STENO STENBERG †.
En svensk, som för några år sedan besökte Balticum, frågade en estländare: »Varför bruka ni kalla den svenska perioden för den goda tiden?» Han fick till svar: »Det är nog mest därför att då fick var och en sin rätt. »Om, såsom vi älska att tro, det ligger en historisk sanning i svaret och om svenska medborgare i dag betrakta rättssäkerheten såsom en självfallen sak, beror detta till väsentlig del på att svensk samhällsorganisation sedan gammalt lämnat rum åt män, som utövat rättens makt med skarpsinne, erfarenhet och oväld.
När Steno Stenberg år 1894 tagit sin jur. utr. kand.-examen i Uppsala, hade det sannolikt varit honom möjligt att få stanna kvar vid universitetet såsom akademisk lärare. Om så var, lockades kanske professorssonen av den akademiska traditionen, men han valde dock den praktiska domarbanan. Redan under tingstiden vann han med sitt tidigt mogna omdöme, sin lätthet att arbeta och sin stillsamma humor vänner, som gärna sökte sig tillbaka till hans närhet även sedan deras vägar skilts åt. Han inträdde i Svea hovrätt. Där härskade en anda av yttre stramhet, vilken ingalunda uteslöt välvilja. I den dåvarande rent skriftliga processen ställdeman stränga fordringar på behärskningen av aktmaterialet, på den formella behandlingen i skrift och den muntliga föredragningen. Objektiviteten var självfallen och det ständigt slitande kollegiala samarbetet medförde ingen avprutning på självständigheten i vars och ens mening. Det var klart, att Stenberg med sin utmärkta teoretiska grundval, sitt säkra omdöme, sin formella begåvning och sin lugna genomskinliga föredragning skulle passa för arbetet. En av hans äldre kamrater yttrade, att Stenberg var idealet för en fiskal, och detsamma skulle kunnat sägas om honom såsom hovrättsledamot.
Från hovrätten kallades han till arbete i andra former, först i nedre justitierevisionen på den särskilt krävande skiftesroteln,
så på lagbyrån i justitiedepartementet och därefter i lagberedningen, där han under sedermera presidenten Ivar Afzelius' ledning deltog i utarbetandet av en del av jordabalken.
1909 utnämndes han till expeditionschef i justitiedepartementet. Under dåvarande justitieministern Albert Peterssons chefskap arbetade där en grupp av mycket högt kvalificerade jurister i några ytterst anspråkslösa rum intill expeditionschefens och justitieministerns lokaler. Stenberg passade in i kamratkretsen. Han tyckte det var ett nöje att överlägga om lagstiftningsfrågorna, medan han skötte sitt administrativa plockarbete mönstergillt och med lugn bestämdhet styrde om, att vart och ett avde underlydande verken fick vad det skulle ha men icke heller mera. Uppåt och nedåt skaffade han sig ett orubbligt förtroende. Efter regimskiftet 1911 dröjde det icke länge, förrän den nye justitieministern yttrade om honom: »Stenberg har bara ett enda fel: han arbetar för mycket.»
Tidigt en söndagsmorgon i februari 1914 kom Stenberg på besök till undertecknad och omtalade, att han föregående eftermiddag av dåvarande landshövding Hjalmar Hammarskjöld blivit ombedd att inträda såsom konsultativt statsråd i den underbildning varande ministären men anhållit om betänketid. Mitt råd kom utan all tvekan: Stenberg hade alla förutsättningar att väl fylla platsen och ställningen vore sådan att han måste gå med.
Om hans insats såsom statsrådsledamot har förutvarande statsministern Hammarskjöld yttrat följande:
»Steno Stenberg var min ämbetsbroder under de tre åren februari 1914—mars 1917. Redan förut hade jag lärt mig högtskatta honom såsom ämbetsman, jurist och människa, så högt, att jag ansåg hans medverkan utgöra en väsentlig förutsättning för lösande av den uppgift, som anförtrotts mig. Denna uppfattning bekräftades till fullo av erfarenheten, först under de månader, då det gällde att söka föra försvarsfrågan i hamn, och sedan under den oförutsedda förlängning, som föranleddes av världskrigets utbrott och som var fylld av mångahanda svårigheter. Tiden medgav ingalunda alltid vidlyftiga överläggningar med ett flertal personer. Det var ovärderligt för hans kolleger att kunna dagligen och stundligen inhämta Steno Stenbergs råd, anvisningar och — kritik, samt anlita hans arbetsförmåga. Utan att någonsin förtröttas ställde han redoboget sina krafter till för-
fogande. Hans trofasta sinne, hans av fosterlandskärlek värmda plikttrohet, hans skarpa blick och klara omdöme skola bevaras i tacksammaste hågkomst.»
