LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1940 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG.

AV

HOVRTTSASSESSORN SVEN ROMANUS.¹

 

Åtskilliga av de lagfrågor, som förekommo vid årets lagtima riksdag, ha redan kommenterats i SvJT. I följande redogörelse omnämnas dylika frågor allenast i korthet. Redogörelsen gör ej heller i övrigt anspråk på att vara uttömmande; beträffande frågor, som behandlats av lagutskott, hänvisas till de fullständigare förteckningarna under rubriken »Från riksdagen» i denna årgång s. 384, 490—491, 566—568 och 660—661.

    Privaträtt. På familjerättens område märkes en lag om ändrad lydelse av 3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § giftermålsbalken (SFS nr 273),varigenom möjligheten till s.k. krigsvigsel utan att lysning föregått vidgas. Ändringen var föranledd av en hemställan från samma riksdag; se FLU utl. 16.
    Vid riksdagen antogos omfattande ändringar i förmynderskapslagen och vissa andra författningar som beröra vården av omyndigs egendom (SFS nr 449—456). Ändringarna grunda sig å en av professorn Åke Holmbäck på offentligt uppdrag verkställd utredning (SOU 1939:33) och innebära en skärpning i olika avseenden av kontrollen över förmyndarnas förvaltning. Beträffande det närmare innehållet av de nya bestämmelserna se särskild artikel nedan s. 800.
    I jorddelningslagen, sammanläggningslagen och den särskilda jorddelningslagen för Kopparbergs län ha genomförts vissa ändringar (SFS nr 100—102) i syfte att nedbringa kostnaderna för sammanläggning av fastigheter å landet. Den som söker sammanläggning erhåller sålunda vissa lättnader i skyldigheten att förete karta och beskrivning, och vidare upphäves skyldigheten att i sammanläggningsärende förete jordregister- och jordeboksutdrag samt äganderättsbevis. — Andra ändringar i jorddelningslagen och sammanläggningslagen (SFS nr 501och 502) avse att, till befordran av en lämplig indelning av landets jord, vidga möjligheten att med laga skifte kombinera sammanläggning av fastigheter och därigenom undanröja vissa legala hinder mot att till fullo utnyttja dessa båda fastighetsbildningsmetoder. Sålunda

har öppnats utväg att etablera sådant samband mellan å ena sidan laga skifte och å andra sidan sammanläggning av fastighet i skifteslaget med fastighet eller fastighetsdel utom detsamma, att hänsyn till sammanläggningen kan tagas vid den i 1 kap. 8 § jorddelningslagen anbefallda prövningen av ägolotts beskaffenhet och vid avgörande av skiftesläggningsfrågor i övrigt. I dylikt fall skall också sammanläggning, om den är en nödvändig förutsättning för att särskild ägolott skall kunna utläggas för den förra fastigheten, kunna äga rum oberoende av det för sammanläggning eljest i regel gällande villkoret, att fastigheterna tillhöra samma ursprungliga skifteslag. I samband härmed har visst tilllägg gjorts till reglerna i jorddelningslagens 17 kap. 1 § om fördelning av skifteskostnader. Tillägget tar sikte på det fall, att delägares fastighet i skifteslaget under skiftet sammanlagts med däri icke ingående ägor och det befinnes, att skiftet medför avsevärd nytta vid bruket av dessa; delägaren skall då vara pliktig vidkännas skälig ökning av sin andel av skifteskostnaderna.
    I lagen om ägofred fordras för utfärdande av förordnande om betesreglering, att vederbörande landsting och hushållningssällskap gjort framställning därom. Enligt ett nu antaget tillägg till lagens 12 § (SFS nr 598) skall K. M:t i vissa fall äga förordna om betesreglering på framställning av skogsvårdsstyrelsen. Tillägget har föranletts av vissa statliga stödåtgärder för skogsproduktionens höjande.
    I en motion vid riksdagen framfördes önskemål om åtgärder för undanröjande av de konflikter vid ett samhälles bebyggande som kunna uppstå mellan å ena sidan gamla bebyggelseservitut och å andra sidan den stadsplanemässiga regleringen. Riksdagen anhöll i anledning av motionen hos K. M:t om utredning av frågan om servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen och den lämpliga regleringen av denna fråga; se därom FLU utl. 38.
    En ny moratorielag har utfärdats (SFS nr 300). Den nya lageninnebär en komplettering i olika avseenden av 1914 års moratorielag; sålunda har införts möjlighet att meddela specialmoratorium till förmån för viss gäldenär eller enbart exekutivmoratorium. Med stöd av den nya moratorielagen har — efter riksdagens hörande — utfärdats en förordning om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m.m. (SFS nr 504). Likartade syften fullföljer en nytillkommen lag om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m.m. (SFS nr 233), vilken dock har tämligen begränsad räckvidd.
    I visst samband med moratorielagstiftningen står en lag om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigsfara (SFS nr 79). Enligt denna lag skall K.M:t vid krig eller krigsfara efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret äga meddela förordnande om utsträckning av tiden för uppvisande av växel och upptagande av protest till bevarande av växelfordran ävensom för företagande av vissa åtgärder beträffande check. — Giltighetstiden för 1934 års clearinglag har förlängts, i samband varmed 1 ξav lagen ändrats (SFS nr 234).

