Ugeskrift for Retsvæsen (1939 h. 27—52, 1940 h. 1—26). Att VINDING KRUSES rättsteoretiska grundåskådning icke sammanfaller med ALFRED ROSS' är ett välbekant förhållande, varom några av årets häften (18, 20, 22) ge en livlig påminnelse. Med utgångspunkt från sin uppfattning av rätten som »et Indbegreb af socialpsykologiske Fakta og ikke som et System af gyldige Normer» — man jämföre i vår litteratur nu senast Karl Olivecronas Om lagen och staten — har A.R. riktat en utförlig kritik mot V. K:s Retskilderne (i Juristen 1938, även separat). A. R. finner att V. K:s framställning beklagligen följer den traditionella normativa läran i allt väsentligt och att den därför också lider av motsägelser och otydligheter. Han skisserar tillika hur en lära om rättens källor bör taga sig ut, om den bygges på realistisk grund. V. K. har med känd bravur värjt sig mot angreppet och även själv gått till attack. Vapenskiftet mellan de båda professorerna synes dock knappast bjuda på något egentligt nytt. För egen del vill referenten till fullo instämma i Høyesterettsjustitiarius Scheels förmodan, då han anbefaller V. K:s arbete till norska studenter, att »jeg kan måskje også ta de svenske med» (TfR 1940 h. 2). — Den icke-vårdnadsberättigade av föräldrarna kan hos oss få sin rätt till umgänge med barnet närmare bestämd genom dom, verkställbar enligt 38 § UL. I Danmark, där det är Overøvrigheden som ger erforderliga föreskrifter om Samkvemsretten, har tvekan rått huruvida dylika föreskrifter alls kunde tvångsvis genomföras och, i jakande fall, vilka tvångsmedel stode till buds. Härom handlar ett färskt rättsfall. Den icke-vårdnadsberättigade, fadern, yrkade vid domstol att modern måtte förpliktas ställa sig till efterrättelse en resolution, enligt vilken han skulle äga att i varje månad ha barnet hos sig (såsom det med en för oss främmande precisioni tidsbegränsningen hette) den första och tredje tisdagen kl. 16—20 och den sista söndagen kl. 12—20. Hans talan upptogs ej till saklig prövning. I Højesteret omfattades emellertid denna mening av blott 5 och bland dessa

stodo 3 i så måtto de 4 i minoriteten nära att de, i likhet med dem, ansågo att fadern kunde omedelbart anlitat Fogden för verkställighet. Prof. BORUM som i en intressant artikel (h. 49) belyser rättsfallets innebörd — han gläder sig åt de nya voteringsreglerna — finner att denna stärkt betänkligheternamot en legal Samkvemsret. Även i vårt land har nog hithörande processers ofta penibla karaktär väckt undran hos en och annan domare om lagstiftaren förfor så klokt, då han 1915 i överensstämmelse med lagrådets anmärkning jämkade lagberedningens ur skandinaviskt samarbete framgångna förslag, enligt vilket någon umgängesrätt ej skulle lagfästas. Lagberedningen förmenade att umgängesfrågan icke ägnade sig för domstols eller annan myndighets avgörande; man finge sätta sin lit till att den vårdsnadsberättigade visade allt det tillmötesgående som kunde finnas förenligt med barnets bästa. I Norge har också lagstiftaren verkligen iakttagit den passivitet som under de förberedande skandinaviska förhandlingarna ansågs tillrådlig. Men resultatet av lagens tystnad har där blivit ett annat än man då föreställde sig. Høyesterett har nyligen i plenum, med avvikelse från ett av Borum åberopat rättsfall, förklarat att domstol äger mot den vårdnadsberättigades bestridande tillerkänna den andra av föräldrarna umgängesrätt (se Erik Solem, Samværsretten, i TfR 1940 h. 2). — Rätten att vid väsentligt ändrade förhållanden annorledes förordna om underhållsbidrag, vilken hos oss enligt 11:28 GB tillkommer domstol, utövas i Danmark av Overøvrigheden. Enligt praxis anser sig denna kunna ge förordnandet tillbakaverkande kraft om bidraget höjes, men ej ifall det sänkes. I h. 37 påvisar en förf.att även en sänkning borde kunna få inträda åtminstone från tiden då yrkande därom framställts (han erinrar om att så kan ske i Sverige) och i visst fall redan från tiden för den faktiska ändringen, nämligen om denna består i att den bidragsberättigades ekonomiska ställning blivit väsentligt förbättrad. — Med Baandlæggelse förstås, enligt Juridisk Ordbog, »en Ordning, hvorved Midler sættes fast, saaledes at Ejeren ikke kan raade overdem, men alene oppebære Udbyttet, og saaledes, at hans Kreditorer udelukkes fra at søge Fyldestgørelse deri»; det tillägges att »B. af Tvangsarv kræverifølge Arvelov § 28 kgl. Konfirmation og sker sædvanlig i Overformynderiet». Om detta rättsinstitut har Landretssagf. Kobbernagel år 1939 utgivit