Försäkringsväsendets beredskapslagstiftning. Liksom inom andra delar av samhällslivet harinom försäkringsväsendet under de senaste åren en ganska omfattande beredskapslagstiftning kommit till stånd.
    Början gjordes 1937, då lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer (SFS nr 348) tillkom. Enligt denna lag skola, för den händelse inträffade olycksfall förorsakats av krigsåtgärd, ersättningarna enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete utgå med betydligt förhöjda belopp. Det må sålunda nämnas, att utöver invalidräntorna och livräntorna till efterlevande en särskild kapitalersättning utgår, som efter en ändring av lagen 1939 (SFS nr 854) vid dödsfall och fullständig invaliditet utgör för manskap 9,000 kronor och för befäl minst 9,000 och högst 13,000 kronor. Denna lag är icke avsedd för det fall, att Sverige råkar i krig. Sedan 1939 (SFS nr 818) stadgas i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att ersättning icke skall utgå för skada, som förorsakats av krigsåtgärd under svenskt krig. Frågan om vad som för ett sådant fall skall gälla torde vara under utredning av sociala försvarsberedskapskommittén (ordf. landsh. Thomson).
    Lagen om statlig krigsförsäkring m. m., som tillkom 1939 (SFS nr 68), har sin huvudsakliga betydelse på sjöförsäkringens område men öppnar dessutom möjlighet för de sociala olycksfallsförsäkringsanstalterna att meddela försäkring för olycksfall i arbete med högre ersättningar och med avseende å andra transportmedel än i nyssnämnda lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer sägs. Vad sjöförsäkringen angår stadgar lagen, som liksom flertalet övriga beredskapslagar skall gälla vid krig och krigsfara m. m., att staten skall kunna inträda som försäkringsgivare. Med hänsyn till den stora betydelsen av att sjöfarten under krigsförhållanden såvitt möjligt hålles öppen har det sålunda ansetts nödvändigt, att staten åtager sig sjöförsäkringens krigsrisk. För denna skulle nämligen någon täckning hos de enskilda sjöförsäkringsbolagen till följd av minskade återförsäkringsmöjligheter i många fall icke stå att få. Statens ifrågavarande försäkringsverksamhet, som omfattar både direkt försäkring och återförsäkring, bedrives av en krigsförsäkringsnämnd (ordf. bankinsp. Lindeberg). Enligt en i tidningspressen synlig uppgift ha de svåra förhållanden, som rått, för staten hittills resulterat i en förlust på verksamheten av ett tiotal milj. kr.
    Under 1939 tillkommo ytterligare två beredskapslagar för försäkringsväsendet, den ena gällande inländsk försäkringsrörelse och den

