Uppskovsfrekvensen och rättskipningens snabbhet. Redaktionen av SvJT har haft vänlighetenbereda plats i tidskriften för ett inlägg av undertecknad — som har det närmaste ansvaret för redigeringen av den officiella domstolsstatistiken — i diskussionen om uppskovsfrekvensen vid underrätterna.
648 SVERKER GROTH. Av innehållet i statistiska centralbyråns senaste berättelse om domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet, avseende åren 1937 och 1938, synes följande vara särskilt värt att beaktas i förevarande sammanhang.
A. Tvistiga civila mål, som ej varit återförvisade eller vilande.
a. Vid rådhusrätterna har en större procent (29.1 % år 1937 och 32.6 % år 1938) än vid häradsrätterna (20.6 resp. 21.3 %) avgjorts genom utslag, som meddelats vid första rättegångstillfället.
b. Vid rådhusrätterna har en större procent (51.9 resp. 51.3 %) än vid häradsrätterna (43.0 resp. 43.6 %) avgjorts genom utslag, som meddelats inom 3 månader från första rättegångstillfället.
c. Vid rådhusrätterna var den genomsnittliga tiden mellan första rättegångstillfället och utslagets dag (2.4 resp. 2.3 månader) kortare än vid häradsrätterna (3.6 resp. 3.7 månader).
d. Vid rådhusrätterna har en större procent (34.1 resp. 36.4 %) än vidhäradsrätterna (31.7 resp. 32.6 %) tagit i anspråk endast 1 rättegångstillfälle.
e. Vid rådhusrätterna har medeltalet rättegångstillfällen (2.3 resp. 2.3) varitnågot mindre än vid häradsrätterna (2.5 resp. 2.4).
B. Kriminella mål, vari häktning förekommit.
a. Vid rådhusrätterna har i mål, som ej varit återförvisade eller vilande,en mindre procent (46.1 resp. 51.8 %) än vid häradsrätterna (71.2 resp.67.5 %) avgjorts genom utslag, som meddelats vid första rättegångstillfället.
b. Vid rådhusrätterna har en större procent (36.4 resp. 32.2 %) än vidhäradsrätterna (13.3 resp. 17.8 %) avgjorts genom utslag, som meddelats inom 1 månad från första rättegångstillfället.
c. Vid rådhusrätterna var den genomsnittliga tiden mellan första rättegångstillfället och utslagets dag i mål, vilka icke varit återförvisade eller vilande, kortare (0.9 resp. 0.9 månad) än vid häradsrätterna (1.3 resp. 1.3 månader).
d. Vid rådhusrätterna har en mindre procent (38.6 resp. 42.1 %) än vidhäradsrätterna (51.1 resp. 54.7 %) tagit i anspråk endast 1 rättegångstillfälle.
e. Vid rådhusrätterna har medeltalet rättegångstillfällen i mål, vilka icke varit återförvisade eller vilande, varit något större (1.9 resp. 1.8) än vidhäradsrätterna (1.4 resp. 1.5).
C. Kriminella mål, vari häktning ej förekommit.
a. Vid rådhusrätterna har i mål, som ej varit återförvisade eller vilande, en större procent (55.4 resp. 57.7 %) än vid häradsrätterna (45.2 resp.48.3 %) avgjorts genom utslag, som meddelats vid första rättegångstillfället.
b. Vid rådhusrätterna har en större procent (29.5 resp. 29.6 %) än vidhäradsrätterna (23.7 resp. 24.5 %) avgjorts genom utslag, som meddelats inom 1 månad från första rättegångstillfället.
c. Vid rådhusrätterna var den genomsnittliga tiden mellan första rättegångstillfället och utslagets dag i mål, vilka icke varit återförvisade eller vilande, kortare (1.2 resp. 1.0 månad) än vid häradsrätterna (1.9 resp. 1.8månader).
d. Vid rådhusrätterna har ungefär samma procent (60.7 resp. 60.9 %) som vid häradsrätterna (60.0 resp. 61.2 %) tagit i anspråk endast 1 rättegångstillfälle.
e. Vid rådhusrätterna har medeltalet rättegångstillfällen i mål, vilka icke varit återförvisade eller vilande, varit ungefär detsamma (1.6 resp. 1.5) som vid häradsrätterna (1.6 resp. 1.6).
Beträffande omfattningen av de här ovan behandlade grupperna av mål hänvisas till hovrättsrådet SÖDERLUNDS artikel i SvJT 1940 s. 279.
UPPSKOVSFREKVENSEN OCH RÄTTSKIPNINGENS SNABBHET. 649 De anförda observationerna ge vid handen, att rättskipningens snabbhet, mätt med antalet handläggningar målen krävt, varit större vid rådhusrätterna än vid häradsrätterna i fråga om de tvistiga civila målen (A: a, d oche) och tvärtom mindre vid rådhusrätterna än vid häradsrätterna i fråga om de kriminella mål, vari häktning förekommit (B: a, d och e). För den andra gruppen av kriminella mål ger detta sätt att mäta icke full klarhet beträffande det genomsnittliga förhållandet i förevarande avseende mellan rådhusrätterna, å ena sidan, och häradsrätterna, å andra sidan. Använder man återigen processtidens längd såsom mått på rättskipningens snabbhet (A: boch c, B: b och c samt C: b och c), framstå rådhusrätterna såsom snabbare beräffande alla grupperna av mål.
En särskild fråga är, vilka faktorer som bestämma dessa relationer. Den frågan har icke behandlats i den officiella rättsstatistiken och icke heller i hovrättsrådet Söderlunds ovan nämnda artikel. Däremot har borgmästare BERLIN berört spörsmålet i sitt förestående inlägg.
