NYA SAKRÄTTER?

AV

PROFESSOR HÅKAN NIAL.

I Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg har professor HASSLER riktat en intressant kritik mot den sedan ett par mansåldrar tillbaka i svensk doktrin allenarådande uppfattningen, att nyttjanderätt till lös egendom icke åtnjuter skydd mot ägarens borgenärer. Denna uppfattning står enligt Hassler i strid mot stadgandet i 68 § utsökningslagen, enligt vilket utmätning ej må ske till förfång av den rätt annan till gäldenärens godsäger. Kritiken påkallar så mycket större uppmärksamhet som den visserligen formellt hänför sig endast till frågan om saklegans rättsskydd men i realiteten griper djupt in i det civilrättsliga grundproblemet om gränsen mellan sakrätt och obligationsrätt och om rättsskyddet för obligationsrättigheter i allmänhet. Ty grundvalen för kritiken är en — enligt Hasslers mening även av domstolspraxis i stort sett bestyrkt — tolkning av 68 § utsökningslagen såsom »en allmän regel, som gäller i den mån den ej modifieras av särskilda stadganden». Om denna tolkning är riktig, betyder den uppgivandet av en princip som väl allmänt betraktats såsom grundläggande inom civilrätten, nämligen att parterna visserligen kunna genom avtal skapa obligationsrättigheter av vad innehåll som helst, eftersom dylika rättigheter principiellt blott angå dem själva, men att de i fråga om sakrättigheter, vilkas kännetecken är den principiella giltigheten mot tredjeman och som därför på ett annat sätt ingripa i den allmänna rättsliga samfärdseln, äro hänvisade till vissa till antalet begränsade rättigheter.¹ En rätt till avkomst av lös egendom, en rättsom går ut på skyldighet för ägare av lös egendom att bruka denna på visst sätt eller att underlåta densammas brukande påvisst sätt o.s.v., kan otvivelaktigt uppkomma genom avtal;

¹ UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 9.

43—407004. Svensk Juristtidning 1940.

med Hasslers tolkning av 68 § utsökningslagen skulle alla dylika rättigheter äga skydd mot ägarens borgenärer och sålunda vara att räkna såsom sakrätter.¹
    För denna revolution i det civilrättsliga tänkesättet, sådant det under lång tid tillbaka kommit till uttryck i rättslitteraturen och förvisso också i den muntliga, juridiska undervisningen, en revolution som förmodligen också skulle ställa svensk rätt i en särställning,² synes dock det från gammal lagstiftning stamman

 

