrättens

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 321utslag. Både X och Y fullföljde talan utan nedsättande av fullföljdsavgift. Y:s talan upptogs ej till prövning (NJA 1937 s. 86).
    Förlikning. Förlikning ingicks inför underrätt i där anhängigt mål och fastställdes av underrätten. Sedermera sökte part hos K. M:t, att fastställelsen å förlikningen måtte återbrytas och målet upptagas av underrätten till förnyad handläggning, enär parten ingått förlikningen under inflytande av rubbad själsverksamhet. HD fann ansökningen ej föranleda annat yttrande än att parten erinrades om sin befogenhet att jämlikt 20:5 RB efter stämning vid underrätten föratalan om förlikningens ogiltighet (NJA 1936 s. 162).
    Rättegångskostnad. B, F och J dömdes för egenmäktigt förfarande till böter samt förpliktades att solidariskt utgiva skadestånd och gottgörelse för rättegångskostnader med vissa belopp. F betalade två tredjedelar och J en tredjedel av beloppen. F instämde därefter B med yrkande, att B skulle förpliktas till F utgiva hälften av det belopp denne betalat. Underrätten, vars dom fastställdes av hovrätten, biföll käromålet då B icke ådagalagt någon omständighet, på grundvar av han kunde anses vara fri från skyldighet att ersätta F den å B belöpande andelen av det belopp F utgivit. Målet avgjordes av HD in pleno. Fjorton justitieråd yttrade: »Då, såsom i förevarande fall, flera personer i anledning av brottsligt förfarande dömts att solidariskt ersätta skada jämte rättegångskostnad, måste de anses skyldiga att i gäldandet härav sinsemellan taga del efter ty med avseende å omständigheterna må vara skäligt.» Dessa justitieråd utdömde ett jämkat belopp. Sex justitieråd fastställde hovrättens dom, enär sådana omständigheter icke förekommit, som föranledde därtill, att B:s ansvarighet i förhållande till F borde bestämmas annorlunda än efter huvudtalet. Fyra justitieråd gjorde samma uttalande beträffande skadestånd för brottsligt förfarande. De funno B med hänsyn till omständigheterna icke skyldig att till någon del ersätta F vad denne utgivit såsom skadestånd, och någon grund för annan utgång beträffande det av F såsom ersättning för rättegångskostnader utbetalade beloppet funno de icke förebragt, i följd varav dessa ledamöter ogillade käromålet. Två justitieråd instämde i detta slut, enär F enligt gällande lag icke kunde anses berättigad att av B utkräva någon del av vad F erlagt (NJA 1937 s. 264).
    Omröstning. Vid prövning i HD av besvär, som tilltalad anfört däröver att han jämlikt 5:5 SL förklarats strafflös, funno två justitieråd ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Fyra justitieråd ansågo den tilltalade förfallen till ansvar, i vilket avseende ett justitieråd dömde till straffarbete medan de tre övriga förordnade att den tilltalade skulle undergå tvångsuppfostran. K. M:ts utslag avfattades i enlighet med sistnämnda mening (NJA 1938 s. 372). I ett likartat fall dömde två justitieråd, som ansågo att tillämpning av 5: 5 eller 6 SL ej skulle äga rum, till straffarbete. Ett justitieråd dömde med tillämpning av 5:6 SL till straffarbete å kortare tid. Tre justitieråd gjorde ej ändring i hovrättens utslag, varigenom den tilltalade förklarats strafflös, och

21—407004. Svensk Juristtidning 1940.

322 ÅKE HASSLER.K. M:ts utslag avfattades i enlighet med denna mening (NJA 1938 s.375).
