KVITTNING OCH CONDICTIO INDEBITI.

AV

PROFESSOR HJALMAR KARLGREN.

 

I ett nyutgivet arbete med titeln »Streiftog i obligasjonsretten» har professor CARL JACOB ARNHOLM till monografisk behandling upptagit två betydelsefulla, till den allmänna obligationsrätten hänförliga rättsinstitut: kvittning och condictio indebiti. Arbetet är utan tvivel värdefullt och förtjänar i hög grad att studeras även av svenska jurister. Detta så mycket hellre som prof. Arnholm är i besittning av en mindre vanlig framställningskonst. Sällan möter man ett juridisktarbete, som är så ägnat att fängsla läsaren och genom humoristiska och fyndiga vändningar roa honom. Innehållsmässigt utgör arbetet ett viktigt tillskott till den nordiska litteraturen icke blott med hänsyn till de många övertygande resultat, som direkt framläggas i detsamma, utan även på grund av författarens förmåga att på ett givande sätt till diskussion framdraga olika synpunkter beträffande hithörande rättsspörsmål.

 

KVITTNING.

    Den tes, som förf. främst har intresse av att försvara när det gäller kvittningsinstitutet, är den, att det vore oriktigt att föreställa sig, att kvittning i allmänhet kan ske redan i och med att de kända »klassiska» betingelserna för densamma äro uppfyllda (såsom att motfordringen är förfallen, att huvudkrav och motkrav äro komputabla och ömsesidiga m.m.). De fall, då rättsordningen detta oaktat icke medgiver kvittning, vore så talrika och betydelsefulla, att det måste vara otillfredsställande att karakterisera dem som blott undantagsfall, särskilt som tendensen att inskränka kvittningsmöjligheterna just under senare tid blivit allt mer framträdande. Såsom exempel på dylika huvudfordringar, vilka merendels icke trots förhandenvaron av allmänna kvittningsbetingelser kunna av gäldenären bortkvittas (annat änpå sin höjd mot konnexa motfordringar), omnämnas å ena sidan anspråk på tillgodohavande enligt bankkonto; arbetares krav på arbetslön; krav på försörjningsbidrag; fordran som icke må tagas i mät; bolags krav på tecknat aktiebelopp, å andra sidan någons fordran mot

 

CARL JACOB ARNHOLM. Streiftog i obligasjonsretten. Oslo 1939. Grundt Tanum.239 s. Inb. kr. 12.40.

332 HJALMAR KARLGREN.annan grundad på att denne av misstag erhållit en för den förre avsedd prestation; en persons anspråk mot den som uppburit ett penningbelopp under sådana förhållanden, att han avsetts skola utgöra allenast en »mellanstation» för beloppets överförande till honom (inkassouppdrag, banks mottagande av växlar för diskontering, omhändertagande av genom insamling anskaffade medel eller eljest av bidrag från det allmännas eller enskilda personers sida); fordran uppkommen genom en kontrahents förfarande i självtäkts- eller eljest i »kupp» syfte; krav på ersättning för rättsstridigt tillfogande av skada.
    Att i fall sådana som de nu berörda kvittningsmöjligheten i största utsträckning bör vara utesluten, är väl, även om man i enskildheter kan vara av annan mening än förf., starkt motiverat. I sådant avseende skola här endast ett par anmärkningar göras. — I vissa av de ovannämnda fallen torde man redan med tillämpning av allmänna, hittills vedertagna kvittningsprinciper kunna komma fram till att kvittning måste vägras. Så vitt t. ex. angår de situationer, då gäldenären fungerar som »mellanstation» för beloppets överförande till vederbörande, är ju saken uppenbar, för den händelse gäldenären intager ställningen av syssloman eller negotiorum gestor och tillika i sådan egenskap kan anses pliktig att hålla de ifrågavarande penningmedlen avskilda från sina egna. Likaså torde med allmänna rättsgrundsatser överensstämma, att kvittning är utesluten icke blott om båda kontrahenterna uttryckligt eller konkludent överenskommit om kontant likvidering utan även om blott endera kontrahenten (borgenären) i sitt anbud ställt sådant villkor och motparten med vetskap om villkoret och med begagnande av anbudet i övrigt ingått det avtal, varigenom han blivit gäldenär, och inhöstat därmed förbundna fördelar; jämför de s. 86 f. refererade rättsfallen samt min »Allmän avtalsrätt» (1936) s. 89—119. — En aktietecknare är som bekant, enligt tvingande lagbud, icke berättigad att kvitta sin skuld på grund av aktieteckningen mot fordran hos bolaget (29 § tredje stycket svenska aktiebolagslagen). Motsvarande bestämmelse i norska lagen tolkas av förf. sålunda, att om bolaget redan gått med på kvittningskravet, uppgörelsen är bindande i förhållande till aktietecknaren (s. 81). Denna sats måste för den svenska rättens del bestämt bestridas. En annan sak är, att om bolaget icke blott gått med på kvittningskravet utanäven förfogat över den av tecknaren presterade egendom, vars värdekvittningskravet avser, så att densamma icke kan återställas, man i svensk rättspraxis ansett tecknaren icke kunna förpliktas att utan hänsyn till kvittningen erlägga det tecknade aktiebeloppet. — När i arbetet hävdas, att en huvudfordran, som grundar sig på rättsstridigt tillfogande av skada, icke får bort kvittas, åsyftas tydligen allenast skada i utomobligatoriska rättsförhållanden; i alla händelser anses en kontrahent, t. ex. en säljare, som åsidosatt sin förpliktelse att fullgöra viss prestation in natura och därför blivit skadeståndsskyldig, icke förhindrad att häremot kvitta ett penningkrav, som han på en eller annan grund har mot medkontrahenten (köparen). Motiveringen för

