OM FÖRSÄKRING AV TREDJE MANSINTRESSE.
AV
DOCENTEN FOLKE SCHMIDT.
Med uttrycket försäkring av tredje mans intresse avser försäkringsavtalslagen (FAL) att framhålla, att en försäkring skyddar en annan person än den som tagit försäkringen. Som bekant bygger FAL genomgående sin terminologi på förutsättningen, att en försäkring stundom kan gälla till förmån för tredje man. Den som slutit avtalet med försäkringsgivaren kallas försäkringstagare. Den vars intresse är försäkrat mot inträffande skada benämnes försäkringshavare. Termen »försäkringshavare» kan således syfta såväl på försäkringstagaren som på en tredje man. De norska och danska lagarna använda det mera expressiva uttrycket »den sikrede». Tredje man njuter vid en försäkring av hans intresse fördel av försäkringen, oaktat försäkringstagaren slutit försäkringsavtalet i eget namn. Det saknar betydelse, att ett rättsförhållande består mellan försäkringstagaren och tredje man. Gäller en försäkring till förmån för tredje man, har denne enligt 57 § FAL, sedan försäkringsfallet inträffat, en självständig rätt till ersättningsbeloppet. Frågan i vilka fallen tredje man kan göra anspråk på försäkringsskydd regleras av 54 § FAL. Detta grundläggande stadgande förklarar, att en sakförsäkring under vissa betingelser icke nödvändigt gäller till förmån för försäkringstagaren. Försäkringen skall enligt 54 §:ns ord »anses gälla till förmån för envar» som står i viss relation till det försäkrade godset.
Reglerna om försäkring av tredje mans intresse avse enligt 54 § FAL endast försäkring å gods. Även vid andra försäkringsformer än sakförsäkringen kan tredje mans intresse tänkas skyddat. Vid livförsäkring har sålunda tredje man ett vidsträckt
skydd under förutsättning att han är insatt som förmånstagare. Vid ansvarighetsförsäkring skyddas tredje man genom regeln, att den ansvarsförsäkrade icke har rätt att få ut ersättningsbelopp i vidare mån än han gottgjort den skadelidande. Betalar försäkringsgivaren beloppet till den försäkrade, trots att denne ej fullgjort sin skyldighet mot tredje man, och kan tredje man icke få ut det skadestånd, som tillkommer honom, äger tredje man att vända sig mot försäkringsgivaren. Vid den obligatoriska bilförsäkringen är försäkringsgivaren direkt ansvarig i förhållande till tredje man. Situationen vid sakförsäkring är icke helt jämförbar med förhållandena inom andra områden. Beträffande den obligatoriska bilförsäkringen har emellertid en likartad synpunkt varit bestämmande som vid sakförsäkring av tredje mans intresse. Den skadelidande har en självständig rätt till ersättning. Ersättningsbeloppet går den kortaste vägen. Det betalas icke först till försäkringstagaren för att sedan lämnas vidare. Ersättningenges direkt till den som lidit skadan.
54 § 1 stycket 1 punkten FAL har följande lydelse:
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse avatt dess värde icke minskas eller går förlorat.
Det är två skilda spörsmål detta stadgande vill reglera, nämligen: I. frågan, vilka sakförsäkringar skola anses som tredjemansförsäkringar och II. frågan, vilka intressenter kunna såsom tredjemän göra gällande rätt till ersättningsbeloppet. Den första frågan besvarar 54 § med påpekandet, att försäkringen skall ha tagits »utan angivande av det intresse försäkringen avser». Den andra frågan besvaras genom förklaringen, att försäkringen anses gälla till förmån för »envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta», har en viss relation till godset. Varken svaret på den första eller på den andra frågan kan anses klart och uttömmande. Jag skall i det följande söka att såvitt möjligt behandla dessa två frågor var för sig. Vid redogörelsen för den första frågan nödgas jag likväl draga in material, som har betydelse även för bedömandet av den senare frågan.
I.
36 § FAL har en i det närmaste likalydande ingress som 54 §. 36 § FAL lyder:
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse, som är föremål för försäkringen, skall denna antagas avse sådant intresse, som är beroende av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat, men däremot icke annat intresse, som är förknippat med godset, såsom att hinder icke möter för dess användning under viss tid eller på beräknat sätt.
Med dessa ord vill 36 § ge uttryck för principen, att försäkringsgivaren in dubio icke skall vara skyldig att ersätta annat än godsets allmänna förmögenhetsvärde. Att godset i det särskilda fallet har ett större värde för försäkringshavaren, skall således icke beaktas. Försäkringsvärdet utgör enligt 37 § anskaffningskostnad med avdrag för värdeminskning. Då fråga är om yrkesidkares varulager tillämpas en särskild regel. Ersättningen skall då beräknas efter partihandelspriset. Även värdet av handelsvaror under sjötransport beräknas på särskilt sätt. Enligt nu angivna regler får försäkringshavaren icke ersättning för förlust, i den mån förlusten överstiger ett belopp, vilket motsvarar godsets allmänna förmögenhetsvärde. En fabriksägare får icke ersatt förlust på grund av avbrott i sin rörelse, föranledd av att ett parti råvaror brinner upp. Icke heller får en handelsman, som förlorar inköpta varor, ersatt förlust, som uppstår till följd av att han måst frånträda ett fördelaktigt kontrakt om vidareleverans. En sådan förlust skulle enligt allmänna skadeståndsregler räknas till det positiva intresset. Försäkringsgivaren är emellertid icke skyldig att lämna ersättning, med mindre detta uttryckligen angivits i försäkringsavtalet.
Med hänsyn till den likartade formuleringen i 36 och 54 §§ FAL kan man fråga, om en försäkring av tredje mans intresse endast kan tänkas föreligga, då försäkringsgivarens ansvarighet bestämmes efter den grund som angives i 36 § FAL.
Det är också möjligt, att lagstiftaren menat något annat med föreskriften, att en försäkring, som gäller till förmån för tredjeman, skall vara en försäkring »utan angivande av det intresse försäkringen avser». Termen »intresse» användes nämligen även på ett senare ställe i 54 § och där tydligen i en annan betydelse än i 36 §. 54 § FAL förklarar nämligen, att en sakförsäkring
gäller till förmån för » envar, som, i egenskap av ägare, panthavare o. s. v. — — — till godset — — —, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat». Detta uttryck kan icke antagas innehålla en upprepning av regeln i 36 §, att endast viss förlust ersättes. Orden »envar, som — — — har intresse — — —» avse att ange, vilka intressenter äga att som tredjemän göra anspråk på ersättningsbeloppet. Orden visa, vilka personer som tillhöra intressentkretsen. Uttrycket »utan angivande av det intresse försäkringen avser» i 54 §:ns ingress skulle åsyfta att uttala, att 54 § icke ägde tillämpning å försäkringar, vilka angivits avse en ägares, en panthavares eller någon annans särskilda intresse. 54 § skulle icke äga tillämpning, där försäkringsavtalet på något sätt utpekade vem som vore försäkringshavare.
Man skulle således kunna framkasta två skilda tolkningar, vilka båda skulle betyda en begränsning, var och en i sin riktning,av 54 §:ns tillämpningsområde.
a) Enligt den ena skulle 54 § icke äga tillämpning å försäkringar, där avtalet ålägger försäkringsgivaren skyldighet att ersätta annan förlust eller skada än den i 36 § avsedda.
b) Enligt den andra skulle 54 § icke vara tillämplig på försäkringsavtal, som angivits skydda en ägare, en panthavare eller annan som står i viss rättslig relation till godset eller med andra ord på försäkringsavtal som i någon form konkretiserade försäkringshavaren.
En tredje tolkning bör antydas redan i detta sammanhang. Ingressen till 54 § FAL är icke avsedd att ge en begränsning av stadgandets tillämpningsområde. Ingressen endast förutsätter, att ett försäkringsavtal, som närmare utpekar försäkringshavaren, slutgiltigt avgör frågan om och i vad mån försäkringen skall gälla till förmån för tredje man. Vore så fallet, skulle en tilllämpning av 54 §, vilken i princip är dispositiv, givetvis icke komma i fråga. Detta skulle följa redan av avtalets lydelse. Som senare visas äro emellertid försäkringsbrevens klausuler i detta ämne synnerligen oklara. Det är ofta omöjligt att ur avtalet avläsa åt vilka tredje män bör tillerkännas försäkringsskydd. Man kan därför icke som lagstiftaren förutsatt hänvisa till avtalet. Man har att i rättskipning söka det resultat som bäst överensstämmer med lagstiftningens grunder.
c) Enligt en tredje möjlighet skulle således ingressen till 54 §
icke tilläggas en innebörd, som begränsade stadgandets tillämpningsområde.
