VERKAN AV VITTNESJÄVENS AVSKAFFANDE PÅ FORMFÖRESKRIFTER OM VITTNEN.
AV
HOVRÄTTSASSESSOR NILS BECKMAN.
Processlagberedningen föreslår, att de nuvarande processuella vittnesjäven (RB 17:7) skola försvinna. Enligt förslaget till RB 36: 1 må envar, som icke är part i målet, höras som vittne; i brottmål må dock målsäganden icke vittna, även om han ej för talan. Beträffande den, som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall rätten med hänsyn till omständigheterna pröva, om han må höras som vittne (förslaget till RB 36:4).
I civillagstiftningen finnas flerstädes stadganden om att rättshandlingar skola företagas med vittnen. Vissa av dessa stadganden — så HB 10:1 och 12:1 — ha tolkats allenast som råd till kontrahenterna att på förhand skaffa sig bevis; de kunna därför här lämnas å sido. Andra stadganden äro däremot verkliga formföreskrifter om vittnen; de ha då också alltid ansetts innebära krav på att vittnena skola vara ojäviga. Nu uppstår frågan, huruvida detta krav bortfaller, därest processlagberedningens förslag om vittnesjävens avskaffande genomföres. Detta sammanhänger bl. a. med det av gammalt diskuterade spörsmålet, huruvida vittnena äro solennitetsvittnen, d. v. s. en för rättshandlingens giltighet nödvändig formalitet (de böra då vara ojäviga vid rättshandlingens företagande), eller bevisvittnen, d. v. s. ett sätt att trygga bevisningen, om rättshandlingens tillkomst eller innehåll bestrides (de böra då vara ojäviga, när de höras inför rätta). För bevisvittnen bliva tydligen ändringar i processlagstiftningen direkt avgörande; vilka återverkningar dylika ändringar kunna ha på solennitetsvittnen är mera tveksamt.
Innebörden av lagens stadgande om testamentsvittnen har tidigare varit oviss (se EKEBERG, Om testamentsvittnen, i SvJT
1925 s. 1). Denna ovisshet är numera undanröjd. Av testamentslagen (2 kap.) och dess motiv (NJA II 1930 s. 176 ff. samt 198 ff.) framgår klart, att testamentsvittnena äro solennitetsvittnen samt att de vid testamentets upprättande skola vara ojäviga, dock icke enlig RB:s regler utan enligt särskilda, i testamentslagen 2:4 givna mindre vidsträckta jävsregler. Det är alltså tydligt, alt formföreskriften om testamentsvittnen icke röner någon inverkan av om de processuella vittnesjäven avskaffas.
Annorlunda förhåller det sig med övriga formföreskrifter om vittnen; de innehålla nämligen ingenting om vittnesjäv. Sålunda heter det i JB 1:2 blott, att »köp, skifte och gåva skola skriftligen ske med tvägge manna vittne». I Sverige ha vittnena vid fastighetsöverlåtelser i viss mån uppfattats som bevisvittnen (se UNDÉN, Om vittnen vid fastighetsköp, Uppsala universitets årsskrift 1931). Lagberedningen säger i sitt förslag till JB II (1908, s. 157 f.), att föreskriften ofta uppfattats som en ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisningen i sådana fall, då säljaren bestrider att något avtal kommit till stånd. Denna uppfattning bestyrkes av senare rättsfall (NJA 1917 s. 632, 1919 s. 281 och 1924 s. 489). Några rättsfall, som kunna utvisa, huruvida uppfattningen förändrats på grund av testamentslagens ståndpunkttagande, finnas icke. Vad EKEBERG i SvJT 1925 s. 22 anfört därom att saken ligger annorlunda vid fastighetsöverlåtelse än vid testamente äger tydligen fortfarande giltighet; det skulle t. ex. te sig orimligt att, kanske efter många år, förklara ett fastighetsköp och de på detta grundade inteckningarna ogiltiga blott därför att ett vittne visats ha varit jävigt eller frånvarande vid köpslutet, ett förhållande, som i regel undgår deras uppmärksamhet, vilka sedermera förvärva rätt till fastigheten.1 — I Finland ha enligt uppgift fastig-
hetsvittnena i JB 1:2 städse betraktats såsom solennitetsvittnen; på solennitetsvittnen ha emellertid varken skyldskapsjäv eller andra s. k. relativa vittnesjäv ansetts tillämpliga (se RUDOLF BECKMAN, Några ord om formkravet vid fastighetsköp enligt finsk rättspraxis, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 141). Efter lagändring år 1933 fordras i finsk rätt numera, att överlåtelsehandlingen till riktigheten bestyrkes av offentligt köpvittne jämte av honom tillkallat vittne.
