Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Efter av K. M:t fastställd ändring i nämndensreglemente äger denna numera till domstol avgiva begärt yttrande.
    För nämndens tillkomst, uppgift och första verksamhet lämnades en redogörelse i SvJT 1937 s. 531. Här må därför endast erinras om att trafikförsäkringsanstalterna vid uppgörelse utom rättegång äro skyldiga att, innan erbjudande om uppgörelse lämnas ersättningstagaren,hänskjuta viktigare ersättningsfrågor till nämnden för yttrande. Med viktigare ersättningsfrågor avses huvudsakligen livräntor på grund av invaliditet, underhållsersättning i anledning av förlust av försörjare samt ersättning för svårare lyte eller annat stadigvarande men.
    Enligt det av 1937 års trafikförsäkringssakkunniga i oktober 1938 framlagda betänkandet med förslag till trafikförsäkringslag skulle domstol äga att i där anhängigt mål infordra yttrande från nämnden rörande ersättning för personskada i följd av trafik med motorfordon. I utlåtande över betänkandet framhöll nämnden bl. a. följande: De sakkunniga hade erinrat om att nämnden tillkommit i syfte att främja en enhetlig reglering av vissa utom rättegång uppkommande, viktigare frågor vid personskadeersättning enligt trafikförsäkringen. Med stöd av den dittills vunna erfarenheten ansåge sig nämnden kunna uttala att dess verksamhet befordrat fasthet och enhetlighet vid det principiella bedömandet inom ifrågavarande betydelsefulla skaderegleringsområde. Nämndens erfarenhet borde enligt de sakkunniga i fortsättningen komma ej blott försäkringsanstalterna utan även domstolarna tillgodo. Ersättningsspörsmålen på personskadornas område torde i allmänhet utgöra en del av rättsskipningen, inom vilken de särskildadomstolarna icke torde vara i tillfälle att samla ett mera omfattande erfarenhetsmaterial. Med hänsyn härtill finge det betraktas såsom enbrist att domstolarna icke ägde möjlighet att höra nämnden. Nämnden tillstyrkte därför de sakkunnigas förslag såvitt det avsåge mera betydelsefulla ersättningsfrågor.
    Förslaget har hittills icke blivit föremål för slutlig behandling. Vidskilda tillfällen har emellertid från domstolshåll framförts önskemålom åtgärder snarast möjligt så att domstol skulle kunna i viktigare personskadefrågor tillgodogöra sig nämndens erfarenhet på detta område.

För att tillmötesgå detta önskemål beslöto trafikförsäkringsanstalterna i februari 1939 den ändring i reglementet, att nämnden på begäran avdomstol skulle äga att i där anhängigt mål avgiva yttrande angående beräkning av i och för sig skälig ersättning för invaliditet eller för lyteeller annat stadigvarande men eller för förlust av försörjare.
    Samtidigt härmed beslötos vissa andra ändringar i reglementet, av vilka särskilt må nämnas, att anstalterna icke äro skyldiga att tillnämnden hänskjuta ärenden, där nedsättningen av den skadades arbetsförmåga — efter upphörandet av det akuta sjukdomstillståndet —av anstalten efter hörande av dess läkare anses understiga 10 % (förut utgjorde gränsen 5 %).
    Dessa ändringar i reglementet fastställdes av K. M:t den 13 april 1939. På begäran av domstolar i alla instanser äger nämnden sålundaatt i omförmälda frågor avgiva yttranden. Från såväl hovrätt som ett flertal underrätter har begäran om yttrande inkommit.
    Till ytterligare belysande av nämndens verksamhet, som började den 1 mars 1936, må nämnas, att intill 1939 års utgång inkommit 1,072 ärenden och att av dessa vid samma tidpunkt 941 ärenden blivit, efterdet nämndens yttrande avgivits, av anstalterna slutbehandlade. I 867 ärenden (92.1 %) har mellan parterna — anstalterna och de skadeståndskrävande — uppgörelse träffats i enlighet med nämndens förslag. I 40 fall (4.3 %) hade efter det nämnden avgivit yttrande kravet hänskjutits till domstol. I övriga fall hade godvillig uppgörelse genom medgivanden utöver nämndens förslag blivit träffad.
    Slutligen må i detta sammanhang meddelande lämnas om följande två av HD avgjorda mål, i vilka nämnden före rättegångens anhängiggörande avgivit yttrande.
    1. En fabriksbokhållare L. ådrog sig i november 1935 under färd såsom passagerare i bil viss benskada. På begäran av trafikförsäkringsanstalten, där L. yrkat livränta ävensom lytesersättning med 3,000 kr., föreslog nämnden i juli 1937, att L. skulle tillerkännas livränta för livstid efteren invaliditetsgrad av 18 % och en årlig arbetsförtjänst av 3,000 kr. eller 540 kr. om året samt ersättning för stadigvarande men med 300 kr. Uppgörelse träffades om ersättning för stadigvarande men. I fråga om livränta instämde L. försäkringstagarens dödsbo till Torna och Bara HR med yrkande om definitiv livränta efter 25 % invaliditet och en årsinkomst av 3,000 kr. Senare ändrades yrkandet att avse i första hand ersättning efter 25 % invaliditet och en årsinkomst av 3,300 eller 825 kr. om året och i andra hand efter 20 % invaliditet och en årsinkomst av 3,300 kr. eller 660kr. om året. Dödsboet medgav livränta i enlighet med nämndens förslag. Riksförsäkringsanstalten, vars yttrande begärts av HR:n, ansåg invaliditetsgraden vara 20 % och skulle riksförsäkringsanstalten bestämt livränta tillsvidare endast för ett år. HR:n förklarade i utslag 22/2 1938 L. berättigad till livränta efter 20 % invaliditet och en årsinkomst av 3,300 kr. eller 660kr. om året, parterna obetaget att, därest väsentlig ändring inträdde i L:s arbetsförmåga, påkalla ny prövning av dödsboets ersättningsskyldighet beträffande invaliditetsersättningen. HovR:n över Skåne och Blekinge gjorde