¹ Ehuru Hassler icke närmare preciserat räckvidden av sin uppfattning synas såväl hans utgångspunkter som hans uttalanden om 1893 års plenimål (varom mera i det följande) leda till den meningen, att en på ett obligationsrättsligt giltigt avtal grundad inskränkning i en ägares rätt att överlåta viss lösegendom skulle gälla även mot ägarens borgenärer. Frågan om dylika inskränkningars verkan mot borgenärerna är — även om den sammanhänger med spörsmålet om rättsskyddet för obligatoriska rättigheter eller kanske rättare sagt är en del av detta spörsmål —att bedöma med beaktande av vissa särskilda synpunkter och kan ej närmare diskuteras här. Att varje dylik inskränkning äger sakrättslig verkan är väl emellertid åtminstone enligt svensk rätt uteslutet. Till frågan se bl. a. Undén. Om panträtt i rättigheter (2 uppl. 1923) s. 88 med vidare hänvisningar samt USSING, Dansk Obligationsret, Almindelig Del, § 22 I. B., § 47. II. B, VINDING KRUSE, Ejendomsretten I (1929) s. 200 ff. Att lån skulle åtnjuta rättsskydd vid utmätning finner Hassler uteslutet på den grund att långivaren äger rätt att återfordra saken, när han kommer i behov därav, och att låntagaren icke kan äga bättre rätt mot långivarens borgenärer änmot denne själv. Det kan emellertid ifrågasättas om denna mening står i full överensstämmelse med Hasslers tolkning av 68 § utsökningslagen. Långivares rätt att före utgången av den avtalade lånetiden återtaga lånet är ju icke obetingad utan anses förutsätta, att han kan visa förhandenvaron av ett oförutsett behov av avsevärd styrka; HASSELROT, Några spörsmål ang. lån och saklega (1927) s. 72 ff. Den riktiga uppfattningen torde vara att han även i sådant fall måste ersätta låntagaren det negativa avtalsintresset. Ifall 68 § utsökningslagen hade den av Hassler angivna betydelsen, borde det rättsskydd låntagaren sålunda äger mot långivaren också beaktas vid utmätning.² Den nyss angivna principen, att icke på avtalsväg vilken som helst rättighet till individuell lös egendom kan skapas med omedelbar verkan mot ägarens borgenärer torde nämligen gälla i utländsk rätt i allmänhet, och det är otroligt att något närbesläktat rättssystem ger sakrättskaraktär åt varje mot individuell lös egendomriktad, med besittning icke förenad rätt. Däremot saknas ingalunda exempel påatt lega av lös sak inrangeras bland sakrättstyperna. En redogörelse för främmande rätt i detta avseende lämnas icke här, då en sådan redogörelse icke synes ge några nämnvärda hållpunkter för en bedömning av frågan i svensk rätt. Det förhåller sig nämligen så, att olika ståndpunkter finnas representerade sålunda, att vissa rättssystem behandla lösöresaklegan som endast obligationsrättslig, andra såsom sakrättslig; ibland tillerkännes den sakrättsligt skydd under förutsättning av besittning. Vid en komparativ studie har man även att beakta, att lösöresaklegan icke sällan av lagen eller i doktrinen behandlas i samband med fastighetslegan, varvid denna såsom varande av vida större praktisk betydelse kommit i förgrunden, icke minst just i fråga om det för fastighetslegan så viktiga spörsmålet om det sakrätts-

de stadgandet i 68 § utsökningslagen i och för sig vara en alltför skröplig grundval. Dess ursprungliga syfte och tillämpning synas tämligen dunkelhöljda, och i varje fall har för den allmänna rättsuppfattningen stadgandet under tidernas lopp vittrat bort, blivit ett skal utan kärna. Det är icke något orimligt att med den gängse uppfattningen i detta fragment från gångna tiders lagstiftning nu blott se en erinran om att vissa i stadgandet icke enumererade rättigheter skola beaktas vid utmätningen. Det betraktelsesättet har också legat till grund för senare lagstiftning. Som Hassler påpekat utgår stadgandet i 4 kap. 7 § testamentslagen från att nyttjanderätt icke är skyddad vid utmätning,¹ vilket med hänsyn till denna lagstiftnings centrala karaktär måste tillmätas stor betydelse ur allmän lagtolkningssynpunkt.
    Till stöd för sin åsikt har Hassler emellertid, som redan antytts, ansett sig kunna åberopa domstolspraxis såtillvida att från och med 1893 HD skulle ha berett tredje man rättsskydd i alla de sju av intresse varande fallen, med undantag för det prejudikat från år 1905 rörande nyttjanderätt, som anförts såsom ett belägg för den härskande uppfattningen men som av Hassler karakteriseras såsom en godtycklig inkonsekvens.
    Gentemot denna uttolkning av domstolspraxis må följande sägas. Det kan ifrågasättas, om något enda av de ifrågavarande rättsfallen innebär, att högsta instans givit tredje mans rätt till utmätningsgäldenärs lösa gods rättsskydd på grund av förevarande stadgande i 68 § utsökningslagen. I intet fall har detta stadgande åberopats av HD. I två av fallen, nämligen 1914 s. 53 och 1924 s. 588, var »tredje man» innehavare av en — på ena eller andra sättet begränsad — äganderätt: i förra fallet enfiduciarisk, i det senare en villkorlig äganderätt. På liknande sätt torde fallet 1924 s. 585, som icke avsåg lös sak utan rätten till ett penningbelopp, vara att bedöma, sålunda att tredje man(d.v.s. inteckningshavarna) ansetts äga självständig (ehuru av visst villkor betingad) fordringsrätt till ifrågavarande del av försäkringsbeloppet. I 1914 s. 73 var den domstolarna underställda

