Opinionsnämnden i praxis. Till de uppgifter om opinionsnämndens verksamhet som lämnats av BRATT (Studier över den sv. riksdagens kontrollmakt s. 203 f.) och BRUSEWITZ (SV. Riksdag XV s. 567 f.), skola här för några av riksdagarna under 1800-talets första hälft vissa tillägg göras.
1810. För antagandet att de 19 nejrösterna avsågo Strokirch har man hänvisat till Hans Järtas och Hausswolffs brev. Som ytterligare stöd kunde åberopas Crusenstolpes berättelse att »Påhlman, Silverstolpe, Almqvist och Anders Joachimsson hade beslutit utvotera» Strokirch, men att deras plan omintetgjordes av biskop Nordin.1 Att emellertid även andra justitieråd hade sina antagonister framgår av ett brev från Blom, vilket också har sitt intresse för kännedomen om hur det första resultatet av nämndens verksamhet upptogs å HD-håll. Nämnden röstade d. 4 september. Blom, som låg i Örebro för att deltaga i jkonseljerna, skrev d. 17 till G. W. Hamilton:
HD har genomgått Nya Födelsens bad, det sämsta av alla bad jag tagit. Vi tjäna nu kvar på RSt:s protokollsutdrag och med vår halva ära, sedan handskmakaren Norling från Christianstad, boråsaren Wång, prosten Liljenwaldh som naturen också gjort till boråsare, etc borttagit den andra hälften. Se här en berättelse men utan alla reflexioner, överflödiga när jag berättar för hr greven: Sedan nämndemännernas ordf., gr. Ad. Gör. Mörner för dem förklarat att någon anmärkning emot oss av konst.utskottet icke blivit gjord, så började voteringen över den frågan huruvida HD gjort sig förtjänt av vidare förtroende eller ej. Den besvarades med ingen ting mindre än 19 nej. Planen var att nej skulle göra pluralité för att vid påföljande votering få utpeka en eller annan person av domstolens ledamöter utan att där före utesluta någon. Strokirch har från riksdagens början haft många kritiker emot sig.2 Han skulle utpekas; men det är lätt att finna att, om planen lyckats, något var blivit utpekad; alla, utom Lagerheim och Nibelius,3 hava av den allmänna rättvisan blivit ihågkomne, meningen den minsta reson därtill har jag, oaktat den finaste spioneri, hört anföras, icke ens emot mig själv som annars gjort mig under riksdagen så väl förtjänt av
fiender. Jag förtror ej åt ett brev detaljerna av planen och dess anstiftare. Jag spar mig det nöjet eller det obehaget, till dess jag munteligen får göra dem och med detsamma se hur förvånad hr greven skall bli av mina upplysningar. Imellertid får en corps av hederligt folk bära en tort, kastad på dem av ett annat slags folk. H. exc. Gyllenborg är indignerad till en grad som ej låter beskriva sig. Jag tills vidare — föraktar, men föraktar så, att det syns.
Dagen efter den vördnadsvärda åtgärden 1 begärte jag att få resa härifrån, som avslogs. Jag skall således fortfara att spela, med hackorna för mina ögon, och får ej sluta spelet.
Jag anhåller, som en grace, att hr greven river sönder denna lapp efter dess genomläsning och emottar försäkran om den sanna högaktning, varmed jag ärHerr Grevensödmjuke tjänare
B.
Jag anhåller att hr greven behagade lämna Torén muntlig del av detta brevs innehåll, ävensom åt var och en annan som frågar, men lät ingen se det — Nibelius nominatim undantagen. 2
Såsom en efterdyning av oviljan mot Strokirch, vilken d. 3 dec. 1810 utnämndes till president i Svea hovrätt, får kanske räknas det förslag om tillämpning av § 103 RF även på hovrättspresidenterna som vid 1815 års riksdag väcktes av sockerbagaren Lundgren från Kristinehamn: »Från ledamotsämbetet i Konungens HD är presidentsämbetet en verkelig befordran. Denna befordran bör ej bliva ett skydd emot opinionens domsrätt».