en avhandling på 372 s., som anmäles i h. 39 av Fuldm. JØRGEN TROLLE och även föranlett dennes farbror Højesteretssagf. ESBERN T., som i närmare 30 år varit Overformynderiets jurist, att uttala sig ang. såväl B. som andra sätt att låsa fast en förmögenhet (h. 47). — En uppsats av fhv. Overregistrator KRENCHEL om Aktieretlige Spørgsmaal (h. 16), som handlar både de lege lata och de lege ferenda, skänker i bägge hänseendena något beaktande även åt vår svenska rätt. Det anmärkes sålunda som inkonsekvent och oriktigt att vår lag låter balansräkningens fastställande ankomma ej å styrelsen utan å bolagsstämman; det upplyses att vi ha att emotse förslag om viss lindring i den skadeståndsskyldighet mot bolaget och tredje man som nu åvilar styrelseledamöter m. fl., men om skärpta bestämmelser ang. styrelsens plikt att lämna aktieägarna upplysningar om bolagets förhållanden; o s.v. En närmare redogörelse må emellertid anses opåkallad då ju lagberedningens förslag till ny lagstiftning om aktiebolag är att snart förvänta. Av samma an-

ledning må det även vara till fyllest med ett blott omnämnande av att i h. 2 ingår en uppsats om användningen av aktiebolags reserver. — Såsom berörande den nordiska rättsgemenskapen bör omtalas HENRY USSINGS recension av prof. Grundts Lærebok i norsk forsikringsrett (h. 14). Under konfrontering med bl. a. Phillips Hults »af en energisk Gennemtænkning af vigtige videnskabelige Problemer» präglade föreläsningar över FAL — »Hultslutter sig ganske vist nærmere til den konstruktive Retsvidenskab, end jeg finder heldigt, men han er en af dens mest tiltalende Tilhængere» — går H. U. in på flera betydelsefulla frågor, t. ex. om tolkningen av 54 § FAL, om »identifikation» (skola fel av den försäkrades medhjälpare likställas med hans egna fel?), om försäkringsgivarens regressrätt och vad inverkan denna må röna av att försäkringstagaren helt eller delvis efterger sin rätt till skadestånd av tredje man. Rörande sistnämnda fråga kunna två skarpt divergerande åsikter framställas: den ena att försäkringstagaren förlorar rätten att förfoga över sitt skadeståndskrav först då han mottagit ersättning av försäkringsgivaren, den andra att förlusten inträder redan i och med försäkringsfallet. I sin anmälan gör H. U. den förra åsikten till sin, under det han finner den senare vara omfattad av såväl Grundt som FAL-kommentatorn DRACHMANN BENTZON, numera Højesteretsdommer. Sedermera (h. 26) har D. B. förklarat att han och Grundt blivit av H. U. missförstådda: D. B:s mening vore att redan försäkringsfallets inträffande berövar försäkringstagaren rätt att till skada för försäkringsgivaren förfoga över sitt skadeståndsanspråk, endast såframt han anställt eller tänker anställa krav på »Forsikringsydelser, som han agter at beholde». I anslutning härtill har H. U. å sin sida medgivit att också hans förut proklamerade åsikt måhända kan tåla någon modifikation; men en viss principiell motsättning mellan H. U.och D. B. synes dock bestå. — H. U. har jämväl anmält några uppsatser, till stor del förut synliga i UfR (se SvJT 1936 s. 272, 1937 s. 145 och 1938 s. 51), som Landsretssagf. KNUD BENTZEN år 1938 utgivit under titeln Dansk Landbrugs finansielle Sanering. H. U. gav (h. 45) sitt godkännande åt principenatt en jordbruksfastighets kreditvärde bör utrönas genom kapitalisering av »Indtjeningsmuligheden», m.a.o. motsvara »Udbyttesværdien», men anmärkte tillika att detta värde knappast kan med rimlig säkerhet fastställas. Bentzen har därefter dels (h. 49) diskret givit vid handen att det lagtekniska problemet redan är av honom löst, med hjälp av vad man kunde kalla »Omtrentlighedsmaksimen», och dels (h. 4) vidare utvecklat hurusom kreditorerna icke lida någon orätt om ett lägre värde än »Handelsværdien» lägges till grund för lantbrukets sanering. — Ändringar i strafflagstiftningen behandlas utförligt i h. 39 av Prof. KRABBE. Beträffande den lag om Foranstaltninger i Anledning af Svangerskab, som utfärdades 18 maj 1937 i samband med upphävandet av Straffelovens § om fosterfördrivning (SvJT 1936 s. 648 och 1937 s. 871), anmärker förf. bl. a. att den auktoriserade läkaren icke bort, såsom skett, få en privilegierad ställning bland fosterfördrivare, och han vidhåller sin redan under lagens utarbetande framförda mening att de kriminella aborterna verksammast bekämpas om kvinnan lämnas straffrimen anmälningsplikt ålägges läkare (Lagens bestämmelser om delaktighet i Svangerskabsafbrydelse ha sedermera ytterligare diskuterats i h. 10.) Förf.