KVITTNING OCH CONDICTIO INDEBITI. 333denna uppfattning, vars hållbarhet för regelfallen icke skall ifrågasättas, är intressant: Om något »rettsbrud» kan man här egentligenicke tala. »Selgerens plikt efter salgsavtalen ligger i virkeligheten svært nær op til den alternativt bestemte ydelse. Han kan frigjøre sig ved å levere den avtalte salgsgjenstand. Ellers må han betale penger.» Ja, i viss mening kan det naturligen om varje fall av förpliktelse till naturalprestation, »sanktionerad» genom skadeståndsplikt, sägas, att redan enligt själva avtalets innehåll vederbörandes förpliktelse alternativt går ut på skadeståndsbetalning. På sätt och vis ligger skadeståndsförpliktelsen aldrig någonsin »utanför» avtalet; denna är från vissa synpunkter icke mindre primär än skyldigheten att prestera in natura. Men kan man vid bedömandet av detta spörsmål komma förbi det förhållandet, att rättsordningen dock i de flesta fall — jag bortser från en del handelsrättsliga spekulationsaffärer o. dyl. — ogillaren kontrahents underlåtenhet att fullgöra en åtagen naturalprestation, vad nu sedan detta »ogillande» ytterst skall anses innebära?
    Mera diskutabla än de resultat, vartill förf. sålunda i förevarande hänseende kommit, äro de allmänna principiella hänsyn, varpå han stöder sin sympatiska inställning till en reducering av kvittningsmöjligheterna (s. 66 f., 120 f., 16—28). Argumenteringen är denna. Kvittning är som sådan icke betalning; huvudborgenären får ju något annat än det han rätteligen skulle ha. Att det kan påtvingas honom kvittning är därför icke någon självklar sak, det kräves en motivering. Uppenbart är nu visserligen, att kvittningen bereder den kvittande parten stora fördelar, bl. a. en betydelsefull säkerhet för motfordringens uppfyllelse. Men för hans motpart, huvudborgenären, kan den vara mycket betänklig. Dels kan det ofta vara hårt — om han icke hörtill de välbärgade i samhället utan som den stora massan lever frånhand till mun — att han genom kvittningen går miste om kontanta medel (»kontanthänsynen»); »han kan trenge pengene til å kjöpemat». Kvittningen kommer på detta sätt att gå ut över den svagare parten i kontraktsförhållandet. Detta är en allvarlig sak, även om man har för ögonen att det är en förfallen fordran som den kvittningsyrkande parten, därest kvittning vägras, icke erhåller täckning för; för resten är ju en fordran ofta formellt förfallen utan att det därför är meningen, att den skall infrias på dagen. Dels kan det även eljest vara mycket olägligt för huvudborgenären, att han genom kvittningen— om denna icke avser en konnex motfordran — skall behöva tåla en generaluppgörelse beträffande hela sitt mellanvarande med gäldenären i stället för att få in ett klart och till avveckling moget tillgodohavande (hänsyn till intresset av »isolerad uppgörelse»). Dessa synpunkter göra sig i olika fall gällande med olika styrka, men åt desamma måste tillerkännas en synnerlig tyngd.
    Häremot må invändas följande. Obestridligt är, att kvittningen har en mycket stor betydelse såväl för den kvittningsyrkande parten, som därigenom erhåller många förmåner: större bekvämlighet, kostnadsbesparing, skydd mot förhalning med gäldsbetalningen, säkerhet mot