Ett studium av FAL:s förarbeten ger icke bestämt besked. De svenska förarbetena ge närmast vid handen, att en försäkringenligt 54 § skulle gälla till förmån för tredje man, endast då försäkringsvärdet bestämdes på sätt 36 § föreskreve. De danska motiven åter förutsätta, att 54 § icke skulle vara tillämplig, nären försäkring angivits avse t. ex. en panthavares eller en nyttjanderättshavares intresse. Sannolikt utgå de danska motiven även från förutsättningen, att försäkringsvärdet vid försäkringar till förmån för tredje man bestämmes efter 36 § FAL. Ur definska och norska motiven torde det icke vara möjligt att bestämt utläsa, vilken mening man velat inlägga i det uppställda villkoret, att försäkringen skall ha tagits »utan angivande av det intresse försäkringen avser» (»uten at det er angitt, hvilken interesse forsikres»).
HULT, som i flera skrifter behandlat försäkring av tredje mansintresse, ansluter sig till samma uppfattning som de svenska motiven. DRACHMANN BENTZON ger i sin kommentar till den danska försäkringsavtalslagen uttryck för den meningen att en tillämpning av 54 § är utesluten både då försäkringsvärdet bestämts efter annan grund än 36 §:ns och då försäkringsavtalet anger en bestämd försäkringshavare.
Jag vill först diskutera frågan, om och i vad mån enförsäkring, som avser annat intresse än det i 36 § angivna, kan anses gälla till förmån förtredje man. Vid återgivande av HULTS åsikter följer jag till en början hans framställning i avhandlingen om »Försäkring av tredje mans intresse».1 Detta verk är skrivet strax före FAL:s tillkomst, men FAL har i här berörda frågor, enligt vad Hult själv uttalat, icke ändrat riktigheten av hans slutsatser. Hult bygger i viktiga punkter sin framställning på en i Tyskland av VICTOR EHRENBERG framlagd teori.2 Hult söker att ge en enhetlig lösning av flera skilda problem. I referatet måste jag därför omnämna vissa förhållanden, vilka få betydelse först senare i uppsatsen. Hults framställning är icke på alla punkter lätt att
följa. Hult1 framhåller först, att en sakförsäkring icke som man populärt föreställer sig gäller själva »det försäkrade godset» utan att försäkringen avser ett intresse som är knutet till godset. Endast den som står i en sådan relation till godset, att han genom dess skadande eller undergång lider en förmögenhetsförlust, kan taga försäkring å godset. En förlust, som föranledes av en skada åen sak, kan enligt Hult2 uppstå på två väsentligen olika sätt: antingen omedelbart på grund av förlusten av den tillgång, som en viss ekonomisk nyttighet utgör för visst subjekt såsom underlag för en mer eller mindre vidsträckt förfoganderätt; eller också medelbart, i det att sakens behållande i oskadat skick utgör förutsättningen för en i utsikt stående förmögenhetsökning eller tvärtom förutsättningen för undgående av en hotande förmögenhetsförlust. Med termen omedelbar förlust avser Hult närmast förlusten av det värde som en sak representerar, beroende på att den kan tjäna nyttigt bruk eller avkasta nya nyttigheter.3 Begreppet medelbar förlust är svårare att klart beskriva. Innebörden av detta begrepp kommer dock att belysas även i det följande. Mot dessa två olika typer av förmögenhetsförlust svara två alldeles skilda slag av intressen. Den som kan utsättas för en omedelbar förlust säges ha ett omedelbart intresse; den åter, som kan lida en medelbar förlust, säges ha ett medelbart intresse. I vanliga fall tillkommer det omedelbara intresset godsets ägare. En ägares regelmässiga intresse kallar Hult kapitalintresse,4 Genom att använda termen »kapitalintresse» i stället för termen »ägareintresse», som tidigare begagnats i litteraturen, vill Hult särskilt framhålla, att det avgörande från försäkringsrättslig synpunkt icke är frågan hur en persons ställning rättsligt kvalificeras, utan frågan vilken ekonomisk position han intager.
Endast ett intresse, vilket liksom kapitalintresset är av omedelbart slag, kan vara objektivt, d.v.s. till sin existens och sin omfattning oberoende av växlingar i intressentens person.5 Alla medelbara intressen äro subjektiva, d.v.s. helt beroende av relationen till en viss person. Kapitalintresset kan flyttas från en intressent till en annan, det kan också uppdelas mellan flera
olika intressenter. Det kan i det särskilda fallet vara uppdelat t.ex. mellan en ägare och en panthavare. Båda kunna till en del inräkna godset i sin förmögenhet. Frågan om den ene eller den andre har hela kapitalintresset eller endast en del av intresset är avgörande för frågan om deras rätt till försäkringssumman.1 Med hjälp av begreppet kapitalintresse kan man således bestämma, hur man skall fördela det ersättningsbelopp som utbetalas vid försäkringsfall. Jag skall icke här längre uppehålla mig vid denna användning av begreppet kapitalintresse. Detta spörsmål behandlas nedan under II.
En förutsättning för att man med ledning av kapitalintresset skall kunna skifta ett ersättningsbelopp mellan olika intressenter är likväl enligt Hult, att försäkringsvärdet i regel och indubio bestämmes utan hänsyn till några för den enskilde intressenten bestående särskilda omständigheter. En sakförsäkring bör avse ett till sitt innehåll objektivt intresse.2 Försäkringsvärdet bör bestämmas lika vem som än är försäkringshavare.3 Så sker också efter Hults mening i praktiken, möjligen med ett undantag. Ett lösörebos försäkringsvärde bestämmes med hänsyn till anskaffningsvärdet för nya föremål liknande de förlorade med allenast ett mindre avdrag för värdeminskning. Värdet bestämmes högre än om föremålen varit avsedda för försäljning. Trots detta undantag finnes det icke något hinder att erkänna satsen, att det till innehållet objektiva försäkringsintresset är försäkringsavtalets regelmässiga föremål. Begreppet kapitalintresse utgör likväl den norm, efter vilken försäkringsvärdet in dubio bestämmes.4
FAL bygger som Hult5 senare förklarat på principen, att kapitalintresset regelmässigt ligger till grund för sakförsäkringen. Denna princip har kommit till uttryck både i 36 §, som visar hur försäkringsvärdet skall bestämmas, och i 54 §, som förklarar till vilkens förmån en försäkring skall gälla. 36 § FAL ger regeln, att försäkringsvärdet skall motsvara kapitalintresset, där icke parterna överenskommit att försäkringen skall täcka annat intresse. Dylika försäkringar (försäkringar som tagits utan angivande av det intresse försäkringen avser) skola enligt 54 § FAL
gälla till förmån för envar, som är bärare av kapitalintresset. 1Bestämmes försäkringsvärdet efter andra grunder skall således —om jag rätt uppfattat Hult — 54 § sakna tillämplighet.
Enligt min mening kan åsikten, att 54 § FAL endast skulle vara tillämplig vid försäkringar som avse 36 §:s intresse icke försvaras. Till en början kan mot Hults argumentation invändas, att försäkringsvärdet på en sak icke under några förhållanden kan fastställas helt oberoende av försäkringshavarens person. Man kan därför icke tala om ett objektivt försäkringsvärde i den mening Hult använder detta begrepp. Som förut påpekats, erkänner Hult själv ett undantag. Ett lösörebo ersättes med högre pris å varje föremål än vad som motsvarar föremålens marknadsvärde. Detta fall är emellertid icke ett undantag. Vid varje försäkringsavtal måste försäkringsvärdet bestämmas med hänsyn tagen till försäkringshavarens ställning och till det ändamål försäkringen avser att fylla. Ett varulager, som är avsett förförsäljning, skall enligt 38 § FAL uppskattas till det pris, som det bort inbringa, om det omedelbart före försäkringsfallet sålts till annan för försäljning i rörelse av samma slag. En värdering efter denna regel måste ge olika resultat, då försäkringshavaren är grossist och då han är detaljist. En specerihandlares kolonialvaror böra i vanliga fall — om man bortser från säsongfluktuationer — ha ett värde motsvarande priset för inköp i parti från en grossist. Värdet av samma varor i en grossists lager bör, om grossisten tar varorna direkt från utlandet, motsvara det prisimportörer betala för sådana varor levererade fritt på den ortdär grossisten har sin rörelse. Mellan dessa båda pris finnes en differens, som motsvarar grossistens försäljningskostnad och handelsvinst. För att taga ett annat exempel. Värdet av en lastbil måste uppskattas efter andra grunder, då man skall ersätta en åkare som använder bilen i sin rörelse och då man skall ersätta en man som handlar med begagnade bilar.
