Bilägares skadeståndsrätt för kroppsskada. Enligt de lagregler, som gällde före den 1juli 1939, kunde en bilägare, som vid en trafikolycka med egen bil medföljde bilen som passagerare, aldrig pågrund av sin egen trafikförsäkring utfå någon ersättning för honom åsamkad skada.1 Vid styrkt vållande från den egne förarens sida kunde han givetvis enligt allmänna skadeståndsregler rikta krav mot denne personligen, men denna möjlighet var av naturliga skäl av ringa praktisk betydelse. Rättsligen var han gentemot sin egen förare och trafikförsäkringsgivare således fullt jämställd med annan passagerare i bil, som ej fördes av försäkringstagaren själv.
Genom de ändringar i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen, vilka trädde i kraft den 1 juli 1939, har emellertid som bekant— förutom höjning av ansvarssummorna — passagerarskyddet avsevärt utsträckts. Detta har skett i två hänseenden, nämligen dels därigenom att den egna bilens ägare och förare bli ansvariga för passagerare åsamkad kroppsskada redan vid bristande exculpationsbevisning och dels därigenom att den egna bilens trafikförsäkringsgivare blir ansvarig för fullgörande av denna ägarens eller förarens skadeståndsskyldighet oberoende av vem som fört bilen.2 Passagerare äro sålunda gentemot den egna bilens trafikförsäkringsgivare nu ifråga om kroppsskada fullt likställda med en utomstående skadelidande.
I förarbetena till denna lagändring3 har uttalats, att det synts opåkallat att stadga någon särregel för det fall, att bilägaren själv åsamkas kroppsskada såsom passagerare i sin egen bil. Man synes sålunda härvid ha stannat för att bilägaren i detta hänseende borde vara fullt likställd med vilken annan passagerare som helst.
Att över huvud taget numera, i motsats till vad tidigare varit fallet, möjlighet kan föreligga för en bilägare-passagerare att av sin egen trafikförsäkringsgivare utfå ersättning för liden kroppsskada, är utanvidare genom lagändringen klart. Frågan huruvida bilägare-passageraren därvid — såsom avsikten synes ha varit — i verkligheten är fullt likställd med andra passagerare, synes emellertid påkalla en närmare undersökning.
Något domstolsavgörande, varvid detta spörsmål varit uppe beträffande efter den 1 juli 1939 inträffat skadefall, torde ännu icke föreligga. Bilägaren har emellertid efter lagändringens ikraftträdande tydligen
exakt samma rättsliga ställning om han skadas som passagerare i sin bil eller om han skadas genom trafik med sin egen bil såsom »utomstående», d. v. s. då han ej medföljer densamma. Ifråga om bilägarens rättsliga ställning, då han såsom utomstående skadas genom trafik medsin egen bil, har å andra sidan ingen som helst ändring skett genomden nya lagstiftningen. Man är därför tydligen berättigad draga analoga slutsatser från före ändringens ikraftträdande inträffade fall, dåen bilägare skadats å sistnämnda sätt. Såvitt mig är bekant föreligger dock härvidlag endast ett enda överrättsavgörande, nämligen en ganska nyligen av Skånska Hovrätten meddelad dom.1 Omständigheterna i detta mål voro följande:
En bilägare blev påkörd och dödad av sin egen bil, vilken vid tillfället framfördes av annan person. Dödsboet instämde föraren till Västra Göingehäradsrätt med yrkande om skadestånd. Hrttn fann föraren exculperad och ogillade i anledning härav käromålet. HovRn yttrade: Det vore ej styrkt, att föraren vore vållande. Föraren vore å andra sidan visserligen ej exculperad, men enär den avlidne var ägare till bilen, vore bilansvarighetslagen ej tillämplig. I anledning härav fastställdes det slut, vartill hrttn kommit.
En ledamot, hovrättsrådet Werner, var skiljaktig och yttrade: Det vore ej styrkt, att föraren vållat olyckan, men vore denne å andra sidan ej exculperad. Ej heller vore det visat, att den avlidne genom eget vållande medverkattill olyckan. Jämlikt 2 § bilansvarighetslagen samt grunderna för 3 § samma lag vore föraren då skyldig utge ersättning med hälften av skadan.
Talan mot HovRns dom fick ej föras; dispens söktes ej.
I denna dom ha sålunda HovRns flesta ledamöter förklarat, att bilansvarighetslagen över huvud taget ej är tillämplig i fråga om bilägaren själv åsamkad skada genom trafik med dennes bil. Det ligger i öppen dag, att därest denna mening kan anses riktig, bilägaren såväl eftersom före 1939 års lagändringar har en vida ofördelaktigare ställning än andra skadelidande.