334 HJALMAR KARLGREN.medkontrahentens insolvens, som ock för samhället i det hela: kvittningen utgör en effektiv och billig form för fordringars indrivning; jfr USSING, Dansk Obligationsret, s. 287 f. Hur ställer det sig då för den kvittningsyrkandes motpart, för vilken förf. alltså särskilt ömmar? Ja, att i det enskilda fallet kvittningen för denne många gånger kan vara oläglig och skadlig (hindra honom att köpa matetc.), är ovedersägligt. Men detta kan uppenbarligen icke, när det gäller att uppställa en allmän rättsregel, spela någon större roll; förf. avvisar ock själv uttryckligen tanken på att kvittningsmöjligheten skulle vara beroende av en konkret intresseavvägning (s. 25). Men kan det då sägas, att de berörda olägenheterna eller bekymren för huvudborgenären uppkomma i flertalet fall? Knappast. Varför skulle man utgå ifrån att huvudborgenären genomsnittligt sett skulle varaden svagare parten i jämförelse med den som påfordrar kvittning?Tvärtom ligger det väl nära till hands att tänka sig, att för det övervägande antalet fall kvittningen ur olika synpunkter är ändamålsenlig även för huvudborgenären eller åtminstone icke tillskyndar honom mera avsevärda olägenheter.1 Men t.o.m. om det förhölle sig så, att kvittningen regelmässigt sett utgjorde en plåga för huvudborgenären, vore därmed ännu icke klarlagt, om icke de allmänna hänsyn, varom nyss talades, kunde motivera kvittningsbefogenhetens erkännande. De äro nog, dessa hänsyn, värda en mässa. Och det synes vara farligt att gentemot det enormt viktiga intresset för samhället i dess helhet av att skulder något så när regelmässigt betalas, och betalas på förfallodagen, föra fram billighetshänsyn av antydda art; borgenärsrättsskyddet är gudnås tillräckligt undergrävt ändå. — Det sagda hindrar nu för ingen del, att man dock för vissa särskilda grupper av fall, vissa bestämda typfall, där alldeles speciella skäl föreligga att omhulda huvudborgenären, resp. hålla den kvittningsyrkande parten stramt, kan anse det lämpligt att inskränka kvittningsmöjligheterna (såsom i det beryktade, från svenskt rättsliv hämtade fall, varpå förf. s. 23 f. alluderar och där det gällde bortkvittning av ett krav på ersättning för tillfogad kroppsskada med för ändamålet uppköpta fordringar hos gäldenären). Kanske är det också, när allt kommer omkring, ditåt förf. egentligen syftar. Men det blir då endast, relativt sett, fråga om undantagsfall, och den vittsyftande principiella argumenteringen, mot vilken här polemiserats, kommer knappast att stå i någon rimlig proportion till de specialregler den skall stödja. Icke heller har jag med det anförda velat försvara, att den kvittande parten tillerkännes ett så vidsträckt sakrättsligt rättsskydd som enligt gällande rätt är fallet. Att han t. ex. i huvudborgenärens konkurs skall gynnas på det sätt, som följer av huvudregeln i 121 §konkurslagen, förefaller, såsom i den danska litteraturen beträffande motsvarande legala reglering utvecklats, egendomligt — icke ur den

 

1 Detta är den riktiga kärnan i den s. k. »bekvämlighetsteorien», som man sålunda enligt min mening icke kan avfärda så enkelt som förf. gör (s. 17).Jfr ock USSING a. st.

KVITTNING OCH CONDICTIO INDEBITI. 335synpunkten att huvudborgenären själv blir för illa åtgången utan därför att hans övriga borgenärer komma till skada.
    I arbetet genomgås tillika (s. 28—61) de allmänna, sedan gammalt erkända betingelserna för kvittning. Särskilt utförligt behandlas kravet på ömsesidighet. På en detalj må här fästas uppmärksamheten.Om en försäljningskommissionär gör bruk av sin rätt att avkräva tredje man betalning för sålt gods, äger tredje mannen enligt 64 § första punkten kommissionslagen kvitta sin skuld mot fordran hos kommissionären utan hinder därav, att tredje mannen vid avtalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han ingick avtalet, handlade för annans räkning (se vidare andra stycket i samma paragraf). Detta kan, säger förf., icke inregistreras som något undantag från ömsesidighetsprincipen; det är ju kommissionären som »reiser kravet». Häri behöver naturligen dock icke ligga mera, än att kommissionären är legitimerad att handla å kommittentens vägnar; det behöver icke betyda, att han är ägare av köpeskillingsfordringen mot tredje man. Är åter kommittenten ägare, föreligger ett klart avsteg från ömsesidighetsregeln. Om man nu som sig bör med äganderättsbegreppet närmast förbinder tanken på rättsskydd mot annan persons borgenärer, kunna — bortsett från det betydelsefulla rättsskydd för den utestående fordringen som sådan, som omtalas i 61 § kommissionslagen (kompletterad av 60 § andra stycket) — ifrågakomma två fakta, som trots kommissionärens befogenhet att avkräva tredje man betalning kunde motivera påståendet att kommittenten är fordringsrättens ägare: att kommissionären hade skyldighet att hålla de inflytande köpeskillingsmedlen avskilda från sina egna, och att kommittenten hade rätt att genom ett sitt särskilda inskridande beröva kommissionären hans nämnda befogenhet att »reise kravet» (varmed ju en så att säga ännu effektivare avskildhet av medlen åvägabringas); se min »Privaträttens juridiska personer» etc., 1929, s. 274 f. noten. Den senare och in dubio väl även den förra faktorn återfinnes nu vid civil kommission, under det förhållandet snarast är motsatt vid handelskommission.1 Man måste under sådana omständigheter instämma med

