Ett furstebesök i Svea hovrätt. Den såsom en bland HD:s ypperste föredragande bekante Fr. Wåhlin skrev fredagen 10 maj 1816 till sin vän jr Hamilton: »Om torsdag skall prins Oscar börja sina vandringar i Kongl. Rätten och fortsätta dem var torsdag i fem veckor. Ännu hava vi ej hört av att han skulle träda in i HD och jag hoppas att han dröjer därmed till dess jag slutat min föredragning, ty det lärer nog bliva i någon mån génant.»
    Till HD kom prinsen icke, men han auskulterade i Svea HovR och deltog t.o.m. på visst sätt i dess arbete. Till följd av att presidentenvarit »krasslig» (brev 17 maj från jr Blom till Hamilton) fick emellertid HovR:n ej mottaga det höga besöket så tidigt som väntat var.
    Fredagen 24 maj 1816 sutto å HovR:ns Stora rum, när sessionen begynte, presidenten frih. von Strokirch, vice presidenten von Ehrenheim, tre hovrättsråd och fyra assessorer. De för dagen tjänstgörande notarierna voro vid brottmålsprotokollet Bergius, vid det civila Malmborg. Det är det senare som låter oss följa händelsernas gång.
    Såsom första ärende togs en boskillnadsansökan, gjord av generalen greve G. Wachtmeister och assessorn von Schantz i deras egenskap av förmyndare för landshövdingen Ulfsparres fru, grevinnan Anna Charlotta Falkenberg. HovR:n beslöt att makarna Ulfsparres borgenärer skulle till viss dag uppkallas för att höras över ansökningen, och annat av intresse bjuder ej ärendet än att von Schantz var en av de fyra assessorerna vid dombordet och att intet i protokollet antyder att han avhöll sig från handläggningen.
    I nästa avdelning av protokollet får man veta att till plenum inkommo från HovR:ns övriga divisioner åtskilliga namngivna män, tillhopa sju hovrättsråd, tre assessorer och tre adjungerade ledamöter. Härpå följer, under ett nytt »S. D.», huvudnumret på dagens program. Protokollet berättar:
    Efter det hr presidenten och kommendören av K. M:ts NO, högvälborne baron von Strokich den 21 i denne månad givit KHovR:n tillkänna, att H.K.H. Arvprinsen, Hertigen av Södermanland komme att bevista KHovR:ns överläggningar och att i dag för första gången sig infinna; och KHovR:n i sådant avseende låtit författa en till H.K.H. i und. ställd berättelse om KHovR:ns inrättning, göromål och arbetsmetod, hade hr baron och presidenten, hr vice presidenten och KHovR:ns hrr ledamöter nu sammanträtt in pleno på Stora Rummet.
    Vid pass kl. 1/2 12 anmältes H. K. H. vara i annalkande från Kongl. Slottet, då hr baron och presidenten, hr vice presidenten och KHovR:ns hrr leda-