 

liga skyddet, till följd varav lösöresaklegans problem icke blivit föremål för någon ingående undersökning. Vidare ha naturligtvis också särskilda historiska och positivrättsliga förhållanden i olika länder spelat sin roll vid utformningen av de olika uppfattningarna i frågan. — Några notiser om utländsk rätt finnas i HASSELROT, Handelsbalken VI s. 1120 ff.¹ Förmodligen ha även nya giftermålsbalkens stadganden i 5 kap. 8 § och 15 kap. 11 och 25 §§ utgått från samma förutsättning. Jfr UNDÉN a. a. s. 3 not 2.

tvistefrågan den, huruvida en persons rätt till arv kunde utmätas, trots att rätten var begränsad av testamentariskt förordnande omrätt för efterlevande maken att sitta i orubbat bo. Att efterlevande makens rätt på grund av testamentet skulle genom utmätningenbringas att upphöra var icke yrkat, och frågan om skyddet för denna rätt ställdes sålunda icke på sin spets.¹ 1893 års prejudikat (s. 537) rörande utmätning av foder på arrenderad fastighet måste såvitt jag kan förstå och som också TRYGGER framhållit anses grundat på principen att egendoms oöverlåtlighet medför utmätningshinder.² Det återstår — förutom 1905 års nyttjanderättsfall — blott det ganska egendomliga 1904 s. 330, i vilket de fem ledamöterna i HD uttalade tre olika meningar. Måhända bör detta fall rättast uppfattas så att hustruns tillgångar innehades av mannen såsom representant för barnen till säkerhet för hustruns underhållsplikt gentemot barnen, alltså med ett slags panträtt (jfr justitierådet Carlsons votum).
    Det finns sålunda icke från högsta instans något klart uttryck för den meningen, att tredje mans rätt till utmätningsgäldenärens lösa egendom åtnjuter ett på 68 § utsökningslagen grundat sakrättsligt skydd utöver det som följer av den gällande rättens regler rörande de vanliga sakrättigheterna. Beaktas därjämte 1905 års nyttjanderättsprejudikat³ måste slutresultatet av analysen bliatt praxis icke kan sägas ha kullstörtat principen om sakrätternas begränsade antal.
    Om det sålunda varken ur formell lagtolkningssynpunkt eller med hänsyn till domstolspraxis föreligger anledning att frångå härskande uppfattning om förhållandet mellan å ena sidan utmätningsborgenärernas rätt och å andra sidan tredje mans rätt i allmänhet och nyttjanderätt i synnerhet, så återstår frågan, om en ändring i uppfattningen är påkallad av sakliga skäl. I detta avseende förklarar Hassler, att det vore en rimlig ståndpunkt,

 

¹ Denna fråga är som bekant nu reglerad genom nya testamentslagen 4 kap.

² Rättsfallets betydelse är med denna uppfattning egentligen att det sanktionerar en kontraktsbestämmelse rörande fodrets oöverlåtbarhet. (Därav följernaturligtvis icke att egendom i allmänhet kan göras oöverlåtlig genom avtal, jfr ovan s. 674 not 1.)

³ NJA 1905 s. 329. — Att, som Hassler framhållit, detta prejudikat på grund av de olika meningarna i HD icke är särskilt »starkt» måste erkännas. Men det kan dock icke gärna betvivlas, att såväl HD:s som den enhälliga hovrättens dom bygger på den redan då i doktrinen förhärskande och särskilt av Trygger utvecklade åsikten, att nyttjanderätt till lös egendom icke åtnjuter skydd mot ägarens borgenärer. Några ytterligare reflexioner om 1905 års fall göras i det följande.