 

1 Något mera allmänt rättsskydd för kommittenten ens vid handelskommissionärens befarade insolvens förefinnes ju enligt 57 § andra stycket kommissionslagen icke (jfr motiven, 1913, s. 181 nederst), och det lär vara tvivelaktigt, om lagbudet kan utbyggas i sådant hänseende. — Om man, såsom i texten antytts, vid avgörandet av frågan om vem som är ägare av en fordringsrätt har att taga hänsyn till dels rättsskyddet mot borgenärer för den utestående fordringsrätten som sådan dels rättsskyddet mot borgenärer för de vid fordringens indrivning inflytande medlen, föreligger tydligen icke något hinder för en »uppdelning av äganderätten» på det sättet, att en person i förra hänseendet åtnjuter rättsskydd mot en annan persons borgenärer och ur denna synpunkt är ägare, under det han i det senare hänseendet saknar dylikt rättsskydd, med påföljd att den andre ur sådan synpunkt har äganderätt. Så är just, om man ser på läget i stora drag, förhållandet vid handelskommission reglerat. HULTS uppfattning (se hans i texten anmärkta arbete s. 255 ff.), att äganderätten skulle vid handelskommission vara uppdelad mellan kommittenten och kommissionären efter den linjen, att kommissionären är fordringsägare i förhållande till tredje man-med

336 HJALMAR KARLGREN.HULT (Kommissionärsavtalet, 1936, s. 245 ff.) däruti, att det i allt fall vid civil kommission föreligger en motsägelse mellan å ena sidan det äganderättsskydd, som på nämnda sätt tillkommer kommittenten, och å andra sidan omförmälda kvittningsregel i 64 § kommissionslagen. Ty visserligen måste nog bestämmelsen läsas så, att den saknar tillämpning i de fall då kommittenten, tredje mannen-köparen veterligt, genom sitt inskridande blivit berättigad att själv i kommissionärens ställe utkräva betalning (se motiven s. 182 överst; jfr andra stycket i 64 §). Men det motsägande är enligt min mening, att kommittenten enligt den i lagbudet fastslagna kvittningsregeln genom kvittningen går miste om sakrättsligt skydd för ifrågavarande medel, medan som sagt en till kommissionären erlagd betalning kan vara för kommittenten oskadlig med hänsyn till att medlen sedermera hållas avskilda. Ur denna synvinkel synes mig, i motsats till vad Hult anser, lagens ståndpunkt lika betänklig, vare sig tredje mannens motfordran förefanns redan vid den tidpunkt avtalet mellan honom och kommissionären slöts eller den förvärvats senare. Beträffande spörsmålet, om och i vad mån ifrågavarande kvittningsregel, som bottnar i ett förbiseende å lagstiftarens sida av angivna skillnad mellan kvittning och betalning, må kunna i »tolkningsväg» bort elimineras, hänvisas tillHults anförda arbete; jfr även USSING a. a. s. 295 nederst.

CONDICTIO INDEBITI.

