Blodprovets betydelse i bilmål. Detta ämne var föremål för behandling på den norska kriminalistföreningens årsmöte i Oslo den 15 december 1939 (se De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1939 s. 187—228). Båda de norska inledarna politilæge Kr. J. Kristensen och højesterettsadvokat Ragnar Christophersen uttalade sig till förmån för bibehållandet av den norska regeln (se SvJT 1938 s. 474 och 1939 s. 174). Dr Kristensen sammanfattade sin mening så, att »blodprøven er den eneste helt pålitelige metode til å avgjøre om alkohol er med i spillet og at vår lovs 0.5 ‰-bestemmelse må ansees vitenskapelig vel begrunnet.» Advokat Christophersenönskade endast att straff- och indragningsreglerna skulle ändras så att domstolarna finge tillfälle till en mera individualiserande behandling av varje särskilt fall, och menade att förseelsen i stort sett borde straffas mildare än fallet varit i Norge de senaste åren. Statsadvokat Harald Petersen, Köpenhamn, var däremot bestämd motståndare till den norska promilleregeln, då han befarade att den, tillämpad i Danmark, skulle medföra ett mildare bedömande, i det att bötesdomar i stor utsträckning skulle komma att ersätta de nuvarande fängelsestraffen.
    Professor Einar Sjövall, Lund, anförde (i sammandrag): I ett hänseende hava Norge och Sverige redan överensstämmande lagstiftning, i det att de kriminaliserat även den situation, då alkoholpåverkan ännu blott förorsakat viss fara för trafiken. Men i Sverige erfordras konkret omprövning härav i varje enskilt fall. Denna teoretiskt naturliga inriktning har emellertid medfört vanskligheter vid den praktiska tillämpningen, såväl därigenom att brottsbeskrivningen lämnar bedömandet åt den alkoholkonsumerande motorföraren själv som genom svårigheten att vid vanlig klinisk undersökning fastställa, om alkoholpåverkan föreligger. Konsekvenserna har blivit, att den svenska lagen ofta i tillämpningen begränsats till endast de svårare fall av alkoholpåverkan, där bevisningen kunnat göras bindande; ej heller kan den svenska straffutmätningen helt fritagas från viss schablonmässighet. Alla

dessa omständigheter hava föranlett en ganska allmän önskan om ändring av denna lagstiftning, och därvid har tanken att omlägga densamma efter norskt mönster kommit i förgrunden. Då skulle en tillbörligt exakt brottsbeskrivning ernås, och det synes ej heller vara oriktigt att sätta den alkoholkoncentration, vid vilken straffbarhet skulle inträda, på samma sätt som i gällande norsk lagstiftning; vid noggrann klinisk undersökning kan, såsom speciellt erfarenheten från Retsmedicinsk Institut i Köpenhamn angiver, alkoholpåverkan påvisas i ej mindre än halva antalet fall redan vid en koncentration av 0.5—0.69 ‰. En naturlig konsekvens bör dock vid sådan lagstiftning vara en stark differentiering av straffutmätningen. Strafflatituden bör göras så vid, att endast ett måttligt bötesstraff ukräves, när synbar spritpåverkan ej föreligger och faran ej aktualiserats; fängelsestraff bör tillämpas först vid mera riskfyllda situationer, med möjlighet till villkorlig dom i mindre allvarliga fall.

Kjs.