En differentiering är nödvändig. Bestämdes alla försäkringsvärden efter samma grunder, skulle försäkringsväsendet icke fylla sitt sociala ändamål. En detaljhandlare skulle vara illa betjänt av en försäkring, om han finge sitt varulager värderat tillsamma pris, som varorna skulle ha representerat för en grossist. Vad nu sagts innebär icke att ersättningsbeloppet skall bestämmas efter försäkringstagarens förlust i varje individuellt fall.
Försäkringsgivaren måste på förhand kunna bedöma den risk han ikläder sig. Man måste därför uppställa kravet att vid varje särskild typ av försäkringar försäkringsvärdet fastställes efter enhetliga grunder. Samma princip måste tillämpas vid uppskattning av skador å personliga lösören, av detaljhandlares varulager, av fordon som användas i försäkringstagarens näring o.s.v. Endast i denna mening kan man tala om att 36 § FAL angiver, att försäkringsvärdet skall bestämmas objektivt.
Det torde ligga en praktisk bevekelsegrund bakom tanken, att en försäkring skulle gälla till förmån för tredje man endast om försäkringsvärdet bestämts efter den norm 36 § angiver. Avsåge en försäkring godsets värde i var mans hand, innebure det ingen olägenhet, att man icke på förhand kunde avgöra, vem som komme att uppbära utfallande ersättningsbelopp.1 Skulle en försäkring, som avsåge annat intresse än 36 §:ns, även gälla till förmån för tredje man, kunde försäkringsgivaren icke på förhand bedöma den risk han iklädde sig genom försäkringsavtalet. Resonemanget bygger emellertid på en felaktig förutsättning. Man utgår från, att en försäkring täcker samma intresse vem försäkringssumman än kommer att tillfalla. Detta inträffar långtifrån alltid. Vid 36 §:s försäkringar måste som nämnt försäkringsvärdet bestämmas med hänsyn taget till det typiska intresset hos en försäkringshavare i viss ställning. Försäkringsvärdet fastställes med ledning av det intresse godset representerar för den som normalt kan beräknas stå som försäkringshavare. Samma försäkringsvärde kommer emellertid för försäkringstagaren och för tredje man att täcka samma intresse, endast då båda befinna sig i en likartad ställning. Skulle detta ej vara fallet, täcker försäkringen olika intressen, beroende på vem ersättningsbeloppet tillfaller. Vid en försäkring, som i alla situationer skulle täcka samma intresse, kunde försäkringsvärdet icke på förhand bestämmas. Hade försäkringstagaren och tredje mannen intressen av olika typ, finge ersättningsbeloppet bestämmas olika, då den ene och då den andre gjorde anspråk på detsamma. Försäkringsgivaren skulle icke på förhand kunna bedöma den risk hans ansvar skulle avse. Jag vill med några exempel belysa det sagda. En försäkring å personlig lösegendom anses jämlikt 55 § FAL in dubio omfatta jämväl egendom, som tillhör försäkringstagarens familj och husfolk. Dessa intaga samtliga samma ställ-
ning som försäkringstagaren. Försäkringsvärdet skulle ha bestämts på samma sätt även om ett hembiträde, som tillerkännes ersättning, själv skulle ha varit försäkringstagare. Annat blir förhållandet i följande exempel. En åkare köper en lastbil på avbetalning. Han brandförsäkrar bilen till dess fulla värde. Viden tidpunkt, då säljaren ännu har 9,000 kr. att fordra, förstöres bilen fullständigt genom brand. Det skulle vid tidpunkten förförsäkringsfallet ha kostat åkaren 10,000 kr. att köpa en likvärdig bil. Då åkaren står som försäkringstagare, måste försäkringsgivaren otvivelaktigt anses skyldig att ersätta detta belopp. Hade bilen varit slutbetalad, hade beloppet oavkortat tillfallit åkaren. Säljaren gör emellertid anspråk på att ur beloppet få uttaga sin fordran. För säljaren, som yrkesmässigt driver handel med bilar, kan den brunna bilen icke anses ha representerat samma värde som för köparen. Hade säljaren varit försäkringstagare, skulle bilen jämlikt 38 § FAL ha uppskattats till det pris den bort inbringa vid försäljning från en bilhandlare till en annan. Jag antar att detta pris utgör 8,000 kr. Får säljaren ur försäkringssumman ersättning för hela sin förlust eller 9,000 kr., har försäkringen för honom täckt även annat intresse än det i 36 § angivna. Enligt min mening bör säljaren ha rätt till detta belopp oaktat han då även får ersatt förlorad handelsvinst. Från försäkringsgivarens synpunkt är det likgiltigt, hur ersättningsbeloppet fördelas mellan försäkringstagaren och tredje mannen. Grunderna för hans ansvarighet förändras icke. Av hänsyn till köparen finnes det icke heller något skäl att resa hinder moten sådan fördelning. Det vore onekligen en omväg att ge avbetalningsköparen 2,000 kr. Han skulle då vara skyldig att betala säljaren 1,000 kr. Frågan hur försäkringssumman bör fördelas mellan olika intressenter beröres senare under avd. II. I detta sammanhang vill jag endast konstatera det till synes paradoxala förhållandet, att vid en 36 §:s försäkring tredje man kantänkas få ersatt förlust, som svarar mot ett intresse som icke avses i 36 §.
Men finnes det under sådana förhållanden något skäl, varför en tredje man icke under vissa betingelser skall njuta fördel av en försäkring, som avser annat än 36 §:s intresse? Enligt allmän svensk sjöförsäkringsplan 6 § 2. avser en försäkring av lastgodsets värde i avlastningsorten jämte 10 % handelsvinst samt vissa andra tillägg. Planen förutsätter i 6 § 6., att försäkring
kan tagas å extra vinst. Handelsvinsten kan i stället för 10 % bestämmas till 20 eller 30 % av fakturabeloppet. Den som tagit en polis av detta slag, kan vinna försäkringsskydd för intresse som faller utanför 36 §. Han kan försäkra sig mot förlust som består däri, att han icke kan utnyttja en osedvanligt god avsättningsmöjlighet. Låt oss antaga, att godset vid resans början sålts mot konossement till ett pris, som icke uppgår till det uppskattade försäkringsvärdet, och att det strax därefter går i sin helhet förlorat. Köparen gör som tredje man anspråk på ersättningsbeloppet. Får köparen uppbära hela beloppet, täcker han en förlust som svarar mot annat intresse än 36 §:ns. Samma skulle gälla i följande tänkta exempel. En befraktare har tagiten försäkring till skydd mot förlust å en säsong vara, för denhändelse varan skulle komma för sent till bestämmelseorten. Varje dag dröjsmålet varar har uppgivits förorsaka en förlustav 1 % av godsets fakturavärde. Ett sådant intresse täckes icke av 36 §. Varan säljes mot konossement. Sedan godset kommit för sent fram, gör köparen anspråk på ersättning av försäkringsgivaren. Ännu ett exempel: En entreprenör har åtagit sig att montera stommen till en byggnad. Entreprenören söker en s. k. montageförsäkring, som skyddar bl. a. mot förlust på grund av olyckshändelse under monteringsarbetet. Utan uttryckligt medgivande avser försäkringen icke imaginär vinst (handelsvinst). Mycket ofta inbegripes emellertid även handelsvinsten i försäkringen. Avser försäkringen icke imaginär vinst, ersätter försäkringsgivaren skadan beräknad efter leverantörens självkostnadspris. Är vinsten åter innefattad, beräknas försäkringsvärdet efter samma grunder, som entreprenören enligt entreprenadkontraktet ägt debitera sin uppdragsgivare. Då skada inträffat, gör uppdragsgivaren, som betalat entreprenören och blivit ägare till det monterade, anspråk på ersättningsbeloppet. Uppdragsgivaren gör anspråk på hela ersättningen, även den del som från entreprenörens synpunkt motsvarar imaginär vinst.
