PROCESSLAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK.

AV

BORGMÄSTAREN NILS BERLIN.

Processlagberedningens den 29 november 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk har inom juristkretsar mottagits med stort intresse. Helt naturligt har förslaget, som innebär omfattande och djupgående förändringar i den nuvarande processordningen, på sina håll väckt åtskillig opposition. Från stadsdomarnas sida har kritiken närmast koncentrerat sig på fyra för rådhusrätterna och deras verksamhet betydelsefulla frågor.1

Nämnd i rådhusrätt.

    Enligt förslaget skall, då vid rådhusrätt handlägges mål, som rör ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten. I nämnden skola sitta minst sju och högst nio personer. Särskilda regler om omröstning i rådhusrätt, då nämnd skall deltaga i avgörandet, finnas i förslagets 29 kap.
    Till stöd för förslaget om nämnd i rådhusrätt anför processlagberedningen i sin allmänna motivering: »Beträffande nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning kommo riksdagenskamrar år 1931 till olika resultat. I propositionen föreslogs, att nämnd skulle medverka i de grövre brottmålen och alltså rådhusrätten i dessa mål bestå av tre lagfarna ledamöter och nämnd. Utskottet avstyrkte inrättande av nämnd vid rådhusrätterna. Uti en inom utskottet avgiven reservation förordades, att i rådhusrätterna

1 I en den 10 augusti 1939 till K. M:t ingiven skrivelse har styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare närmare utvecklat de synpunkter, som stadsdomarna ansett böra beaktas vid den fortsatta behandlingen av processlagberedningensförslag. Denna skrivelse utarbetades av fyra av styrelsen utsedda ledamöter med borgmästaren Berlin såsom ordförande. Efterföljande artikel överensstämmer i väsentliga delar med styrelsens uttalanden.

52 NILS BERLIN.nämnd borde deltaga i handläggningen av brottmål; dock syntes nämnds medverkan kunna undvaras i fråga om ringare brottmål. I reservationen ifrågasattes tillika, huruvida icke nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradsrättens. Första kammaren biträdde även i detta fall utskottets hemställan; andra kammaren däremot antog reservationen.
    Vid övervägande av denna fråga har beredningen kommit till samma uppfattning, som uttalats i propositionen. Att lekmän i första instans medverka vid handläggningen av grövre brottmål är av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens särskilda erfarenhet i frågor, som äro av vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning. Det synes ock naturligt, att denna medverkan sker på samma sätt som i häradsrätten, genom deltagande av nämnd. Någon anledning till avvikelse från den sammansättning, som nämnden äger i häradsrätten, torde icke föreligga.
    I reservationen hade ifrågasatts, att rådhusrätten, då nämnd deltager, skulle bestå av ordföranden som den ende lagfarne ledamoten. Som framhållits i propositionen skulle en sådan anordning medföra ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen, och beredningen har därför icke ansett sig kunna biträda detta förslag. Den närmare bestämningen av de mål, vari nämnd skall deltaga, har beredningen ansett böra ske på det sättet, att å brottet skall kunna följa straffarbete i två år eller därutöver. Är brottets straffmaximum i straffskalan lägre än straffarbete i två år, är alltså nämnd utesluten.
    Vid omröstning inom rådhusrätt med nämnd bör, för att nämndens mening skall gälla mot de lagfarna ledamöternas, då dessa äro ense, alltid fordras enhällighet inom nämnden. Såsom framhållits i propositionen gör sig kravet på nämndens enhällighet icke lika starkt gällande, då bland de lagfarna ledamöterna föreligger någon skiljaktig mening. Biträdes den av minst sju i nämnden, bör, även om flera sitta i nämnden, denna mening gälla.»