att tredje mans välfångna rätt ej skall behöva vika för ett betalningsanspråk, varför godset ej särskilt häftar. Denna förklaring innehåller dock knappast något övertygande sakskäl. Hela det praktiskt och teoretiskt synnerligen viktiga problemkomplexet om förvärvarens rättsskydd mot överlåtarens borgenärer har ju till förutsättning, att en förvärvares i förhållande till överlåtaren »väl fångna» rätt kan tänkas böra vika för överlåtarens borgenärer. Som bekant har den svenska rättsutvecklingen i detta avseende alltmera deciderat givit borgenärerna företräde framför förvärvare, innan tradition eller traditionsersättande åtgärd ägt rum, en utveckling, där milstolparna äro lösöreköpsförordningen, dennas utvidgning 1907, dess utsträckning genom domstolspraxis till att gälla även vanliga omsättningsköp, samt slutligen skuldebrevslagstiftningens fastslående av traditions- resp. denuntiationsregeln för skuldebrev med därav följande analogisk tilllämpning av nämnda regler i fråga om andra slag av dokument och muntliga fordringar. De skäl som sålunda föranlett vår rättsordning att ge borgenärerna företräde framför en förvärvare —liksom framför en panttagare — före traditionen äga också giltighet i fråga om nyttjande- och andra rättigheter utan besittning. Faran för vilseledande av borgenärer genom ägarens fortvarande besittning och för deras bedragande genom skentransaktioner föreligger vid upplåtelse av dylik rätt lika väl som vid överlåtelse eller pantförskrivning. Nyttjanderätten, avkomsträtten etc. kan ju mycket väl innebära en för ägaren så besvärande belastning, att äganderättens värde vid en utmätningsrealisation blir minimalt. Det skulle därför framstå såsom en betänklig inkonsekvens, om upplåtelse av nyttjanderätt eller annan rätt utan besittning gällde mot ägarens borgenärer.
    Vill man, utan att komma alltför mycket i strid mot hela vår nyare rättsutveckling på lösöresakrättens område, bereda andra än de hittills erkända sakrättstyperna sakrättsligt borgenärsskydd, vore man sålunda, synes det, nödsakad att såsom förutsättning för sådant skydd kräva besittning. Man kunde härvid följa endera av två principer. Antingen kunde man begränsa sig till onerös nyttjanderätt och alltså överföra sådan rätt med besittning till sakrättskategorien. Därigenom behövde man icke frångå grundsatsen, att sakrättstyperna äro till antalet begränsade, och sakrättsligt skydd skulle sålunda fortfarande frånkännas allsköns andra anspråk. Men man kunde också tänka sig det

principiellt radikalare steget att tillerkänna varje med besittning förenad rätt ifrågavarande borgenärsskydd, varvid alltså rättighetens innehåll komme att sakna betydelse för det sakrättsligaskyddet och gränsen mellan obligatoriska och sakrättsliga rättigheter till lös sak (och därmed jämförlig lös egendom) generellt bli beroende blott av besittningen. Praktiskt bleve väl skillnaden mellan dessa två principer icke stor, då av ifrågakommande rättigheter endast nyttjanderätten mera allmänt torde vara förenad med besittning.
    Vilkendera av de två principerna man än väljer synes tydligt, att man icke kan stödja den på stadgandet i 68 § utsökningslagen, som icke innehåller något om besittning såsom förutsättning för borgenärsskyddet. Ett frångående av den hittills härskande uppfattningen till förmån för endera av de nämnda principerna synes därför endast försvarligt, ifall verkliga skäl kunna anföras därför. Men kunna sådana skäl påvisas, är det å andra sidan naturligtvis icke omöjligt att rucka på den av doktrinen antagna gränsen mellan sakrättsligt skyddade och andra rättigheter beträffande lös egendom, eftersom denna gräns icke kommit till uttryck i vår lagstiftning, vilken ju över huvud icke systematiskt bygger på distinktionen sakrätt—obligationsrätt. Om man då undersöker huruvida sakliga skäl tala för den minst långtgående av de nyssnämnda båda principerna, nämligen att onerös nyttjanderätt är en i och med besittningstagandet sakrättsligt skyddad rätt, så må man väl erkänna att den principen icke vore legislativt orimlig.¹ Men å andra sidan torde så goda skäl kunna anföras för den gängse uppfattningen här i landet, att ett frångående av densamma icke synes motiverat. Om man ser frågan såsom en intresseavvägning i det enskilda konfliktfallet kan det naturligtvis stundom synas hårt att nyttjanderättshavaren skall behöva vika för borgenärerna. Men i själva verket torde sällan några avsevärda intressen stå på spel för nyttjanderättshavaren. Av de i praktiken förekommande fallen av lega avlös sak torde många avse tillfredsställelse av behov utan egentlig ekonomisk betydelse (radioapparater, musikinstrument, dammsugare, segelbåtar, ridhästar). Ofta är vidare nyttjanderätten till