    Fullföljd. Sedan åtalad gärning jämlikt 5:5 SL av underrätt förklarats strafflös samt den tilltalade besvärat sig under yrkande att bliva dömd till straff med tillämpning av 5:6 SL, fann hovrätten denna talan, vid den utgång målet fått i underrätten, icke vara av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning. Den tilltalade fullföljde sin i hovrätten förda talan. Målet avgjordes av HD in pleno. Femton justitieråd ansågo hinder icke hava mött för hovrätten att pröva den fullföljda talan och återförvisade förty målet till hovrätten. Nio justitieråd funno ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag (NJA 1938 s. 7). Medan en person avtjänade straffarbete för utpressning ställdes han under åtal för ytterligare utpressningsbrott. Verkställigheten av straffarbetet var avbruten under den nya rannsakningen vid underrätten, som höll den tilltalade häktad till dess målet avdömdes. Underrätten ogillade åtalet men hovrätten biföll detsamma och gav besvärshänvisning såsom för icke häktad. Den tilltalade, som dåmera avtjänade det honom tidigare ådömda straffet, använde det för häktad medgivna sättet för anförande av besvär över hovrättens utslag. Utan hinder härav upptogos besvären till prövning (NJA 1937 s. 324). På åklagarens besvär förklarade hovrätten tilltalad, som av underrätten dömts till straff, jämlikt 5:5 SL icke kunna till ansvar i målet fällas (SvJT 1936 rf. s. 48). K påstod ansvar å F för det denne beskyllt henne för stöld. Målet förklarades vilande i avbidan på utgången av ett av F mot K instämt mål om ansvar för stöld. Underrätten fann K ej kunna dömas för stöld men uttalade, att bindande omständigheter och liknelser enhuru ej full bevisning om brottet framkommit genom utredningen i målet och att edgång icke kunde utan synnerlig våda anförtros K. K besvärade sig med yrkande att den mot henne förda talan måtte på andra grunder helt ogillas. Hovrätten fann ej skäl att göra ändring i underrättens utslag (SvJT 1937 rf. s. 32). Då klagande, som beviljats fullföljdsdispens, ej vunnit ändring i hovrättens utslag, återställdes icke nedsatt fullföljdsavgift (NJA 1938 s. 222).
    Ohemul klagan. Ansvar för ohemul klagan ådömdes klagandens huvudombud och ej det ombud, som med stöd av transportfullmakt ingivit besvären (NJA 1936 s. 68).
    Återbrytande av dom. Med ändring av underrätts frikännande utslag dömdes X av hovrätt och HD för fjärde resan stöld. Sedermera uppdagades, att X efter underrättens men före hovrättens utslagsdag begått och av annan underrätt genom laga kraft ägande beslut dömts till straff för annat tillgrepp. Åklagaren begärde att utslaget i förstnämnda mål måtte återbrytas för att 4:9 SL skulle vinna tilllämpning. HD fann utan kommunikation skäligt tillåta att målet ånyo finge komma under skärskådande och företog därefter detsamma till prövning (NJA 1936 s. 65). Underrätts fastställelse å förlikning ansågs ej utgöra föremål för återbrytande på den grund, att förlikningen skulle hava slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet; i stället erin-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 323rades sökanden om sin befogenhet att jämlikt 20:5 RB efter stämning föra talan om förlikningens ogiltighet (NJA 1936 s. 162). Ansökning om återbrytande av dom lämnades utan bifall huvudsakligen på den grund, att dels vissa av sökanden angivna felaktigheter i avseende å målets behandling ansågos ej hava förelupit, dels vad av sökanden åberopats såsom nya skäl icke utgjorde något egentligen nytt och det ej kunde antagas att, därest det blivit förebragt i målet, detta skulle fått en annan utgång (NJA 1936 s. 742). Underrätt dömde A för stöld och B jämlikt 3:10 SL för det han köpt tjuvgodset av A. Sedan hovrätten, där A ensam besvärat sig, ogillat åtalet mot denne, begärde B att underrättens utslag i målet mot honom måtte återbrytas. Ansökningen bifölls enär A genom laga kraft ägande utslag funnits icke vara förvunnen att hava på brottsligt sätt åtkommit det av B köpta godset (NJA 1938 s. 430). Ansökning om återbrytande av dom lämnades utan bifall väsentligen på den grund att det av sökanden som stöd för ansökningen åberopade bevismaterialet, bestående i intyg av tio personer av vilka de flesta hörts såsom vittnen i målet, desto mindre kunde anses utgöra nya skäl som intygen icke innehölle annat eller mera av betydelse än vad som i målet framginge av de avlagda vittnesmålenjämte övrigt utredning (NJA 1938 s. 653).