möter begåvo sig till Borggården, å vars understa trappa H. K. H. vid utstigandet ut ur vagnen i und. uppvaktades, och upp till KHovR:ns Stora Domsal sålunda beledsagades, att de yngre hrr ledamöter gingo främst och de äldre sist, samt vid sidan av H. K. H. hr baron och presidenten; Och var H.K.H. efterföljd av hr statsrådet, generalen, kommendören och riddaren av K. M:ts SO m. st. k., högvälborne baron A. F. Sköldebrand, hr kammarherren, överstelöjtnanten och riddaren av K. M:ts SO, högvälborne greve C.F. Posse samt kavaljeren hos H. K. H., assessoren i Kongl. Bergs Collegiooch härolden vid K. M:ts NO, välborne Axel Linderschöld.
    Sedan H. K. H. inkommit uti Stora Domsalen täcktes H. K. H. stanna vid övre änden av bordet, samt i nåder tillåta KHovR:ns hrr ledamöter, sekreterare och advokatfiskal av hr baron och presidenten för H. K. H. presenteras.
    Häruppå begåvo sig, H. K. H. till presidentsstolen, samt hr baron och presidenten, hr vice presidenten och KHovR:ns hrr ledamöter till sine ställen; Och höll till H.K.H. hr baron och presidenten följande und. tal:
      »Högborne, Nådigste Furste, 
      Sveriges och Norriges Arvprins!
    Svea Rike, styckat av övermakten, försvagat av misstagne styrelsebegrepp, blottat på styrka att försvara sig för utvärtes anfall, samt till och med saknande samlade krafter att kunna förvara invärtes lugn, och således nära den upplösning som förvandlar självständige stater uti lyddistrikter under främmande makters oinskränkta behandling, har, näst den Allsmäktiges skyddande hand och vår vördade Konungs visa omsorger, att tacka E.K.H:s odödelige Herr Fader icke allenast för räddningen ifrån djupet av de svåraste olyckor utan ock för de inom kortare tid lycklige förändringar, vilka på sågoda grunder lova oss skydd emot utvärtes våld, och invärtes oro. Var redlig svensk, som överlevat händelserne, känner de stora förbindelser envärdig Nation är skyldig åt den, som berett Fäderneslandets räddning, ochhävdatecknaren skall, med sanningens oblandade språk, föra dem till eftervärldens både förundran och vördnad.
    Sällan har således någon Furste intagit en tron med de ärvda förtjänster, vilka omgiva E. K. H.; Och jag skulle blygas att vara svensk, om jag ej trodde mig kunna försäkra att alla redliges hjärtan tillhörde E.K.H.; men
      Nådigste Herre!
    Hävderne och de händelser, vilka samtiden framställt, hava sagt E.K.H., att egne egenskaper äro ovillkorligen så nödige som sambandet emellanlänkarne uti en kedja: att ingen Nation är nöjd som icke är lycklig; och attsällan finnes, det icke Regenten bestämt sitt folks öden.
    Ibland samhällens ypperste förmåner har alltid blivit räknad den säkerhet för vars mans rättigheter, som lagarne haft för avsikt att bereda. Lagarneshelgd, lagskipningens oväldiga förvaltning, oskuldens beskydd och fridsförstörarens allvarliga bestraffning äro således bland de första föremål, varåt en god Regent fäster sin uppmärksamhet, och vilken underlättas genom bekantskapen med ärendernes fördelning, arbetssättet och behovet av tiden förderas avslutande, samt de allmännare föreskrifter lagstiftaren givit.
    Sådane upplysningar äro de, som E. K. H. nu lärer behaga inhämta, då