Den tankegång, som varit avgörande för majoriteten inom HovRn, torde väl ha varit den, att bilansvarighetslagen uteslutande avser att reglera rättsförhållandet mellan ett motorfordons ägare, brukare och förare, å ena, samt skadelidande tredje man, å andra sidan, samt att lagen endast subsidiärt reglerar ägarens, brukarens och förarens inbördes ansvarighet. Det torde nog vara i och för sig riktigt, att det måhända endast varit dessa spörsmål man haft för ögonen vid lagens tillkomst. Det förefaller emellertid, som om majoriteten inom HovRn ej i tillräcklig grad beaktat en annan synpunkt, vilken väl förmodligen varit avgörande för hovrättsrådet Werners votum, nämligen att bilansvarighetslagen enligt sin faktiska lydelse reglerar ansvarigheten för all genom trafik med motorfordon uppkommen skada med vissa särskilt angivna undantag. Någon särregel för ägaren till fordonet i denna hans egenskap har därvid icke givits då det gäller skada genom trafikmed det egna fordonet. Däremot har ju en bilägare-passagerare i sin
egenskap av passagerare före 1939 års lagändring varit avstängd från förmånen av bilansvarighetslagens omkastade bevisregler. Det synesmig därför vara det enda riktiga att i likhet med hovrättsrådet Werneranse bilansvarighetslagen i förevarande fall tillämplig.
Sedan hovrättsrådet Werner i sitt votum sålunda funnit bilansvarighetslagen tillämplig för ifrågavarande fall, har han härefter dragit ut konsekvenserna av 3 § samma lag på så sätt, att bilägaren borde tillerkännas blott en till hälften jämkad ersättning. Detta kan synas utgöra en ofrånkomlig konsekvens av stadgandet i nämnda § att ägaren och föraren, då de enligt 2 § båda äro ansvariga, skola taga del i ersättningen med hälften vardera. Det torde emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida en tillämpning av 3 § bilansvarighetslagen här är på sin plats. Vid en bokstavlig tolkning av lagen kan detta nog synasvara fallet. För bedömande av stadgandets tillämpningsområde torde man emellertid böra beakta de skäl, som föranledde dess tillkomst. Bilansvarighetslagen är ju av äldre datum än trafikförsäkringslagen, och då förstnämnda lag tillkom hade man sålunda endast ägarens och förarens personliga skadeståndsskyldighet att taga i beaktande. Det var ju då nödvändigt att stadga någon regel angående den inbördes fördelningen av skadeståndet för det fall att såväl ägaren som föraren voro ansvariga utan att ersättningen på grund av styrkt vållande från enderas sida slutligen borde stanna hos denne. För att ej lämna en lucka i lagen infördes då 3 §, som stadgar en hälftendelning. Med hänsyn tillden funktion, som stadgandet sålunda var avsett att fylla, torde manvara berättigad påstå, att detsamma bör anses tillämpligt uteslutande då det gäller att subsidiärt reglera mellanhavandet mellan föraren och ägaren inbördes då tredje man tillfogats skada. Vidare synes mig böra beaktas, att stadgandet torde ha mist varje praktisk betydelse efter trafikförsäkringslagens tillkomst om man bortser från de fall, då försäkringsplikten försummats eller försäkringsvillkoren åsidosatts. Under dessa omständigheter måste det onekligen anses mindre tilltalande att tillämpa stadgandet på ett fall, för vilket det aldrig varit avsett och där dess tillämpning skulle innebära en väsentlig inskränkning aven skadelidandes rätt till ersättning.
Även därest man skulle ansluta sig till hovrättsrådet Werners uppfattning torde man möjligen kunna göra gällande, att den oförmånligare ställning, som en bilägare enligt denna uppfattning skulle intaga i jämförelse med andra skadelidande, kanske endast skulle vara skenbar. Bilägarens skadeståndsrätt gentemot sin egen förare personligen är givetvis av underordnad betydelse ur praktisk synpunkt. Av vida större vikt är ju hur mycket han kan utfå av sin trafikförsäkringsgivare, och måhända kan man ej taga för givet, att omfattningen av dennes ansvarighet i detta fall sammanfaller med förarens. Måhända skulle följande resonemang kunna anses försvarligt: Föraren är ansvarig för halva beloppet och denna förarens ansvarighet övertages av försäkringsgivaren. Den andra hälften är ägaren ansvarig för gentemot sig själv. Även denna ägarens egen ansvarighet bör då försäkringsgivaren övertaga och
sålunda till bilägaren utge full ersättning för den honom åsamkade kroppsskadan. Eller kanske man kan se saken på följande sätt: Föraren är enligt 2 § bilansvarighetslagen primärt ansvarig gentemot bilägaren — liksom mot vilken annan skadelidande som helst — för hela skadan. Denna förarens ansvarighet övertages av försäkringsgivaren. Föraren har emellertid enligt 3 § samma lag en motfordran mot ägaren å halva beloppet. Denna motfordran kan emellertid icke (därest ej inskränkning i försäkringsgivarens ansvarighet mot bilägaren skulle föreligga enligt försäkringsvillkoren) göras gällande av försäkringsgivaren, som sålunda får betala full ersättning till bilägaren för den honom åsamkade kroppsskadan.