De angivna exemplen visa situationer, där enligt min meningalla skäl tala för att låta tredje man njuta fördel av försäkringen,även om försäkringen skulle avse annat intresse än det i 36 § angivna. Gemensamt i dessa exempel är, att försäkringsgivarensrisk är oförändrad vare sig försäkringshavaren är den ene eller den andre. Att försäkringsskyddet tillägges en annan person än försäkringstagaren, inför icke ett nytt oberäkneligt moment i för-
säkringsgivarens kalkyler. I motiven1 till 54 § FAL framhålles denna synpunkt som ett avgörande skäl, varför man kan låta en försäkring gälla till förmån för tredje man. Vid försäkringar, som avse annat intresse än 36 §:ns, förekommer det givetvis ofta, att försäkringsgivaren tagit hänsyn till försäkringstagarens person. För att bedöma risken har han undersökt läget för en viss bestämd försäkringstagare. Det må vara fråga om en försäkring mot förlust på grund av avbrott i rörelse, en försäkring av en hyresgästs intresse att nyttja en viss lägenhet eller av en fabrikants intresse att i rätt tid fullgöra en leverans. I sådana fall bör försäkringen anses så knuten till försäkringstagaren själv, att försäkringen icke kan täcka en annan persons intresse. Har åter det personliga momentet icke inverkat på riskbedömningen, bör en försäkring gälla till förmån för tredje man, både då försäkringen avser sådant intresse som anges i 36 § FAL och då försäkringen avser annat intresse.
Det kan förefalla onödigt att uppta till diskussion frågan om innebörden av att ett försäkringsavtal förklarar att försäkringen endast skyddar en ägare, en panthavare eller av att avtalet på annat sätt konkretiserar försäkringshavaren. Vore försäkringsbrevens klausuler tydliga och klara, funnes icke något problem att lösa. Endast på en punkt är 54 § av tvingande natur. Ett förbehåll, enligt vilket en försäkring skall upphöra i händelse äganderätten till godset övergår å annan, kan ej åberopas mot den nye ägaren, om försäkringsfallet inträffar inom fjorton dagar och den nye ägaren icke själv hunnit taga ny försäkring å godset. Denna tvingande regel gäller dock icke sjöförsäkring å fartyg och kreatursförsäkring. För brandförsäkring å byggnad har det av hänsyn till inteckningshavarna meddelats särskilda bestämmelser dels i 86—88 §§ FAL och dels i en lag av den 8 april 1927. Frånsett dessa undantag äro bestämmelserna om försäkring av tredje mans intresse av dispositiv natur. Den framställda frågan skulle kunna besvaras genom en enkel hänvisning till försäkringsavtalets innehåll. Detta är också ibland tillräckligt. I försäkringar å motorfordon avseende vagnskada, brand och stöld förekommer en klausul: »Försäkringen avser
endast försäkringstagarens intresse.» En sådan klausul torde utesluta varje anspråk från tredje man.
I vanliga fall är det dock icke möjligt att ur avtalets ordalydelse utläsa, vilken rättsställning tredje man intager. Har en panthavare tagit en försäkring å godset under uttryckligt angivande av att försäkringen icke skall omfatta det värde godset må representera utöver pantskulden, har givetvis ägaren icke något direkt anspråk på försäkringssumman. Motsvarande gäller för det fallet, att en ägare tagit en försäkring som utesluter det värde som motsvarar panthavarens fordran. Det är emellertid oklart, om en panthavares försäkring icke kan ha vissa rättsverkningar till förmån för tredje man. Man skulle kunna hävda, att pantägaren befrias från det personliga betalningsansvaret, om panthavaren får sin fordran helt täckt av ett utfallande ersättningsbelopp. Om panthavaren överlåter sin panträtt eller sätterut panten till annan, gäller försäkringen då till förmån för den nye panthavaren? Beträffande en ägareförsäkring kan man likaledes fråga, om försäkringen gäller till förmån för ny ägare.
Ofta är i försäkringsavtalet uttryckligen angivet, att försäkringen skall gälla till förmån för vissa tredje män. En inbrottsförsäkring av varor eller inventarier omfattar enligt sedvanliga villkor förutom försäkringstagarens egendom även personalen tillhörig personlig lösegendom, som förvaras inom försäkringslokalen. I fråga om personalens egendom är försäkringens omfattning således tydligt bestämd. Men man skulle kunna fråga, om ett sådant försäkringsavtal, som uttryckligen omfattar försäkringstagaren och en viss krets av tredje män, kan gälla även till förmån för en tredje man, som icke direkt utpekats i avtalet.
Ännu vanskligare att utlägga äro en grupp av klausuler, vilka varken direkt utesluta eller direkt medtaga en viss tredje man eller en viss krets av tredje män. Det är svårt att veta vilken betydelse, som bör tilläggas en mycket vanlig bestämmelse. I försäkringsbrevet förklarar försäkringsgivaren, att han meddelar försäkring åt »N. N. i egenskap av ägare av viss egendom». Intill helt nyligen innehöllo brandförsäkringsbreven allmänt en klausul, vilken fortfarande i oförändrad eller modifierad formanvändes i ett flertal branscher. Ofta intogs klausulen i ett försäkringsbrev, som gällde »N. N. i egenskap av ägare» av det försäkrade godset. Klausulen hade följande lydelse:
Art. 42. Har försäkring tagits å egendom utan angivande av det intresse försäkringen avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses gälla till förmån för envar som — i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till egendomen eller emedan han i anledning av avtal om egendomen står faran för denna — har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat.
Angiver försäkringsbrevet däremot, att försäkringen tagits allenast i ägarens intresse, skall, om egendomen övergår till annan ägare, försäkringen anses hava upphört i och med förändringen; dock vare nye ägaren, där försäkringsfall inträffar inom fjorton dagar, berättigad till ersättning för liden skada, i den mån han icke på grund av försäkring, som han själv tagit, äger rätt till gottgörelse för skadan.1
Klausulen återger tillämpliga delar av 54 § FAL. Andra stycket innehåller dock vissa icke betydelselösa avvikelser från lagtexten. Innebörden är dunkel. Man kan t.ex. fråga, om det förhållandet att försäkringen meddelats »N. N. i egenskap av ägare» skall anses ha den innebörden att försäkringen »tagits allenast i ägarens intresse». Bestämmelsen om ägarebyte i andra stycket skulle då träda i tillämpning. Man spörjer också, om en försäkring, som »tagits allenast i ägarens intresse», likväl kan gälla till förmån för en panthavare eller, vid gods sålt på avbetalning, måhända även till förmån för avbetalningssäljaren.
Då avtalet innehåller någon av ovannämnda klausuler, är det nödvändigt att lösa det i inledningen av denna uppsats angivna problemet. Ingressen till 54 § FAL uttalar, att en försäkring skall gälla till förmån för tredje man, då försäkringen tagits »utan angivande av det intresse försäkringen avser». Skall denna ingress anses innehålla en begränsning av stadgandets tillämpningsområde? Man skulle som jag inledningsvis påpekat kunna hävda den meningen att en försäkring icke kan gälla till förmån för tredje man i allmänhet, då en klausul i försäkringsbrevet närmare utpekar i vems intresse försäkringen tagits. En sådan försäkring skulle nämligen icke kunna betraktas som en försäkring, vilken tagits »utan angivande av det intresse försäkringen avser». Eller skall man i stället antaga, att ingressen till 54 § icke uttalar något direkt om försäkringar, vilka i någon form utpeka försäkringshavaren? Ingressen till 54 § skulle som tidigare framhållits bygga på den förutsättningen, att försäkringsavtal, som angåve i vems intresse försäkringen tagits, också slutligt löste konflikter mellan olika intressenter. Där denna förutsätt-
ning icke uppfylldes, stode det fritt att söka en lösning som stämde med lagstiftarens intentioner.