    Res judicata. En verkställande direktör X i ett industriföretag fälldes till ansvar för det att han genom bedrägligt förfarande förlett vissa angivna målsägande att köpa av företaget utgivna obligationer. Skadeståndstalan anhängiggjordes därefter mot X dels av en bland de sålunda angivna målsägandena dels ock av en annan person, som genom samma förfarande föranletts att träffa avtal om obligationsköp. Straffdomen ansågs i det förra fallet men ej i det senare innefatta res judicata i fråga om X:s skadeståndsskyldighet (NJA 1936 s. 744).

EXEKUTIONSRÄTT.

    1. Utsökningsrätt. Verkställighet av skiljedom. Genom skiljedom mellan installationsfirma och fastighetsägare berättigades firman att utbekomma viss av firman under äganderättsförbehåll såld och därpå i fastigheten infogad materiel. Sedan fastighetsägaren försatts i konkurs, yrkade firman efter stämning å konkursboet att skiljedomen måtte fastställas såsom verkställbar. Konkursboet bestred under hänvisning till 46 § UL underrättens behörighet att upptaga målet till prövning. Käranden påstod att han ägde få sin talan prövad domstolsvägen utan föregående ansökan hos överexekutor. Invändningen mot rättens behörighet ogillades. I huvudsaken förklarade HD firmans talan icke kunna bifallas, enär enligt vad i målet upplysts fastigheten, vari ovan nämnda materiel anbringats, blivit kort tid eftermålets anhängiggörande såld å exekutiv auktion och tillträtts av nye ägaren, samt följaktligen konkursboet icke vidare förfogade över materielen. Efter stämning å nye ägaren av fastigheten yrkade firman, att den måtte förklaras berättigad att i enlighet med skiljedomen återtaga

324 ÅKE HASSLER.materielen. Denna talan ogillades på den grund, att materielen vore att betrakta såsom hörande till fastigheten och rätten att enligt skiljedomen återbekomma densamma icke kunde göras gällande mot nye ägaren (NJA 1936 s. 194).
    Invändning mot verkställighet. Domstol fastställde i skillnadsdom avtal mellan makar om vårdnaden av deras son samt om underhållsbidrag till hustrun och sonen, varefter införsel i mannens lön beviljades till gäldande av underhållsbidragen. Mannen besvärade sig över införselbeslutet under påstående, att avtalet tillkommit under omständigheter som enligt 33 § avtalslagen medfört dess ogiltighet ochatt i varje fall hustrun senare gjort sig skyldig till avtalsbrott, på grund varav det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet. HD fannvad klaganden anfört därom, att avtalet skulle vara från början ogiltigt eller att det skulle strida mot tro och heder att åberopa detsamma, icke kunna i förevarande ordning komma under bedömande. Beträffande målet i övrigt lämnades ändringssökandet utan bifall, enär det icke kunde anses utrett att hustrun gjort sig skyldig till avtalsbrott av beskaffenhet att helt eller delvis befria mannen från skyldighet att utgiva underhållsbidrag (NJA 1936 s. 716).
    Skadestånd för verkställighet. Sedan för verkställighet av en icke laga kraft vunnen dom på betalningsskyldighet viss egendom utmätts, överlät borgenären A sin fordran enligt domen å B. Domen upphävdes av högre instans, i följd varav utmätningen gick åter. Efter stämning förpliktade underrätten och hovrätten A att utgiva ersättning för skada, som uppkommit i anledning av utmätningen; mot B fördtalan om skyldighet att solidariskt med A ersätta skadan ogillades (SvJT 1938 rf. s. 63).
