Bidrag till frågan om Frågan om Svea hovrätts uppkomst. Svea hovrätts tillblivelse har ej minst i vårt århundrade varit föremål för ett flertal undersökningar.1 Senast har K. G. WESTMAN i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Bd 1 (1934), s. 40 ff. underkastat ämnet en förnyad granskning bl. a. med stöd av de då nyutgivna riksdagsakterna från Gustaf II Adolfs första regeringstid. Avsikten med föreliggande uppsats är endast att komplettera de äldre framställningarna på en eller annan punkt, där av mig påträffat källmaterial synes ägnat att i någon mån fördjupa vår kunskap om hithörande problem. Ännu återstå dock åtskilliga spörsmål att lösa, innan händelseförloppet kan sägas vara fullt klarlagt.
Den närmast följande tiden efter fredsslutet med Danmark i Knäred den 20 januari 1613 var den svenska regeringen sysselsatt med att söka bota vissa organisatoriska brister i den inre statsförvaltningen. Under våren och sommaren s. å. befann sig konung Gustaf Adolf i Stockholm och dryftade då tillsammans med rikskansleren Axel Oxenstierna ett flertal aktuella förvaltningsreformer.2 Bland dessa var frågan omordnandet av justitieväsendet, enkannerligen formerna för den kungliga domsmaktens utövande, ej minst viktig. Detta spörsmål hade som bekant varit föremål för otaliga mer eller mindre misslyckade projekt under Karl IX:s tid och ansågs numera icke längre kunna uppskjutas. Det upptogs på nytt av Gustaf II Adolf vid det rådsmöte, som vid mitten av december 1613 hölls i Västerås. I den proposition, som han förelade rådet, begärde han svar på nio punkter rörande justitieväsendet, av vilka de viktigaste voro följande: Härads- och lagmanstingenssamt rådhusrätternas verksamhet; högsta domsrättens överlämnande åt »ett översta parlament», d. v. s. en permanent högsta domstol; antalet medlemmar däri, deras stånd och kvalifikationer; formerna för deras tillsättning; utsträckningen av deras myndighet m. m. dylikt. Beträffande underinstansernas verksamhet föreslogo de närvarande fem rådsherrarna, däribland kanslern och drotsen, att konungen skulle genom ett offentligt mandat inskärpa den ordning, som föreskrevs i lands- och stadslagarna, men som i praxis alltmer kommit ur bruk. Förslaget om inrättandet av en permanent högsta domstol gillades av rådet i
princip, under motivering att ingenstädes i rättskipningen så stor oordning förekommit som vid utövandet av den kungliga domsmakten.1 EDÉN, som i sitt anförda arbete redogör för förhandlingarna vid rådsmötet, tillfogar i detta sammanhang följande: »Det framgår såväl av propositionen som av svaret, att rådet haft framför sig ett utarbetat förslag till ordning för detta parlament, uppsatt redan förut i Stockholm,2 och rådet säger sig hava på nytt genomsett det samma samt gjort sina ändringar. Varken detta första utkast eller rådets ändringsförslag är emellertid nu bevarat.»
Det vill likväl synas, som om åtminstone det första utkastet till vad som sedermera skulle resultera i 1614 års rättegångsordinantia finnes tillgängligt bland Axel Oxenstiernas egenhändiga koncept till kungl. brev, förordningar m.m. (ser. A II: 1) i riksarkivet. Denna av forskningen tidigare ej utnyttjade handling lyder som följer:3
Wij Gustaff Adolff etc. göre wetterligtt, att efter Wij hoos Oss nogsamptt besinne, ded Wij av den alzuoldige Gudh till konung och regentt förordnadhe ähre öf[ue]r dette Wårtt arffrijke och käre fäderneslandh, enkannerligen därföre att Wij skole wedh machtt holla lag och rätwijse, fredha och frälsa den spake, som med späktt och lagen will leffua, och däremott nedertryckia all wrångwijsa och osanning bådhe med rätt och Wårtt kongelige wäldhe. Därföre haffue Wij icke uthan mishag och bekymber förnummedt och ähn nu dageligen förfahre af de oändelige klagemål, som för Oss och till Wårt kongelige hoff ländhe, huruledes alle judicia och tingslag högre och lägre öf[ue]r hele rijked ähre så aldeles kompne af sig och ifrån all krafft och myndigheett, att de nu mehra lijted besökes men platt inted achtas; huilked förnembligst där af förorsakas, att man haff[ue]r nu aldeles öf [ue]rgiffuedt all den proces, som i rättegonger efter Sueriges lag och gammal seduane hollas bör; sedhan att ingen exsecution haff[ue]r efterfölgtt domarne, uthan huad huariom och enom haff[ue]r waritt till eller från dömbdt, ded haff[ue]r han så wijdt efterkommedt och fullbordat, som honom haff[ue]r techtts och synts nyttigtt eller profijtligtt wara; och går så till, att huar gör ded han will och förmå, men icke hwad han på rättens wegnar borde att göra; däraf sedhan fölier, att den wernlöse och fattige altid sker orätt, och Wij bliffue af almogens klagemåls myckenheett så öf[ue]rfalne, att Oss i längdhen besuärligtt falla will där med att uthhärdha.