    Förf. börjar sin framställning av detta ämne med att begränsa detsamma genom utskiljande av vissa fall, där man har »något bättre att bygga på», en annan basis för ett återbetalningskrav än grundsatserna om condictio indebiti. Hit höra bl. a. de fall, då till stöd föråterbetalningskravet kan åberopas ett avtal eller ett förbehåll å betalarens sida (så ofta, ja enligt svensk rätt väl in dubio, vid lämnande av »handpenning»), eller då hela det rättsförhållande, som givit anledning till uppfyllelsehandlingen i fråga, är behäftat med ett fel; avtalet är exempelvis ogiltigt på grund av svikligt förledande. Av den senare begränsningen göres emellertid i arbetet icke konsekvent allvar; se s. 198 f. Särskilt undersökes i detta sammanhang, huruvida den omständigheten, att betalningsmottagaren är i ond tro, utgör en generell rättsgrund för skyldighet till återbetalning. Förf. svarar med rätta nej. Icke ens om betalningsmottagaren haft vetskap om betalarens oriktiga förutsättning, d.v.s. om att någon betalningsförpliktelse icke åvilat honom, är ett betalarens återkrav alltid berättigat; 33 § avtalslagen måste icke obetingat vara tillämplig. Och än mindre, utvecklas det, kan en allmän sats av sådant innehåll upp

 

kontrahenten, kommittenten åter i alla övriga relationer, synes mig däremot —även om den förvisso är logiskt tänkbar — icke stämma med gällande rättsregler. Ty med kommittentens rättsskydd mot handelskommissionärens borgenärer över huvud är det — till den del man, som Hult ju också gör, tillmäter betydelse åt frågan om skyddet för de vid fordringsrättens indrivning inflytande medlen —mycket illa bevänt.

KVITTNING OCH CONDICTIO INDEBITI. 337ställas, för de fall då blott ett oaktsamt förfarande legat betalningsmottagaren till last.1 Läran om »synbart viljefel» är alltså som sådan på området obrukbar. Detta torde — i motsats till vad förf. synes böjd att antaga — gälla även om den oaktsamme betalningsmottagaren »uppträtt aktivt» och krävt betalning; enbart på denna omständighet kan det icke gärna, här lika litet som eljest, komma an.
    Efter en intressant översikt över de olika tendenser, som i ämnet gjort sig gällande inom doktrin och rättspraxis under olika tidsperioder, och efter ett omnämnande av några hithörande lagbud m.m. övergår förf. till att, som han säger, söka »ställa spörsmålet riktigt». Han anser nämligen, att inom doktrinen både de som hävda en mycket långtgående återkravsrätt och de som representera den motsatta uppfattningen ofta vid själva problemställningen gjort sig skyldiga till en viss ensidighet eller brist på neutralitet. Tydligt är nu, så vitt jag kan förstå, att författarna av den förra typen (HAGERUP, LASSEN) som grund för återbetalningskravet åberopa, i och för sig fullt logiskt, det fundamentala misstag som betalaren begått och som, när man har klart för sig att betalningen i regel icke är en »disposition» i egentlig mening, enligt deras åsikt är ägnat att betaga betalningsakten dess värde som rättshandling eller rättsligt relevant handling. Vad som åter talar mot mera utsträckta kondiktionsmöjligheter är uppenbarligen de hänsyn — hänsyn till betalningsmottagaren och kanske även allmänna hänsyn — som må föranleda, att även en av misstag tillkommen rättshandling kan anses böra stå vid makt. Med denna utgångspunkt skulle det kunna ligga nära till hands att tänka sig, att betalarens misstag åtminstone icke borde få komma i betraktande gentemot en godtroende betalningsmottagare; om icke, såsom nyss nämndes, viljefelets synbarhet alltid auktoriserar återbetalningskrav, skulle dock omvänt dess osynbarhet principiellt skydda mot ett sådant. Förf. avvisar emellertid även denna sats, och därom är ingenting annat än gott att säga. Hans skäl härför (s. 167 f.) äro dock knappast övertygande. Å ena sidan åberopas det missvisande i att karakterisera betalningsakten, uppfyllelsehandlingen, som en rättshandling; den utgjorde fastmera i allmänhet en »realakt». Men ävenom detta vore riktigt — saken må lämnas därhän — kan icke utan vidare inses, varför misstag borde vid en realakt mera än vid en rättshandling tillerkännas betydelse jämväl gentemot en godtroende motpart. Å andra sidan hänvisas till uppfyllelsehandlingens säregna föremål: den skall bara ge mottagaren vad han alla redan har »etlovlig krav» på; »nogen forventning utover dette skal den ikke skape». Innebörden härav synes mig icke fullt förståelig. Är det icke alltid så, att om ett misstag på grund av motpartens goda tro lämnas utan beaktande, denne erhåller något som han strängt taget — d.v.s. bortsett från den goda tron — icke har ett krav på? Måhända avses emellertid allenast att betona, att betalningsakten i motsats till den

 

1 »Avtalelovens § 33 vil man iallfall ikke kunne bygge på i slike tilfelle» (s. 128).

22—407004. Svensk Juristtidning 1940.