    Utmätning. Av säljare i köpekontrakt rörande fastighet förbehållen rätt att såsom undantagsförmån under livstiden bekomma 100kr. månatligen ansågs utgöra sådan livränta, som enligt 67 § UL är under där angivna förutsättningar fri från utmätning (NJA 1937 s. 289). I testamente förordnades, att bröstarvinge icke under sin livstid ägde förfoga över mer än sin laglott och att vad utöver laglotten tillfölle arvingen skulle deponeras hos bank, som hade att till honom årligenutbetala avkastningen av nedsatta medel. Avkomsträtten blev utmätt till gäldande av arvingens skuld. Efter besvär undanröjde HD utmätningen, enär, oavsett att testamentet ej innehölle uttryckligt förbud mot överlåtelse av den arvingen för hans livstid tillförsäkrade rätten till de testamenterade medlens avkastning, sådant förbud dock otvetydigt framginge av testamentets innehåll och syfte att bereda honom en tryggad inkomst, samt vid detta förhållande rätten ej kunnat tagas i mät för arvingens gäld (NJA 1937 s. 584). Genom inbördes testamente förordnade makar, att den av dem som överlevde den andra skulle med äganderätt bekomma all egendom i boet samt att efter bådas död kvarlåtenskapen skulle mellan deras arvingar fördelas enligt lag. Sedan den ena maken avlidit godkändes testamentet av bland annat en makarnas son R. Den rätt till den avlidna makens kvarlåtenskap, som

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 325tillkom R såsom bröstarvinge, ansågs kunna utmätas för dennes gäld, enär rätten vore av beskaffenhet att kunna överlåtas (SvJT 1938 rf. s. 27). För verkställighet av dom på betalningsskyldighet tog landsfiskalen i L distrikt i mät gäldenären tillkommande arbetsförtjänst, som innestod hos hans arbetsgivare. Utmätningen ägde rum å arbetsgivarens kontor. Gäldenären besvärade sig under påstående, att landsfiskalen i L distrikt icke varit behörig att förrätta utmätningen, enär gäldenären vore bosatt inom F landsfiskalsdistrikt. Hovrätten fastställde utmätningen (SvJT 1938 rf. s. 8). Sedan utmätning verkställts på grund av icke laga kraft vunnen dom, lät utmätningssökanden samma dag som han själv försattes i konkurs i utmätningsärendet ingiva dom, utvisande att hinder som tidigare mött för den utmätta egendomensförsäljning dåmera förfallit. Konkursen ansågs icke utgöra laga hinder för utmätningsmannen att draga försorg om försäljning av det utmätta godset, och detta oavsett om sökanden häftade i skuld för kostnader i utmätningsärendet (NJA 1936 s. 677).
    Exekutiv fastighetsauktion. Sedan fastigheten Finsta15 dömts i mål för intecknad gäld, fastställdes avstyckning av en därifrån försåld fastighet, Finsta 157. Vid sedermera förrättad exekutiv auktion inställde sig B, köparen av Finsta 157, och yrkade, under åberopande av köpehandlingen jämte fastställelseresolutionen, att denna fastighet icke måtte inbegripas i försäljningen. Endast Finsta 15 utropades vid auktionen, oaktat den därvid bjudna köpeskillingen icke förslog till fulla gäldandet av inteckningshavarens fordran. Då på grund av fastställelsen Finsta 157 vid tiden för den exekutiva auktionen utgjort en rättsligen för sig bestående fastighet och området alltså icke kunde anses hava ingått i den exekutiva försäljningen, förklarades B äga bättre rätt till Finsta 157 än inroparen av Finsta 1(NJA 1936 s. 537). Ett lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar, vilket enligt omslagsrevers förföll till betalning å viss dag, blev på grund av fastighetens exekutiva försäljning guldet i förtid. Långivaren yrkade att utfå ersättning för ränteförlust av köpeskillingen för fastigheten. Yrkandet ogillades enär reversen icke innefattade utfästelse av gäldenären att hålla långivaren skadeslös för ränteförlusten och sådan förpliktelse ej heller av annan grund kunde anses åvila gäldenären samt ej heller eljest förebragts någon omständighet som föranledde, att ersättning för ränteförlust skulle utgå ur köpeskillingen för den intecknade fastigheten (NJA 1937 s. 293). I ett annat fall av liknande art bifölls yrkande om ersättning för ränteförlust. Till stöd för yrkandet åberopades bland annat, dels i omslagsrevers intagen bestämmelse, enligt vilken sådan förlust skulle ersättas efter närmare angiven beräkning, dels stadgandet i KF den 17 maj 1935 angående grunderna förstadshypoteksföreningars bildande och verksamhet (NJA 1937 s. 404). Hos hypoteksförening belånade fastighetsinteckningar blevo, i den månde icke behövde tagas i anspråk för föreningens fordran, pantförskrivna till säkerhet för lån i bank. Banken ansågs äga rätt att efter fastighetens exekutiva försäljning ur icke avskriven, på de två sista åren

326 ÅKE HASSLER.belöpande ränta å inteckningarna göra sig täckt för sin fordran (NJA1937 s. 404).