skärskådar vidare de båda lagar av 15 mars 1939, för vilka redogöres i SvJT:s nu föreliggande häfte s. 744 f. Medan den av dessa lagar som angår straffpåföljden förlust av vissa rättigheter (SvJT 1938 s. 723) synes äga förf:s fulla gillande, är han desto strängare i bedömandet av den andra, innefattande en allmän revision av Straffeloven. Regeringsförslaget till denna revision tillkom, enligt förf., på ett lättvindigt sätt kontrasterande mot»den yderst omhyggelige Lovforberedelse, der kendetegner vort Naboland Sverige», och hos riksdagen drevs förslaget igenom »med en Kraft og i etTempo, som gjaldt det mere om at redde en Minister fra overhængende Livsfare end om at gennemføre en vel overvejet Reform». Också finner förf. resultatet i flera hänseenden otillfredsställande: ändringar ha vidtagits som bortunderlåtas (bl. a. införandet av dagsbotsystemet), medan välbehövliga förbättringar uteblivit. — Sedan SvJT i sept. 1939 (s. 556) uppmärksammadedet danska regeringsförslag som avsåg bl. a. att, i nära anslutning till reformtankarna i Popp-Madsens doktorsavhandling Rod, införa ett så benämnt nytt rättsinstitut, har KRABBE i okt. s. å., på Justitsministeriets anmodan, över förslaget avgivit ett utlåtande (tryckt i h. 49) vari han sällar sig till institutets motståndare; och även POPP-MADSEN själv har tagit till orda i ämnet (h. 52). Bekvämligast sätter man sig nu in i frågan genom att läsa P.-M:s artikel, som koncist berättar om förslagets öden, återger det i dess sista omarbetade lydelse och söker bemöta såväl Krabbes som andras kritik. Att här närmare redogöra för diskussionen må emellertid kunna anses överflödigt, då mänskligt att döma någon allvarlig tanke på Bodens införlivande med svensk rätt icke lärer inom överskådlig tid uppstå. — Den i Norge år 1939 vidtagna lagändring, som sänkte det normalt domföra antalet i Høyesterett från 7 till 5, har föranlett Prof. HURWITZ att, under hänvisning även till domförhetsreglerna för vår HD (regler vilkas grundlagskaraktär han ej uppmärksammat), helt kort anmäla missnöje med »den forældede danske Ordning, hvorefter som Regel 9 Højesteretsdommere deltager i Behandlingen afen hvilkensomhelst, betydelig eller obetydelig, Højesteretssag» (h. 45). Härtill har Højesteretspræs. JØRGENSEN genmält (h. 47), bl. a., att numera en med 9 domare påbörjad handläggning kan slutföras med blott 8 och att man genom att behandla alla mål lika slipper »at skulle udsondre en Gruppe af'ubetydelige' Sager; Vanskelighederne og Ulemperne herved vil alle kyndigeforstaa». (När på 1890-talet vår HD om måndagseftermiddagarna sammanträdde några timmar för handläggning av enklare mål, påstod en elak föredragande att halva tiden åtgick för dispyter huruvida de anmälda målen verkligen vore av enklare beskaffenhet.) I en replik (h. 51) avslöjar H. pudelns kärna: lättnad i domförhetsreglerna skall möjliggöra att HR arbetar på avdelningar och en sådan arbetsordning skall i sin tur bana vägen förrealiserandet av två önskemål i fråga om HR-proceduren: bevisomedelbarhet och öppen votering. Mot J:s uttalande i Bidrag til Højesterets Historie (se SvJT 1939 s. 780) att »det talstærke Kollegium» utgör en av grundvalarna förHR:s auktoritet invänder H. att denna dock måste vila på domstolsarbetets inre sakliga värde som icke torde behöva förlora på en minskning av de dömandes antal till 5 eller 7: den förtroliga rådplägning, som bör föregå voteringen, kan lättare komma till stånd i ett sådant mindre kollegium, vilket