I den nya familjerättsliga lagstiftningen finnas åtskilliga formföreskrifter om vittnen. Sålunda fordras enligt 9 och 20 §§ lagen om barn utom äktenskap för erkännande av faderskap eller avtal om underhållsbidrag skriftlig, av två personer bevittnad handling. Som motiv till föreskriften anger lagberedningen (NJAII 1917 s. 397 och 421), att en sådan form synts beredningen påkallad i främsta rummet för att förekomma förhastade beslutsamt tvister huruvida avtal kommit till stånd och om dess innehåll. Vidare har i GB 8:10 beträffande äktenskapsförord bibehållits samma formkrav som gällde enligt äldre rätt, nämligen att äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. I motiven härtill heter det (NJA II 1921 s. 135): »Fordran på skriftlig form med vittnen betingas ej blott av hänsyn till önskvärd klarhet beträffande rättshandlingens innebörd utan skall även hos kontrahenterna inskärpa dess ofta synnerligen vittgående betydelse och i sin mån förebygga förhastade steg och obehöriga påtryckningar från ena maken mot den andre.» Som skäl för dessa formföreskrifters införande åberopades alltså i främsta rummet solennitetssynpunkter. Sådana synpunkter kunna ock spåras i flera rättsfall, vari lagrummen tillämpats (jfr SvJT 1937 s. 811 och 819 samt 1939 s. 643 och 645). Äktenskapsförord, som bevittnats av ett ojävigtvittne jämte mannens broder, har sålunda ansetts sakna giltig-
het (NJA 1933 s. 676). Faderskapsavtal har ansetts sakna verkan, då det bevittnats av allenast en person (NJA 1930 s. 485) eller av ett ojävigt vittne jämte mannens fader (NJA 1933 s. 601) eller av den barnavårdsman, som hade att å tjänstens vägnar godkänna avtalet, och hans hustru (NJA 1936 s. 571). Om dessa rättsfall utvisa benägenhet att uppfatta vittnena som solennitetsvittnen, fastslår däremot HD i NJA 1937 s. 226 tydligt och klart, att ett lika strängt solennitetskrav som för testamente icke gäller för äktenskapsförord. Enligt 2:1 testamentslagen skall testator underskriva handlingen eller vidkännas sin underskrift i vittnenas närvaro. Detta krav ansågs icke tillämpligt å äktenskapsförord, utan ett dylikt förklarades upprättat i laga form, då makarna ostridigt undertecknat handlingen samt den därefter påderas föranstaltande bestyrkts av två ojäviga vittnen. Makarna hade med bud skickat handlingen till en granne, som jämte en för makarna okänd person bevittnade handlingen. Tydligen hade varje vid äktenskapsförordets upprättande närvarande, om än så jävig person, t. ex. en broder till endera maken, varit ett bättre vittne än den för makarna okände. Att äktenskapsförordet det oaktat godtogs beror tydligen på att det här i motsats till vid testamente är fråga om ett avtal inter vivos1 och att man därför ogärna fäster avseende vid sådant som icke synes av handlingen; alltså hänsyn av alldeles samma slag som gjort sig gällande beträffande fastighetsköp (jfr NJA 1892 s. 550).
