Stockholms stads tänkeböcker från år 1592. Utg. av Stockholms stadsarkiv. Del I 1592—1595 redigerad av DANIEL ALMQVIST. Sthm 1939. XXIX + 452 s. Kr. 12.00.

    Utgivningen av huvudstadens ur rätts- och kultursynpunkt värdefulla tänkeböcker har under de senaste åren raskt fortskridit. Den medeltida serien från 1474 har redan länge förelegat färdig, om man bortser från sluthäftet för tidsskedet 1483—92. Arkivrådet JOH. AX. ALMQUIST, som utgivit större delen av denna serie (1492—1520), har sedermera fortsatt arbetet för reformationstiden och nyligen (1939) hunnit fram till slutet av Erik XIV:s regering. Samtidigt har arkivarien DANIEL ALMQVIST börjat uppläggandet av en ny serie med utgångspunkt från år 1592, vars första del nu föreligger i tryck och når fram till 1595. Den senaste volymen ansluter sig värdigt till sina föregångare och är liksom dessa försedd med omsorgsfullt utarbetade orts-, person- och sakregister. Särskilt väcker detuppmärksamhet, att sistnämnde utgivare i sin publikation tagit ställning till N. EDLINGS för SvJT:s läsare välkända hypotes rörande högsta domsmaktens ordnande under reformationstidevarvet. (Jfr SvJT 1932 s. 433 och1935 s. 350.) Sin ståndpunkt har Almqvist dessutom närmare motiverat i en uppsats i Historisk tidskrift 1940 med titeln »Om konungsdomarna på

Stockholms rådhus 1592—1595». Edling anser sig som bekant hava upptäckt, att »alla riksrådssessioner» på Stockholms rådstuga, »även om de protokollförts i stadens tänkeböcker, äro funktioner av den högsta rättskipningen, där ej bestämda skäl antyda motsatsen». För perioden 1592—95 har Edling i tänkeböckerna iakttagit 36 sessioner med närvarande riksråd. Samtliga anses innehålla konungsdomar, ehuru visserligen nio av dessa betecknas såsom »tveksamma fall». Almqvist gör å sin sida gällande, att tänkeböckernaför samma period i själva verket innehålla ytterligare 15 sessioner med närvarande riksråd, vilka Edling förbisett. Dessutom säges denne hava »utan grund upptagit en session (13/1 1595) som riksrådssession». Efter ensynnerligen noggrann utredning har Almqvist ansett sig kunna draga den enligt anmälarens åsikt berättigade slutsatsen, att »säkra eller sannolika konungsdomssessioner» för perioden 1592—95 »icke uppgå till en femtedelav de sessioner, där riksråd närvarit». Sannolikheten talar för, att ett liknande förhållande varit rådande under hela den tid riksråd antecknats som närvarande i tänkeböckerna. Men under sådana omständigheter reduceras också i motsvarande grad värdet av Edlings upptäckt, och den lista på konungsdomar, som inleder hans urkundspublikation från 1933, måste ej minst såsom en följd härav (jfr även SvJT 1940 s. 473) i mycket storomfattning revideras.

J. E. A.