Frankrikes rättegångsväsen under kriget. Uppenbarligen måste ett lands deltagande i världskriget få återverkningar på alla samhällslivets områden, alltså även rättslivet. För Frankrikes del gäller, att man redan vid krigsutbrottet i ej ringa utsträckning avslutat förberedelserna för rättsväsendets och då speciellt rättegångsväsendets anpassning efter krigsförhållandena. På grundval av erfarenheterna från förra kriget och då gällande bestämmelser hade man nämligen på förhand färdigställt (delvis också i förseglade kuvert till myndigheter och domstolar utsänt) en rad författningar, vilka vid krigsutbrottet omedelbart dekretvägen sattes i kraft. Under de första krigsmånaderna ha sedan ytterligare ett antal sådana författningar utfärdats. Utan anspråk på fullständighet eller systematik skola här några antydningar göras om innehållet i denna krigslagstiftning, huvudsakligen dock endast dess processrättsliga del.
Vad först angår domstolsorganisationen förutsätta 1923 års armélag och dess tillämpningsdekret bl. a., att domare och åklagare, tillhörande relativt högre åldersklasser, i första hand skola, ehuru mobiliserade, kvarstå i sina vanliga ämbetsfunktioner (l'affectation spéciale). Sålänge jurisdiktionen genom denna anordning får behålla sina högre funktionärer, är givetvis risken att rättsskipningen på grund av krig desorganiseras ej så stor. Då emellertid vissa mindre underdomstolar ofta ha unga ledamöter, vilkas arbetskraft icke medelst »affectation spéciale» bevaras åt rättsskipningen, har det ansetts erforderligt att genom en särskild dekretlag träffa anstalter för sådana förenklingar inom hela rättsväsendet att alla domstolar, trots möjligen ojämnt drabbande inkallelser till militärtjänst, bliva i stånd att tillfredsställande fullfölja sitt arbete. I sådant syfte foreskrives bl. a. att regeringen i krigstid genom dekret kan inskränka antalet domstolsavdelningar såväl i första som andra instans. Detta bemyndigandehar redan begagnats och antalet avdelningar på många håll nedskurits tillblott en mindre del av vad som tidigare varit. Både över- och underrättsdomare kunna vidare förordnas att tjänstgöra vid annan domstol än den de eljest tillhöra. Bagatelldomare (justices de paix) inom ett distrikt kunna förordnas att bestrida — jämte sin egen rättsskipning — även rättsskipningen i andra distrikt. Avgångna eller pensionerade domare kunna förordnas attunder kriget uppehålla domarämbeten, även om de överskridit den vanligen gällande åldersgränsen. Denna möjlighet har redan i stor utsträckning tagits i anspråk. Då de militära operationerna så kräva, kan regeringen genom dekret vidtaga ändringar beträffande domstolarnas sammanträdesorter och jurisdiktionsområden.
De verkställda inskränkningarna i domstolsorganisationen ha naturligen ej kunnat undgå att framkalla olägenheter. Särskilt ha tvistemålen genom personalminskningen kommit att hopas och fördröjas i avsevärd mån. Hos
advokaterna har därför en strävan gjort sig märkbar att mer än tidigare undvika processer och i stället underhand göra upp.
En andra grupp av hithörande bestämmelser utgöra de författningar vilka helt eller huvudsakligen avse förlängning av processrättsliga och vissa därmed jämförliga civilrättsliga frister. Tillkomsten av dylika bestämmelser motiveras givetvis av de störningar, som både de omedelbara förberedelserna för ett lands inträde i krig och sedan själva kriget måste vålla. Alldeles bortsett från hänsynstagandet till de inkallade ha dessa störningar — uppkomna inom post-, telefon- och transportväsen, genom evakueringar av invånare och förflyttningar av myndigheter, genom rekvisitioner av lokaliteter och förnödenheter m. m. — ansetts motivera generella lättnader inom rättegångsväsendet och administrationen för sådana fall där olika processhandlingar och andra åtgärder vid äventyr av rättsförlust skolat utföras under tiden omkring krigsutbrottet. För rättegångsväsendets vidkommande innefattas de viktigaste av dessa regler i en dekretlag den 1 september 1939 »relatif aux délais de procédure». Enligt denna utsträckas alla frister, som eljest skulle ha utlöpt under tiden 21 augusti—30 september 1939, till den 31 oktober (art. 1). Utöver denna lättnad har lagstiftaren öppnat möjlighet för domstolarna att då någon på grund av omständigheter, sammanhängande med »offentliga åtgärder för försvarsväsendets behov», blivit urståndsatt att iakttaga uppställda tidsfrister, på särskild begäran återställa redan försutten tid, som utlöpt föreden 30 november 1939. Senare har bl. a. föreskrivits, att en begäran om återställande av försutten tid kan bifallas blott under den förutsättning att den åtgärd som någon underlåtit att företaga blir utförd före den 15 januari 1940. Vidare hava bestämmelser meddelats, enligt vilka bl. a. den i artikel 1 i huvudförfattningen stadgade förlängningen av processuella frister (till den 31 oktober) vad angår la cour de cassation, le Conseil d'Etat och le Tribunaldes Conflits utsträckes till den 31 december 1939. — De bestämmelser som innefattas i första artikeln av dekretlagen den 1 september 1939 ha sedermera utsträckts till att avse 1) inskrivningsåtgärder på fastighetsväsendets område, 2) de enligt fransk rätt så betydelsefulla inskrivnings- och publikationsåtgärderna vid överlåtelse och för pantning av affärsföretag (»fonds decommerce»), 3) inskrivningar i handels- och yrkesregister samt 4) offentliga tillkännagivanden och vissa andra åtgärder beträffande bolag (dock ej sådana, som föreskrivas i skattelagstiftningen).
Genom en annan dekretlag av den 1 september 1939 hava innehavare av växlar och vissa jämförliga dokument, utställda före den 2 september 1939 och förfallande mellan sistnämnda datum och den 2 december samma år, medgivits femton dagars anstånd med åtgärder för dokumentets uppvisande till betalning samt med protest- och andra åtgärder för bevarande av regressrätt.
En dekretlag av den 26 november 1939 innefattar bestämmelser om utsträckning av de tidsfrister, vilka enligt olika lagar och konventioner skola iakttagas för åtgärder till förvärvande eller bevarande av patenträtt, varumärkesrätt m. m.
Slutligen må nämnas, att till förmån för militärer och evakuerade utfärdats en rad författningar, innefattande dels ännu liberalare
föreskrifter om utsträckning av processuella m. fl. frister än de som nyss berörts, dels också mycket vittgående bestämmelser av moratoriemässig syftning.
K. H.