Sådan oskickeligheett, oordning, klagan och orätwijsheett att bota och afskaffua, så wijdt denne tijdz lägenheett kan tillatha, haffue Wij med Wårtt
elskelige rijksrådh giordt däruthinnan en sådhan stadga, som härefter fölier:
[1]. Först skole alle de, som till lagmän och häredzhöffdinger af Oss förordnade ähre, ware förplichtede anten att sielff sittia för rätta, eller där de genom skälige förfall kunne wara förhindrede, skole de förordna i sin stad beskedelige lagfahrne män, som almogen lag och rätt skipa uthan weldh, och som Sueriges lag förmäler. Och skall en häradzhöffdinge åhrligen holla åth minsthe trij ting om Walburgis, Michaëlis och Kyndermesso och eliest nähr någett serdeles fall kan henda och så behoff görs. Och skall ingen häredzhöffdinge eller hans domhaffuandhe skilias ifrån tinged, för ähn alle saker, som den gong framkompne, ransakadhe och dömbdhe ähre, med mindre så kan hendha, att saken kan wara blindh eller någott feel in probationibus, uthij huilked fall hon till näste ting upskiutas må.
J lijke motte skall huar lagman anthen sielff eller, där han kundhe haffue skälig förfall, hans underlagman åhrligen holla ett lagmansting i sin lagsagu. Och skall han wara förplichted att draga uthur häradh och i häradh, så månge som i hans lagsagu ähre, och där uptage alle lagwadde saker och dem retwijsligen åthskilie.
Huilke desse tijdher försummer och blijff[ue]r däröff[ue]r klagedt, då böthe lagmannen för huarie gongh till kongen 40 daler, häradzhöffdingen 20 daler; och uprätte åkärendhen skadhan igen.
2. Så skall och Wår stådthollare eller fougdhe samptt borgemästare ochr ådh wara förplichtadt i alle städer att holla rådstuffuu-dag på de tijder, som Stadzlagen förmäler, n[embligen] 2 gonger om huarie weka. Försumas någon af desse tijmar uthan synnerlig förfall, då böthe stådthollaren och fougdhen 10 daler, borgemästare och rådh 20 daler till kongen; och uprätteå kärendhen skadhan igen.
3. Alle de saker, som sig å lande tildraga, de skole å häredzting ransakadhe och dömbdhe wardha, men huadh sig tildrager i städerne och innan deres ägor och uthmark, ded skall på stadzens rådstuffuu skärskodhas och dömas.
4. Haff[ue]r någor annan att tiltala för rätta om huariehandha saak ded wara kan, han skall ded göra in för den rätt, under huilken den suarande ähr sittiandes.
5. Efter och härtill dags ett stortt oskick waritt haff[ue]r, i ded man uthan någon åthskildnadt haff[ue]r strax söchtt anten lagmannen eller rijksens rådh, för ähn saken å häradzting eller rådstufuu haffue waritt ransakadhe(!), därigenom ofta skeer, att sakerne åther bliffue tilbaka skutn eicke uthan longt upskoff och parternes store skadha och omkostnadh; därföre wele Wij, att ingen skall härefter fördriste sig att begiffue med någon rättegongs saak för Oss eller Wår sittiendhe nembdh, för ähn han haff[ue]r waritt för de andre domarne och där tagedt dom. Hwar och någon understodhe sig häremott att göra, då skall hans saak icke blijffua i rätten intagedt, uthan därmed skall hollas som fölier.