Frågan om innebörden av några av de ovan angivna klausulerna har varit föremål för Högsta domstolens prövning. I de två rättsfall jag skall referera tillhörde den försäkrade egendomen redan vid försäkringsavtalets ingående helt eller delvisen tredje man. Denna situation bör, som jag senare närmare skall visa, icke helt jämställas med den situation som föreligger, då tredje man förvärvat rätt till godset efter tidpunkten förförsäkringens tecknande. Situationen i rättsfallet NJA 1929 s. 573 var följande. En bokhandlare i Malmberget hade brandförsäkrat sitt lager. Försäkringsbrevet angav i enlighet med försäkringsansökningen, att försäkringen beviljats bokhandlaren »i egenskap av ägare» av varulagret. En stor del av lagret tillhörde emellertid bokhandlarens kommittenter. Lagret brann ned och bokhandlaren försattes i konkurs. Försäkringsgivaren vägrade att ersätta kommissionsvarorna. Denna ståndpunkt godtogs av rådhusrätt och hovrätt. Högsta domstolen däremot förklarade med tre röster mot två, att det måste antagas, att försäkringen skulle ha meddelats på samma villkor även om försäkringsgivaren uppgivit, att han tagit försäkringen jämväl iegenskap av kommissionär. Försäkringen ansågs därför böra gälla till förmån för bokhandlarens kommittenter. En liknande utgång fick rättsfallet NJA 1932 s. 95. Inteckningshavaren Axelson, som tidigare varit ägare av den intecknade fastigheten, hade brandförsäkrat byggnaderna. Försäkringen hade meddelats »Axelson i hans egenskap av ägare till ifrågavarande egendom». Försäkringsbrevet innehöll som Art. 42 det brandförsäkringsvillkor, som ovan citerats. I detta rättsfall förklarade hovrätten, vars dom ej ändrades av Högsta domstolen, att den felaktiga uppgiften saknat betydelse för försäkringsgivaren och att ersättning därför skulle utbetalas även till fastighetens verkliga ägare.
Högsta domstolen torde ha byggt dessa avgöranden på reglerna om försäkringstagarens plikt att lämna upplysningar vid avtalets slutande. Enligt den tvingande regeln i 9 § FAL skall oriktig uppgift vara utan inverkan på försäkringsgivarens ansvarighet, där den omständighet uppgiften avsåg var utan betydelse för försäkringsgivaren. Det är närmast en annan fråga, som jag här skall behandla. Min uppgift är att söka besvara frågan, vil-
ken rättsverkan skall tilläggas ett försäkringsavtal med en klausul om tredje mans ställning, då tredje man förvärvat sin rätt till godset först efter avtalets ingående.
Åtminstone vid lösöreförsäkring torde det vara mindre vanligt att frågan om tredje mans rättsställning blir föremål för diskussion mellan parterna vid avtalets slutande. Spörsmåletsaknar i regel aktualitet för försäkringstagaren. Det är därför i allmänhet försäkringsgivaren, som dikterar villkoren och ensam bestämmer, om och i vad mån tredje man skall omfattas av försäkringsskyddet. Försäkringsgivaren önskar stundom utesluta tredje man från försäkringsskydd. Vid det försäkringstekniska bedömandet av risken har han måhända tagit hänsyn till försäkringstagarens speciella förhållanden. Vanligen är det emellertid från denna synpunkt likgiltigt vem som njuter fördelen av en försäkring. Att försäkringsavtalet utesluter tredje man, kan emellertid från andra synpunkter vara avviss betydelse. Har t.ex. godset bytt ägare, skulle försäkringsgivaren vid försäkringsfall kunna fria sig från ansvar. Den ekonomiska fördel han vinner med en sådan invändning torde mera sällan vara det avgörande skälet. Ofta åberopas en klausul, som begränsar försäkringsskyddet till försäkringstagaren, mot en tredje man, som enligt försäkringsgivarens misstankar själv framkallat försäkringsfallet. Måhända är det svårt att bevisa uppsåt eller grov vårdslöshet. Även vid lindrigare fel från tredje mannens sida anser försäkringsgivaren det kanske lämpligt att icke utbetala någon skadeersättning. Man torde därför kunna vänta sig att från försäkringsgivares sida hävdas den meningen, att reglerna om försäkring av tredje mans intresse icke äga tillämpning å avtal som i någon form angiva vilkens intresse försäkringen avser.
En sådan tolkning av 54 § FAL skulle emellertid leda till ett icke önskat resultat. Nästan alla försäkringsavtal innehålla någon klausul om försäkringshavarens person. Endast vid ett fåtal försäkringstyper skulle reglerna om försäkring av tredje mans intresse få praktisk betydelse. Detta resultat skulle stå i uppenbar strid mot vad lagstiftaren åsyftat. Även om 54 § FAL— från sett vissa undantag — lämnar avtalsfriheten öppen, är det tydligt att lagstiftaren velat skapa ett omfattande skydd för tredje man. De nyss refererade rättsfallen kunna även anföras som stöd för ett avvisande av denna tolkning. Frågan om en
felaktig uppgift rörande ägareförhållandet till godset haft betydelse för försäkringsgivaren, torde aldrig ha prövats av Högsta domstolen, om domstolen hävdat den nu förkastade tolkningen. Försäkringsbrevet utpekade i bägge rättsfallen den som hade intresse av godset. 54 § FAL skulle enligt denna åsikt utesluta tredje man, oberoende av att den felaktiga uppgiften enligt 9 § FAL icke skulle ha inverkat på försäkringsgivarens ansvarighet.
Det riktiga torde vara, att klausuler i försäkringsbrev, som beröra tredje mans ställning, tolkas efter samma principer som gälla liknande förbehåll på andra områden. Det torde vara en allmän princip, att den som vill friskriva sig från det ansvar, som enligt lag vilar å honom, måste göra detta på ett otvetydigt sätt. Åtminstone gäller denna princip på sjörättens område, där man haft att möta alla olika problem, som äro förenade med tolkning av skilda friskrivningsklausuler.1 Är en klausul dunkel och tvetydig, går detta ut över den som vill åberopa klausulen till sin befrielse. Klausulen kan icke tilläggas vidsträcktare betydelse än som direkt framgår av dess ordalag. Det är omöjligt att bestämt angiva, vilken betydelse en försäkringsgivare tillägger det förhållandet, att en försäkring meddelas någon »i egenskap av ägare» till det försäkrade godset. Avser han därmed att utesluta ny ägare, även om godset fortfarande finnes på samma ställe som tidigare? Att godset flyttas och faran på grund därav ökas, är en befrielsegrund, som icke har sammanhang med frågan om försäkring av tredje mans intresse. Vill försäkringsgivaren utestänga en avbetalningsköpare, även om denne till äventyrs redan i det närmaste betalt köpeskillingen eller vill försäkringsgivaren utestänga en panthavare från försäkringsskyddet? Varken det ena eller det andra kan direkt utläsas ur försäkringsbrevet. Domstolarna torde därför vara fullt försvarade, om de icke tillerkänna en sådan bestämmelse rättsverkan vare sig i den ena eller den andra riktningen. Av samma skäl bör det anses givet, att en försäkring, som en panthavare har tagit, vilken icke omfattar pantägarens intresse, gäller till förmån för ny panthavare. En sådan försäkring bör även indirekt komma ägaren till godo. Går panten förlorad, bör ägaren befrias från sitt personliga betalningsansvar. i den mån ersättningsbeloppet täcker panthavarensfordran.
Det skulle kunna sättas i fråga om man icke borde gå ett steg längre. Enligt den nyss anförda tvingande regeln i 9 § FAL kan försäkringsgivaren icke till befrielse från ansvar åberopa en oriktig uppgift vid avtalets slutande, om den omständighet uppgiften avsåg varit utan betydelse för försäkringsgivarens bedömande av risken. Reglerna om fareökning i 45—49 §§ FAL, vilka äro av tvingande natur, bygga på samma princip. En ökning av faran kan av försäkringsgivaren anföras som skäl för befrielse eller jämkning av ansvarigheten endast för den händelse, att försäkringsgivaren skulle ha ansett faran värd beaktande, om faran förelegat redan då avtalet ingicks. Vore denna princip tillämplig, skulle en försäkring gälla till förmån för tredje man i alla fall, där det vore för riskbedömningen likgiltigt, vem som komme att njuta fördel av försäkringen. En sådan regel kan emellertid knappast anses överensstämma med gällande lag. 54 § FAL tilllägger som lagrummet självt uttryckligen angiver i princip parterna full avtalsfrihet.
II.