    Att allmänhetens förtroende för straffrättsskipningen är av största betydelse, kan ingen förneka. Häradsnämndens på historisk tradition grundade medverkan inom rättsskipningen vid hä-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK. 53radsrätterna har uteslutande lämnat ett gott resultat. Men att numera söka skapa en nämndinstitution vid rådhusrätterna, som i viss mån skulle få samma karaktär som häradsnämnden, torde vara förenat med stora svårigheter.
    Enligt processlagberedningens förslag skola de mindre rådhusrätterna försvinna; allenast rådhusrätter med minst tre lagfarna domare skola bibehållas. Vid sidan av detta juristkollegium skall enligt förslaget nämnden deltaga i avgörandet av svårare brottmål. Det kan icke undvikas, att den sålunda tillskapade rådhusrättsnämnden mer eller mindre kommer att få karaktären av en jury.
    I städerna och framförallt i de större städerna saknas i motsats till på landet tradition för nämnds medverkan i domstolen. Sålunda framhöll processkommissionen, som också ville införa nämnd vid stadsdomstolarna, att beträffande städerna icke funnes samma av folkmeningen uppburna tradition för lekmannadomare, som kunde konstateras på landsbygden.
    Från städernas sida har veterligen icke uttalats någon önskan om att få nämnd i rådhusrätt. Snarare hava önskemål i motsatt riktning förekommit. Sålunda ha ju de städer, som så kunnat, ersatt lekmännen i sina rådhusrätter med lagfarna ledamöter. Stora olägenheter och avsevärd tidsspillan skulle säkerligen uppkomma om förslaget genomfördes. Då nämndens medverkan skulle äga rum i ett stort antal mål måste nämndemansuppdraget i städerna bli tyngande. I de större städerna skulle medverkan av nämnd vara nödvändig icke blott en eller ett par dagar i veckan utan så gott som varje arbetsdag; nämnden skulle ju enligt förslaget deltaga i huvudförhandling rörande varje stöld-, bedrägeri- och förskingringsmål för att endast nämna exempel på mål som så gott som varje vecka förekomma på rådhusrätternas uppropslistor. Dessa mål äro ju vanligtvis av relativt enkel beskaffenhet och sluta beträffande de två sistnämnda slagen av mål ofta med ådömande av endast bötesstraff. En annan, vid åtskilliga rådhusrätter vanlig grupp av mål, vari nämnd skulle medverka, ehuru målen ofta äro av mycket enkel beskaffenhet, är mål om återfall i olovlig varuinförsel eller i olovlig befattning med spritdrycker (lagarna den 8 juni 1923 6 § samt den 20 juni 1924 1 § 4 mom. och 5 § 1 mom. 3 st.). Det kan icke vara tänkbart att i städerna uppbringa tillräckligt stort antal personer, som år efter år äro villiga att ställa sig

54 NILS BERLIN.till förfogande för att mot ingen eller åtminstone ringa ersättning deltaga i förhandlingar, vilka en eller flera dagar i veckan komma att pågå i många timmar. Skulle nämndemännen i en stad fixeras till ett relativt stort antal för att förhindra en alltför betungande tjänstgöring, bleve följden att intresset och erfarenheten för domstolsarbetet ginge förlorat. Någon personlig kännedom om de tilltalade torde endast undantagsvis vara att påräkna hos nämndens ledamöter. Särskilt i de större städerna skulle det komma att betraktas såsom ett onus och icke som ett hedersuppdrag att bliva utsedd till nämndeman. Att under sådana omständigheter kunna i städerna få nämnder av verkligt god kvalité torde bli förenat med svårigheter. Den ersättning, som nämndens ledamöter skulle kunna påräkna, skulle sannolikt icke utgå av statsmedel utan varje samhälle finge ersätta sina nämndemän. Detta komme utan tvivel att föranleda erinringar från städernas sida.
    Medverkan av nämnd skulle emellertid dessutom verka tyngande och fördröjande på rådhusrätternas arbete. Ur organisatorisk synpunkt är en rådhusrätt med nuvarande anordning ett mycket smidigt rättsskipningsorgan, som till allmänhetens och rättsskipningens fromma kan sammanträda nästan när som helst.
    I mål angående häktade, då det för den tilltalade är av intresse att ett snabbt avgörande kommer till stånd, måste nämnds medverkan även föranleda onödig tidsutdräkt. Att kalla nio nämndemän till inställelse vid extra sessioner på fängelserna så gott som varje vecka, vilken kallelse bör ske bevisligen och alltså icke alltid kan verkställas per telefon, måste medföra, att en förskjutning av rannsakningstiden sker till nackdel för den tilltalade. Alla rådhusrätter ha icke fixerade rannsakningstider för häktade, utan utsätta dylika mål till handläggning efter lämplighetshänsyn. Enär domstolarnas ledamöter enligt det nya systemet torde bli mera bundna i sin tjänstgöring, då huvudförhandling i större mål måste utsättas till extra sessioner på dagar, som icke äro att anse såsom ordinarie sessionsdagar, torde nu berörda svårigheter bli ganska betydande. Även ur rådhusrätternas synpunkt lärer införandet av nämnd sålunda böra avstyrkas.
    Medverkan av nämnd vid rådhusrätt bör, om förslaget i denna del skulle godkännas, avsevärt begränsas. Nämnden borde icke anlitas annat än då mycket grova brott behandlades. Ett större intresse från lekmännens sida kan givetvis påräknas om