6. Will någon till annan kära å landed, han skall å rätten tingsdag giffua sin klagen an för häredzhöffdingen och begäre stempning på sin wederpartt. Ähr hans wederdeloman innan häredz, då nembne häredzhöffdingen 2
bolfaste männ, som honom stempne till näste ting däreffter att swara åkäranden till rätta. Ähr han uthan häredz, tå tage åkäranden stempningsbreff å tinge. Kommer suarandhen eij till näste ting tilstädes anten sielff eller genom sin fulmechtige, då stempnes annan gong till näste ting därefter. Kommer han äntå icke, stempnes tridie gong. Och han kommer tå eller kommer icke, skall icke deste mindre saken i retten uptagas och dömas, och wari thed där görs så giltt, som suarandhen till städes wore. Kan han och icke werkeligen thee sin förfall, att han de förre stempningar försuttidt haff[ue]r, då skall [han] uprätte åkäranden allan bewijsligan omkostnadh och skadha.
7. Hwilken sig med häredzdom icke åthnöije lather, han legge då strax åå tinge eller 3 dagar efter sin wadpenning i rätten och wädie under lagman. Och lathe sedhan sin wederpartt på samme sätt stempne för lagmannen, som tilförendhe om häredzhöffdinge stempning sagdt ähr. Försumar någon då strax eller 3 dagar efter domen felttes at wädia, haffue ingen machtt sedhan att appellere, uthan wari giltt och fast, huadh å häredzting giordt eller dömbtt ähr.
8. Nu kan sig tildraga, att den ene icke lather sig med lagmans dom åthnöija, då må han där strax åå tinge eller 3 dagar därefter dom feltes läggia sin wadpenning i rätten och wädia under Oss och Wår sittiande nämnbdh. Doch på ded mången icke skall uthij en wetterlig orätwijs sak bringa sin wederpartt på stor omkostnadh, då skall den, som wädia will, försäkre sin wederpartt på bewijslige omkostnadhers restitution, så framptt han tappar saken. Och i medler tijdh såledhes disputeras för rätta, gåår saken jordh eller egendom an, då beholle den ää,1 som i händer haff[ue]r, till des han sig med häredzhöffdinges eller lagmans dom åthnöije lather, eller ded blijff[ue]r honom af Oss och Wår sittiendhe nembdh aldeles ifrån dömbdht.
9. Med rådstuffuu-saker i städerne skall hollas samme proces, som nu ähr sagdt om häredzting. Hwilken sig och med rådstuffuu dom icke åthnöije lather, han må wädia under landzdom, som i huarie stadh en gong om åhred holles skall. Ty Wij eller i Wår frånwahru Wår sittiandhe nembdh wele till huarie stadh förordna på en wiss tijdh om åhred någre godhe men med lagmannen, som alle lagwadde saker i staden uptaga skall och åthskilia. Men hoo sig med samme landzdom icke åthnöija lather, han må wädie undher Oss och Wår sittiandhe nämbdh; doch Stokholm und [ant] agendhes, ifrån huilkens rådstuffuu appellationen allenest under Oss och Wår nembdh gella skall.
10. Efter och med Wår nembdh härtill dags fast sielffsyntt2 ähr tilgongedt, så att inge wisse personer haffue därtill waritt förordnedhe, och de, som med rettegongs [saker] haffue hafft att bestella, haffue i lijke motte waritt betungedhe med andre Wåre ährendher, därigenom Wåre och rijksens saker och wårdhende ährendhe som oftest bliffue försumedhe och undersåterne, som sig till rätta beklaga, nödgas esomoftast med sin skadha och stora afsaknadh länge ligge till hoffua och doch understundom med oförrättedh saak skilies härifrån. Därföre haffue Wij så lagedt och stadgedt,
att Wij haffue här oprättedt en Wår nembdh, som sig här uthij Stokholm förholla och stedze blijffua skall att uptaga alle lagwadhde saker och dem rättwijsligen åthskilia och dömma. Och haffue Wij därtill deputered så månge af rijksens rådh, som med andre saker icke deste mehra haffue att bestella, och sedhan någre andhre ährlige, beskedelige män, så att de ähre 13 personer tilsamman.