 

¹ En sådan princip förekommer, som ovan antytts, i utländsk rätt och har på sin tid för svensk rätts del gjorts gällande av HAGSTRÖMER (hänvisning hos Hassler). Det är måhända icke uteslutet att de två justitieråd, som i 1905 års rättsfall ville förbehålla nyttjanderätten vid utmätningen, voro påverkade av Hagströmers åsikt.

tiden så kortvarig, att frågan saknar praktisk betydelse. Slutligen gäller nyttjanderätten i många fall föremål, som man utan svårighet kan få hyra från annat håll. Ekonomisk förlust av nämnvärd betydelse genom en utmätning torde i allmänhet behöva riskeras endast i fall legoavgiften betalats i förskott för längre period, men sådana fall torde icke vara särskilt vanliga.¹ Beträffande utmätningsborgenärens intressen har redan förutnämnts, att en nyttjanderätt för honom kan betyda en mycket väsentlig olägenhet, i det att nyttjanderättens fortbestånd kan pressa ned försäljningspriset vid exekutionen vida mer än som svarar mot nyttjanderättens ekonomiska värde för nyttjanderättshavaren. Och i motsats till vad som gäller om panträtt enligt 71 § utsökningslagen torde nyttjanderätten icke kunna skyddas på annat sätt än genom dess förbehållande, och i varje fall vore det icke möjligt utan särskilda lagregler. Resultatet av en nyttjanderätts skyddande vid exekutionen skulle sålunda lätt kunna bli, att både utmätningsborgenär och ägare lida skada som äro proportionerligt stor i förhållande till vinsten för nyttjanderättshavaren.
    Lika litet som en intresseavvägning i de enskilda konfliktfallen synes ett försök att beräkna den ena och den andra regelns allmänna inverkan på rättslivet lämna några argument för frångående av den härskande uppfattningen. Det finnes knappast anledning till antagande, att den regel som nu anses gälla — och som enligt Hasslers förmodande är så inrotad i den allmänna uppfattningen, att nyttjanderättshavarna ansett det lönlöst att draga frågan inför rätta — hämmat uppkomsten av önskvärda nyttjanderättigheter eller framkallat särskilda avtalsvillkor eller

 

¹ I ett typfall av nyttjanderättsupplåtelser synes det emellertid verkligen föreligga särskilda ekonomiska och sociala skäl för att bereda nyttjanderätten ett vidsträcktare rättsskydd, nämligen sådan med besittning förenad, ofta för livstid avsedd nyttjanderätt, som en överlåtare stundom förbehåller sig, t. ex. när föräldrar till sina barn överlåter egendom med förbehåll om dylik nyttjanderätt. En sådan nyttjanderätt var det fråga om i 1905 års rättsfall. I dylika fall göra sig tydligen icke heller de ovan utvecklade skälen mot sakrättsligt skydd gällande med samma styrka: någon fara för rättshandlingar in fraudem creditorum föreligger knappast (jfr godkännandet av säljares äganderättsförbehåll). I utländsk rätt användes ofta för dylika fall ett särskilt utbildat sakrättsligt institut (Niessbrauch, Nutzniessung,usufruit). I Sverige har som bekant 1930 års testamentslag (4 kap.) infört regler om sakrättsligt skydd för testamentarisk helnyttjanderätt, vilken utgör en motsvarighet till nu ifrågavarande, på upplåtelse inter vivos grundad rätt. Att tillgodose de speciella synpunkter som göra sig gällande i fråga om en dylik typ av nyttjanderätt synes dock vara en uppgift som bör reserveras åt lagstiftningen.