    Såsom ett led i olika åtgärder för främjande av uppfinningar avvärde för försvarsberedskapen eller folkförsörjningen — bl. a. inrättandet av statens uppfinnarnämnd — ha bestämmelserna i 9 § patentförordningen om prioriteten mellan konkurrerande uppfinningar uppmjukats (SFS nr 477). Tidigare skulle den av flera sökande äga företräde som först inkom till patentmyndigheten med fullständiga ansökningshandlingar, under det att enligt den nya lydelsen av författningsrummet för prioritet allenast skall fordras ingivande av så beskaffadeansökningshandlingar, att ansökningens föremål — d. v. s. det för uppfinningen väsentliga — därav tydligt framgår.
    I 1917 års lag om försäkringsrörelse 48 och 149 §§ ha genomförts vissa ändringar i fråga om det belopp, med vilket värdehandling som av försäkringsbolag förvärvats eller anskaffats under räkenskapsåret får redovisas i bolagets balansräkning (SFS nr 82). — De under år 1939 tillkomna lagarna med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig och med vissa vid krig tillämpliga bestämmelser om utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse, ha ersatts av två nya lagar i ämnet (SFS nr 541 och 542), i vilka bl. a. den ändringen vidtagits, att de skola vara tillämpliga ej blott vid krig utan även vid krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Båda de nya lagarna ha, med riksdagens samtycke, satts i tillämpning (SFS nr 543). Jämför SvJT 1940 s. 547.
    I författningarna rörande motorfordonstrafiken ha vidtagits åtskilliga ändringar, delvis beroende på de omläggningar i trafiken som föranletts av de rådande förhållandena. För främjande av gengasdriftens utveckling ha genom en kungl. förordning (SFS nr 442) genomförts vissa ändringar i vägtrafikstadgan, innebärande i huvudsak dels en ökning av största tillåtna bredden å motorfordon och dels en uppmjukning av hastighetsbestämmelserna för automobil med släpvagn. — På grundval av ett av 1939 års traktorsutredning avgivet betänkande (SOU1939: 35) har utfärdats en kungörelse om hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap (SFS nr 440) samt en förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen d. 23 oktober 1936 (SFS nr 441). Dessa författningar avse i första hand bilar som ombyggts till traktorer, s.k. dragbilar. Enligt kungörelsen nr 440 skall en dragbil, under förutsättning att vissa närmare angivna tekniska förändringar å densamma vidtagits, vara att hänföra till motorredskap, vilket bl. a. medför befrielse från registreringsskyldighet, skatteplikt och försäkringsplikt. Genom förordningen nr 441 har vidare bl. a. registrerings- och skatteplikten upphävts beträffande sådana släpfordon, som kopplas till motorredskap. Förordningen nr 441 innebär slutligen viss jämkning i fråga om rätten att föra traktortåg.
    Riksdagen har vidare avgivit yttrande över ett förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik. Den nya förordningen (SFS nr 910) träder i kraft den 1 juli 1941 och ersätter de ännu gällande delarna av 1930 års motorfordonsförordning.