Handlingen har som synes form av ett odaterat kungligt brev eller stadga, vilken tydligen tänkts skola utfärdas endast och allenast med stöd av »Vårt älskelige riksråd». Innehållet, som uppsatts av rikskanslern, ger en god inblick i de olika spörsmål, vilka diskuterats mellan honom och konungen i Stockholm under våren och sommaren 1613 rörande justitieväsendet. En jämförelse mellan utkastet och den kungliga propositionen visar nämligen ganska tydligt, att den senare utformats med stöd av det förra. Någon exakt datering av utkastet torde icke kunna åstadkommas. Förmodligen har det tillkommit någon gång på hösten 1613, och meningen synes hava varit, att konungen efter rådssammanträdet i december omedelbart skulle utfärda detsamma med de eventuella ändringar, som rådet kunde komma att föreslå.
Innehållet i utkastet är av intresse ur flera synpunkter. Det åsyftade att reglera även underrätternas verksamhet men icke i detalj utan närmast såsom en förutsättning för den högsta domsmaktens ordnande. Oxenstierna har därvid utgått dels från föreskrifterna i lands- och stadslagarna, men dels också i någon mån från de författningar, som i reformerande syfte tid efter annan utfärdats av Karl IX. Bestämmelserna i utkastet (p. 1) om att lagmän och häradshövdingar själva skulle sitta ting, såvida de icke hade laga förfall, hade visserligen förutsatts i lagen, men hade uttryckligen föreskrivits i 1598 års rättegångsstadga (p. 1).1 Då det i utkastet (p. 5) inskärpes, att instansordningen hädanefter skulle iakttagas, var detta heller ingen nyhet. Samma bestämmelse återfinnes sålunda i 1602 års mandat angående rättarting vid Distingen.1 Det egendomliga stadgandet i utkastet (p. 9), att från rådhusrätt (med undantag av Stockholms) skulle vädjas under landsdom, d. v. s. en särskild instans jämställd med lagmansrätt på landet, har direkta förebilder i 1593 års patent »om åtskilliga mål»1 o. s. v. Det största intresset knyter sig givetvis till p. 10 i utkastet, där den nya tilltänkta överdomstolen första gången beskrives under beteckningen kunglig »nämnd». Detta är anmärkningsvärt så till vida, som konungen i sin proposition begagnar uttrycket »det översta parlamentet». Oxenstierna har förmodligen i en blivande kunglig stadga velat undvika nya beteckningar, som ej hade något stöd i lag eller författning.2 Samtidigt är det troligt, att förebilden varit Erik XIV:s högsta nämnd, som i praxis även kallats parlament,3 varför det legat nära till hands att
alternativt använda denna beteckning. Kännedomen om att i Frankrike konungens högsta domstol gick under namn av parlament har måhända även spelat in.1
Det nya i Oxenstiernas utkast bestod däri, att den högsta domsmakten konstant skulle utövas av vissa därtill utsedda personer, och att dessa skulle hava säte i huvudstaden. Såsom ledamöter skulle fungera några riksråd, »som med andra saker icke desto mera hava att beställa »jämte andra »ärliga och beskedliga män» tillsammans 13 personer. Enligt praxis vid tiden för förslagets tillkomst hade det varit vanligt, att riksråden i mån av behov på konungens befallning bildade högsta domstol tillsammans med några adelsmän. Oxenstierna hade själv deltagit i dylika ärenden åtminstone under åren 1610—13 och var sålunda i tillfälle att grunda sitt förslag på en personlig erfarenhet. Under denna tid hade det f. ö. blivit allt vanligare, att den kungliga domstolen sammanträdde på Stockholms slott, varför förslaget i denna del endast åsyftade ett legaliserande av en i praktiken i stort sett redan genomförd förändring.2 Som exempel må nämnas en rättegång så pass sent som den 23 september 1613, då rikskanslern på Stockholms slott utövade den kungliga domsmakten i spetsen för tre riksråd, två kammarråd och tre vanliga frälsemän på grund av »den stormäktige högborne furstes och herres herr Gustaf Adolfs befallning.»3