338 HJALMAR KARLGREN.egentliga rättshandlingen i allmänhet icke kan uppfattas som en disposition å den betalandes sida, icke kan antagas åsyfta en förändring av rättsläget. Men varför skulle just denna omständighet, att betalningsakten icke har dispositionskaraktär, i sig själv utgöra någon motivering för att man skulle ställa sig betänksam mot att tillerkänna motparten ett eventuellt av praktiska skäl påkallat godtrosskydd? —I själva verket är det väl så, att samma skäl, som vid betalningshandlingen kunna anföras för att misstag under stundom må komma i betraktande jämväl mot en godtroende medkontrahent, göra sig gällande vid rättshandlingar över huvud, förutsatt att det, såsom vid condictio indebiti, är fråga om en villfarelse i bevekelsegrunderna (oriktiga förutsättningar), icke om ett misstag av den art som omförmäles i 32 § avtalslagen (förklaringsmisstag). Och grunden till att vid ett misstag i bevekelsegrunderna något generellt godtrosskydd för motparten icke, såsom vid förklaringsmisstag, torde kunna ifrågakomma är bl. a. den, att misstaget i förra fallet ofta (på ett sätt som saknar motsvarighet i det senare) beror på förhållanden som den godtroende motparten har större möjlighet att undersöka, överskåda och bedöma än den som begått misstaget — eller i allt fall lika stora möjligheter som denne.1 Man kan också, om man vill, uttrycka detta så, att även om motparten, vid condictio indebiti alltså betalningsmottagaren, enligt allmänt juridiskt språkbruk icke är i ond tro redan därför, att han genomsnittligt eller t. o. m. in casu haft större möjligheter att överblicka vederbörande förhållanden än den under inflytande av misstag handlande kontrahenten (betalaren) — mycket brukar nämligen icke inläggas i det visserligen tänjbara uttrycket:insett eller »bort» inse —, hans goda tro i detta fall icke är lika beaktansvärd som för det fall att den betalande själv haft de största möjligheterna i sagda hänseende; på denna tankegång synes ock förf. flerstädes vara inne (s. 195 f.; jfr s. 161 och 169 nederst). Och vad condictio indebiti beträffar gäller detta så mycket hellre, som misstaget till sin allmänna typ är av utpräglat relevant beskaffenhet; det rör sig ju om ett slags vederlagsförutsättning, som inom parentes sagt står avtalsvillkoret ganska nära.
    Men i och med detta är man framme vid från den allmänna förutsättningsläran — både i dess subjektiva och objektiva utformning —välkända synpunkter. Som en utgångspunkt måste nog även vid condictio indebiti tjäna, att den större eller mindre möjligheten för vederbörande part att undersöka, överskåda och bedöma på frågan om betalningens riktighet inverkande förhållanden bör tillerkännas en avgörande betydelse.2 Härvid är det visserligen ett spörsmål, som borde

 

1 Man torde följaktligen icke kunna underskriva uttalandet (s. 167), att »det er jo i almindelighet bare de synbare mangler som kan gjøres gjeldende over forden annen part, når han er i god tro».

2 Konsekvent synes också vara att komplettera denna grundsats med regeln, att även om en part haft mindre möjligheter än sin motpart att undersöka etc. förhållandena, risken kan böra läggas på honom. därest han dock genom något sitt särskilda uppträdande ingivit motparten föreställningen, att han varit den

