ELIEL LÖFGREN †.
Efter någon tids vacklande hälsa har Eliel Löfgren lämnat oss. Han sjuknade, Idus Martice, på sin 69:e födelsedag, i en akut sjukdom som genom tillstötande infektion nedsatte hans redan förut svaga hjärtkraft och ändade hans liv på aftonen den8 april 1940, strax innan de första nyheterna nådde oss om att krigets katastrof höll på att bryta in över Skandinavien.
För denna tidskrifts läsekrets är det onödigt att presentera Eliel Löfgren som jurist. Alla känner vilket skarpsinnigt, lysande och skapande juridiskt intellekt han var. Alla har reda på hans verksamhet i tal, skrift och lagstiftning för sunt förnuft, saklighet och billighet inom rättskipningen. Alla vet att han var en av landets stora advokater med en verksamhet som sträcktesig långt utanför det egna landets gränser. Hans förmåga av juridisk intuition, överblick och syntes gjorde också att han, ehuru medborgare i ett litet och i den internationella politiken tämligen betydelselöst land, i ovanlig utsträckning togs i anspråk för internationella rättsangelägenheter. Under många år var han svensk delegat vid Nationernas förbund. Hans eminenta juridiska kapacitet och hans stora förmåga av opartiskhet och koncilians, varigenom han hade utmärkta förutsättningar för skiljedomarens värv, anlitades också för internationella uppdrag. Sålunda var han bl. a. medlem i Oderkommissionen och ordförande i den internationella, av England tillsatta, kommission som skulle försöka lösa den intrikata och med allt slags emotionella, religiösa och politiska sprängämnen laddade tvistefrågan om judarnas klagomur i Jerusalem.
Den uppskattning Eliel Löfgren rönt såsom jurist och politiker inom sitt eget land har framträtt även däri att han två gånger innehaft statsrådsämbete, först såsom justitieminister i den Edénska ministären och därefter såsom utrikesminister i en Ekmansk ministär. Han har vidare knutit sitt namn till viktiga lagstiftningsreformer och deltagit i utarbetande av lagförslag på olika områden.
Under sin internationella verksamhet lärde Eliel Löfgren personligen känna en stor del av de män som under det sista kvartseklet spelat första-rangsroller i världens politiska liv, såsom Balfour, Briand, Benesj, Litvinov m. fl., vilka han iakttagit och studerat på sitt karakteristiska, stillsamma och till synes föga observerande sätt. Utan att vara någon medvetet analyserande psykolog skildrade han människor han mött träffsäkert, humoristikt och nästan alltid välvilligt. Detta litet opersonliga, runda och mjuka sätt att uppfatta medmänniskor gjorde att Eliel—såsom han gemenligen kallades av de flesta som kände honom och för vilka detta hans förnamn inte bara var en identifierande beteckning utan också hade ett stänk av smeknamn —mycket sällan utmanade människors aggressiva tendenser och därför var nästan helt fri från personliga fiender.
Alla människor är unika, dock inte alla på ett sätt som skänker glädje åt deras medmänniskor. Eliel var unik genom en konstellation av begåvnings- och karaktärsdrag som gjorde honom till en ständig glädjekälla för dem som hade förmånen att personligen känna honom. I detta land dit humorn sällan förirrar sig gjorde han fläck genom sin varma och milda, vänliga och humoristiska uppfattning om människor. Han hade en levande insikt om skröpligheten såsom en fundamental mänsklig egenskap och hade lätt att förstå och förlåta den inte bara hos sig själv utan också hos andra. Vad som framför allt gjorde honom ensam i sitt slag var den säkerligen mycket ovanliga kombinationen mellan eminent juridisk talang och poetisk begåvning. Eliel var nämligen poet. Fantasin var ett dominerande drag i hans utrustning. Utan att vara naturiakttagare hade han en stark lyrisk känsla för naturens mystiska liv. Hans poetiska fantasi hade dock framför allt det episkt-dramatiska och muntert skimrande drag som man finner hos en österländsk sagoberättare. Nästan allt vad han förtalte om sina egna upplevelser fick ett tycke av andersenskt äventyr. Den oansenliga och som jag förmodar rätt prosaiska staden Sala där han satt tingförvandlades till en lustig sagostad där allting kunde hända. När Jack Londons första djurbok »Skriet från vildmarken», nyss kommit ut på svenska beskrev Eliel hundens utveckling till varg bättre än författaren. I Conrads skildringar från de malajiska öarna var Eliel helt fångad av de hemlighetsfulla, tropiska landskapen och de komplicerade psykologiska människobeskrivning
arna. Hans skildring av de arabiska och judiska advokaternas uppträdande inför den domstol i Jerusalem där han var ordförande och av den roll Muhammeds sto spelade i argumenteringen om klagomurens rätta ägare blev till en »Tusen och en natt» saga. Denna hos oss svenskar ovanliga läggning hos Eliels fantasi livgjorde samvaron med honom, när han var i den stämning att sagoberättarådran började flöda, till en oförglömlig upplevelse.
Eliels konstnärliga intressen sträckte sig även in på de bildande konsternas område, där han blev en fin kännare och samlare, särskilt av kopparstick.
En framstående italiensk dam sammanfattade en gång när vitalade om Ferri sitt omdöme om honom i orden: »Il est unheureux.» När man blickar tillbaka på Eliels liv med hela dess rika innehåll har man det intrycket att även han hörde tillsamma lilla och benådade skara: de lyckligas.
Hos dem som känt Eliel Löfgren personligen efterlämnar han minnet av en människa hos vilken »grundämnena var så blandade» att de åstadkommit ett ljust, luftigt, nära nog arieliskthelt som på hans omgivning hade ett mildrande och förfinande inflytande. För detta, för hans betydelsefulla, i ordets egentliga mening frisinnade och humana kulturgärning och för all den glädje han spritt omkring sig kommer hans vänner att bevara honom i varmt och tacksamt minne.
Olof Kinberg.