Den andra frågan, som beröres i 54 § FAL, är frågan, vilka intressenter som i egenskap av tredje män må uppträda med anspråk att i sin helhet eller till en del få uppbära ett utfallande ersättningsbelopp. 54 § FAL förklarar, att en försäkring gäller »till förmån för envar, som — — —har intresse av att godsets värde icke minskas eller går förlorat». Dessa ord ge knappast någon vägledning. Orden säga i och för sig icke något annat, än att endast den som lider skada har rätt till ersättning, vilket är en allmän försäkringsrättslig princip. Lagen ger emellertid flera exempel i avsikt att åskådliggöra, vilka intressenter som kunna tänkas komma i fråga. 54 § nämner »ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset», ävensom den vilken »i anledning av avtal om godset står faran för detta». Däremot nämner 54 § FAL icke något om frågan, vilken bör äga företräde, om flera intressenter konkurrera om försäkringssumman. I 58 § FAL stadgas emellertid att den som har panträtt eller retentionsrätt äger företräde framför ägaren. I övrigt finnas inga lagregler, som ange hur sådana tvister skola lösas. Frågan hur intressentkretsen skall bestämmas är icke möjlig att helt hålla isär från frågan, vilken av flera intressenter skall äga företräde. Båda frågorna bli därför föremål för behandling.
Bland kretsen av intressenter nämner 54 § FAL den som i anledning av avtal om godset bär faran för detta. Av de tryckta förarbetena ge endast de danska motiven närmare upplysningar.1 Reglerna om faran ha särskild betydelse vid köp av lös egendom. Före godsets avlämnande bär säljaren som regel faran. Beror det på köparen, att godset icke avlämnats i rätt tid, övergår dock faran å honom. Den, som bär faran, lider förlusten vid godsets undergång. Bär säljaren faran, kan han icke fordra köpeskillingen. Ligger faran åter å köparen, är han likväl skyldig att betala. Jag citerar i fortsättningen de danska motivens egna ord: »Da det nu ofte er et tvivlsomt og omtvistet Spørgsmaal, hvornaar Ejendomsretten gaar over fra Sælger til Køber, og dette ialtfald ingenlunde altid vil falde sammen med Farens Overgang, har man anset det for praktisk at give den, der bærer Faren for Tingen, Ret til Forsikringsydelsen, selv om han maaantages ved Forsikringsbegivenhedens Indtræden ikke længereat være eller end nu ikke at være bleven Ejer af Tingen.»
Den danske kommentatorn DRACHMANN BENTZON,2 som även uppehåller sig vid frågan om farans betydelse, ger knappast några ytterligare upplysningar. Han betonar liksom motiven, att den som bär faran också bär förlusten vid godsets undergång.
I detta sammanhang förtjänar rättsfallet NJA 1935 s. 53 att refereras. Jansson hade sålt ett parti bleckemballage till A.-B. Norrlands konservfabriker. Någon tid efter det bolaget mottagit leveransen, ingingo parterna ett konsignationsavtal. Jansson skulle till dess betalning erlades vara ägare av emballaget och stå faran för dess undergång. Bolaget skulle brandförsäkra konsignationslagret. En tid efter avtalets ingående förstördes lagret genom brand. Innan brandstaden ännu reglerats, försattes bolaget i konkurs. Enligt de domar, som fälldes i första och andra instans, saknade Jansson en borgenärsskyddad rätt till godset. Han ägde därför icke att göra anspråk på brandstodsersättningen. Även Högsta domstolen konstaterade, att Jansson om lagret funnits i behåll icke kunnat hävda sin äganderätt mot bolagets borgenärer, men kom likväl till motsatt resultat. Jansson stode nämligen faran för godset och hade därför sådant intresse av godset, som kunde bli föremål för brandförsäkring. Genom branden hade Jansson, då försäkringen jämlikt 54 § FAL gällde till förmån
för honom, enligt 57 § samma lag framför bolaget fått rätt till brandstoden. Att bolaget efter branden gått i konkurs, rubbade icke Janssons ställning.
Mot FAL:s ståndpunkt att tillmäta faran betydelse för frågan om rätten till försäkringssumman har HULT vid flera tillfällen framfört en skarp kritik,1 vilken även riktats mot Högsta domstolens avgörande i det nu refererade fallet. Grundvalen för Hultskritik har jag redovisat redan i det föregående. Enligt Hult utgör det regelmässiga, omedelbara kapitalintresset en sakförsäkrings föremål. Som nämnt använder Hult detta begrepp vid behandlingen såväl av frågan hur försäkringsvärdet skall bestämmas som av frågan, vid vilka försäkringsavtal ett tredjemansintresse kan vinna beaktande. Jag har tidigare på dessa punkter anmält en avvikande mening. Begreppet kapitalintresse har för Hult betydelse även för den föreliggande frågan. För att avgöra om t.ex. säljaren eller köparen skall ha rätt till försäkringsersättningen kan man icke såsom man stundom velat göra gällande anknyta till frågan om äganderättens övergång. Ej heller kan man enligt Hult tillägga traditionen av godset någon betydelse. Att såsom FAL anknyta till reglerna om faran ger även ett felaktigt resultat. För att belysa sin mening diskuterar Hultde olika situationer, som kunna föreligga, då säljaren ännu icke avlämnat godset. Bär köparen enligt 17 § 2 punkten köplagen faran för godset, skulle enligt den kritiserade regeln köparen alltid ha rätt till försäkringsersättningen. Har kontant betalning utlovats, men köpeskillingen ännu icke blivit erlagd, är denna ståndpunkt enligt Hults mening orimlig. Säljaren har nämligen fortfarande kapitalintresset i godset. Han har makten över godset och behöver icke avstå från godset utan att samtidigt erhålla köpeskillingen. Köparen, som bär faran för godset, har endast ett medelbart intresse. Säljarens situation är fullt jämförbar meden panthavares. Har godset däremot sålts på kredit, är situationen en annan. Kapitalintresset har då övergått på köparen. Även om säljaren skulle bära faran för godset, måste köparen äga rätt till försäkringsersättningen. Genom en föryttring påkredit har nämligen säljaren — även om godset ännu icke avlämnats — utbytt sin nyttighet, köpeobjektet, mot en fordrings-
rätt. Han har därefter endast ett medelbart intresse i godset. En försäkring av den typ, som åsyftas i 54 § FAL, avser enligt Hult alltid kapitalintresset. En tredje man kan därför aldrig på ett medelbart intresse grunda anspråk på del av ersättningsbeloppet. Av samma grunder har Högsta domstolen i det refererade fallet kommit till felaktigt resultat.
För att ytterligare belysa Hults ståndpunkt vill jag nämna några exempel, där enligt Hult någon som bärare av det omedelbara kapitalintresset har rätt till försäkringsersättningen. Ett kapitalintresse tillkommer förutom en panthavare även den som av annan grund förvärvat säkerhet i godset t. ex. den som köpt godset genom ett lösöreköp eller den som sålt godset på avbetalning.1 Ett endast medelbart intresse däremot tillkommer en ägare aven pant belånad till hela sitt värde, om ägaren är personligen ansvarig för gäldens betalning.
Man torde vid diskussionen om tolkningen av 54 § FAL icke ha tillräckligt observerat, att två skilda frågor måste besvaras. Om man påstår att den, som bär faran för godset, bör ha rätt till försäkringssumman, kan man därmed avse, att farebäraren tillhör kretsen av intressenter. Med ett sådant påstående kan man också avse att ange något ytterligare. Man kan hävda, att den som bär faran icke blott tillhör kretsen av intressenter utan även att han är den bland olika tänkbara intressenter, som i första hand bör ha rätt till ersättningen. Den som bär faran skall ha företräde framför ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset. Jag vill tillsvidare endast uppehålla mig vid den förstnämnda frågan.