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK. 55nämndens medverkan avsåge brott, för vilka ett straffminimum å förslagsvis minst sex månaders straffarbete vore stadgat. En omarbetning av förslagets bestämmelser i nu antydd riktning torde under alla förhållanden vara påkallad.
    Slutligen bör uppmärksammas de invecklade omröstningsregler, som vid rådhusrätt skulle tillämpas, då nämnd medverkade. De klara och för allmänheten lättförståeliga föreskrifter om omröstning i brottmål, som känneteckna vår nuvarande processordning, böra om möjligt bibehållas. Detta är ett ytterligare skäl för att förslaget om nämnd vid rådhusrätt må förfalla.

Hovrätt-som första och enda instans i vissa tvistemål.

    Enligt det av processlagberedningen föreslagna s. k. eninstansförfarandet i vissa mål skall — med vissa undantag — tvistemål, som rör mer än 3,000 kronor, få upptagas direkt av hovrätt, om parterna efter uppkommen tvist överenskommit om detta och tillika avtalat, att vid hovrättens prövning skall bero. På grund av processlagberedningens allmänna stadganden om s. k. avtalsforum innebär förslaget också, att en överenskommelse om eninstansförfarande kan innefatta överenskommelse om målets upptagande vid en viss bestämd hovrätt, vilken som helst.
    Beträffande motiveringen till förslaget i denna del må erinras, att processlagberedningen först mot rubbningar i instansordningen åberopar uttalandet i 1931 års proposition »att undandragande av vissa viktiga mål från de allmänna underrätterna skulle vara i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som de nu intaga». Processlagberedningen fortsätter emellertid: »Ett eninstansförfarande skulle ha till syfte att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas, tillgodose särskilt affärslivets behovav skyndsamma avgöranden. För detta behov står nu till buds skiljemannaförfarandet, men ett sådant förfarande torde med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall vara underlägset ett domstolsförfarande. Starka skäl talaenligt beredningens åsikt för att parterna vid sidan av skiljemannaförfarandet lämnas tillfälle att anlita ett eninstansförfarande.» Som skäl för förfarandets förläggning till hovrätt anföres endast, att »då någon fullföljd i detta fall icke skulle ägaram, torde — särskilt med hänsyn till domstolens sammansättning — förfarandet böra förläggas till hovrätt».

56 NILS BERLIN.    Tretusenkronorsgränsen motiveras med att man vill undvika »alltför stor belastning av hovrätterna». Det heter vidare, att hovrätternas arbete visserligen kommer att ökas genom detta föreslagna eninstansförfarande men att detta uppväges av en minskning för högsta domstolen, eftersom dessa mål icke få fullföljas dit.
    Därest de sålunda föreslagna bestämmelserna införas, synes det sannolikt, att åtskilliga mål, för vilka nu användes dyrbart skiljemannaförfarande, skulle komma att avgöras genom berörda eninstansförfarande. Och än sannolikare är väl, att parterna i många mål, som nu passera två eller tre instanser, komma att begagna denna möjlighet att med förbigående av första instansen gå direkt till hovrätt och där få ett definitivt avgörande.
    Det skulle uppenbarligen innebära en föga önskvärd utveckling, om förslaget sålunda skulle leda till en ansvällning av hovrätternas arbetsbörda — utöver den som väl på goda grunder måste följa av processlagberedningens förslag — allt under det att underrätterna undandroges åtskilliga mål. Ur allmän synpunkt skulle det vara att beklaga om underrätternas ställning försvagades och förtroendet för dem minskades. Om ett mera betydande antal civila mål undandroges underrätternas bedömande, skulle dessa domstolar lätt komma att betraktas såsom bagatelldomstolar, vilket vore till nackdel för rättsskipningen. Mot förslaget, såsom det av processlagberedningen utformats, synes jämväl kunna erinras, att det innebär ett olämpligt gynnande av de orter, för vilka hovrätterna äro lättare tillgängliga. På dessa skäl synes förslaget om anordnande av ett eninstansförfarande i vissa tvistemål i första hand böra avstyrkas.
    Därest ett dylikt förfarande under alla förhållanden anses böra komma till stånd, är det värt ett allvarligt övervägande, huruvida icke detta kan ske genom en sådan ändring i förslaget, att parterna få rätt att överenskomma om ett eninstansförfarande antingen vid hovrätt eller underrätt. Om man överhuvud taget anser eninstansförfarandet ha något användningsområde, synes det antagligt att detta förfarande allt efter lokala förhållanden kan komma att bli praktiserat likaväl vid rådhusrätter och häradsrätter, om dessa stå till buds härför, som vid hovrätterna. Om parterna hellre önska begagna underrätten, synes det i varje fall icke vara anledning förhindra detta.