Av särskilt intresse är stadgandet i 6:4 boutredningslagen, att över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Detta stadgande har nämligen tillkommit efter testamentslagen, och man kan därför av dess motiv vänta upplysning, huruvida testamentslagens regler skola anses analogt tillämpliga eller ej. Lagberedningen yttrar endast (NJA II 1933 s. 542): »Lika litet som i andra jämförliga fall, där i nyare lag-
stiftning uppställts fordran på skriftlig form med vittnen,1 har det ansetts erforderligt att närmare angiva formkravets innebörd.» Detta yttrande måste i all sin korthet anses utvisa, att formföreskrifter om vittnen, som sakna närmare precisering beträffande vittnesjäv o. d., böra ses ur en gemensam synvinkel samt icke uppfattas på samma sätt som de preciserade föreskrifterna om testamente. Detta är ju också naturligt, eftersom de alla i motsats till testamentsbestämmelserna avse rättshandlingar intervivos. Att man bör se stadgandet i JB 1:2 — ehuru det icke tillhör den nyare lagstiftningen — ur samma synpunkt framgår av de skäl, som anföras till stöd för formkravet beträffande arvskifte. Lagberedningen åberopar nämligen (NJA II 1933 s. 541 f.)— förutom önskan att uppmuntra den mångenstädes i vårt land förekommande sedvänjan att vid arvskiftesförrättningar tillkalla tvenne personer, av vilka åtminstone den ena utgör ett sakkunnigt biträde åt dödsbodelägarna — framförallt att det, så länge formföreskriften i JB 1:2 upprätthålles, med fog kan fordras, att även den enskilda rättshandling, som arvskifte utgör, företages under omständigheter, vilka beträffande fast egendom innebära lika god säkerhet. En av lagberedningens ledamöter har också strax före boutredningslagens tillkomst förordat arvskiftesvittnens likställande med köpevittnen, enär de särskilda skäl, som medförde att å testamentsvittnen uppställdes strängare krav, lika litet förelåge beträffande vittnen å arvskifte som beträffande köpevittnen (se LIND, Om arvskiftes form, i Festskrift för Marksvon Würtemberg s. 372). Troligen har lagberedningen avsett, att alla formföreskrifter om vittnen vid rättshandlingar intervivos skulle upptagas till gemensamt övervägande vid revisionen av JB.
Nu har emellertid frågan blivit aktuell genom processlagberedningens förslag om vittnesjävens avskaffande. Därest förslaget genomföres utan att formföreskrifterna om vittnen ändras, blir följden enligt min mening otvivelaktigt, att vittnesjäven i samma utsträckning som i RB bortfalla även för formföreskrifternas del utom såvitt angår testamente. Det enda möjliga alternativet vore att anse testamentslagens jävsbestämmelser analogt tilllämpliga. Häremot talar emellertid till en början lagarnas orda
lag, som vid testamente ingående precisera och vid övriga rättshandlingar ej alls tala om vittnesjäv. Då vidare, enligt vad den föregående framställningen utvisar, skillnaden i regleringen av testamente och övriga rättshandlingar icke är tillfällig utan dikterad av nödvändigheten att uppfatta formkraven mindre strängt vid rättshandlingar inter vivos än vid testamente, måste analogien anses absolut otillåten, ty man får icke beträffande formen för upprättande av en handling kräva mer än som klart framgår av lagen. Vad därefter angår frågan om vittnena äro att betrakta som bevis- eller som solennitetsvittnen, kan det nog för närvarande iviss mån vara nödvändigt att betrakta vittnena vid rättshandlingar inter vivos såsom bevisvittnen, vilket utgör ett ytterligare stöd för min åsikt om vittnesjävens bortfallande. Detta utesluter emellertid icke, att det — sedan den legala bevisteorien och vittnesbevisets dominerande ställning inom bevisrätten totalt försvunnit vid genomförandet av processlagberedningens förslag —måste anses alldeles otidsenligt att laborera med bevisvittnen. Sedan vittnesjäven bortfallit, torde också skälen mot att betrakta vittnena vid rättshandlingar inter vivos såsom solennitetsvittnen till största delen ha bortfallit. Det kan måhända synas motsägande att dels nu betrakta vittnena som bevisvittnen och åberopa detta som ett skäl för vittnesjävens bortfallande, dels ock anse vittnesjävens bortfallande som ett skäl att för framtiden betrakta vittnena som solennitetsvittnen. Enligt min mening har emellertid teorien om vittnena som bevisvittnen tillkommit endast somen förklaring till de av praktiska skäl nödvändiga eftergifterna på formkravet; i den mån dessa praktiska skäl bortfalla, mister också teorien sin betydelse.