E. K. H., i likhet med vad Sveriges forne tronföljare iakttagit, med Desshöga närvaro bevärdigar detta urgamla domsäte.
    De ömma och vördnadsfulla känslor, varav HovR:ns ledamöter äro rörde, då de äga den nåden att få omgiva Svea Rikes framtida hopp, vår dyre Kronprins' ende avkomling och föremålet för Dess och alle trogne undersåtares önskningar och välsignelser, äro ej uti min förmåga att teckna; Dock, Nådigste Herre, var övertygad, att vår trohet och nit för E. K. H:s Höga Person skall förvaras uti hjärtan, vilka med noggrannhet känna sine plikterför de välgärningar, som fästat E.K.H. vid Svea Land och Rike.
    Tillåt än, Nådigste Herre, att HovR:n i und., samt efter forntida bruk, överlämnar den allmänna Lag, vilken tjänar till vårt rättesnöre, och en närmare beskrivning om HovR:ns inrättning, samt var och ens särskilte göromål.
    Uti E. K. H:s nåd och ynnest anhålla underdånigst HovR:ns ledamöter attfå inneslutas.»
    Varjämte hr baron och presidenten till H.K.H. i und. överlämnade ovanberörde und. berättelse, tillika med ett exemplar av Sveriges Rikes Lag, vilket H.K.H. täcktes emottaga och med nåd. välbehag anse.
    H.K.H. besvarade i nåder detta hr baron och presidentens und. tal i de mest nådiga ordalag.
    Enär H.K.H. härefter i nåder tillåtit KHovR:n att få börja med sitt vanlige arbete, blevo följande rättegångsärenden företagne:
    Den unge prinsen fick nu främst se och höra hur fordringar bevakades i hovjunkaren Bäcks konkurs, hur Bäck med hand å bok styrkte »riktigheten av hans uppgivne tillgångar» och hur curator i boet utsågs. Därpå skedde upprop till dom i tio mål, varvid »parterne vorodels själve dels genom ombud närvarande». En ansökan om stämning bifölls, några insända handlingar och skrivelser skulle tillställas aktuarien, besvär i åtskilliga utsökningsmål kommunicerades eller föranledde ej ändring, på ett memorial av advokatfiskalen lagman Lauringavs det besked att hans mot landshövdingen Aschling förda talan komme att förfalla, o.s.v. Sedan närmare tjoget ärenden sålunda haft i prinsen en passiv iakttagare, bereddes honom tillfälle att själv spela en roll: »Med H.K.H:s tillstånd företogs lottning av vädjade konkursmål, vilken lottning H.K.H. i nåder täcktes verkställa».
    Härefter »förehades brottmål», säger det civila protokollet, och det kriminella upplyser att det enda brottmål som förekom var en av Frötuna och Lenna skeppslags TingsR hållen och till KHovR:ns omedelbara avdömande överlämnad rannsakning angående en från 10 till 110 rdr förändrad RSt:s banks transportsedel, som mjölnaren Lars Rosenberg vid Bergshamra kvarn innehaft. Då Rosenberg fått kännedom omatt sedeln var förfalskad, hade han gjort anmälan härom, och såväl hansom några allmogemän, av vilka han kunde tänkas ha mottagit sedeln, blevo hörda. Bankens ombud, advokatfiskalen högaktad Jonas Evelius— med tiden HovR:ns bankrutterande president — hade inkommit med utlåtande. HovR:n resolverade att då förfalskaren ej kunnat upptäckas, Rosenberg ej efter erhållen kunskap om förfalskningen sökt utprångla

sedeln och bankens ombud förklarat sig ej äga anledning att å bankensvägnar föra talan mot någon av de i målet hörda personer, »finner KHovR:n det ansvar å dem i detta mål icke äger rum».
    Den avslutande skildringen av furstebesöket ges i civilprotokollet, vars delvis redan citerade sista avdelning lyder i sin helhet så:
    S. D. Förehades brottmål till rättegångstimmans slut; Varefter och sedan H.K.H. behagat bese KHovR:ns övrige sessionsrum, sekreterare-, advokatfiskals- och aktuariekontor samt kansli och arkiv, H.K.H. i samma ordning som ovan berört är beledsagades till nedersta trappsteget på Borggården; därifrån H. K. H., uti Dess vagn, begav sig till Kongl. Slottet.

    Vad prinsen tänkte om HovR:ns verksamhet och dess ledamöter vet man icke. Då det blott förehades enkla ärenden, som alla avgjordes i bästa endräkt, har han måhända funnit ett tjugutvå man högt domarkollegium innebära slöseri med arbetskraft. Hans med tiden så starka penitentiära intressen slumrade förmodligen ännu, men nog kunde,tycker man, i brottmålsväg bjudits något som för huvud och hjärta lämnat djupare intryck än den ouppklarade sedelförfalskningen. Kanske var lottdragningen ur den Delagardieska silverasken det som mest tilltalade hans unga sinne. Att han bland de presenterade hovrättsledamöterna såg i yngste assessorn, Posse, och näst yngste adjunkten, Gyllenhaal, två av sina kungaårs justitiestatsministrar, kunde han ju ejana. Huru som helst. Därest i presidentens tillkännagivande att prinsen skulle »för första gången» sig infinna låg en förhoppning om ytterligarebesök, blev den ej uppfylld.
    Men presidenten var belåten. Han skrev 29 maj till sin måg Hamilton: »Arvprinsen har varit en gång på hovrätten, där jag tyckte gickganska [väl] till och han uppförde sig ganska kungligt och charmant».

B. W.