Biträdesförordnande i barnuppfostringsmål. I den berättelse, riksdagens revisorer avgivit till 1940 års riksdag, ha de framställt vissa anmärkningar rörande domstolarnas tillämpning av lagen om fri rättegång, vilka anmärkningar återgivits i K. M:ts cirkulär till domstolarna den 1 december 1939 om iakttagande av sparsamhet vid bestämmande av ersättning av statsmedel enligt nämnda lag.
    Revisorerna yttra bl. a. följande:¹
    I mycket stor utsträckning har kärande i mål rörande underhållsbidrag biträtts icke endast av den jämlikt lagen om barn utom äktenskap särskilt förordnade barnavårdsmannen utan jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vilket tillerkänts ersättning av allmänna medel. Biträde synes bruka förordnas, även där barnavårdsman icke kan anses sakna kompetens att självuppträda i rättegången. Det synes revisorerna att i många fall dessa mål icke äro av mera invecklad beskaffenhet än att talan bör kunna utföras av vederbörande barnavårdsman. Härtill kommer, att om barnavårdsman själv utansärskilt förordnat biträde utför talan i målet, vissa ytterligare kostnaderskulle besparas statsverket.
    Redan nu kan det konstateras, att erinringarna i K.M:ts cirkulär lett till en ökad obenägenhet hos domstolarna att förordna rättegångsbiträde

 

¹ SvJT 1940 s. 359.

i mål om barnuppfostringsbidrag, icke endast i fråga om talans anhängiggörande utan även vad angår talans utförande. Förut ha vissa domstolar tillämpat en sådan praxis, att biträde över huvud taget ej förordnats i dylika mål, och det är kanske fara värt, att den närmaste konsekvensen av K. M:ts cirkulär blir den, att nämnda praxis blir normerande. Med hänsyn till den stora frekvensen av mål om barnuppfostringsbidrag torde detta förhållande vara värt att uppmärksammas. Ensådan ordning torde icke stå i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.
    I 5 § lagen om fri rättegång stadgas: »Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person förordnas att därvid biträda honom.» Denna bestämmelse förutsätter uppenbarligen, att den, som i tjänsteställning eller eljest lämnar parten bistånd, äger den kompetens, parten saknar, att behörigen tillvarataga partens intressen. I flera fall måste man nog säga, att en barnavårdsman icke äger denna kompetens. I en barnavårdsmans allmänna kvalifikationer inrymmes icke något större mått av rättskunskap, och särskilt på landet torde det ofta nog vara svårt att uppbringa en barnavårdsman, som är mera förtrogen med utförandet av en rättegång än en medborgare i allmänhet.
    5 § lagen om fri rättegång har erhållit sin nuvarande lydelse genomlag den 14 juni 1929. Av departementschefens yttrande vid lagförslagets remiss torde följande uttalande vara värt att i detta sammanhangbeaktas:¹ »Vad beträffar barnavårdsmännens ställning i rättegångar om barnuppfostringsbidrag må framhållas, att det bistånd, som från barnavårdsmännens sida lärer kunna påräknas, närmast avser de barnavårdsmän, som i större utsträckning ägna sig åt uppgiften och åtnjuta avlöning från vederbörande kommun.» Departementschefen tillägger emellertid: »Att dessa barnavårdsmän i en hel del fall lämpligen torde kunna tagas i anspråk i berörda hänseende har i ett stort antal av deavgivna utlåtandena framhållits. Det må också erinras om, att det i här ifrågavarande mål i lagen ålagts domstolen att sörja för fullständig utredning. Att, såsom nu på sina håll sker, barnavårdsmannen för ändamålet anlitar ett särskilt rättegångsombud, föranleder en ofta onödig ökning av det allmännas kostnader.»
    I detta sammanhang bör även framhållas, att riksdagens revisorer själva icke utgå ifrån, att rättegångsbiträde regelmässigt icke bör förordnas i barnuppfostringsmål, utan de reagera mot att biträde synes bruka förordnas även där barnavårdsman icke kan anses sakna kompetens att själv uppträda i rättegången.
    Det torde också förhålla sig så, att domstolarna på sina håll visat obenägenhet att beakta barnavårdsmannens kvalifikationer som rättegångsombud och i viss utsträckning förordnat rättegångsbiträde utan attpröva barnavårdsmannens kompetens. En annan och riktigare ordning

 

² NJA II 1929 s. 438.

i detta avseende torde föranledas av K. M:ts cirkulär. För prövning om behov av biträde åt parten för talans utförande föreligger, torde barnavårdsmannens personliga inställelse i målet vara i lika hög grad påkallad som partens.
    Men det skulle enligt mitt förmenande icke vara lyckligt, om konsekvensen av K. M:ts cirkulär bleve den inledningsvis berörda, att rättegångsbiträde över huvud taget icke förordnades i mål om barnuppfostringsbidrag. Då svaranden har bestritt käromålet, och rättegången inträder i ett sådant skede, att det blir fråga om vittnesförhör eller förebringande av mera svårtillgänglig bevisning, torde det allmänna intresset fordra, att särskilt rättegångsbiträde förordnas åt kärandeparten, därest icke barnavårdsmannen är fullt kvalificerad att föra partenstalan.

Wilh. P:son Penser.