andra åtgärder eller eljest föranlett avsevärd olägenhet. Om återskydd för nyttjanderätten vid exekution infördes, finge man utan tvivel räkna med nyttjanderättsupplåtelser i syfte att framför borgenärerna gynna nyttjanderättshavaren eller att göra exekutionen mindre lockande för borgenärerna eller att skada borgenärerna. Skentransaktioner — mindre riskabla för ägaren än skenöverlåtelser och sannolikt lättare att maskera — skulle kunna frammanas, och genom borgenärernas försök att värja sig däremot skulle det nuvarande lugnet hos domstolar och exekutiva myndigheter på denna front kunna störas av tvister rörande nyttjanderätters existens och innehåll.
    Om man nu på anförda skäl icke anser anledning föreligga att frångå den härskande uppfattningen, att nyttjanderätt till lös sak icke är skyddad vid sakens utmätning, så finns det än mindre skäl att taga det längre steget och tillerkänna skydd åt alla slags anspråk mot utmätningsgäldenärens lösa egendom om de äro förenade med besittning.
    Frågan om nyttjanderättigheters och andra rättigheters ställning i fall av ägarens konkurs, vilken fråga ej uttryckligt beröres av Hassler, måste i enlighet med 27 § konkurslagen besvaras på samma sätt som när det gäller utmätning.
    Hasslers mening skulle väl såsom konsekvens även medföra ett uppgivande av den likaledes av en allmän uppfattning i litteraturen uppburna satsen »köp bryter legostämma».¹ Ty det synes icke finnas skäl att låta ägaren kunna genom en frivillig försäljning bringa nyttjanderätten till upphörande, om man förmenar hans borgenärer rätten att genom exekution åstadkomma det resultatet. Men även om man på ovan angivna skäl finner sig böra fasthålla vid den gängse uppfattningen om nyttjanderättens upphörande vid utmätning, är det icke nödvändigt, att satsen köp bryter legostämma obetingat upprätthålles för fall av frivillig föryttring. I rättspraxis har pantförskrivning utan tradition ansetts bindande mot tredje man, som med vetskap om pantför-

 

¹ HASSELROT, Några spörsmål ang. lån och saklega (1927) s. 118, UNDÉN a.a.s. 3 not 2, BJÖRLING, Lärobok i civilrätt, i kap. om saklega. Denna mening torde också få anses ha kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1917 A nr 429, se UNDÉN a. st. Hassler säger, att avgörandet i detta mål på grund av de särskilda förhållandena däri torde sakna principiell betydelse. Det är riktigt att fallet icke framträder fullt renodlat, och domsmotiveringen är ej särskilt klar, men det synes dock svårt att förklara domslutet på annat sätt än såsom utgående från principen köp bryter legostämma.