För mig har det a priori framstått såsom klart, att skiljaktigheterna mellan rådhusrätter och häradsrätter i avseende å rättskipningens snabbhet måste väsentligen bero på olikheter mellan de båda slagen av allmänna underrätter i avseende å rättegångsväsendets organisation. Jag har i detta sammanhang betraktat dessa olikheter kollektivt och i överensstämmelse därmed uppfattat ovan anförda och även andra statistiska uppgifter i domstols berättelserna såsom uttryck för samma olikheters samlade verkan i vissa avseenden. Huru desärskilda skiljaktigheterna i processordningen var för sig kommit att verka till processens förlängning respektive förkortning har icke blivit föremål förundersökning i statistiska centralbyrån; en sådan undersökning torde knappast kunna genomföras på grundvalen av det statistiska primärmaterial, varöver cetralbyrån förfogar.
Av uppgifterna i domstolsberättelserna kan man, såsom framgår av vad härförut anförts, sluta, att processordningen vid rådhusrätterna i stort sett bättre än processordningen vid häradsrätterna är ägnad att tillgodose kravet på snabb rättskipning. Endast i fråga om brottmål, vari häktning förekommit, tycks förhållandet vara motsatt, om man räknar efter uppskovsfrekvensen. Borgmästare Berlin har förtjänstfullt påvisat ett moment i processordningen, som med största sannolikhet ökat uppskovsfrekvensen inämnda mål vid rådhusrätterna, nämligen den samfällda verkan av vissaregler i lagarna den 2 juni 1922, om tiden för företagande av rannsakningmed häktad, och den 28 juni 1918, angående villkorlig straffdom.
Önskemålet att denna omständighet måtte antydas i kommande domstolsberättelser skall beaktas. Det torde emellertid här böra bringas i åtanke, att det näppelligen låter sig göra, att beträffande varje uppgiftsgrupp i en periodisk, officiell statistisk berättelse åvägabringa mer eller mindre ingående analyser. Berättelsen skulle därigenom komma att svälla ut över det rimligas gränser och icke kunna offentliggöras inom rimlig tid. Man måste ofta nöja sig med korrekt uppställda tabeller och andra sammanställningar, vilka lämpa sig såsom underlag för de speciella utredningar, som kunna komma att behövas för särskilda ändamål.
650 UPPSKOVSFREKVENSEN OCH RÄTTSKIPNINGENS SNABBHET. I detta sammanhang torde ock böra särskilt uppmärksammas vad borgmästare Berlin yttrat därom »att en sammanställning av statistiska siffroricke bör ske, om icke utgångsläget och övriga omständigheter, vilka uppenbarligen påverka materialet, äro någorlunda jämförbara». Mot denna uppfattning är intet att invända. Det må emellertid betonas, att centralbyrånuti ifrågavarande statistik icke handlat i strid mot densamma. Till utvecklinghärav må följande anföras.
Huru en statistisk jämförelse, d. v. s. en jämförelse mellan två massföreteelser, bör göras, torde väl i första hand bero på ändamålet med densamma.Om ändamålet med de ovan anförda statistiska uppgifterna vore att ådagalägga exempelvis förhållandet mellan befattningshavarna vid rådhusrätterna och befattningshavarna vid häradsrätterna i avseende å den personliga prestationsförmågan (flit, skyndsamhet och skicklighet), så måste statistikenanses felaktigt uppgjord. De rättsliga skiljaktigheterna mellan de båda slagen av underrätter äro allt för stora för att nämnda ändamål skall kunna nås med stöd av här ifrågavarande uppgifter. Om man däremot, vilket torde vara berättigat intill dess motsatsen visas, utgår från dels att den personliga prestationsförmågan är ungefär lika stor vid rådhusrätterna som vidhäradsrätterna och dels att målen vid rådhusrätterna på det hela taget äro likasvårbedömda som målen vid häradsrätterna, så torde förevarande statistik kunna anses såsom ett tillnärmelsevis korrekt uttryck för verkningarna av olikheten mellan rådhusrätter och häradsrätter i fråga om processreglerna— och annat torde icke ha åsyftats med denna statistik.
Utan kommentar skola här tillfogas några siffror, som erhållits med stöd av uppgifter i domstolsstatistiken. Uppgifterna avse dels antalet mål, som handlagts eller varit utsatta till handläggning vid endast 1 rättegångstillfälle, och dels antalet mål, vari utslag meddelats vid första rättegångstillfället. De tillfällen, vid vilka endast beslut eller utslag meddelats i respektive mål, äro icke medräknade.
Under tioårsperioden 1929—1938 har i de mål, som handlagts vid endast 1 rättegångstillfälle, slutligt utslag kunnat meddelas redan vid detta rättegångstillfälle för 61.9 % av målen vid häradsrätt och 87.6 % av målen vidrådhusrätt. Dessa tal avse samtliga ovan nämnda slag av mål, tagna överett. Motsvarande siffror för de tvistiga civila målen äro 55.3 och 83.7 %, för de kriminella mål, vari häktning förekommit, 97.4 och 95.2 % samt förde övriga kriminella målen 61.8 och 89.7 %.
Till slut må nämnas, att domstolarna numera, efter vad statistiska centralbyrån är i tillfälle att kontrollera, mestadels på ett berömvärt sätt fullgöra sin skyldighet att avlämna statistiska primäruppgifter till centralbyrån. Mot det till grund för rättsstatistiken liggande uppgiftsmaterialets tillförlitlighet torde sålunda icke med fog kunna framställas anmärkningar.
Sverker Groth.