    Exekutiva säkerhetsåtgärder. Mot beslut, varigenom överexekutor avslagit yrkande om interimistisk kvarstad, ansågs särskild talan icke vara tillåten (SvJT 1936 rf. s. 10). För fattigvårdssamhälles fordran hos pensionstagare beviljade överexekutor kvarsta då pensionsbelopp, som genom postverket tillhandahölls pensionstagaren men ännu ej utbetalats. Generalpoststyrelsen och pensionstagaren besvärade sig under yrkande om kvarstadens hävande. Hovrätten fann styrelsen icke vara behörig att föra talan mot utslaget. Vidkommande pensionstagarens besvär prövade hovrätten rättvist fastställa utslaget, enär pensionsbeloppet vid tiden för kvarstadens beviljande var till betalning förfallet samt något hinder mot kvarstad å beloppet, vilket icke vore att anse såsom innestående å postförsändelse under avsändares disposition, ej heller eljest visats (SvJT 1937 rf. s. 19). Den som vunnit interimistiskt skingringsförbud ansågs skyldig att anhängiggöra talan enligt bestämmelserna i 188 § UL (SvJT 1936 rf. s. 35). Borgenär som vunnit skingringsförbud instämde inom tid som i 188 § UL sägs sin talan till underrätt. Genom beslut, som fastställdes av hovrätten, fann underrätten borgenärens talan icke kunna upptagas till prövning, enär svaranden vore utländsk undersåte och forum enligt 10: 1 RB ej förelåge. Efter ansökan förklarade överexekutor förbudet förfallet (SvJT 1938 rf. s. 16).
    Handräckning. Mot stad framställdes yrkande om handräckning för borttagande av en byggnad, som uppförts i strid med stadsplan. Staden invände att byggnadsnämnden i staden medgivit, att byggnaden finge kvarligga viss tid framåt. Överexekutor biföll yrkandet om handräckning, oaktat nämnda medgivande, enär byggnaden medförde vissa sanitära olägenheter. Hovrätten fastställde detta beslut med åberopande därav, att byggnadsnämnden lagligen icke ägt lämna medgivande till byggnadens kvarliggande. Vid målets föredragning i HD hade tiden, under vilken byggnadsnämndens medgivande gällde, utgått, men HD:s majoritet fann ej nödigt att inhämta upplysning huruvida tillstånd dåmera förelåge för staden att hava byggnaden kvar. HD förklarade, med hänsyn till byggnadsnämndens beslut och då frågan huruvida av sanitära skäl åtgärd vore påkallad icke i denna ordning kunde komma under bedömande, den sökta handräckningen icke kunna meddelas (NJA 1937 s. 340). Vägstyrelse begärde handräckning för att komma i besittning av ett jordområde, över vilket väg skulle framdragas. Arrendatorn av området hade vägrat styrelsen tillträde till detsamma. Handräckningen beviljades enligt grunderna för 191 §, enär vägstyrelsen jämlikt lagen om vägrätt ägde att framdraga vägen över området utan hinder av den rätt arrendatorn hade till detsamma, samt denne genom att vägra vägstyrelsen tillträde till området för utförande av vägarbete finge anses själv hava tagit sig rätt (SvJT 1938 rf. s. 52).