    Straffrätt. I denna årgång av SvJT har tidigare redogjorts förde viktigaste lagfrågor på straffrättens område som förekommo under riksdagen; se sålunda beträffande den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen m.m. s. 450 och 550, angående lagstiftning om statsfientliga sammanslutningar s. 563 samt i fråga om ikraftträdandet av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom s. 563.
    I strafflagen för krigsmakten ha — förutom de ändringar som sammanhänga med den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen — vidtagits jämkningar på ett par punkter. Den ena ändringen (SFS nr 474) avser bestämmelserna i 191 § om disciplinär bestraffningsrätt; K. M:t har härigenom erhållit befogenhet att — då för annat ändamål än övning rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten ställes på krigsfot eller särskilda truppförband uppsättas eller ock krigsmaktens organisation eljest inrättas för krig — bestämma, vilka befälhavare som skola äga bestraffningsrätt i disciplinmål. Den andra ändringen i strafflagen för krigsmakten (SFS nr 642) berör 1, 7 och 61 §§ och avser att utvidga begreppet av dem som skola lyda under lagen. De nya bestämmelserna innebära, att hemvärnsmän eller andra, som tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, skola hänföras till krigsmän under den tid de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt att de även i vissa andra fall skola kunna ådömas straff enligt strafflagen för krigsmakten.
    Processrätt. För lagstiftningen angående rättsskipningen vidkrig eller krigsfara m. m. har förut redogjorts i SvJT; se denna årgång s. 564. Beträffande de av riksdagen godkända huvudgrunderna för en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m.m. hänvisas till särskild artikel s. 548—550.
    Enligt 39 § 3:o lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes skall krigsdomstol upptaga åtal mot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott, som eljest icke skulle behandlas av krigsdomstol, under förutsättning bla. att brottet förövats i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid. Det visade sig emellertid att detta stadgande medförde olägenheter genom att åtskilliga mål som icke ägde något som helst samband med den militära tjänsten — t. ex. trafikförseelser av värnpliktiga under permissionstid — kommo att upptagas av fältkrigsrätt, oaktat förhållandena voro sådana att den felande utan åsidosättande av tjänstens krav kunnat inställa sig vid allmän underrätt i orten. På grund härav har genom lag (SFS nr 211) i paragrafen upptagits ett stadgande av innehåll att K. M:t äger, då förhållandena därtill föranleda, i den omfattning som prövas lämplig förordna, att vad under 3:o i paragrafen stadgas icke skall äga tillämpning. Sådant förordnande har meddelats först genom kungörelse d. 13 april 1940 (SFS nr 212) och sedermera genom kungörelse d. 13 september 1940 (SFS nr 829).
    Genom en lag om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller

skingringsförbud (SFS nr 473) har stadgats, att sådan åtgärd ej må beviljas, då sökanden och hans motpart äro medborgare i främmande stater, som äro i krig med varandra, och ingen av parterna äger hemvist här i riket, och ej heller därest sökanden grundar sin rätt på överlåtelse, som kan antagas hava tillkommit för att kringgå vad sålunda stadgats.
    Stats- och förvaltningsrätt. Såsom vanligt vid sista lagtima riksdag före ett andra kammarval förekommo vid riksdagen åtskilliga grundlagsändringsförslag, vilka antogos såsom vilande. I denna årgång s. 734—739 har redogjorts för vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, avseende dels revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och därmed sammanhängande förhållanden, dels de ändringar i tryckfrihetsförordningens brottskatalog m.m. som äga samband med den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen, och dels bestämmelser om censur och utgivningsförbud beträffande tryckta skrifter vidkrig eller krigsfara.
    De vilande grundlagsändringarna i övrigt avse i första hand olika åtgärder för anpassning av grundlagarnas bestämmelser om regeringens och riksdagens arbetsformer till ett krisläge sådant som det nuvarande. Sålunda avser ett förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 RegF samt § 38 RO möjlighet att utan framtida ändring av regeringsformen vidtaga jämkningar i den departementala organisationen ävensom i antalet konsultativa statsråd (KU utl. 11 och mem. 20). Ändringar av §§ 23, 38 mom. 1 och 50 RO avse riksdagsmännens arvoden (KU utl. 13). Ändringar i §§ 58, 59 och 60 mom. 1 RO avse förenkling av bordläggningsförfarandet i riksdagens kamrar (KU utl. 14). Vidare har såsom vilande antagits ett förslag till ändrad lydelse av § 51 RF och § 34 RO, åsyftande en förkortning av tiden för riksdags inkallande och öppnande (KU utl. 16). I samma syfte har genomförts en ändring av stadgan om val till riksdagens utskott (SFS nr 507). Enligt ett förslag till ändrad lydelse av § 63 RF och § 39 mom. 1 RO skola de nu i grundlagarna upptagna bestämmelserna om två särskilda kreditiv —det större och det mindre kreditivet — ersättas av bestämmelser om allmän beredskapsstat och beredskapsstat för försvarsväsendet (KU utl. 23). Ändrade bestämmelser om riksdagens medverkan i utrikespolitiska frågor givas i ett förslag till ändrad lydelse av § 54 RF samtav §§ 37 och 50 RO (KU utl. 24). I syfte att möjliggöra ett uppskov med riksdagsmannaval under krig eller krigsfara har såsom vilande antagits ett förslag till ändrad lydelse av § 30 RO (KU utl. 26).
    Förslagen rörande stärkande av JO:s och MO:s ställning (se SvJT 1940 s. 565) ha resulterat i ett såsom vilande antaget förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 RF samt av § 42 mom. 2 och ξ 68 RO (KU utl. 18). Förslagen innebära främst en förlängning av ombudsmännens tjänstetid från ett till fyra år. I samband därmed har även ordningen för val av ombudsmän jämkats; de av riksdagen utsedda elektorerna skola erhålla ett skäligt rådrum från det de utsetts till själva valförrättningen, och elektorerna skola utses i samma ordning som gäller för val