Det torde vara gemensamt för alla olika uppfattningar, att icke vem som helst, som lider förlust vid skada å det försäkrade godset, kan göra anspråk på ersättningsbeloppet. Diskussionen rör hela tiden frågan om en ägare, en panthavare, en kommittent eller en kommissionär, en köpare eller en säljare skall ha företrädesrätt till försäkringsersättningen. Det är av det ovan anförda tydligt, att delade meningar råda i frågan hur man skall bestämma vilka personer, som böra tillhöra kretsen av intressenter. Hult anser att kretsen bör anges ganska snävt. FAL:s författare däremot vill göra kretsen relativt vid. Meningsskiljaktigheterna äro icke så skarpt preciserade, att man med säkerhet kan fastställa de avgörande kriterierna. Sannolikt har Ross, som i
sitt arbete »Ejendomsret og Ejendomsovergang»1 diskuterat problemet med samma frågeställning som jag här använt, riktigt angivit skiljelinjen. Intressentkretsen bör enligt Ross i första hand omfatta ägare, panthavare och andra som ha sakrätt till godset. Till kretsen bör emellertid föras ytterligare en grupp. Dit bör även räknas de som med en ägare, panthavare eller annan sakrättshavare stå i ett avtalsförhållande, som rör godset. Till denna senare grupp hör icke endast, enligt vad 54 § FAL synes ge vid handen, den som bär faran för godset. Dit bör även räknas andra personer, t. ex. den som sålt gods på kredit, men ännu icke lämnat godset ifrån sig. Enligt en åsikt skulle således krävas, att tredje man skall ha en borgenärsskyddad rättighet tillgodset, enligt en annan åsikt åter skulle ett obligatoriskt förhållande vara tillräckligt. Av Hults olika exempel framgår, att kapitalintresset ligger hos den som har en borgenärsskyddad position, under det att enbart en fordringsrätt icke kan grunda mera än ett medelbart intresse. Det torde därför icke vara felaktigt att antaga, att enligt Hult borgenärsskyddet är något väsentligt för begreppet kapitalintresse. Det är vidare tydligt, att FAL:s författare ansett att även den som stode i ett obligatoriskt förhållande till godset, åtminstone under vissa betingelser, skulle äga att uppträda som intressent. Bortsett från vad som må vara de olika åsikterna i frågan är det av vikt att undersöka, vilken betydelse som bör tilläggas det förhållandet att en intressent ägt eller icke ägt borgenärsskyddad ställning.
Vid en borgenärskonflikt föreligger vanligen en situation likartad den i rättsfallet om bleckemballaget. Godset fanns föreskadan i försäkringstagarens besittning. Försäkringstagarens borgenärer bestrida ett anspråk på försäkringsersättningen från en tredje man, vilken påstår äganderätt, panträtt eller annan rättighet till godset. För enkelhetens skull utgår jag från dessa förutsättningar och antager jämväl, att godset blivit helt förstört. Den följande argumentationen torde dock vara tillämplig även i andra situationer. Inträffar försäkringsfallet först efter det godset utmätts eller försäkringstagaren försatts i konkurs, torde någon tvekan icke råda hur konflikten skall lösas. Hade tredje man, om godset funnits i behåll, ägt separationsrätt eller förmånsrätt till godset, har han en motsvarande rätt till försäkringsersättningen. Var hans rätt icke borgenärsskyddad, kan han
icke heller göra anspråk på ersättningsbeloppet. Har åter försäkringsfallet inträffat så långt innan borgenärerna gjorde sina anspråk gällande, att den tredje mannen hunnit lyfta försäkringssumman före konkursen eller utmätningen, torde hans rätt till denna icke kunna angripas, annat än om förutsättningarna för återvinning i konkurs äro uppfyllda. Tvekan om lösningen kan således uppstå endast för den händelse, att en konkursutbryter i tiden mellan försäkrings fallet och ersättningens utbetalande eller att en borgenär efter försäkringsfallet söker utmätning i rätten att kräva ersättning av försäkringsgivaren.
Enligt 57 § FAL får tredje man, då försäkringsfallet inträffar, en självständig rätt till ersättningsbeloppet. Tredje man är icke,enligt vad som angives i motiven till 57 §, beroende av, att ett rättsförhållande består mellan honom och försäkringstagaren. Härav följer bland annat, att försäkringsgivaren icke kan mot tredje mannens anspråk på ersättning framställa andra invändningar än sådana som grunda sig på själva försäkringsavtalet. Att tredje man sålunda intager en fullt självständig ställning skulle kunna anföras som skäl för en regel, att tredje mans rätt till ersättningsbeloppet icke kunde angripas av försäkringstagarens borgenärer. En sådan tankegång torde ligga bakom Högsta domstolens avgörande rörande det i konsignation lämnade bleckemballaget (NJA 1935 s. 53). Domstolen betonar i sin dom, att tredje mannen jämlikt 57 § i och med försäkringsfallet fått rätt till brandskadeersättningen, samt framhåller därefter, att den omständigheten i och för sig, att försäkringstagaren sedermera försatts i konkurs, icke rubbar tredje mannens rätt. Denna slutsats är emellertid icke nödvändig. Varken lagtexten i 57 § eller motiven till detta stadgande ange, att man åsyftat en reglering av de fall, där en borgenärskonflikt uppkommer. Det torde där förstå fritt, även de lege lata, att hävda annan tolkning än den av Högsta domstolen antagna.
Konflikter mellan en försäkringstagares borgenärer och en tredje man inträffa relativt sällan under här angivna förutsättningar. Konkurs skall utbryta eller utmätning skall verkställas, efter det att försäkringsfallet inträffat men före det ersättningen utbetalas. Det skulle därför förefalla relativt likgiltigt vilken regel man valde. Den av Högsta domstolen hävdade regeln, att tredje man icke nödvändigt behöver ha haft en borgenärsskyd-
dad rättighet till godset, skulle icke medföra några allvarligare faror för kreditlivet. Det funnes därför icke skäl att resa kritik. En sådan åsikt är enligt min mening icke riktig. En gäldenär, som ville gynna vissa borgenärer, skulle lätt förledas att strax före sin konkurs avsiktligt eller vårdslöst själv framkalla försäkringsfallet. Man bör icke utan tvingande skäl på någon punkt uppge de allmänna krav, vilka ställas på den part, som vill göra sin rätt gällande mot medpartens borgenärer. Jag skulle därför föredraga den lösningen, att tredje man i förhållande till försäkringstagarens borgenärer har rätt till ersättningsbeloppet endast under förutsättning att han, om godset funnits i behåll, ägt värja sin ställning mot borgenärerna. Detta resultat överensstämmer med den mening som hävdats av Hult. Högsta domstolens avgörande rörande bleckemballaget (NJA 1935 s. 53) bör icke anses vägledande för praxis.
Men vilken regel skall äga tillämpning i tvist mellan tredje man och försäkringstagaren personligen? Kan den nyss för en borgenärskonflikt förordade regeln äga tillämpning även i dettafall? För att anknyta till det anförda rättsfallet: Hade konkurs icke inträffat, hade det varit riktigt att även då frånkänna leverantören rätt till ersättningen för det förstörda bleckemballaget? Hult synes antaga att samma regler skola tillämpas, då tredje man tvistar om ersättningen med försäkringstagaren personligen och då han tvistar med dennes borgenärer. Frågan, vem som bär kapitalintresset och därmed äger rätt till ersättningen, torde enligt Hult besvaras oberoende av om borgenärerna äro inblandade i konflikten. Däremot har Ross1 gjort sig till tolk för kravet på en differentiering. Det förhållandet, att enintressent endast har en obligatorisk rätt till godset, bör enligt Ross visserligen kunna tänkas medföra, att han icke kan värja sig mot försäkringstagarens borgenärer, men däremot icke det längre gående resultatet, att han i alla situationer frånkännes rätt till försäkringssumman. Detta är också min mening. I en konflikt, som endast rör förhållandet mellan den tredje mannen och försäkringstagaren, saknar den omständigheten betydelse, att tredje mannen har eller icke har en borgenärsskyddad rätt till godset. Jag skulle således i likhet med Ross vilja som intressenter erkänna även tredje män som med en ägare, pantha-
vare eller annan sakrättshavarc stå i ett avtalsförhållande somrör godset. Enligt vad som torde framgå av det följande, är det dock icke tillfyllest med vilket som helst avtal, som rör godset. Man torde få uppställa kravet, att avtalet skall avse att nu eller framdeles ge intressenten äganderätt, panträtt eller annan begränsad sakrätt till godset.
Sedan frågan om intressentkretsens bestämmande sålunda besvarats, återstår att behandla frågan, vilken av flera konkurrerande intressenter bör tillerkännas företräde. Som jag förut framhållit kunna dessa två spörsmål icke helt hållas i sär. Marken är redan röjd. Vad som tidigare anförts om intressentkretsens omfång, anger lösningen till en del av den nu föreliggande frågan.