andra avseende utländsk försäkringsrörelse här i riket. Båda lagarna skulle tillämpas allenast i händelse av svenskt krig. Vad utlandslagen, lag med vissa vid krig tillämpliga bestämmelser om utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse (SFS nr 301) angår, innehåller densamma den centrala bestämmelsen, att Konungen skall kunna förbjuda anstalter, med vilkas hemland Sverige är i krig, att under kriget fortsätta sin verksamhet här i riket. Lagen med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig (SFS nr 302) upptager ett antal sins emellan ganska olikartade föreskrifter. Sin huvudsakliga betydelse har lagen emellertid för brandförsäkringens vidkommande. Lagen avser här att såvitt möjligt eliminera olägenheten av att återförsäkringsförbindelserna med utlandet under ett krig i större eller mindre utsträckning komma att brytas. I sådant syfte innehåller lagen bestämmelser, vilka komma att minska behovet av återförsäkring ävensom öka möjligheterna för att erhålla återförsäkring inom landets egna gränser.
    Den beredskap, som genom sistnämnda båda lagar vanns, har redan i år befunnits otillräcklig. Nya lagar i ämnet ha därför, i stället för de år 1939 tillkomna, föreslagits och helt nyligen antagits av riksdagen. Dessa båda lagar, lag med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m. och lag med vissa bestämmelser om utländskförsäkringsrörelse här i riket vid krig m.m., innebära den olikheten mot de tidigare, att de skola gälla även under en tid som den nuvarande, d.v.s. vid krigsfara m. m. Dessutom innehålla de nya lagarna vissa av 1939 års livförsäkringskommitté föreslagna bestämmelser av moratorienatur m.m., varjämte de tidigare bestämmelserna, till stärkande av beredskapen, i olika hänseenden ändrats.
    Helt nyligen har årets lagtima riksdag antagit en lag om krigsskadeersättning (prop. nr 267). Lagen grundar sig på ett betänkande, som i februari avgavs av krigsskadeutredningen (ordf. överdir. Åkesson). Syftet med lagen är att reglera de ekonomiska följderna av skadegörelse å egendom genom krig, d.v.s. genom bombning o. dyl. I främsta rummet får lagen betydelse för fastigheter, men också varulager och maskiner ävensom inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel m.m. skola enligt lagen ersättas. Vad fastigheterna angår skall ersättningen efter krigets slut förskotteras av staten under en med hänsyn till det finansiella läget avpassad tidsrymd. Ersättningen skall gäldas av landets fastighetsägare genom krigsskadebidrag, vilka skola utgöra högst 5 % av fastighetens värde och fördelas på en tidsrymd av högst tio år. Enligt vad i propositionen framhålles skola krigsskadebidragen kunna uppgå till ett sammanlagt belopp av i runt tal högst 1,150 milj. kr. (5 % av fastigheternas samlade värde). Till jämförelse må nämnas, att bombskadorna å fastigheter i de icke avträdda delarna av Finland enligt en tidningsuppgift ansetts uppgå till omkring 100 milj. kr.
    1939 års livförsäkringskommitté (ordf. dir. Ewerlöf) avgav i slutet av mars innevarande år ett betänkande (1940:7) med förslag till lag

med vissa bestämmelser om livförsäkring vid krig m.m. Denna fråga, rörande vilken proposition ännu icke framlagts, har ytterst föranletts av den uppdelning av försäkringstagarna i krigsdeltagare och icke krigsdeltagare, som de s.k. krigsvillkoren i livförsäkringsbolagens försäkringsavtal innebära. Enligt dessa villkor gäller, att bolagen icke utbetala försäkringssummorna vid dödsfall, som drabbat krigsdeltagare. Bestämmelsen härom har i de försäkringsavtal, som tillkommit från och med i höstas, avlösts av ett mera tidsenligt stadgande. För dessförinnan tecknade försäkringar och alltså för majoriteten av livförsäkringsbeståndet gäller bestämmelsen emellertid alltjämt. Lagförslaget innehåller därför den huvudregeln, att ett dylikt förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren skall vara fri från ansvar för dödsfall, emedan den försäkrade är krigsdeltagare, icke får åberopas. Dessutom meddelas den viktiga bestämmelsen, att försäkringstagaren, såsom betalning för bolagets sålunda ökade risk, vid krig skall vara skyldig att erlägga en tilläggspremie, oaktat någon sådan skyldighet icke åligger honom enligt försäkringsavtalet. Därjämte skall det åligga försäkringsgivaren att satsa vissa av sina tillgångar. Det kan nämnas, att justitierådet Lindhagen och professor Bergendal, vilka ställts till kommitténs förfogande såsom juridiska experter, i avgivet utlåtande yttrat sig om, huruvida betänkligheter av rättslig natur möta mot en lagstiftning, vilken, såsom den förevarande, avser ett ingripande i redan bestående försäkringsavtal.
    Slutligen må nämnas, att chefen för handelsdepartementet innevarande vår tillkallat sakkunniga (ordf. överdir. Åkesson) för utredning av frågan om krigsskadeersättning för sådan lös egendom, som ejomfattas av den i det föregående angivna lagen om dylik ersättning. Närmast torde det vara den personliga lösegendomen, som härvidlag kommer i fråga. Förslag i ämnet torde vara att vänta inom den närmaste tiden.

S. Hammarskiöld.