Huruvida de sist nu framkastade synpunkterna verkligen kunna anses juridiskt hållbara skall jag ej här söka närmare ingå på. Erinringar kunna förvisso framställas mot båda. Att laborera med en personlig ersättningsskyldighet gentemot sig själv kan synas vara en mindre lyckad konstruktion. Å andra sidan kan mot det senare alternativet invändas, att bilansvarighetslagen faktiskt icke stadgar någon ansvarighet för föraren i första och bilägaren i andra hand. Enligt ordalydelsen är förhållandet snarare det motsatta; materiellt stå ju dock förare och ägare regelmässigt på samma linje.
Med ovanstående har jag velat rikta uppmärksamheten på ett aktuellt spörsmål av särskilt för trafikförsäkringsanstalterna stort intresse och sökt belysa detsamma med några reflexioner. Det är uppenbarligen att beklaga, att det ovan berörda målet icke dispensvägen dragits under Högsta Domstolens prövning. I avsaknad av ett prejudikat torde väl nu med hänsyn till hovrättsdomen, som enligt min mening icke kan anses acceptabel, en viss osäkerhet tyvärr bli rådande i denna fråga, som efter 1939 års lagändringar med säkerhet kan beräknas komma upp i ett ej så ringa antal skadefall.
För undvikande av varje missförstånd må slutligen påpekas, att tveksamheten givetvis endast gäller det fall, då bristande exculpationsbevisning föreligger. Vid styrkt vållande från förarens sida är det ju alldeles klart, att bilägaren har rätt till fullt skadestånd för kroppsskada gentemot både föraren och trafikförsäkringsgivaren. Detta synes mig utgöra ett ytterligare stöd för den av mig ovan förfäktade meningen att bilägare-passageraren gentemot egen trafikförsäkringsgivare bör anses jämställd med annan passagerare i bilen, ty något rimligt skäl att i dettafall göra åtskillnad vid styrkt vållande och bristande exculpation tordeväl ej kunna uppletas.
För min del är jag alltså benägen anse en bilägares mot egen trafikförsäkringsgivare riktade anspråk på ersättning för kroppsskada fullt jämställt med annan skadelidandes ersättningsanspråk om bilägaren skadats som passagerare i sin egen bil eller såsom »utomstående» genomtrafik med bilen. Då bilägaren själv för sin bil är han ju däremot under alla förhållanden avskuren från möjlighet till ersättning av sin egen trafikförsäkringsgivare.
I förbigående må anmärkas, att denna trafikförsäkringsgivarens ansvarighet gentemot sin egen försäkringstagare givetvis kan inskränkas genom särskild bestämmelse i försäkringsvillkoren.
Vad härefter angår det fall, att en bilägare-passagerare skadas genom trafik med två eller flera bilar, har sedan den ändring i bilansvarighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1934, gällt den regeln att en bilägares rätt till ersättning ställts i direkt relation till den egne förarens ansvarighet. Vid delad ansvarighet å ömse sidor — alltså då styrkt eller presumerat vållande föreligger ifråga om vardera föraren — har bilägaren sålunda rätt till allenast jämkat skadestånd av motparten och dennes trafikförsäkringsgivare, liksom hans rätt till ersättning av dessa är honom helt betagen därest ansvaret för skadan helt ligger på den egne förarens sida. Regelmässigt brukar en bilägares ersättningskrav, då han ej själv fört sin bil vid olyckstillfället, endast avse förlust somuppkommit i följd av skada på hans bil. Det synes därför ej ha allmänt uppmärksammats, att bilägarens rättsställning är exakt densamma då fråga är om honom åsamkad kroppsskada. Vid delad ansvarighet från förarnas sida får en bilägare-passagerare således även här finna sig i jämkning av skadeståndet.
Det är att märka, att på denna punkt icke någon ändring skett genom de lagregler, som gälla fr. o. m. den 1 juli 1939. Även därest en bilägare-passagerare gentemot sin egen trafikförsäkringsgivare numerakan anses intaga samma rättsställning som annan passagerare är han sålunda icke gentemot en med hans egen bil kolliderande bils ägare, förare och trafikförsäkringsgivare likställd med annan passagerare isamma bil.
Bengt Malmceus.