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK. 57Häktningsfrågan.

    En väsentlig nyhet i fråga om häktning är, att beslut därom enligt förslaget icke längre skall få meddelas av åklagare eller polismyndighet utan skall givas av rätten allena. Då framställning om häktning inkommit, skall rätten inom viss tid hålla förhandling i häktningsfrågan. Vid denna förhandling skall den som yrkat häktning ävensom den anhållne vara tillstädes. Med hänsyn till såväl den enskildes rättssäkerhet som beskaffenheten av prövningen har processlagberedningen ansett denna ordning vara att föredraga framför den nu gällande. Även tidigare lagförslag ha ansett rättssäkerheten fordra rättens medverkan i fråga om häktning; särskilt ha därvid åberopats de bristande kvalifikationerna hos många av de nuvarande häktningsmyndigheterna. Nya Lagberedningen föreslog i sitt betänkande av den 6 juni 1884, att åklagare och vissa polismyndigheter skulle äga atthäkta men att så snart den häktade ankommit till rannsakningshäkte, anmälan därom skulle göras hos en häktningsdomare, som ofördröjligen skulle pröva häktningsfrågan. Det lagförslag angående polisundersökning, som år 1920 av dåvarande justitieministern Eliel Löfgren framlades för K. M:t, hade en liknande bestämmelse, som dock innehöll den betydelsefulla skiljaktigheten att häktningsdomarens ingripande skulle vara beroende på, om den häktade påkallade hans prövning. Processkommissionen ansåg denna ordning ej innefatta tillräcklig garanti utan föreslog, att beslut om häktning skulle förbehållas rätten. Detta förslag vann stöd hos Svea hovrätts majoritet men kritiserades, delvis ganska skarpt, av en minoritet samt av de båda andra hovrätterna och häradshövdingeföreningen. Göta hovrätt fann det sålunda obehövligt och i hög grad opraktiskt att ordna häktningen så som kommissionen föreslagit. Opponenterna menade, att häktningsbeslut borde få meddelas av de av kommissionenföreslagna högre åklagarna, de s. k. statsåklagarna, och att rättens ingripande kunde inskränkas till de fall då den häktade klagade eller åtal dröjde. Härvid påpekades, att den häktade borde underrättas om sin klagorätt och att han ju hade försvarare till sitt bistånd. Häradshövdingeföreningen erinrade om olägenheterna av den häktades transporterande och ansåg, att genom kontradiktorisk förhandling på detta stadium av målet förundersök-

