Per Otto Varenius avled d. 27 jan. 1940. Han var född 1857 i Sthm. Efter avlagd mogenhetsexamen studerade han i Uppsala där han såsom lärjunge åt Oscar Alin ägnade sig åt historia och statskunskap. Han blev fil. kand. 1885, fil. lic. 1891 och fil. dr 1892 samt fästes 1893 vid universitetet såsom docent i statskunskap. 1905 erhöll han professors namn, heder och värdighet. Vid grundandet av den stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Sthm 1907 erhöll Varenius professuren i statsrätt med statskunskap jämte förvaltningsrätt och folkrätt, vilket ämbete han innehade till 1925. Han blev juris hedersdoktor i Lund 1918 och LHVS 1902. Bland hans skrifter märkas det stora arbetet »Räfsten med Karl XI:s förmyndarstyrelse» (1901—1903), »Beskattning och statsreglering i England» (1906), »Svensk tryckfrihet» (1931), »Kieltraktaten» (s. å.) samt det av honom vid 81 års ålder utgivna, 400 sidor starka arbetet »Carl Johan och Danmark 1814» (1938).
    För Varenius' vetenskapliga gärning voro de intryck bestämmande han såsom ung akademiker mottog av Oscar Alin och dennes krets. Unionens problem sysselsatte honom livet igenom. Och i enlighet med den Alinska skolans metod nalkades han dessa från juridiska och historiska utgångspunkter. En sådan syntes av juridiskt och historiskt betraktelsesätt präglade i stort sett hela hans forskning. Såsom prof. Herlitz framhållit i en nekrolog i Svenska Dagbladet, byggde Varenius sitt rättsvetenskapliga arbete på historiska studier, medan han i sitt historiska författarskap tog fasta på det rättsligt betydelsefulla. Vid hans grav hyllade presidenten Ekeberg hans vetenskapliga gärning såsom byggd på fast historisk grund, utmärkt av juridiskt skarpsinne och buren av den verkliga vetenskapsmannens sanningspatos.
    Varenius var, såsom vid hans grav yttrades, en akademiker i ordets bästa mening. Som akademiker ville han ock själv gälla. »Jag är», sade han ännu för några år sedan vid en festlighet å Stockholms högskola, »en gammal student». Däri låg nog också en hänsyftning på den ungdomliga fysiska vitalitet som utmärkte honom ännu i sena år. Åt tennis och segling ägnade han sig med iver långt in i ålderdomen.

I. S.

    Albert Ehrensvärd †. F. d. Envoyén Greve Albert Ehrensvärd avled i Lund den 6 mars 1940.
    Albert Ehrensvärd föddes i Göteborg den 9 maj 1867. Hans föräldrar voro dåvarande landshövdingen i Göteborg, sedermera utrikesministern Greve Albert Ehrensvärd, och dennes maka Ingeborg Hedvig Vogt.
    Student vid unga år, begav han sig till universitetet i Lund för att fortsätta sina studier; han kände sig som skåning genom samhörigheten med Tosterup, det gamla fädernegodset med anor från medeltiden, en gång tillhörigt den danska Braheätten och därigenom bland annat förknippat med minnet av Tyko Brahe, som där tillbragt några år av sin barndom.
    Albert Ehrensvärds studieintressen gingo till en början åt humanistiskt håll, närmast åt historia, litteratur och konst. Han tog en humanistisk filosofie kandidatexamen vid 20-årsåldern. Andra drivkrafter förde honom

sedan till juridiska studier, och han avlade år 1891 juris utriusque kandidatexamen. Sedan han suttit ting, återvände han än en gång till universitetet och blev år 1895 juris doktor på en avhandling »Om verkan av utländsk straffdom i straffrättsligt hänseende». Han inträdde nu i Svea hovrätt, blev assessor där år 1903, tjänstgjorde någon tid som revisionssekreterare och blev år 1905 expeditionschef i Civildepartementet. Redan följande år lät han locka sig att övergå till posten som kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet och kom därmed in på den diplomatiska banan, där han kvarstannade, till dess han uppnått pensionsåldern.
    Han beklädde i tur och ordning posterna som svensk minister i Bryssel och Haag och i Washington, var utrikesminister i Staaffs andra ministäråren 1911—1914, blev sedermera minister i Bern och slutligen i Paris 1918—1934.
    I Paris fick Albert Ehrensvärd tillfälle att vid sidan av sin älmbetsmannagärning odla de intressen, som varit hans första ungdoms och som han alltid uppehållit. Han blev en grundlig kännare av fransk konst och litteratur och han har genom sina verk »Ur fransk diktning», »Fransk medeltid och renässans» och »Från det 17:e och 18:e århundradets Frankrike» riktat den svenska litteraturen med en serie essayer över franska författare samt översättningar från franska diktare i äldre och nyare tid. Hans varma kärlek för och intima kännedom om fransk kultur medförde helt naturligt, att han i Paris förvärvade talrika vänner och att hans ställning i Paris intellektuella värld föranlett jämförelser med Tessins och Creutz'.
    Men Albert Ehrensvärd var ej blott en reproduktör av andras dikter. Han har ända från ungdomen hela sitt liv igenom givit sitt tanke- och känsloliv uttryck i diktens form. Ett urval av sina dikter lät han för en del år sedan trycka i en upplaga, som ej utlämnats till allmänheten utan endast var avsedd för en intimare krets av vänner. Man kan ej misstaga sig om, att dessa dikter äro en verklig skaldenaturs alster. Albert Ehrensvärd var ju sonsonson till Carl August Ehrensvärd och släktskapen dem emellan i lynne och begåvning kan lätt skönjas.
    Sedan Albert Ehrensvärd vid uppnådd pensionsålder lämnat ministerposten i Paris, slog han sig ned i Lund, den stad där han tillbragt sina glada studentår. Med Lunds akademiska kretsar och med andra kulturella intressen i sin hemprovins knöt han nära förbindelser. Han blev därjämte snart medarbetare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och lian har där publiceraten rad artiklar i olika historiska, politiska och allmänt kulturella ämnen. Ända tills helt nyligen har han i detta organ skrivit artiklar, behandlande Finland och dess ärorika kamp samt fyllda av en brinnande iver för tanken, att Sverige efter yttersta förmåga skulle bistå sitt broderland.
    Förliden höst samlade han ett urval av dittills publicerade artiklar i bokform, under titeln »Statsmän, diplomater och författare», ett verk, om vilket en anmälare yttrat, att »man bak de essayer, som det här gäller, överallt spårar en högt bildad, lika kunnig som vidsynt personlighet». Dessa ord kunna anses innefatta en träffande karakteristik av den avlidne.
    Albert Ehrensvärds bortgång har framkallat känslor av sorg och saknad hos miånga vänner, både i in- och utlandet.

Joh. Hellner.