skrivningen förvärvat egendomen,¹ och det skulle kunna tänkas, att denna praxis ger uttryck för tanken att varje obligatorisk rätt till lös egendom skall gälla mot förvärvare, som vid sitt förvärv ägde vetskap om rättighetens existens. Så har situationen även uppfattats av testamentslagberedningen.² Det är emellertid åtminstone icke nödvändigt att av nyssnämnda praxis draga en så allmän slutsats. Beträffande pantförskrivning kan sägas, att panträtten är en erkänd sakrättslig rätt och att det kan framstå såsom ganska naturligt, att man låter avtalet, pantförskrivningen, redan innan denna sakrätt blivit genom tradition fullkomlig, äga verkan mot tredje man, som känner till avtalet. Därav följer icke, att man måste tillerkänna alla obligatoriska rättigheter till lös sak samma verkan mot tredje man. Något hinder häremot kan visserligen icke i och för sig ligga däri, att man skulle avlägsna sig ganska långt från den romanistiska uppfattningen av obligationsrättigheterna såsom rättigheter utan rättsskydd mot tredje man. Även en obligatorisk rättighet kan och bör beredas det skydd som vid en avvägning av de sakliga skälen för och emot finnes påkallat. Men det är ingalunda givet, att en sådan generell utsträckning av rättsskyddet är praktiskt önskvärd. Man kanske skulle vilja resonera så att det vore klandervärt av tredje man att med vetskap om den tidigare rättens existens försöka undantränga den.³ Den synpunkten kan dock icke gärna leda längre än till den allmänna rättsprincipen, att om tredje man i samförstånd med ägaren gör sitt förvärv blott eller huvudsakligen i syfte att undantränga den tidigare rättigheten, så handlar han i strid mot goda seder och kan mötas med invändning därom. Men i övrigt är just frågan, huruvida icke rättsordningen har anledning att betrakta förvärvarnas intressen såsom så mycket viktigare än de obligatoriska rättsinnehavarnas, att förvärvarna böra stå obundna även av de obligatoriska rättigheter som de haft kännedom om. Så måste saken otvivelaktigt ses, när det gäller sådan nyttjanderätt till fast egendom, som icke enligt nyttjanderättslagens föreskrifter står sig mot ny ägare.

 

¹ NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80.

² Lagberedningens förslag till lag om testamente m. m. s. 288.

³ Ett sådant resonemang synes skymta i den danska doktrinen, som åtminstone numera i allmänhet pläderar för att fordringar på prestation av individuellt förmögenhetsobjekt skall åtnjuta rättsskydd mot ondtroende tredje man. Se t. ex. Ussing, Dansk Obligationsret, Almindelig Del, § 47. II. A. 3, jfr samme förf., Aftaler § 16. I, s. 108.

Och medan skyldigheten för en förvärvare av lös egendom att respektera en för honom känd pantförskrivning, även där den undantagsvis icke fullbordats genom tradition, knappast kan störa den allmänna omsättningen, skulle ett motsvarande rättsskydd för allehanda nyttjanderätter och andra obligatoriska rättigheter i avseende på lös egendom säkerligen medföra kännbara praktiska olägenheter. Den förut påpekade omständigheten, att nyttjanderättens ekonomiska värde ofta är mindre än den olägenhet den kan vålla eller åtminstone befaras vålla en köpare, ger anledning till eftertanke, huruvida icke förlusten i omsättningssäkerhet bleve alltför stor i förhållande till nyttjanderättshavarnas vinst. Det synes även något egendomligt, att medan de socialt och ekonomiskt vida betydelsefullare nyttjanderättigheterna beträffande fast egendom endast under särskilda förutsättningar äro skyddade mot köpare, nyttjanderätt till lös sak alltid skulle stå sig mot köpare med vetskap om rättighetens existens.¹
    Om emellertid domstolarna, vilket icke alls är uteslutet, skulle utsträcka sin ifrågavarande praxis beträffande pantförskrivningtill saklega,² ja kanske även till annan obligatorisk rätt till individuell lös egendom,³ så betyder det icke att dylika rättigheter principiellt förlänas rättsskydd mot ny ägare vid frivillig föryttring. Vad praxis fastslagit beträffande pantförskrivning är nämligen blott att pantförskrivningen gäller mot förvärvare somvid förvärvet hade vetskap om den. Därav följer ju icke att den ofullbordade pantförskrivningen liksom den fullbordade viker endast för förvärvare, som kan åberopa vanligt exstinktivt god-

 

¹ De nu anförda skälen gälla knappast vid kollision mellan två nyttjanderätter (eller andra obligatoriska rättigheter). Det synes därför riktigast att — i strid mot vad som skulle följa av ett strängt fasthållande vid den romanistiska uppfattningen av obligationsrätten — anse den förste legotagaren kunna göra sin rätt gällande mot den ondtroende senare legotagaren, även om denne fått saken i sin besittning. Jfr handelsbalken 13: 2.