    Besvär i utsökningsmål. I samband med besvär över ut-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 327mätningsförrättning, vilka fullföljts till K. M:t, anhöll klaganden om inhibition av vidare åtgärd i målet i avbidan på att besvären prövades.Vid föredragning av denna anhållan föreskrev HD, att tills vidare intill dess besvärsmålet slutligen avgjordes åtgärd för vidare verkställighet i utmätningsärendet icke finge äga rum, varom telegram expedierades till utmätningsmannen (NJA 1937 s. 584).

    2. Konkursrätt. Prövning av konkursansökning.Vid avgörande i HD av konkursansökning jämlikt 2 § KL bedömdesfrågan huruvida gäldenären måste antagas vara på obestånd med hänsyn till utgången av ett samtidigt av HD avgjort mål om fordringsanspråk mot gäldenären. Ersättning för borgenärens kostnad för gäldenärens försättande i konkurs utdömdes i ansökningsmålet (NJA 1938s. 509).
    Omfattningen av konkursbo. Viss undantagsförmån betraktades såsom en enligt 67 § UL utmätningsfri livränta. Med hänsyn härtill ansågs stadgandet i 27 § KL att i fråga om tillgång, som utgöres av gäldenärens arbetsinkomst, denne äger rätt till avdrag för underhåll böra vinna tillämpning å belopp som tillfölle förmånstagaren (NJA 1937 s. 289).
    Återvinning till konkursbo. A, arvinge till B, godkändeden 25 oktober 1935 efter B:s död en av B i livstiden upprättad handling, varigenom B till C bortgav all B tillhörig egendom som funnes kvar vid B:s död. Sedan A försatts i konkurs efter ansökning den 12 mars 1936, anhängiggjorde konkursboet talan mot C med yrkande, att handlingen måtte förklaras icke utgöra hinder för konkursboet att tillgodonjuta den A lagligen tillkommande arvsrätten efter B. Talan ogillades enär handlingen, som finge anses innefatta förordnande för dödsfalls skull, blivit såsom testamente godkänd av A, och A därigenom uteslutits från arv efter B samt sådana omständigheter icke förelåge, att återvinning till konkursboet kunde äga rum (NJA 1938 s. 190). Å checkräkning, som A hade i bank, fanns den 26 februari 1932 ett saldo A till last av 288,000 kr. Efter vissa krediteringar den 12 mars visade räkningen ett saldo A till godo av 22,000 kr. Sedan A kommit i konkurs, anhängiggjorde konkursboet talan mot banken om återgång av den betalning A genom krediteringarna den 12 mars förmenades hava gjort av sin skuld till banken. HD ansåg att krediteringarna verkställts inom sådan tid för konkursansökningen, som förutsättes för bifall tillen talan jämlikt 29 och 30 §§ KL, ävensom att banken då krediteringarna vidtogos hade skälig anledning till antagande att A var på obestånd. Tre justitieråd uttalade, att vid tillämpning av reglerna om återvinning i konkurs varje å checkräkning gjord insättning måste anses såsom betalning i den mån beloppet motsvaras av saldo räkningshavaren till last och ej åter uttages. Betalningen av 288,000 kr. skulle därför återgå jämlikt 29 § KL. Två justitieråd ogillade konkursboets talan (NJA 1937 s. 351). Sedan sparbankskamrer, som genom förskingring kommit i skuld till banken, för skuldens täckande till banken

328 ÅKE HASSLER.inbetalt ett av hans anhöriga för ändamålet till förfogande ställt belopp blev han inom trettio dagar därefter försatt i konkurs. Av konkursboet förd talan om återvinning av beloppet ogillades, enär för inbetalningen icke tagits i anspråk medel, som eljest skulle hava ingåttbland konkursboets tillgångar, och åtgärden alltså ej heller länt övriga borgenärer till förfång (NJA 1937 s. 60). Genom skuldebrev den 25 januari 1934 förband sig A att till innehavaren betala visst beloppoch förklarade sig såsom säkerhet för förbindelsen lämna å skuldebrevet förtecknat hypotek, nämligen åtskillig närmare angiven lös egendom. För förbindelsens fullgörande iklädde sig B borgen. Därefter sålde A enligt lösöreköpskontrakt den 5 juli 1935 egendomen till B. Kontraktet blev, efter vederbörlig uppläsning i kyrka, den 8 juli 1935 intaget i rättens protokoll. Den 26 augusti fick B egendomen i sin besittning, och den 28 augusti försattes A på grund av samma dag gjord ansökan i konkurs. B nödgades därefter infria reversen. Konkursboet yrkade efter stämning å B, att lösöreköpskontraktet måtte jämlikt 32, eventuellt 