1812. Ingen nejröst avgavs. Askelöf hade dock från Örebro skrivit till Hammarsköld d. 9 juni: »Det tros att HD:s ledamöter förklaras ovärdiga att vidare njuta nationens förtroende. Ryktet säger att man vill votera ut alla; men konstitutionen tillåter egentligen blott tre». När allt var över berättade Hartmansdorff för Jacob Adlerbeth att »det spökade för att Liljevalch för sin oförmåga och Brinckmans fiendskap skulle bliva avsatt» (4/8).3 Att valet av nämnden tilldrog sig intresse visar ett brev från Gyllenborg:
I går valdes nämnden för HD och kl. 6 om aftonen sammanträdde den. H. exc. Ruuth var ordförande. Denna gång geck det förträffeligt. Intet enda nej, utan alla sedlarne innehöllo ja. Hos adlen var det mycket arbete, emellan De la Gardie och Ruthen, vilken lista skulle antagas vid valet, men den förra kom alldeles på efterkälken. Efter min tanka var det lika mycket vilken som rådde, ty jag tror att alla hade samma ändamål. Striden var således icke om saker, utan endast en liten ambitionsstrid. Gubben Thott var förbannat rörlig och nitisk (24/7, till Hamilton).
1815. Hamiltons uppgift (Anteckningar s. 93) om anledningen till nejrösterna bestyrkes av vad H. G. Trolle-Wachtmeister antecknat. Han skriver att nej höll på att råda i nämnden, »emedan man ville hava ut
Peterson för sin särskilta mening i den skandalösa Pukiska saken. En hans bekant i bondeståndet, John Johnson från Blekinge, vände om bönderne före voteringen, varigenom pluraliteten blev annorlunda än den var påräknad». Det »skandalösa» låg däri att exc. Pukes anspråk på Bona fideikommiss efter dåvarande innehavaren J. A. Giertas dödstöddes på att Gierta på grund av sin »besynnerliga kroppsbeskaffenhet» icke skulle kunna vara fader till de barn som hans tredje hustru fött under äktenskapet (de två tidigare äktenskapen, båda barnlösa, voro upplösta genom skillnad) och att Puke yrkade icke blott vittnesförhör utan också att Gierta skulle underkasta sig besiktning i Collegium Medicum. I likhet med hovrätten fann HD:s pluralitet bevisning icke kunna tillåtas, men i ett välskrivet yttrande hävdade Peterson motsatt mening. Det må anmärkas att Petersons åsikt synes överensstämma med vad lagberedningen 1917 ansåg vara då gällande rätt; jfr ock Calonius IV s. 159.
1823. Crusenstolpe (De frånvarande, 4 uppl. s. 188) berättar att biskop Almqvist vid andra voteringen röstat med blank sedel emedan han varken ville fria eller fälla. På annat ställe (Vidräkning och reforms. 68) omtalar Crusenstolpe att vid samma votering avgåvos »några ogillande röster» t. o. m. mot exc. Gyllenborg, dock ej för hans verksamhet i HD utan därför att han ej avstyrkt konseljbeslutet i Ebersteinska målet (se Nord. Juriststämman 1926 s. 451 f.). Detta beslut blev vid riksdagen kritiserat av KU. Under debatten härom yttrade biskop Mörner att »om något fel i detta måls handläggning blivit begånget, tror jag det bör sökas hos HD som lät saken falla».
1829. Vid valet till nämnden rådde enligt Crusenstolpe (Carl Johan och svenskarne III 2 s. 305) söndring bland de ministeriella: under Wetterstedts överinseende spredos från hovkanslern listor, åsyftande att hålla HD:s samtliga ledamöter ryggen fri, medan jk Bergenschöld spred listor i syfte att utesluta eller åtminstone brännmärka vissa av ledamöterna. Crusenstolpe meddelar också ett brev till Gyllenborg, skrivet d. 15 april 1829 (nämnden sammanträdde 14 april), vari Wetterstedt tillkännager sin önskan att nästa dag få i Gyllenborgs närvaro öppet säga jk sin mening om hans förfarande. »Det förhör och den skrapa av de bägge statsministrarne, som följde på detta brev, torde läsaren kunna föreställa sig utan vidare beskrivning». — Enligt jr Stråles dagbok var han d. 11 april hemma hos Gyllenborg »ang. opinionsnämnden».
