Av kriget förorsakade ändringar av straffverkställigheten i Frankrike. Efter krigsutbrottet hava i Frankrike utfärdats två förordningar angående ändring av bestämmelserna för verkställandet av straff. Den ena (av den 1 september 1939) avser uppskov med exekverandet av domar, lydande å fängelse, i fall av mobilisering och den andra (av den 3 november 1939) förändring av sättet för verkställandet av straff på grund av brott mot statens yttre säkerhet samt vissa spionerimässiga förseelser.
    Den förra förordningens innehåll är i korthet följande: Vid allmän mobilisering hava de individer av fransk nationalitet, som äro militärt tjänstgöringspliktiga och undergå fängelsestraff på kortare tid än sex månader, utan vidare rätt till uppskov med straffets verkställande och skola lösgivas. Likväl kan prefekten i vederbörande departement på föranstaltande av le procureur de la République förordna om den dömdes fortsatta kvarhållande (art. 1). Individer av den i art. 1 angivna kategorien, vilka äro dömda till fängelse i mer än sex månader, ävensom personer av främmande nationalitet, ådömda fängelsestraff, kunna i viss utsträckning erhålla uppskov med straffverkställigheten genom beslut i varje särskilt fall av prefekten, fattat på förslag av le procureur de la République (art. 2). Verkställande av fängelsestraff, som provisoriskt uppskjutits i de i art. 1 och 2 åsyftade fallen, kan återupptagas efter förordnande av justitieministern. Även vederbörande prefekt kan, efter förslag av le procureur de la République, återkalla uppskov enligt art. 1 och 2 (art. 3).
    Den senare förordningen innehåller i huvudsak att under den tid kriget varar de, vilka undergå frihetsstraff för brott mot statens yttre säkerhet samt för vissa spionerimässiga förseelser, utan undantag skola avtjäna sitt straff i cell (och alltså icke åtnjuta någon som helst gemensamhet med andra fångar). Denna bestämmelse skall äga tillämpning även på sådana personer, som redan vid förordningens ikraftträdande började undergå straff för ifrågavarande brott och förseelser.

Adolf von Rosen.

    Emile Vandervelde, den belgiske statsmannen, politikern och kriminalisten, avled den 27 december 1938. V. var född 1866 och började sin bana som advokat. Tidigt slöt han sig till arbetarrörelsen, invaldes i deputerade kammaren och blev 1900 ordförande i den socialistiska internationalen.
    V. var lärjunge till ADOLPHE PRINS, och när han 1918 kallades till justitie-

 

31—407004. Svensk Juristtidning 1940.

minister, tog han omedelbart itu med uppgiften att omsätta sin lärares idéer i praktiken. I nära samarbete med doktor VERVAECK, som redan under 1900-talets första år startat ett kriminal-antropologiskt laboratorium vid ett av fängelserna i Bryssel, inrättade han vid alla större straffanstalter dylika laboratorier för vetenskapliga undersökningar av fångarna. Till laboratorierna anknötos psykiatriska avdelningar för observation av sinnessjuka och psykiskt abnorma.
    Resultaten av det metodiska studiet av brottslingarna fingo tjäna som underlag för det fortsatta reformarbetet, som avsåg dels ändringar i straffverkställigheten, dels inrättandet av en rad fängelser och specialanstalter för olika grupper av brottslingar.
    Den stränga isoleringen i fängelserna mildrades. Cellsystemet bibehölls, men om dagen fingo fångarna arbeta tillsammans; gemensamheten utsträcktes också till skolan, utevistelsen m. m., dock med förbud för fångarna att samtala sinsemellan. Åt frågan om fångarnas resocialisering ägnade V. särskilt intresse. Det var icke nog, menade han, att vänja fången att arbeta, man måste också lära honom ett yrke, som kunde ge honom utkomst efter frigivningen. Arbetet i fängelserna borde därför nära ansluta sig till det fria arbetets teknik. Enligt dessa principer anordnades verkstäder vid alla centralfängelser i Belgien.
    År 1921 inrättades på V:s initiativ två skolfängelser för unga brottslingar, det ena — industribetonat — i en flygel av centralfängelset i Gand, det andra, förenat med jordbruk, såsom en avdelning av den stora straffanstalten i Merxplas. Till sistnämnda anstalt ha sedermera förlagts sanatorier för tuberkulösa och asyler för epileptiker. Merxplas har efterhand blivit en mönsteranstalt, som besökes av kriminalister från hela världen.
    V. avgick som justitieminister 1921 men bibehöll under hela sitt liv ett oförminskat intresse för fängelsefrågor. Det kan sålunda nämnas, att hanverksamt deltog i förarbetena till 1930 års lag om samhällsskydd mot abnorma och vaneförbrytare.
    V. ägde djup lärdom och en fängslande framställningskonst. Hans arbetsförmåga betecknas som nära nog obegränsad. Detta bestyrkes f. ö. av det faktum, att han utförde sitt reformarbete inom straffsystemet under samma år, 1918—1921, som han återuppbyggde rättsväsendet och domstolsorganisationen, vilka satts ur spelet under fyra års ockupation.

Hardy Göransson.