Jag vill till en början diskutera den situation som föreligger, då en tredje man konkurrerar med försäkringstagarens borgenärer. Som jag tidigare hävdat bör tredje man, om han i denna situation skall erkännas som intressent, ha ägt en borgenärsskyddad rätt till godset. Har detta icke varit fallet, äga borgenärerna obetingat företräde. Har tredje man åter ägt en borgenärsskyddad rättighet, gäller det att finna en regel som bestämmer, hur ersättningsbeloppet skall fördelas mellan de tvistande. Det kan emellertid icke råda någon tvekan, efter vilken princip denna konflikt skall finna sin lösning. Samma princip tillämpas som skulle ha gällt om godset funnits i behåll, men realiserats för intressenternas räkning. Är tredje man en borgenär, som ägt panträtt i godset, tar han i första hand ut sin fordran ur ersättningsbeloppet. Överskottet tillfaller andra parten. Samma gäller lösöreköpare, avbetalningssäljare eller annan borgenär, som under en eller annan form ägt säkerhet i godset. Beträffandepanträtt och retentionsrätt finnes regeln direkt uttryckt i 58 § FAL. Enligt detta stadgande gäller dock det undantaget, att godsets ägare får lyfta ersättningsbeloppet om han avhjälper skadan eller på annat sätt bereder panthavaren samma säkerhet somhan ägt före försäkringsfallet, en modifikation, som givetvis kan bli tillämplig även vid andra rättigheter som avse säkerhet i gods. Icke heller torde någon tvekan råda om en kommittents rätt till ersättning för kommissionsvaror. Har kommissionären haft panträtt för vissa fordringar, skola dessa betalas i första hand. I annat fall tillkommer beloppet odelat kommittenten. Man torde
även vara enig om lösningen av olika konflikter mellan säljare och köpare. Endast ett fall föranleder tvekan. Säljaren gör somtredje man gentemot köparens borgenärer anspråk på ersättning för gods, som vid försäkringsfallet ännu icke kommit i köparens besittning. Är köpeskillingen betald, skulle säljaren personligen, om godset funnits i behåll, icke ha haft något anspråk på detsamma. Säljaren har icke haft någon rättighet till godset och tillhör därför icke intressentkretsen. En annan sak är, att säljarens borgenärer skulle ha intagit en annan ställning. Ersättningsbeloppet tillfaller följaktligen oavkortat köparens borgenärer. Står köpeskillingen ute, är situationen en annan. Även om säljaren utfäst kredit hade han, om godset funnits i behåll, efter köplagens regler om köparens obestånd ägt att hålla godset inne i avbidan på att säkerhet ställdes för köpeskillingen. Han hade icke behövt utlämna godset till köparens konkursbo. Säljaren, som fordrar köpeskillingen för ännu icke traderat gods, intager samma ställning som en panthavare. Han bör därför, likgiltigt om han utfäst kredit eller krävt kontant betalning, ha företrädesrätt till utfallande ersättning. Jag kommer således till ettannat resultat än Hult. Enligt dennes mening har, där godset finnes i säljarens besittning, kontantsäljare, men icke kreditsäljare, kapitalintresset i godset. Med kapitalintresset följer som nämnt rätten till ersättningsbeloppet. Tillämpas Hults teori måstedet ekonomiska resultatet för en kreditsäljare bli helt olika, då godset finnes i behåll och då det förstörts men ännu icke ersatts av försäkringsgivaren. I förra fallet är han enligt uttryckligt lagbud skyddad mot köparens borgenärer. I det senare fallet skulle han enligt Hult icke njuta något skydd. En sådan regel kan knappast försvaras.
De ovan behandlade konflikterna mellan tredje man och försäkringstagarens borgenärer ha samtliga lösts efter en enhetlig princip. Ersättningsbeloppet fördelas efter samma regler som skulle ha gällt om godset funnits i behåll och realiserats för intressenternas räkning. Den som skulle ha ägt säkerhet i godset, om detta funnits i behåll, får först uttaga sin fordran ur ersättningsbeloppet. Enligt vad som allmänt gäller indrivning av fordran vid konkurs saknar det betydelse, om tredje mannens fordran är förfallen till betalning. Det spörsmål, som nu möter, är frågan, vilken regel som bör tillämpas, då tredje mannen icke konkurrerar med försäkringstagarens borgenärer utan med för-
säkringstagaren personligen. Bör man måhända i denna situation tillägga frågan vem som bär faran för godset avgörande betydelse? Enligt min mening: Nej. Man bör här tillämpa samma princip som i de nyss behandlade fallen. Den i 58 § FALgivna regeln om panthavares företräde gäller givetvis vare sig striden står mellan tredje man och försäkringstagarens borgenärer eller mellan tredje man och försäkringstagaren personligen. Samma regel som enligt 58 § gäller den som har panträtt eller retentionsrätt bör givetvis gälla varje tredje man vilken i egenskap av borgenär njuter säkerhet i godset. En annan regel skulle medföra, att tredje man vid uppgörelse med försäkringstagaren personligen skulle intaga en sämre ställning än vid en uppgörelse med försäkringstagarens borgenärer. Då man hävdat att den part som bär faran, bör ha rätt till försäkringsersättningen, har man utgått från antagandet, att den som bär faran också ensam lider förlusten vid godsets undergång. Denna förutsättning är emellertid, som även Hult påpekat, alldeles felaktig. Skulle obetalt gods gå förlorat, medan det ännu finnes hos säljaren, och bär köparen faran, drabbas bägge parterna av förlust. Köparen är fortfarande skyldig att betala köpeskillingen. Säljaren förlorar möjligheten att hålla godset inne till säkerhet för köpeskillingen, en rättighet som under vissa betingelser tillkommer säljaren även vid kreditköp. Även en annan grund kan anföras mot att tillägga faran någon betydelse. Man skulle taga en onödig omväg, om man gåve köparen ersättningssumman, då godset ännu icke traderats och ej heller betalats. Köparen skulle då vara skyldig att gälda köpeskillingen. Har säljaren för sitt krav på köpeskillingen företrädesrätt till ersättningsbeloppet, kommer detta så långt det räcker att användas till en slutlig avveckling av förhållandet mellan parterna.
Då jag nu behandlat frågan, hur ersättningsbeloppet skall fördelas, har jag förutsatt att tredje man, då han tillägges företräde framför försäkringstagaren, ägt en säkerhetsrätt i det försäkrade godset, vilken, om godset funnits i behåll, kunnat försvaras mot medpartens borgenärer. Detta antagande har gällt även vid lösningen av tvist mellan tredje man och försäkringstagaren personligen. Vid en konflikt som endast rör förhållandet mellan två enskilda parter bör emellertid enligt vad jag utvecklat i det föregående den omständigheten sakna betydelse, att någon har eller icke har en borgenärsskyddad rättighet.
Frågan huruvida den enes rätt till godset även kunnat försvarasmot den andres borgenärer bör ej upptagas till prövning. Gör tredje man t.ex. på grund av panträtt anspråk på ersättningsbeloppet, finnes intet skäl att undersöka, huruvida hans panträtt har tillräcklig publicitet för att kunna göras gällande även vid utmätning eller konkurs. Icke heller har man skäl att utforska, om en säljares ägareförbehåll till säkerhet för köpeskillingen uppfyller de krav, som rättspraxis uppställt för borgenärsskydd. Det bör anses tillräckligt att försäkringstagaren utfäst, att tredjemannen skall äga säkerhet i det försäkrade godset.
Jag har förut framhållit, att Högsta domstolen i rättsfallet om bleckemballaget (NJA 1935 s. 35) bort följa en annan linje. Leverantören Jansson hade, om godset funnits i behåll, icke kunnat göra gällande någon rätt mot konservfabrikens borgenärer. Janssons anspråk på ersättningsbeloppet hade därför bort vika för borgenärerna. Hade striden icke stått mellan Jansson och konservfabrikens borgenärer utan mellan parterna personligen, skulle däremot utgången ha varit riktig. Parterna hade genom att upprätta ett konsignationsavtal avsett att ge Jansson säkerhet i godset. Han borde därför ha ägt företrädesrätt till ersättningsbeloppet, oavsett om han kunnat hävda sin ställning mot konservfabrikens borgenärer. Detta resultat grundas enligt min åsikt alltså icke på förhållandet, att Jansson bar faran för godset. Resultatet borde ha blivit detsamma, även om faran legat på konservfabriken.