1834. Hartmansdorff har i sin almanacka antecknat för d. 28 maj— nämnden valdes d. 30 — att han var på middag hos Bergvall [= August Blanches far], att »Chr. Stenhammar svarade för opinionsnämnden», och att Hartmansdorff »talade vid Brahe om Stenhammar».
1840. En av Nyblæus skriven förteckning över nämndens ledamöter (nu i HD:s arkiv) avser tydligen att ange vilka som lämnade de 25 rösterna för hans utvotering. Han har till vänster uppfört 23 namn, till höger 25. Enligt Lilljecrona (s. 87) troddes att av adelns ledamöter endast Spens röstat mot Nyblæus; denne har dock bland de 25 upptagit
även Liljehorn och Odencrantz. Från prästeståndet har Nyblæus till höger uppfört alla utom Holmström, Geijer, Morén, Nibelius och Hedrén, således även Stenhammar, i strid mot vad denne själv förklarat. På högersidan stå vidare 3 från borgarståndet — De Maré, Petre och Foenander — samt alla bönderna.
Freja, August Blanches tidning, som förklarade sig alldeles icke kunna gilla rösterna mot Isberg och Backman, skrev vidare: »Man har yttrat en som man bör hoppas orättvis misstanke att i opinionsnämnden rösterna mot hrr Isberg och Backman m. fl. kommit från ett håll somman minst väntat, och att dessa röster haft för ändamål att motverka den moraliska vikten av förkastelseomdömet över dem som man förutsåg oaktat alla ansträngningar skulle erhålla enkel pluralitet emot sig» (24/3).
Nämndens sammanträde, som hölls lördagen d. 21 mars, pågick, enligt vad dess ledamot presidenten Leijonhufvud omtalat, på e. m. från kl. 7 till kl. 1/2 10. Leijonhufvud har skildrat den beklämmande dystra stämning som han fann rådande i nämnden. Hur man kände det i en HD-familj under och efter omröstningen kan utläsas ur korrespondensen mellan jr Bredberg och hans son studenten. Bredberg skrev fredagen d. 27 mars:
Av dagbladen har du förnummit att det åskmoln, som gått över HD, lämnat mig, G. 1.1, både torr och osvedd. Obehagligt är likväl att se en och annan kamrat på ett sårande sätt ihågkommen. Den avgörande lördagsaftonen tillbragtes av din mamma och mig på souper hos greve Hd, där, omgiven av mycken nobless, men också någre vanbördingar såsom t. ex. protokollssekreteraren B:m och hans sjungande fru, jag sökte anstränga min uppmärksamhet på musik och whist, till dess omsider kl. 10 den otåligt väntade underrättelsen anlände.1
Sonen svarade från Uppsala söndagen därpå:
Med innerlig glädje såg jag namnet Bredberg skonat av opinionsnämnden. Jag vet pappas ömhet om sitt namn, varföre det så mycket mera fägnade mig att alldeles icke se det på den fatala listan. Lagman Carlson, hos vilken jag tillbragte förra söndagsaftonen rätt trevligt, spådde mig denna utgång.2
1844. Brusewitz skriver (s. 570) att det stora antalet fällande röster kom utan tvivel från borgar- och bondeståndsledamöterna. Mot riktigheten av denna förmodan synes dock tala Stråles anteckning i dagboken: »24 ja 23 nej Lagergren & Gråå c:a Ödman & Sandberg». Såväl borgmästaren Lagergren och rådmannen Gråå som prostarna Ödmann och Sandberg sutto i nämnden, och Stråles anteckning får väl tolkas så, att demonstrationen mot HD var inspirerad av prästmännen, medan de båda juristerna ledde försvaret. B. W.