41—407004. Svensk Juristtidning 1940.

i dom 22/7 1938 ej ändring i HR:ns utslag. HD prövade i enhällig dom 14/12 1939, enär med hänsyn till den företagna utredningen L. icke kunde anses berättigad till högre livränta än dödsboet medgivit eller 540 kr. omåret, rättvist i så måtto ändra HovR:ns utslag, att beloppet av den årliga livränta, som dödsboet skulle utgiva till L., bestämdes till allenast 540 kr.att jämte ränta därå utbetalas för tid och på sätt domstolarna föreskrivit.
    2. En jordbruksarbetare P., 16 år, påkördes i nov. 1936 av bil och ådrog sig förlust av ring- och lillfingrarna å högra handen. P. yrkade hos trafikförsäkringsanstalten livränta efter 15 % och en årlig arbetsförtjänst av 1,500 kr. några år framåt. Sedermera skulle livränta bestämmas efter högre inkomst. För lyte yrkade P. 3,000 kr. Nämnden föreslog i mars 1938 att P. skulle tillerkännas livränta efter 15 % och en årlig arbetsförtjänst av 1,100 kr. till 18 år (29/8 1938) och därefter 1,500 kr. för livstid. Såsom ersättning för lyte föreslog nämnden 1,000 kr. I enlighet med nämndens förslag till P. gjort erbjudande godtogs icke utan P. instämde försäkringstagaren D. till RR:n i Hälsingborg. RR:n förklarade i utslag 21/9 1938 P. berättigad till livränta efter 15 % å 1,100 kr. till 29/8 1938 (18 år) och därefter å 1,800 kr. för livstid. För framtida men utdömdes 2,000 kr.HovR:n över Skåne och Blekinge gjorde i utslag 17/3 1939 ej ändring i RR:ns utslag. HD anförde i enhälligt utslag 16/3 40: Enär med hänsyn till den i målet förebragta utredningen den för förlorad arbetsförtjänst tillkommande ersättning för tiden fr. o. m. den 29/8 1938 bör beräknas efter en årlig arbetsförtjänst av allenast 1,500 kr., samt P. för framtida men skäligen får anses gottgjord med 1,000 kr., prövar K. M:t lagligt i så måtto ändra hovrättens utslag att dels det belopp D. har att till P. utgiva såsom ersättning för framtida men bestämmes till 1,000 kr. och dels beloppet av den årligalivränta som D. har att erlägga till P. för tiden fr. o. m. den 29/8 1938 fastställes till 225 kr.

Edward Henning.