29 § KL förklaras skola återgå samt B förpliktas till konkursboet återställa egendomen. HD yttrade i målet bland annat följande. Av utredningen framginge, att B vid borgensförbindelsens tillkomst av A betingat sig, att en del denne tillhöriga lösören, vilka finge anses motsvara den ifrågakomna egendomen, skulle utgöra säkerhet för borgensförbindelsen. Avsikten härvid måste antagas hava varit, att lösörena såsom nödvändiga för A:s förvärvsverksamhet skulle kvarbliva i hans vård, och lösöreköpskontraktet innefattade ett fullföljande av den sålunda gjorda utfästelsen om säkerhet. Frågan om lösöreköpets återgång vore därför att bedöma såsom om pant lämnats för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet betingats, i följd varav återvinning icke kunde äga rum (NJA 1937 s. 579, jämför SvJT 1936 rf. s. 36, där domstolarna intogo avvikande ståndpunkt i frågan om återvinningsreglernas tillämplighet å lösöreköpsavhandling).
    Förvaltares arvode. Tvenne konkursförvaltare, vilka förrättat auktion å konkursboet tillhörig lös egendom, avdrogo vid redovisning av auktionssumman visst belopp såsom auktionsprovision. Efter klander å redovisningen förpliktades förvaltarna att till konkursboet återbära beloppet, enär de vid auktionens förrättande måste anses hava handlat i sin egenskap av förvaltare i konkursen, varför de icke ägt att tillgodogöra sig särskild ersättning för sitt arbete i förevarande avseende utan för åtnjutande av gottgörelse haft att därom göra anmälan i samband med framställning till konkursdomaren om fastställande av förvaltararvoden i konkursen (NJA 1937 s. 645).
    Bouppteckningsed. En i konkursbouppteckning såsom borgenär upptagen person yrkade innan bevakningstiden utgått åläggande för en hos gäldenären anställd att edfästa bouppteckningen. Bevakningstiden utgick utan att borgenären bevakat fordran i konkursen. Påstående att edgångsyrkandet på grund därav förfallit ogillades (NJA1937 s. 286).
    Kvittning. Mellan ett bolag och dess förlagsgivare A träffades

SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1936—1938. 329avtal av innehåll, att A vid diskontering av bolagets kundväxlar skulle innehålla viss del av diskonteringsbeloppen intill ett belopp av 70,000kr., att dessa medel skulle insättas å särskild bankräkning i A:s namn, att bolaget till säkerhet för samtliga de förbindelser, vari bolaget tillA vid avtalets ingående häftade eller framdeles komme att häfta, vare sig bolaget iklätt sig dessa förbindelser till A eller A övertagit demfrån andra, pantförskreve de innehållna medlen, samt att A, om bolaget skulle brista i fullgörande av sina förbindelser till A, ägde genast realisera hypoteket. Sedan bolaget kommit i konkurs yrkade konkursboet efter stämning att A måtte förpliktas utgiva det innehållna beloppet med vissa avdrag. A bestred käromålet och gjorde gällande, att han förvärvat panträtt i beloppet för bland annat vissa av honom från annan person övertagna växelfordringar å beloppet. HD fann att laga pantsättning av de innehållna medlen ej kommit till stånd och att A ej heller eljest kunde anses hava blivit berättigad att taga medleni anspråk i vidare mån än som överensstämde med 121 § KL; och som A vid övertagandet av växelfordringarna haft skälig anledning till antagande att bolaget vore på obestånd, förelåge ej kvittningsrätt för fordringarna (NJA 1936 s. 295). I det ovan under rubriken återvinning till konkursbo omnämnda målet mellan A:s konkursbo och en bank angående återgång av betalning genom krediteringar å checkräkning uppkom fråga om bankens kvittningsrätt för det belopp, 22,000 kr., som den 12 mars 1932 å checkräkningen innestod A till godo. HD ansåg att banken genom krediteringarna kommit att häfta i skuld till A med nämnda belopp, och då krediteringarna vore att anse såsom verkställda inom den i 121 § 3 st. KL angivna tiden samt banken då desamma ägde rum hade skälig anledning till antagande att A vore på obestånd, hade banken icke kvittningsrätt för beloppet (NJA 1937 s.351). Å fordran, som tillkom konkursbo på grund av att återvinningstalan bifallits, fick för återvinningssvaranden tillkommande fordran i konkursen ej avräknas mera än konkursutdelningen därå (NJA 1938s. 149).