Om processlagberedningens förslag genomföres utan att formföreskrifterna om vittnen ändras, blir läget sålunda beträffande andra rättshandlingar än testamente följande.1 Vittnena böra nog betraktas som solennitetsvittnen, men kravet på solennitet kan ej sättas lika högt som beträffande testamente. Sålunda kan man
ej fordra, att handlingen underskrives eller underskriften vidkännes i vittnenas närvaro och ej heller att vittnena äga kännedom om handlingens beskaffenhet; de bevittna blott namnteckningen, och bevittnandet kan ske utan att undertecknaren är närvarande.Naturligtvis bör till vittne icke tagas den, som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. Såsom grund för avtalets ogiltighet kan väl en sådan omständighet dock knappast åberopas annat än gentemot en kontrahent, som insett eller bort inse formfelet. Fortfarande skall gälla, att part ej må vittna. Köparen får alltså ej bevittna säljarens namnteckning på köpebrevet, hustrun icke mannens namnteckning på äktenskapsförordet, en dödsbodelägare icke de övrigas namnteckningar å arvskiftet o. s. v. Alltför långt bör dock detta jäv ej utsträckas; märk att ett testamente, som bevittnats av en testamentstagare, blir ogiligt blott såvitt angår förordnandet till honom. Då testamentsexekutorn får bevittna testamentet och skiftesmannen arvskiftet, bör också vigselförrättaren kunna bevittna äktenskapsförordet (jfr NJA 1933 s. 676) och barnavårdsmannen faderskapsavtalet (jfr NJA 1936 s. 571). Vad testamentslagen 2:4 innehåller om jäv mot parts »make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigandeskyldskap eller svågerlag, eller hans syskon» bör icke i någon mån anses analogt tillämpligt. Det ligger ingalunda i begreppet, att vittne skall vara oskyld. Ovan omtalade finska uppfattningsynes snarare gå ut på att vittnesjäv skulle vara något för begreppet solennitetsvittne alldeles främmande. I Sverige stadgas visserligen vid testamente jäv för solennitetsvittnen, men beträffande det mest formbundna av alla formalkontrakt, giftermålet, stadgas i GB 4:8, att vigsel förrättas i släktingars eller andravittnens närvaro; här ifrågakomma tydligen i första rummet nära anförvanter som vittnen. Någon allmän uppfattning om att man ej får taga släktingar till vittnen finnes ej i vidare mån än de processuella vittnesjäven givit anledning till. Det bör alltså enligt min tanke bliva tillåtet att en part låter sin broder bevittna ett äktenskapsförord (jfr NJA 1933 s. 676) eller sin fader ett erkännande av faderskap (jfr NJA 1933 s. 601). I den mån formkravets mening är att förekomma förhastade beslut, synes i själva verket i exempelvis det fall att en ung man påtager sig faderskapet till ett barn utom äktenskap den unge mannens fader vara ett alldeles utmärkt vittne.
Man kan naturligtvis fråga sig, huruvida det icke, därest formföreskrifterna om vittnen erhålla den inskränkta betydelse som ovan angivits, vore lika bra att avskaffa dem. Denna fråga skall icke här närmare beröras. Av vad nyss sagts framgår, att en formföreskrift med sådan inskränkt innebörd icke behöver vara alldeles meningslös. Den kan väl också tjäna såsom en sådan maning som den lagberedningen vid arvskifte tänkt sig till parterna att icke uppgöra affären på egen hand utan låta någon sakkunnig och opartisk person vara närvarande, även om avtalets ogiltighet icke blir följden när den anlitade icke är opartisk, lika litet som en sådan följd någonsin inträtt på grund avatt han — vilket ofta händer — i själva verket icke är sakkunnig.
Avsikten med denna artikel har främst varit att på förhand fastslå att, om processlagberedningens förslag genomföres utan att formföreskrifterna om vittnen ändras, formkraven därefter icke få tolkas strängare än ovan angivits, ty — såsom lagberedningen i motiven till testamentslagen framhållit (NJA II 1930 s. 198) — en oeftergivlig fordran på varje formregel är visshet om dess rätta innebörd.