Även om det i viss mån är frapperande, hur föga detaljerat utkastet visat sig vara på den viktiga punkt, som handlar om den kungliga domsmakten, ligger anledningen härtill i öppen dag. Konungen hade nämligen ej längre rätt att utfärda stadgar, som kunde anses stå i strid mot gällande lag. I sin konungaförsäkran 1611 hade sålunda Gustaf II
Adolf måst lova att icke utan rådets och ständernas samtycke införa ny lag eller ändra och avskaffa gammal. Utkastets innehåll visar, som tidigare påpekats, att man från början åsyftat att förbigå ständerna, och det hade därför gällt att giva de tilltänkta reformerna en så litet uppseendeväckande form som möjligt. Detaljerna hade man förmodligen tänkt ordna på ett senare stadium genom särskilda kungliga instruktioner. Konungens ursprungliga ståndpunkt kommer till synes ännu under riksdagsförhandlingarna 1614, då han i skrivelse den 3 februari s. å. redogör för hur han tänkt sig, att den kungliga domstolen för framtiden skulle utövas. Gustaf II Adolf säger nämligen bl. a. däri: »Så menar H. K. M:t ock i lika motto det icke vara något nytt utan hellre brukligt i några hundrade år särdeles i vår tid, såvitt själva grunden vidkommer, och funderat i Sveriges lag.»1 Ehuru vi sakna rådslag eller protokoll över den fortsatta förhandlingen med rådet i Västerås 1613 och sålunda icke veta, vad därunder kan hava förekommit, är det dockt ydligt, att den konstitutionella frågan måste hava debatterats i en eller annan form. Spörsmålet bör just hava rört sig om, huruvida innehållet i utkastet innebar något principiellt nytt i förhållande till gällande lag och sålunda förutsatte ständernas medverkan. De äldre närvarande rådsherrarna, såsom grevarna Magnus och Abraham Brahe, erinrade sig måhända vid detta tillfälle den grundsats, som de under Karl IX:s tid varit med om att formulera i ett liknande fall, när från kungligt håll 1604 föreslagits en ny form för högsta domsmaktens utövning. Rådet hade nämligen då påpekat, att riksens ständer äve nborde höras, »efter ingen lag är, utan den av alla samtyckt, bejakad och vedertagen varder».2 Huru som helst beslöt Gustaf II Adolf att för säkerhets skull underställa ärendet ständernas prövning vid den riksdag, som var utsatt att hållas i Örebro vid början av januari månad 1614. Som en konsekvens härav ansågs lämpligt att grundligt omarbeta det ursprungliga förslaget, som nu utan alla baktankar kundegöras betydligt utförligare. Detta verkställdes under loppet av omkring en månads tid, och den 22 januari 1614 kunde det nya förslaget till rättegångsstadga uppläsas inför de församlade ständerna. De tidigare tio punkterna hade nu svällt ut till tjugo, och den högsta domstolen hade erhållit ett nytt namn: den konungsliga hovrätten. Samtliga stånden avgåvo yttranden över förslaget, konungen måste i flera skrifter bemöta oppositionen,3 och slutligen enades man om förslaget med vissa smärre förändringar. Den 10 februari 1614 tillkom den s. k.rättegångsordinantian. Sex dagar senare följde fullmakten för den nya hovrättens ledamöter med vissa viktiga kompletterande bestämmelser, och slutligen den 23 juni 1615 utfärdades rättegångsprocessen, som i detalj reglerade rättskipningens alla delar.4 De tvenne sistnämnda för
fattningarna ansågos dock ej behöva underställas riksdagens prövning, eftersom ständerna redan godkänt de grundläggande principerna, sådana dessa formulerats i rättegångsordinantian.