    Utdelning. Rörande ränteberäkning å bevakad fordran ansågs i bevakningstvist böra föreskrivas endast, att vid utdelning i konkursen 138 § KL skulle tillämpas (NJA 1937 s. 17, se ock nästa ref.). Fören av åtskilliga banker beviljad kredit lämnade A obligationer såsom pant. Sedan A kommit i konkurs, bevakade bankerna sina fordringar i deras helhet. Bankerna ansågos berättigade att i konkursen njuta utdelning såsom oprioriterade fordringsägare endast för det som av bevakat belopp återstode oguldet sedan avdrag skett för vad å en varav dem belöpte av den behållning, som uppkommit vid realisation av panten (NJA 1937 s. 299). Genom dom förklarades A berättigad att såsom oprioriterad borgenär njuta utdelning i B:s konkurs för visst belopp. Då emellertid i målet upplysts att A på grund av bevakning erhållit betalningsrätt i C:s konkurs för nyss nämnda belopp, förklarades A ej äga njuta utdelning i B:s konkurs med mindre A inom tre månader från domen visade, att han återkallat sin bevakning i C:s kon-

330 ÅKE HASSLER.kurs vad anginge fordringen i fråga och återburit vad A kunde hava i denna konkurs erhållit i utdelning å fordringen (NJA 1937 s. 312).
    Förlikning. Nedläggande av konkurs enligt 149 § KL ansågs ej hindra allmän åklagare att föra talan om ansvar för konkursbedrägeri (NJA 1937 s. 370).
    Fattig konkurs. I konkurs, som skulle handläggas enligt 185 §KL, ställdes säkerhet för kostnaderna. Konkursboet instämde A med yrkande om återgång av ett arvskiftesavtal, men denna talan ogillades och konkursboet dömdes att ersätta A:s rättegångskostnader. A yrkade därefter hos konkursdomaren, att konkursen skulle avskrivas, subsidiärt att den ställda säkerheten skulle tagas i anspråk för gäldande av rättegångskostnaderna. Yrkandena lämnades utan bifall, det subsidiärt framställda med den motiveringen, att de konkursboet ådömda rättegångskostnaderna icke vore att anse såsom konkurskostnader (SvJT 1937 rf. s. 64).
    Ackordsförhandling utan konkurs. Sedan A avlidit förordnade rätten, att egendomen efter denne skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utsåg B att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Dödsboet var delägare i ett handelsbolag. Efter ansökan av handelsbolaget förordnade konkursdomaren B att vara god man vid inledande av offentlig ackordsförhandling med handelsbolagets borgenärer. Över konkursdomarens beslut anförde en av borgenärerna besvär under förmenande att B vore obehörig såsom god man. Hovrätten, som ansåg borgenären äga föra talan mot beslutet, upphävde detsamma enär dödsboet vore delägare i handelsbolaget samt B, vilken under viss tid varit boutredningsman i dödsboet, förty icke vore behörig såsom god man vid inledande av ackordsförhandling med handelsbolagets borgenärer (SvJT 1938 rf. s. 70).