KVITTNING OCH CONDICTIO INDEBITI. 339närmare penetreras, om och i vad mån det bör ankomma på den genomsnittliga större eller mindre möjligheten i berörda hänseende eller på den större eller mindre möjligheten in casu. I linje med ett beaktande av sistnämnda faktor ligger naturligen även hänsynstagande till vederbörandes culpa, men då icke endast ur synpunkten av betalarens eller betalningsmottagarens culpa i och för sig utan även ur synpunkten av vem som ådagalagt den största culpan. Allt detta emellertid som sagt allenast som utgångspunkt. Ty vid condictio indebiti kommer på ett helt annat sätt än eljest det säregna momentet att spela in, att prestation ägt rum, tradition försiggått; det rör sig om huruvida även en rättshandling, som blivit uppfylld eller rättare själv går ut på uppfyllelse, skall till följd av vederbörandes motiv villfarelsedrabbas av ogiltighet. Det är nu förf:s älsklingstanke, att uppfyllelsen som sådan (»opgjorsmomentet») är ett förhållande, som — på rent objektiva grunder — måste tillerkännas »afgjørende vekt» när det är fråga om möjligheten att göra ogiltighetsinvändningar gällande (s. 168ff., 196 ff.) Motiveringen har härvid, om jag förstått framställningen rätt, en allmängiltig inriktning; de principiella hänsyn som åberopas pretendera icke blott på att ha tillämpning vid condictio indebiti. Betalningen och över huvud uppfyllelsen »betegner en krise»; vid dess företagande måste den presterande fatta ståndpunkt, och han bör icke sedermera, om förbehåll härom underlåtits, kunna hålla spörsmålet om sin prestationsskyldighet svävande. När — säges det —t.o.m. passivitet i stor utsträckning medför rättsförluster, såsomt. ex. vid försummad reklamation, bör så mycket hellre en uppfyllelsehandling vara ägnad att medföra samma verkan. Det är, skulle man kunna säga, den i tysk rätt på senare tid så moderna läran om »Rechtsverwirkung», som i förf. fått en talangfull talesman.
    I den mån nu argumenteringen som nämnt gör anspråk på att ha en mera generell bärkraft, bör man enligt min mening, och alldeles särskilt de lege lata, ställa sig ganska reserverad till densamma. Som huvudregel bör helt visst upprätthållas, att ogiltigheten av ett avtal eller en rättshandling icke faller bort enbart genom att uppfyllelse enligt det ogiltiga rättsärendet kommit till stånd. Det kan t. ex. förden svenska rättens del icke vara tal om att, såsom förf. synes förorda (s. 198), ett formfel i allmänhet mister sin betydelse om prestation skett. Lagbud sådana som 2 kap. 1 § andra stycket nyttjanderättslagen (jfr även 13 § aktiebolagslagen) äro av särskilda skäl förestavade undantagsbestämmelser. Av undantagskaraktär är även det av förf. flera gånger åberopade slutstadgandet i 36 § avtalslagen, liksom över huvud de regler om »naturalobligationer» som förekomma. Klart är också, att den omdiskuterade förverkandeprincipen, om den

 

på området (med hänsyn till undersökningsmöjligheter m. m.) bättre orienterade, ja kanske t. o. m. fått honom att tro, att han faktiskt företagit en undersökning. Jfr USSINGS analys av LASSENS hithörande tes i Forudsætninger, 1917, s. 189 ff; se ock ARNHOLM S. 195 f. — Tilläggas må. att avgörandet principiellt icke erbjuder några svårigheter, om betalningsmottagaren undantagsvis haft fog för att tolka betalningsakten som en disposition; härom s. 191—195 i ARNHOLMS arbete.

340 HJALMAR KARLGREN.mera allmänt genomfördes, skulle på ett betänkligt sätt undergräva vederbörande ogiltighetsregler. Hur lätt kan icke en uppfyllelse av ett ogiltigt rättsärende komma till stånd! — Däremot synes man böra ge förf. rätt däruti, att just vid condictio indebiti (i vedertagen inskränkt bemärkelse) uppfyllelsen, traditionen, är en mycket tungt vägande omständighet. Såsom inom litteraturen utvecklats främst av USSING, föreligga här alldeles särskilda skäl att tumma på de allmänna förutsättnings- och ogiltighetsprinciperna, till skydd för betalningsmottagaren och för övrigt även för tredje man. Beaktas måste därvid visserligen — det blir ett slags bisynpunkt — under vilka omständigheter betalningsakten försiggått: om den framdrivits genom motpartens aktiva uppträdande (jämför ovan), om den »har funnet sted efter moden overveielse eller om det hele er gått i en fart» o. s. v.(s. 188). Den stora svårigheten vid condictio indebiti är emellertid att närmare bestämma, i vilken utsträckning uppfyllelse- eller traditionsmomentet bör på detta sätt anses äga självständig betydelse, så att betalningshandlingen just av denna orsak tillerkännes giltighet. Frågan förtjänar en mera omfattande undersökning än som hittills ägnats densamma i nordisk doktrin. Förf:s anmärkningar i detta avseende (huvudsakligen s. 197—201) äro tyvärr tämligen summariska. Konklusionen, att »tilbakesøkningskravet regelmessig står særlig svakt i de tilfelle hvor feilen beror på tvil om innholdet av den plikt som ligger til grunn for betalingen», måste väl emellertid vinna allmänt gillande. Särskilt kan här tänkas på fall av oriktig kontraktstolkning eller rättsvillfarelse å betalarens sida. — Och i ett annat avseende synes i alla händelser »opgjorsmomentet» böra spela en mycket viktig roll. Betalarens underlåtenhet att inom skälig tid efter det han presterat göra gällande sitt anspråk på återbetalning måste rimligen —åtminstone om motparten är godtroende — predisponera för anspråkets förverkande. Prestationen plus passivitet torde i regel fälla utslaget till betalningsmottagarens förmån. Att betalningen på grund av misstaget är ogiltig, det må så vara, men ogiltigheten bör vara av angriplighetens natur i den mening, att reaktion fordras inom skälig tid vid äventyr att det förelupna viljefelet läkes. Att den svenska rätten på området saknar en preskriptionsregel, kan icke vara ett argument häremot. Större påbyggnader på vår för övrigt ganska outvecklade ogiltighetslära torde kunna göras utan lagstiftarens mellankomst. I detta sammanhang må ock framhållas det ändamålsenliga i att under vissa betingelser försvaga ogiltighetens verkan genom att återbetalningskravet till sitt omfång begränsas till att avse blottden obehöriga vinsten; man får då, såsom förf. erinrar (s. 235), en motsvarighet till den icke ovanliga företeelsen, att en kontrahent visserligen får finna sig i att ett avtal går åter som ogiltigt men i stället, om han är godtroende, soulageras med ersättning för det negativa kontraktsintresset.
    Några speciella punkter må till sist omnämnas.
    Om man i enlighet med det anförda utgår ifrån, att betalaren efter fullgörandet av sin prestation i stor utsträckning går miste om möjlig-