58 NILS BERLIN.ningens resultat kunde äventyras. Lagrådet uttalade att i vadmån en mindre minutiös domstolskontroll vore möjlig och tillrådlig finge bero på bl. a. hur kvalificerade åklagarkåren och försvararna komme att bli och vilken frihet försvararna komme att få att följa förundersökningen och konferera med den misstänkte.
    Häktningsprövningens förläggning till rätten kommer att medföra olägenheter av skilda slag. Hållandet av särskilda häktningssessioner kommer att inverka splittrande och störande på rättens övriga arbete, särskilt i de fall då domaren skulle behöva företaga resa för ändamålet. I de största städerna komma häktningssessioner att få hållas ofta, vilket kan vålla svårigheter medhänsyn till att huvudförhandlingar, vari häktningsdomaren skall deltaga, måste hållas flera dagar i veckan. Även för åklagare och polismyndighet medföra häktningssessionerna i rätten arbetssplittring och tidsutdräkt, särskilt när härför erfordras resor, vilket ofta skulle bli fallet på landet. I regel torde det i de större städerna bliva erforderligt, att den polispersonal, som handlagt ärendet på förundersökningsstadiet, är representerad vid häktningsförhandlingen för att bistå åklagaren med upplysningar i saken. I varje fall måste den anhållne bevakas av polispersonal. Enbart denna anordning orsakar ej ringa tidsspillan för denna personal. Och på landet torde flera transporter av anhållna erfordras än för närvarande.
    Processlagberedningen har sökt minska olägenheterna genomen med tanke på enklare mål föreslagen bestämmelse (24:13), att om åklagaren, samtidigt med att han hos rätten gör framställning om häktning, väcker åtal mot den misstänkte eller om sådan framställning göres först sedan åtal väckts, rätten ej behöver hålla särskild häktningsförhandling utan kan låta denna anstå till huvudförhandlingen, om denna hålles inom en vecka därefter. Ehuru denna bestämmelse nog kommer att få betydelse för det angivna syftet, kommer det dock givetvis att i stor utsträckning inträffa, att förundersökningen icke är färdig, när åklagaren gör sin häktningsframställning, och att han därför icke samtidigt kan väcka åtal; och i dessa fall komma de angivna olägenheterna att kvarstå. Dessa finge dock naturligtvis bäras, om rättssäkerhetens intresse så krävde. Och svaret på denna fråga är främst beroende på kvalifikationerna hos de blivande åklagarna och försvararna. Vad åklagarna beträffar

PROGESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK. 59föreligger numera i det av 1937 års landsfiskalsoch stadsfiskals-utredning avgivna betänkande förslag till höjning av deras kompetens. Enligt delta uppställas såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst: studentexamen, 1 1/2 års praktisk provtjänstgoring a landsfiskalskontor, å länsstyrelse och hos landstogde, antagning — efter särskild prövning — till distriktsåklagareaspirant, 1/2 års praktisk polistjänstgöring vid poliskåren i någon av de största städerna, 2-årig juridisk utbildning vid statens polisskola i Stockholm och 1/2 års polisteknisk utbildning vid samma skola. I straffrätt och straffprocessrätt skulle kunskapsfordringarna vara i huvudsak desamma som för juris kandidatexamen. Landsfiskal skulle utnämnas av K. M:t. Det må tilläggas, att en tidigare kommitté i saken ävensom tre landsfiskaler, som av justitieministern förordnats att deltaga i överläggningar med landsfiskalsutredningen, ansett, att juris kandidatexamen borde uppställas såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst. Man kan därför utgå från, att kompetenskraven skola bli åtminstone så stora som landsfiskalsutredningen föreslagit. Denna utredning påpekar ock, att man torde kunna räkna med att efter en ny organisation ett icke alltför ringa antal juris kandidater kommer att i tävlan med övriga aspiranter söka sig in på landsfiskalsbanan och att överåklagarna skola kunna rekryteras ur denna krets. Utredningen föreslår ock reglering av landsfiskalernas löner. För stadsfiskalstjänst föreslås samma kompetensvillkor som för landsfiskalstjänst med rätt dock för städerna att uppställa skärpta kompetenskrav.
    Vad därefter angår försvararna, så föreslår processlagberedningen (21:3, 5; 12:2) att försvarare, som utses av den misstänkte, skall vara advokat eller person, som rätten eljest medhänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig, samt att till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.
    Med hänsyn till vad sålunda föreslagits synes det kunna förutsättas, att både distriktsåklagare och försvarare skulle bli så kvalificerade, att häktningsrätt utan våda skulle kunna såsom hittills anförtros åt distriktsåklagarna, liksom givetvis ock åt poliskamrarna i de större städerna, samt att rättens ingripande mot företagen häktning skulle vara beroende på klagan av den häktade. Likaså borde rätten oberoende av klagan pröva häktningsbeslutet, ifall åtal ej väckts inom viss tid t. ex. 14 dagar efter

60 NILS BERLIN.häktningen. En sådan ordning skulle icke strida mot de av K. M:t och riksdagen år 1931 härutinnan antagna huvudgrunderna.