även bör kunna erbjuda bättre förutsättningar för verkligt upplysande domskäl och göra att skiljaktigheter som sakna närmare motivering bli färre. I samband härmed erinrar H. om den kritik mot HR:s voteringsvanor somfrån annat håll framförts (se SvJT 1939 s. 354), en kritik till vars understödjande nu även KNUD JÄRNER, i en anmälan av J:s nyssnämnda bok (h.12), ur sina minnen berättar om några öppenhjärtiga yttranden av en HR ledamot. — Enligt beslut på allmänt Sagførermøde i juni 1939 åligger detvarje advokat att i sin bokföring upplägga ett särskilt klientkonto, utvisande summan av vad han är skyldig sina klienter, och att i sin bank å särskilt konto ha innestående motsvarande belopp (jfr Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1940 h. 2). Bankkontot lyder å advokatens namn, han äger göra uttagningar och uppbära räntan. Om den rättsliga naturen av denna s. k. Kliéntkontoordning handlar en uppsats i h. 4 av Landsretssagf. TORKILDHANSEN. Att i advokatens konkurs tillerkänna klienterna separationsrätt till pengarna å bankkontot anser förf. icke överensstämma med gällande regler om egendomsrättens övergång, men han hyser det hopp att domstolarna skola av hänsyn till sakens stora samhälliga vikt våga sig på en sådan nybildning i rättslivet. En tillämpning å bankinsättningarna av konkurslagens återvinningsregler finner han emellertid kunna erbjuda åtskilliga svårigheter. Det synes honom klart att advokaten, ej klienterna, står risken av bankens insolvens. Han förordar att hela ämnet göres till föremål för särskild lagstiftning. — Ett brett utrymme i häftena upptages av recensioner, några redan anmärkta i det föregående. Somliga äro i sitt grundliga nagelfarande att förlikna vid fakultetsopponentens disputationsinlägg. Så behandlar DRACHMANN BENTZON på 35 sidor Illums Den kollektive Arbejdsret (h. 6, replik av ILLUM h. 12), POUL ANDERSEN på mer än 20 Ernst Andersens Administrativt Tilsyn med Kommunalforvaltningen (h. 24). Utförlig men helt objektivt refererande är Landsretssagf. ADAM JACOBIS anmälan av den numer i Amerikaverksamme Nussbaums arbete Money in the Law (h. 41). Jacobi skriver även om den nyutkomna del I (Køb) av Henry Ussings speciella obligationsrätt (h. 45). Av kortare anmälningar må ytterligare nämnas en av AHNFELT RØNNE (h. 43), emedan den på ett trevligt sätt fyller sin uppgift (att givaden senaste stora kommenterade utgåvan av Retsplejeloven en honnör), och en av HURWITZ (h. 52), därför att den ganska varmt anbefaller enbok (Høirup: Fangen — vort Medmenneske) om vilken en fångvårdsman sedermera (NTfS 1940 h. 2) låtit förstå att den aldrig bort läggas under allmänhetens ögon.
    (1940 h. 27—38). Svårigheten att icke säga omöjligheten för utomlandsfödda och domicilierade unga danskar att under nu rådande förhållanden undgå att vid uppnådd ålder av 22 år förlora sin Indfødsret har föranlett en lag av 25 juni 1940, genom vilken bestämmelsen om sådan förlust — m. a. o. motsvarigheten till 9 § första stycket i vår medborgarskapslag — tills vidare satts ur tillämpning såvitt angår personer som vidlagens ikraftträdande ännu ej fyllt 22 år. Bestämmelsen skall åter vinna tilllämpning tidigast ett år efter därom utfärdad kungörelse. I en artikel, somnärmare belyser lagens verkningar, antydes att det blott är hänsyn till den nordiska rättsenheten som räddat bestämmelsen från att definitivt upphävas

(h. 36). — Enligt en i dansk både teori och praxis härskande mening är, så snart ett brottmål blivit genom lagakraftägande dom avgjort, den som i målet varit tilltalad underkastad vittnestvång även beträffande förhållanden, om vilka han under målets handläggning kunnat vägra att uttala sig. Landsd. HOLM anser att denna obegränsade vittnesplikt stundom kan kännas obilligt hård; domaren borde i hithörande fall äga att allt efter omständigheterna bestämma, i vilket omfång vittnesplikt föreligger (h. 38). —För innehållet i festskriften till Vinding Kruses 60-årsdag lämnar Byretsd. MUNCH-PETERSEN en mera ingående redogörelse än den som läses här ovans. 705 ff.

B. W.