Magistraternas och Rådstuvurätternas i Finland förening sammanträdde till årsmöte den 18 augusti 1939 i Tammerfors, varvid styrelsen erhöll följande sammansättning: ordf. (tillika ombudsman) borgmästaren K.G. R. Ahlbäck, Vasa, viceordf. politierådmannen Yrjö Similä, Helsingfors, ledamöter politieborgmästaren Waldemar Löfman, Åbo, justitierådmannen Bror Clas Carlson, Helsingfors, borgmästaren Toivo Aalto-Setälä, Raumo, och borgmästaren Alvar Rossi, S:t Michel, samt suppleanter justitieborgmästaren Lauri Talvia, Tammerfors, borgmästaren Mikko Hurtta, Kuopio, och justitierådmannen Helge Hedman, Helsingfors. Föreningen Sveriges stadsdomare företräddes vid mötet av borgmästaren Wilhelm Hallin och rådmannen Edward Ploman. Vid mötet höllos föredrag av borgmästaren Hallin om »villkorlig dom enligt svensk lag» och jur. dr Tauno Tirkkonen om »anordnandet av de extra ordinära rättsmedlen de lege ferenda». Även tvenne diskussionsfrågor förekommo: »Är det skäl att öka domstolarnas disciplinära makt?», ref. justitierådmannen Kalle Tarkka, och »Byggnadsordningarna och byggnadsinspektionen i Finlands städer», ref. politierådmannen Yrjö Similä. Efter årsmötet gav Tammerfors stad middag på Hotell Tammer och följande dag gjorde mötesdeltagarna utflykter till Vehoniemi och Aulanko.
    Styrelsen har under verksamhetsåret 1 juli 1938—30 juni 1939 sammanträtt tre gånger, bl. a. för behandling av frågan om magistraternas framtid. —Antalet medlemmar utgör 131. Till föreningens begravningshjälpring äro 54 personer anslutna.

G. L.

    Föreningen Svensk Avdelning av International Law Association höll årssammanträde d. 16 maj 1939, därvid i styrelsen omvaldes: justitierådet Algot Bagge, advokaten Nils Berglund, presidenten Birger Ekeberg, f. d. landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld, dispaschören Per Hasselrot, advokaten Gösta Huselius, generalkonsuln Axel Ax:son Johnson, advokaten Eliel Löfgren, envoyén Folke Malmar, assuransdirektören A. Rinman, advokaten C. L. Schönmeyr, f. d. universitetskanslern Ernst Trygger, universitetskanslern Östen Undén, hovrättsrådet Hugo Wikander samt nyvaldes efter bankdirektören K. A. Wallenberg, som avlidit, advokaten Ivan Atmer.
    Vid styrelsesammanträde samma dag omvaldes till styrelsens ordf. hr Hammarskjöld samt till v. ordf. hr Bagge, varjämte till föreningens sekr. och kassaförvaltare omvaldes hr Huselius. Till ledamöter av verkställandeutskottet, där styrelsens ordf. och v. ordf. voro självskrivna ledamöter, omvaldes hrr Ekeberg, Löfgren, Schönmeyr och Undén samt till suppleanter hrr Wikander och Berglund.
    Antalet medlemmar i den svenska föreningen är 55, av vilka 37 tillika äro medlemmar i International Law Association.
    Verkställande utskottet behandlade vid sammanträde d. 28 april 1939 frågan om skiljedomsförfarande i handelstvister, vilken utgjort ett av de viktigaste diskussionsämnena vid I. L. A:s kongress i Amsterdam i september 1938.
    Såsom meddelats i en notis om den svenska avdelningens verksamhet under 1937 (se SvJT 1938 s. 95) hade utskottet då till I. L. A:s Committee on