Protokolleringen och domstiden.

    Enligt förslaget skall protokollet över förhandling omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga, som skall antecknas i protokollet, skall genast uppläsas och den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot avfattningen. Att härigenom kommer att vinnas ökad kontroll över att protokollet riktigt återgiver vad som förekommit är uppenbart. Men lika visst kommer det föreslagna tillvägagångssättet även att medföra olägenheter, och i vissa fall skulle dessa bliva så betydande, att de näppeligen uppvägas av protokollets större tillförlitlighet. De åsyftade olägenheterna beröras bland annat i motiven till 6 kap. 9 §, där det heter: »Det kan icke bestridas, att anteckning i protokollet av avgivna utsagor ofta är ägnad att medföra tidsutdräkt och verka störande på förhandlingen.»
    I fråga om den tidsutdräkt, som protokollets omedelbara uppsättande kommer att medföra, är att märka att även vissa andra faktorer, som höra samman med den nya rättegångsordningen, komma att verka i samma riktning. Bland dem skola här endast nämnas partsförhören, en viss benägenhet hos ombuden att då deras huvudmän äro personligen tillstädes yttra sig utförligare än de eljest skulle gjort samt framför allt bortfallandet av vittnesjäven, vilket kommer att leda till att oftare än nu ett stort antal vittnen kommer att höras. På grund av svårigheten att i förväg bedöma i vad mån berörda faktorer komma att göra sig gällande lärer det ej kunna undvikas att i en del fall handläggningen av ett mål, som beräknats kunna slutföras under loppet av en viss sessionsdag, måste avbrytas för att fortsättas nästa söckendag. Vid de större rådhusrätterna kommer det emellertid att höra till undantagen att icke rättens ledamöter närmast påföljande söckendag äro upptagna av till den dagen utsatt huvudförhandling i annat mål eller ock av förberedelse till sådan förhandling. Den sessionsplan som uppgjorts för behandling av de olika målen kan därför genom opåräknad förlängning av tiden för ett måls handläggning komma att helt förryckas. Att detta kan innebära en allvarlig olägenhet ligger i öppen dag. Om det kan antagas att genom uteblivande av den särskilda tidsutdräkt,

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK. 61som protokollets omedelbara färdigställande skulle medföra, sådan betydelsefull rubbning av den uppgjorda planen skall kunna undgås, bör till förebyggande av dylik olägenhet kunna anstå med protokollets uppsättande.
    För underlättande av protokollföringen har i förslaget beretts möjlighet till upptagande av utsagor genom stenografi eller på fonetisk väg. I fråga om dessa tillvägagångssätt må endast erinras att stenografisk upptagning i allmänhet skall bekostas av parterna och därför i regel icke bör anordnas utan deras samtycke, samt att upptagandet å fonetisk väg är behäftat med åtskilliga brister, som finna sin förklaring däri, att diktafonen långt ifrån att vara ett tekniskt fulländat instrument för upptagande av vad som anföres vid en förhandling mellan flera personer snarare kan sägas i detta avseende alltjämt befinna sig på experimentstadiet. Under lång tid framåt komma domstolarna därför att i stor utsträckning vara hänvisade till vanlig skriftlig uppteckning av de utsagor som skola protokollföras. Otvivelaktigt kommer skyldigheten att genast färdigställa och därefter förden hörde uppläsa vad som upptagits på detta sätt att i många fall medföra störande avbrott i förhandlingen. I regel torde den lämpligaste anordningen bliva att två befattningshavare avlösa varandra vid protokollet för att den avlöste skall bliva i tillfälle att i språkligt nöjaktig och någorlunda sammanhängande form— att anspråken ej kunna ställas högre är självfallet — avfatta vad han upptecknat. Sedan detta skett, måste förhandlingen, som under tiden fortsatts med upptagande av ny utsaga, avbrytas för uppläsande av den förra utsagan och för inhämtande av den hördes yttrande, om han har något att erinra mot avfattningen. Vid sådana rådhusrätter, där det ej finns andra lagfarna befattningshavare än rättens tre ledamöter och således ej finns tillgång till särskilda protokollsförare, torde under stundom blivanödvändigt att för utsagas avfattande göra uppehåll i sessionen. Det är uppenbart att ju fler dylika avbrott eller uppehåll bliva erforderliga och ju mer utdragen sessionen av sådan anledning blir, desto mindre kommer den att erbjuda av den intensitet och livaktighet, den friskhet och det intresse med därav följande rikare utbyte, som man förväntat av en muntlig koncentrerad förhandling. Desto större torde också svårigheten bliva för domstolens ledamöter att få ett något så när samlat intryck av vad som förekommit. Även av hänsyn till mera avsevärda olägen-