² Den oklara domsmotiveringen i det ovan berörda rättsfallet NJA 1917 A nr 429 kan rentav tänkas åsyfta att hålla vägen öppen för en dylik utveckling.

³ Att domstolarna icke äro benägna att utsträcka ifrågavarande rättsskydd till varje obligatoriskt anspråk avseende viss lös egendom torde framgå av prejudikatet i NJA 1939 s. 592: Varje exemplar av en tryckt bok hade enligt överenskommelse mellan författaren och förläggaren försetts med orden »Utlåning i förvärvssyfte förbjuden». Alla instanser förklarade enhälligt, att detta förbehåll icke kunde åberopas mot förvärvare av boken, vid vars inköp icke förbehållets iakttagande gjorts till förutsättning för köpet. — Var gränsen kunde komma att dragas vid den eftervad i texten framhållits tänkbara utsträckningen av rättsskyddet för obligatoriska anspråk är ett spörsmål, som icke skall upptagas till behandling här.

trosförvärv. Den ofullbordade pantförskrivningen måste fortfarande anses oskyddad mot förvärvare, som var i god tro vid sitt förvärv, även om han icke — såsom för ett vanligt exstinktivt godtrosförvärv fordras — fått egendomen i sin besittning. Och måhända, ehuru det nog är mera tveksamt, borde detsamma gälla så snart förvärvaren saknade faktisk vetskap om pantförskrivningen, alltså även om han »bort äga kännedom» därom. Vad särskilt beträffar nyttjanderätt, och än mer annan obligatorisk rätt, är det — om de ovan utvecklade synpunkterna rörande förhållandet mellan legotagare och förvärvare icke äro alltför oriktiga — tydligt, att anledning saknas till större avsteg från grundsatsen köp bryter legostämma än som motsvarar den av praxis intagna ståndpunkten beträffande pantförskrivning. Det torde alltså fortfarande vara riktigast att säga, att nyttjanderätt eller annan obligatorisk rätt till lös egendom principiellt icke åtnjuter rättsskydd mot förvärvare och sålunda icke heller i detta avseende är jämställd med en sakrätt.¹
    

1 Skulle i strid mot de nu utvecklade åsikterna onerös nyttjanderätt till lös egendom principiellt tillerkännas sakrättsligt skydd mot ägarens borgenärer och mot ny ägare, vore det kanske naturligt — om ock ej logiskt nödvändigt — att även låta den som hyrt lös sak av obehörig person åberopa reglerna om exstinktivt godtrosförvärv; härtill se BENCKERT, Exstinktiva förvärv s. 209.

 

Red. har även från doc. PER OLOF EKELÖF fått emottaga en mot prof. Hasslers uppsats riktad artikel. Då denna i väsentliga delar överensstämmer med vad prof. Nial utvecklat, må ur artikeln här endast återgivas följande synpunkter: Om sakrättsligt skydd tillerkännes begränsad rättighet, bör det göras fullständigt och sålunda föreligga såväl emot ägarens successorer som vid utmätning och konkurs. Då nu nyttjanderättshavaren är i princip oskyddad emot upplåtarens successorer (köp bryter legostämma) och dennes konkursbo kan sälja godset utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd, skulle Hasslers tolkning av 68 § UL bryta sönder det funktionella sammanhang som existerar mellan de olika rättsverkningar emot tredjeman, vilka gällande rätt i olika situationer tillskriver nyttjanderätt till lös egendom. Hasslers anmärkning att §:ns senare del icke, med den gängse tolkningen, berikar gällande rätt kan uppenbarligen göras även mot §:ns förra del. Med Hasslers uttalande att »tredjeman ju ej gärna kan ha bättre rätt mot ägarens borgenärer än mot ägaren själv» kan ej avses någon gällande rättsregel (märk säljarens stoppningsrätt enligt 39 § köplagen).

Red.