KVITTNING OCH CONDICTIO INDEBITI. 341heten att åberopa sin villfarelse och framställa kondiktionskrav, uppstår spörsmålet, om denna påföljd kan av betalaren förebyggas genom ett förbehåll vid prestationen därom, att han skall äga få beloppet tillbaka såvitt det sedermera skulle visa sig, att någon rättslig betalningsförpliktelse icke åvilat honom (s. 201 ff., jämför s. 130). Förf. finner, som rimligt är, att ett dylikt förbehåll i princip har nämnda effekt, men uttalar tillika, att motparten i allmänhet ej behöver finna sig i sådant förbehåll utan kan avvisa detsamma — med verkan att betalaren kommer i mora — »selv om forbeholdet ikke inneholder mere enn den objektive rettsorden allikevel vilde gi en». Mot en så sträng regel måste man för den svenska rättens del protestera.
    På ett mycket intresseväckande sätt uppvisas (s. 180 ff.), hurusom man icke får pressa alltför hårt den betingelse för condictio indebitisom består däri, att vederbörande vid betalningen varit fången i en villfarelse. Dels behöver icke återkrav hindras därav, att betalaren själv varit övertygad om att han icke haft någon förpliktelse att betala, när orsaken till hans betalningsåtgärd varit den att han räknat med att en process skulle gå honom emot. Alltså: tillvaron av en skuld måste bedömas icke blott materiellt utan även processuellt! Dels är det heller intet hinder för kondiktion, att man betalat med vetskap om frånvaron av förpliktelse därtill, så vitt man varit tvungen att göra det »i första omgången»: »den som skal kjøpe en jernbanebillett vil ikke ha store chanser for å gjennemføre sit synspunkt uten athans tog går i mellemtiden». Ja, detta är nog icke det enda område,där våra civilrättsliga regler dåligt passa för dylika »massavtal»!
    I en klass för sig stå sådana kondiktionskrav, som avses i de s. 157 f. (jämför s. 131) anmärkta rättsfallen. Här torde särskilda associationsrättsliga synpunkter göra sig gällande. Vid t. ex. ett aktiebolag måste väl en aktieägare, som mottagit utdelning eller andel i likvidationsutbytet och som kan stödja sig på ett lagakraftvunne tbolagsstämmobeslut, resp. lagakraftvunnen redovisningsräkning av likvidatorerna med däri inkluderad fördelning av bolagstillgångarna, vara skyddad mot återbäringskrav, grundade på att viss eller vissa övriga aktieägare som följd av utbetalningen i fråga icke fått så mycket som dem rätteligen tillkommit eller, vad utdelning beträffar,1 på att vissa bolagsborgenärer icke erhållit täckning för sina fordringar; i senare avseendet förutsättes naturligen, att bolagsstämmobeslutet med hänsyn till de förhållanden som vid dess fattande kunde överskådas icke stått i strid mot de aktiebolagsrättsliga borgenärsskyddsreglerna (jämför 54 § aktiebolagslagen).
    Om någon som läser professor Arnholms bok eller denna anmälan skulle tycka, att institutet condictio indebiti bereder juristen oskäliga svårigheter, må han med förf. trösta sig med att man dock »i det hele har større bekymringer fordi folk ikke betaler hvad de skylder, ennfordi folk betaler hvad de ikke skylder».

 

1 Beträffande skifte av likvidationsbehållningen se däremot 112 § andra stycket andra punkten aktiebolagslagen.