Uttalandet må kompletteras med några personliga intryck.
Stenberg var kritiskt prövande mer än initiativtagare. Ett råd eller ett uttalande betraktade han alltid som ett ansvar, som han icke ville taga på instinkt. Under överläggningar dröjde han ofta att yttra sig, icke därför att han saknade en egen mening utan därför att han ville lyssna till andras, vare sig det gällde en politisk, en juridisk eller en personfråga. Alla hans kolleger lärde sig snart betrakta hans omdöme med största respekt. Då världskriget bröt ut, förelågo inga eller mycket ofullständiga förarbeten till lagar och författningar, som omedelbart måste utfärdas. Då liksom sedermera vid de många krisförfattningarnas tillkom stunder stark forcering var det en ovärderlig förmån för ministären att äga tillgång till Stenbergs lagteknik och säkra omdöme. Han arbetade lätt och sällsynt uthålligt. Han blev litet blekare än eljest under de långa nattarbetsperioderna, men hans lugna klarhet var oförändrad. Vintern 1916, då blockadpolitiken och andra omständigheter ökade arbetet i särskilt hög grad, föreslog undertecknad, att den då för tiden brukliga föredragningen inför dekonsultativa statsråden av alla konseljärenden skulle inskränkastill viktigare ärenden. Stenberg ogillade förslaget. » Det är vår skyldighet att vara med och deltaga i ärendenas behandling. »Så ungefär tror jag hans ord föllo. Han gav visserligen efter, men jag tänker, att han innerst ansåg sig svika något av sin ämbetsplikt.
De våldsamma angreppen mot den Hammarskjöldska regeringen under dess sista tid plågade Stenberg, men han behöllo förändrat sin takt, sitt yttre lugn och den vanliga driften i arbetet. Då han vid den Hammarskjöldska regeringens avgång anmodades att inträda såsom justitieminister i den Swartzska ministären, var detta honom mycket emot. Han påtog sig uppdraget endast på grund av sin stränga pliktkänsla. Han fortsatte i den nya omgivningen att arbeta som förut, men för honom personligen var det säkert en lättnad, då han hösten 1917 fick nedlägga sitt statsrådsämbete och övergå till Högsta Domstolen.
Dit kom han med sin fördjupade insikt, sin formella säkerhet, sin rika erfarenhet och den medfödda lättheten att samarbeta med människor. Hans återstående arbetsliv föll in i den lugna,
djupa fåran av trägna domarevärv i sista instans och mödosam laggranskning. Sommaren 1939 begärde han sitt avsked på grund av ohälsa.
Det var Stenberg främmande att klandra människor. På sin höjd kunde han yttra sitt ogillande genom några ironiskt träffande ord, åtföljda av ett stillsamt leende. Hans återhållsamhet i omdömet sammanhängde väl med vanan att döma med »beskedlighet» och en undermedveten farhåga att begå en orättvisa, men den bottnade också i en nästan fullkomlig anspråkslöshet för egen del. Under en mansålder hade han burit mycket ansvarsfulla uppgifter, han ägde en naturlig värdighet, men han föreföll alldeles omedveten om sitt eget värde. När han av Uppsala universitet utnämndes till juris hedersdoktor, uttalade han sin glädje däröver, men tillade, att det aldrig fallit honom in, att någon skulle tänka på honom.
Det skulle vara mot Steno Stenbergs djupaste instinkter att prisa hans livsgärning, men om man tror, att den svenska rättskulturen, med allt vad den betytt för vårt samhälle, förutsätter domare, som fått karaktären präglad av sitt ämbetes ädla uppgift, då må det kunna sägas, att Steno Stenberg lämnat bestående spår efter sig.
S. Linnér.
STENO JOHANNES STENBERG föddes 1870. Han avlade mogenhetsex. i Sthm 1888 och jur. u. kand. ex. i Uppsala 1894. Efter tingssittning i Sthms 1. västra domsaga tjänstgjorde han i Svea hovrätt, där han blev t. f. fiskal 1901, adjungerad ledamot 1902 och fiskal 1904. Han blev t. f. rev. sekr. 1906. Åren 1906—1908 biträdde han inom justitiedep. med lagstiftningsfrågor, en tid såsom t. f. byråchef för lagärenden. Han blev assessor i Svea hovrätt 1907. Aren 1908—1909 var han ledamot i lagberedningen. 1909 blev han expeditionschef i justitiedep., och han utnämndes s. å. till hovrättsråd i Svea hovrätt. D. 17 febr. 1914—d. 30 mars 1917 var han konsultativt statsråd och från sistnämnda dag till d. 19 okt. 1917 chef för justitiedep. S. å. blev han justitieråd. Han blev juris hedersdoktor vid Uppsala universitet 1932. Hans dödsdag var d. 1 nov. 1940.