62 NILS BERLIN.heter av nu antydd art böra undantag medgivas från det i förslaget föreskrivna förfarandet.
    Föreskriften i 6 kap. 8 § i förslaget bör således kompletteras med ett stadgande av innebörd att, där protokollets omedelbara avfattande i slutlig form på grund av därmed förenad tidsutdräkt eller av annan orsak kan antagas medföra avsevärd olägenhet, det skall kunna anstå någon kortare tid med protokollets färdigställande. För det fall, då så sker, bör måhända föreskrivas att utsaga, som skall antecknas i protokollet, genast skall uppläsas från protokollsförarens minnesanteckningar.

    I fråga om tiden för avkunnande av dom i tvistemål och sådana brottmål, där den tilltalade är på fri fot, stadgas för de fall, där dom ej kan beslutas och avkunnas omedelbart efter hållen överläggning — och det är endast dessa fall som avses i det följande — att domen, om ej synnerligt hinder möter, skall meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. I motiven synes man förutsätta att rättens ledamöter då ännu säkert minnas vad som förekommit under förhandlingen. Endast undantagsvis kan så bliva förhållandet. Av vikt är därför, såsom ock föreskrivits, att överläggning hålles redan samma dag eller dagen därpå. Såvitt möjligt böra rättens ledamöter därvid bestämma sig för vilken ståndpunkt de skola intaga i de olika bevisfrågorna. Ofta kunna dessa vara så vanskliga att bedöma, att icke ens ett preliminärt ståndpunkttagande kan ske utan närmare övertänkande av de omständigheter, som under förhandlingen förebringats. Det är att märka, att i mål, där avgörandet beror på resultatet av bevisningen (och de äro ju de flesta), rätten icke kan före huvudförhandlingen, såsom ofta för närvarande före sista handläggningstillfället, preliminärt taga ställning till bevisningens värde; bevisningen brukar åtminstone till väsentlig del hava förebragts redan före sistnämnda rättegångstillfälle, då målet överlämnas. Vad härefter angår rättsfrågan framhålles i motiven hurusom vid huvudförhandlingen kunna framkomma nya synpunkter, som kräva ett grundligt övervägande, samt studier av litteratur och rättsfall. I motiven framhålles jämväl att även om någon meningsskiljaktighet icke råder om utgången, kan i vidlyftiga eller invecklade mål domens avfattande i skrift taga betydande tid i anspråk. Att beredningen med dessa utgångspunkter ansett sig utom för särskilda undantagsfall böra föreslå

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL NY RÄTTEGÅNGSBALK. 63en längsta domstid av endast två veckor synes förvånande. Det är dock att märka — särskilt gäller detta de största rådhusrätterna — att rättens ledamöter under veckorna närmast efter förhandlingens avslutande såsom regel måste ägna största delen avsin tid åt deltagande i dagliga förhandlingar och överläggningar i andra mål samt inläsande av handlingarna i mål, som utsatts till huvudförhandling. Att genom domstidens inskränkning till två veckor rättssäkerheten skulle komma att äventyras i det att domstolens ledamöter icke alltid skulle erhålla tillräckligt rådrumför domens beslutande och avfattande, torde vara ovedersägligt. Någon verklig fördel av en dylik begränsning av domstiden synes icke stå att vinna, än mindre någon fördel som tillnärmelsevis skulle kunna uppväga en minskad rättssäkerhet. Domstiden för nu ifrågavarande fall bör bestämmas till tre veckor eller samma tid, som för närvarande är föreskriven beträffande rådhusrätt. Härvid bör beaktas, att en anstånds tid av tre veckor under nuvarande förhållanden måste för de större och särskilt de största rådhusrätternas vidkommande anses för kort. Efter förfarandets anordnande på det mera ändamålsenliga sätt, som den nya processordningen innebär, torde emellertid tre veckor såsom regel kunna anses tillfyllest.