Det är anmärkningsvärt, att benämningen »konungslig hovrätt» först uppträder i det senare förslaget till rättegångsordinantia. Då man bestämt sig för att låta frågan om den kungliga domsmaktens ordnande prövas av ständerna, har det måhända ansetts opportunt att ur förslaget avlägsna beteckningar, som kunde leda tankarna på Erik XIV:s nämnd. Denna domstol hade ju som bekant råkat i vanrykte på den grund, att åklagaren Jöran Persson använt den för sina speciella syften. En ny benämning måste därför skapas,1 och man har då stannat vid hovrätt såsom den mest lämpliga. Det har inom litteraturen2 påståtts, att vederbörande därvid anknutit till den kungliga domstol, som föreslagits 1604 och som bär hovkanslern Nils Chesnecopheri signatur.3 I självaverket talas det i detta projekt blott på ett ställe om »H. F. N:es hovrättegång», d. v. s. rättegången vid furstliga hovet; men intet annat tyder på att man åsyftat att giva den planerade domstolen såsom sådan namn av hovrätt.4 Å andra sidan var den utformad som en »hovrätt» så till vida, att den skulle följa hovet åt i motsats till 1614 års hovrätt, som var stationerad på en och samma plats. Enligt min mening hava istället de tyska »Hofgerichte» i någon mån fått utgöra förebild. I Tyskland hade »hovrätter» inrättats mer än 100 år tidigare. O. STOBBE, Geschichte der deutschen Rechtsquellen, Bd 2 (1864), s. 91—92, säger härom följande:
Gegen Ende des fünfzehnten Jahrhunderts wird auch in den Territorien eine grössere Sorge der Pflege der Justiz zugewendet. Während früher der Landesherr an seinem Hof mit den Rittern und Rähten, welche ihn umgaben, in höherer Instanz, so oft eine Veranlassung vorlag, Gericht abhielt, wurden jetzt in vielen Territorien besondere Hofgerichte eingesetzt, bestimmte Personen zu Beisitzern ernannt und zugleich festgesetzt, wie oft (gewöhnlich vier Mal), zu welchen Zeiten und auf wie lange sie sich zur Abhaltung des Gerichts zu versammeln hätten ... Jetzt wurde bei der neuen Organisation der Hofgerichte regelmässig ein Theil der Beisitzerstellen den Doctoren eingeräumt . . . Besonders wichtig waren in dieser Beziehung die sächsischen Einrichtungen. Schon in alter Zeit waren in den einzelnen sächsischen Provinzen Hofgerichte zu Dresden, Eckartsberge, Weissenfels, Wittenberg, Meissen abgehalten, neben welchen der Landesherr selbst an seinem Hof, im sogenannten Oberhofgericht, eine concurrirende Gerichtsbarkeit ausübte. Im Jahre 1483 setzten die Herzöge Ernst und Albert ihr Oberhofgericht zu Leipzig ein, wo sie gewöhnlich residirten.
Även i Sverige fick man 1614 en nominell motsvarighet till såväl »Hofgerichte» som »Oberhofgericht». I rättegångsordinantian talas nämligen om både furstliga hovrätter och den konungsliga hovrätten. Av formuleringen att döma skulle man vara benägen till antagandet, att de furstliga hovrätterna i hertigdömena existerat till namnet redan dessförinnan, men en undersökning har givit vid handen, att de tidigare åtminstone officiellt betecknats som landsting.1
Såsom av det ovanstående framgått var det karakteristiska för det tyska Oberhofgericht just, att det var stationerat på viss plats och hade en fast, kontinuerlig prägel, samt sist men icke minst, att det delvis skulle bestå av lagfarna ledamöter. Redan vid rådsmötet i Västerås hade frågan om ledamöternas stånd och kvalifikationer upptagits til lbehandling, och som svar på den kungliga propositionen härutinna nhade rådet utarbetat en lista på 12 adelsmän och 4 »lagfarne», bland vilka konungen kunde utvälja ett lämpligt antal vid sidan av de riksråd, som antogos skola ingå i den nya domstolen.2 Här möta vi första gången kravet på lagfarna ledamöter i direkt anslutning till de utländska förebilderna. Gå vi vidare till själva rättegångsordinantian, befinnes, att hovrättens ledamöter skulle utgöras av riksdrotsen som president tillsammans med 13 assessorer. Av dessa skulle fyra vara riksråd, fem vanliga frälsemän samt fyra »andra lärde och lagfarneärlige män». I den kungliga fullmakten uppräknas personerna. Riksdrots var vid denna tid greve Magnus Brahe. Bland riksråden utsågos till assessorer greve Abraham Brahe, friherre Nils Bielke, Erland Björnsson [Bååt] och Nils Andersson [Lilliehöök]. I frälseklassen utnämndes Olof Stråle (tillika vice president), Jöran