Commercial Arbitration avgivit ett utlåtande angående »Skiljedomsförfarandet i Sverige», författat av hr Bagge. Anledningen till att frågan åter upptogs hos utskottet under 1939 var, att den svenska avdelningen mottagit en broschyr, vari en av Amsterdamskongressen utsedd särskild kommitté anmodat »jurists, commercial lawyers and businessmen» i de förnämsta handelsländerna i världen att bispringa I. L. A. i dess försök att lämna bidrag till ett verkningsfullt skiljedomsförfarande. Broschyren innehöll först en redogörelse för vad som förekommit i ärendet i Amsterdam av i huvudsak följande innehåll.
    Till kongressen hade avgivits rapporter av dels I. L. A:s Commercial Arbitration Committee dels ock en fransk subkommitté, representerande, den förstnämnda synpunkter, som voro härskande huvudsakligen i de anglosaxiska länderna, Tyskland och de skandinaviska länderna, den sistnämnda den franska ståndpunkten. När de två rapporterna upptogos till behandling vid kongressen, visade det sig emellertid bestå en fundamental olikhet mellan den »franska» och den »anglosaxiska» ståndpunkten. Den franska avsåg att sedan en tillfredsställande skiljedomsklausul införts i kontraktet och en eller flera skiljemän utsetts, skulle till honom eller dem överlämnas att avgöra alla frågor rörande proceduren, formaliteter, bevis etc. Enligt den »anglosaxiska» ståndpunkten åter fordrades icke blott en tillfredsställande skiljedomsklausul utan också regler, vilka skulle fullfölja en beskriven procedur och sörja för ett verkställbart beslut rörande de meningsskiljaktigheter, som hänskjutits till dem, fattat av en opartisk skiljeman eller opartiska skiljemän, på juridisk grund samt enligt deras egen sakkunskap och erfarenhet, föreliggande handlingar, vittnesbevisning m. m., allt enligt den lag, som skulle tillämpas på kontraktet, därigenom avlägsnande systemet med »amiable composition» och beslut »ex aequo», d.v.s. efter en billighetssynpunkt, som kunde tilltala skiljemannen eller skiljemännen. Efter långvarig diskussion hade kongressen beslutat att en särskild kommitté skulle tillsättas och det var nu denna, som i ovannämnda broschyr vänt sig även till den svenska avdelningen.
    Den första fråga, som kommittén hade att avgöra förklarades i broschyren vara, huruvida det vore genomförbart att hava en standardsats av skiljedomsregler, eller om det skulle finnas två satser att välja emellan, den ena, angivande i detalj den procedur, som skulle följas i samband med skiljedomen, skiljemännens behörighet och skyldigheter etc., den andra lämnande det mesta, om icke allt, av dessa ämnen, att avgöras av skiljemannen eller skiljemännen, allt efter vad de ansågo lämpligt. Den andra frågan vore, för den händelse det skulle bliva endast en sats skiljedomsregler, vad skulle dessa föreskriva, då det vore tydligt, att de måste innehålla en ömtålig kompromiss mellan anglosaxisk skiljedomspraxis och kontinental (vid kongressen även kallad fransk) praxis, som kunde godtagas av dem, som praktiserade endera. Den tredje frågan vore — om det nu ansåges ogenomförbart att hava endast en sats skiljedomsregler och nödvändigt att hava två — för vilka särskilda frågor skulle den mer fullständiga satsen vara avsedd och, vilket vore det minimum, som skulle föreskrivas i den sats regler, som, tilllämpande den kontinentala praxis, ville lämna allt rörande proceduren, bevisningen, formaliteterna etc. att avgöras av skiljemannen eller skiljemännen.
    Kommittén förklarade vidare att, sedan den kommit till ett beslut rörande dessa frågor, den ville undersöka, i vilken omfattning satsen eller de två satserna av skiljedomsregler överensstämde med de nationella lagarna i de förnämsta handelsländerna i världen — det vore nämligen av vikt att ingen av dessa regler stode i strid med en nationell lag. Å andra sidan kunde det vara önskvärt att i en eller båda av de ifrågavarande satserna infördes bestämmelser, som icke kunde verkställas vid domstolarna i vissa länder utan kunde grundas på de kontraherande parternas goda tro.

    Före verkställande utskottets ovannämnda sammanträde d. 28 april 1939 hade handlingarna i ärendet, inbegripande Arbitration Committees rappor ttill Amsterdamskongressen och den franska subkommitténs rapport, överlämnats till justitierådet Bagge med begäran att han godhetsfullt ville eftertagen del av dem avgiva förslag till utskottets beslut. Hr Bagge hade samarbetat med medlemmen i den svenska föreningen justitierådet Emil Sandström, som på engelska avfattat ett Memorandum i frågan. Här är endast tillfälle att av innehållet i detta Memorandum meddela följande. Hr Sandström framhåller, att det icke syntes omöjligt att överbygga de skiljaktigheter, som förelåge mellan det så kallade kontinentala eller franska systemet och det anglosaxiska systemet. Ett allvarligt försök i denna riktning hade efter grundlig prövning av existerande lagar och praxis och efter omsorgsfull förberedelse gjorts av en internationell kommitté, utsedd av det internationella Rom-institutet för åstadkommande av enhetlighet i privat internationell rätt. Det syntes icke endast vara att föredraga utan också nödvändigt att hava endast en standardsats av skiljedomsregler, vilket förvisso borde bli en ömtålig kompromiss mellan anglosaxisk skiljedomspraxis och kontinental praxis — om man kunde tala om en enhetlig sådan praxis. Romutlåtandet och den rapport, på vilken Rom-kommitténs arbete var grundat (Rapport sur l'Arbitrage conventionel en droit privé Etudede droit comparé par RENÉ DAVID), syntes emellertid erbjuda en lämplig bas för denna kompromiss.
    Hr Bagge framlade för verkställande utskottet, jämte hr Sandströms Memorandum, ett på engelska avfattat förslag till utskottets beslut, i översättning så lydande:
    »Hänvisande till justitierådet Sandströms Memorandum föreslår den svenska avdelningen av I. L. A. följande:
    1) att I. L. A. godkände det reviderade utlåtandet av Rom-institutets kommitté såsom det minimum, som skulle föreskrivas i en sats av skiljedomsregler,
    2) att I. L. A. — i händelse det från den anglosaxiska ståndpunkten ansåges nödvändigt att hava. mer detaljerade regler för proceduren — skulle författa en sats av tilläggsregler för själva proceduren, som skulle användas, när skiljemannaförfarandet ägde rum i ett anglosaxiskt land. Det vore naturligtvis nödvändigt att ingen av dessa föreskrifter skulle stå i strid meddet reviderade utlåtandet av Rom-institutets kommitté,
    3) att I. L. A. skulle, handlande i Associationens sanna internationella anda, samarbeta med den internationella handelskammaren med sikte på att —om så befunnes nödvändigt — göra den internationella handelskammarens handelsdomstol mera acceptabel för den kommersiella världen, och så mycket som möjligt befordra anlitandet av detta institut.»
    Verkställande utskottet beslöt godkänna hr Bagges förslag samt att det sålunda fattade beslutet jämte hr Sandströms ovannämnda utlåtande skulle översändas till the Commercial Arbitration Committee i London.

G. H.