Ulfsson [Bååt], Karl Gyllenstierna, Jakob Jakobsson [Bååt] och Jöns Jöransson Lilliesparre. Med undantag av Jakob Jakobsson förekomma de alla på den vid rådsmötet framlagda listan. Såsom representanter för de lagfarne utsågos de på samma lista upptagna sekreteraren Michel Olofsson [Dufva],3 f. d. juris professorn Johannes Messenius och lagläsaren Hans Dober samt dessutom borgmästaren i Nyköping Lasse Bengtsson.4 De senare namnen äro i detta sammanhang av största intresset. Då den svenska regeringen sökte efterbilda de tyska formerna, uppstodo svårigheter icke minst därför, att det vid början av 1600-talet saknades ett inhemskt lärt juriststånd, som kunnat motsvara de kontinentala juris
doktorerna.1 Av de utsedda torde Michel Olofsson och Hans Dober haft de största kvalifikationerna. Den förre hade bl. a. varit medlem av 1604 års lagkommission och som sådan deltagit i utarbetandet av det s. k. rosengrenska lagförslaget. Han hade anseende för stor kunnighet och duglighet. Dober hade utövat domarverksamhet dels som lagläsare dels som under lagman under flera decennier och måste därunder hava förvärvat sig en ej ringa erfarenhet i judiciella ting. Om Lasse Bengtsson (sedermera adlad Skytte) är föga känt. Han torde hava medtagits såsom representant för stadsrätten, liksom Dober kunde sägas representera landsrätten. Messenius' juridiska förutsättningar för sysslan inskränkte sig till att han utgivit en latinsk översättning av Magnus Erikssons landslag (1614), samt att han 1609—13 i Uppsala varit utnämnd till juris et politices professor. Under denna tid har han dock veterligen icke varit sysselsatt med någon juridisk undervisning. Han var den enda av bisittarna, som förvärvat doktorsgrad (ehuru endast inom filosofiska fakulteten)2, och har väl närmast utsetts för att med sina lärdomsmeriter skapa glans över hovrätten.
Ett spörsmål, som länge livligt diskuterats, är förhållandet mellan 1614 års rättegångsordinantia och 1615 års rättegångsprocess. I den äldre litteraturen3 ansågs, att den förra förordningen åsyftade att giva hovrätten ställning av högsta domstol, medan den senare genom skapandet av rättsmedlet beneficium revisionis givit hovrätten karaktär närmast av mellaninstans. WESTMAN har emellertid numera i sitt anförda arbete slutgiltigt visat, att Gustaf II Adolf redan under riksdagsförhandlingarna uttalat som sin mening, att hovrättens tillkomst ej medförde något upphävande av hans personliga domsmakt, som tillkom honom enligt landslagen. Härav sluter Westman med rätta, att något motsatsförhållande mellan ordinantian och processen ej kan sägas föreligga, ehuru fullt tydliga bestämmelser ej kommo till stånd förrän i den senare förordningen. Då denna utfärdades den 23 juni 1615, följer härav, att revisionsinstitutet skulle hava trätt i kraft förstnämnda datum. På denna punkt är jag emellertid i tillfälle att korrigera den vanliga framställningen. Det existerar nämligen ett tidigare ej uppmärksammat kungligt brev av den 25 juli 1614,4 som ålägger hovrättens ledamöter att omedelbart provisoriskt tillämpa den rättegångs
process, som långt dessförinnan remitterats till domstolen i form av förslag, och över vilken hovrätten den 30 juni s. å. avgivit sina påminnelser. Det finns också exempel på att rättegångsprocessens p. 35 varit åberopad av hovrätten före förordningens formella utfärdande.1
Om vi till slut uppställa frågan, vem som skrivit de äldsta hovrättsförfattningarna, är svaret härpå ej alldeles visst. Mycket talar dock för att Axel Oxenstierna åtminstone biträtt vid redigeringen av rättegångsordinantian, liksom han varit den, som uppsatt dess första utkast.2 Hovrättsfullmakten av den 16 februari 1614 är däremot säkert helt och hållet av hans hand.3 Och även i utarbetandet av den påföljande år utfärdade rättegångsprocessen har han bevisligen tagit verksamdel.4 Det var också Oxenstierna, som erhöll konungens uppdrag5 att inviga hovrätten vid dess första sammanträde på Stockholms slott den 19 maj 1614. Han höll därvid en oration över ämnet: »Nihil divinius, nihil magis regium est quam judicare», vari han bl. a. även underströk nödvändigheten och nyttan av den nya domstolens inrättande.6 Hovrättens tillblivelse är alltså i mycket hög grad förknippad med Axel Oxenstiernas namn.
J. E. Almquist.