till utskott, d.v.s. enligt proportionell valmetod. Avgörandet av frågan om ombudsmännens löne- och pensionsförmåner har åter ansetts böra anstå till den riksdag som har att definitivt besluta om grundlagsändringarna.
    Lagen d. 26 nov. 1920 om val till riksdagen har undergått ändring i olika avseenden. Genom lag d. 26 april 1940 (SFS nr 271) ha 71—73, 75, 76 och 91 §§ i vallagen ändrats, huvudsakligen i syfte att möjliggöra röstavlämning före valet även på landsbygden samt att häva dennu gällande olikheten mellan svenska beskickningar i och utom Europa med avseende å röstmottagningen. En annan ändring (SFS nr 550), som berör 59, 80, 81 och 87 §§ i vallagen, möjliggör användande vid andra kammarval av s. k. spaltad valsedel med personliga efterträdare för riksdagsman som avgår.
    I 4 § lagen d. 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar har vidtagits en ändring (SFS nr 203) i syfte att med hänsyn till rikets intressen bereda möjlighet till ökat skydd under krigsförhållanden för handlingar på näringslivets område. Ändringen innebär, att bestämmelserna i 4 § sekretesslagen om skydd förhandlingar rörande den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen borttagas ur sitt nuvarande sammanhang och att i stället till samma paragraf fogas ett nytt andra stycke av vidsträcktare innebörd, enligt vilket beträffande nyssberörda handlingar samt handlingar, vilka röra produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt under krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, K. M:t skall äga att, såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar, folkhushållningen eller näringslivets behöriga fortgång eller eljest medföra våda för riketssäkerhet, förordna, att de ej må utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från deras datum. Förordnande enligt det nya andra stycket av 4 § sekretesslagen har, i fråga om vissa tullverkets handlingar,meddelats genom kungörelse d. 12 april 1940 (SFS nr 204).

    Ett visst samband med tryckfrihetsförordningens bestämmelser äger den vid riksdagen antagna lagstiftningen om transportförbud å vissa tidningar. Genom en förordning d. 1 mars 1940 (SFS nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m.m. har K. M:t erhållit befogenhet att under utomordentliga förhållanden förordna, att periodisk skrift, som visat sig vara av närmare angiven samhällsskadlig karaktär, icke får befordras med allmänna posten eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik. Uppsåtlig överträdelse av sålunda meddelat förbud är belagd med straff. Under tiden för förbudet skall innehavare av annat enskilt trafikmedel vara fritagen från skyldighet att befordra skriften. Innanförbud meddelas, skall yttrande inhämtas från en särskilt inrättad nämnd, tryckfrihetsnämnden. Transportförbud enligt förordningen har meddelats beträffande vissa tidningar (se SFS nr 146, 266, 831 och 881).

    På kommunallagstiftningens område märkes en ändring av lagen om kommunalstyrelse i Stockholm (SFS nr 153). Härmed åsyftas en effektivisering av ledningen av kommunalförvaltningen. Sålunda skall stadskollegiet omdanas till en ren lekmannadelegation med egen, av stadsfullmäktige särskilt utsedd ordförande. Borgarråden skola vara minst fyra och högst åtta samt väljas av stadsfullmäktige för en tid av fyra år; de skola icke, såsom hittills, tillhöra stadskollegiet utan blott vara ansvariga föredragande inför detta.
    Enligt en ändring i 3 § 1 mom. lagen om landsting (SFS nr 295) skall stad, som deltager i landsting, äga utträda ur landstinget först då staden uppnått en folkmängd av 100,000 mot tidigare 50,000. — Vid riksdagen har vidare beslutats en omorganisation av landstingens verksamhet på hälso- och sjukvårdens område att träda i kraft d. 1 jan. 1942. De nya bestämmelserna innefattas i ändringar i lagen om landsting, lagen om anställande av distriktsbarnmorskor m.m. samt epidemilagen ävensom i en ny lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus,vilken ersätter 1928 års lag i ämnet. I främsta rummet åsyftar den nya regleringen att skapa en enhetlig ledning av landstingens ifrågavarande verksamhet; i detta syfte inrättas centrala organ med närmare angivna befogenheter och uppgifter. Den nya lagstiftningen har ännu ej utfärdats; angående dess närmare innehåll se sammansatt konstitutions och andra lagutskotts utlåt. nr 3.
    I detta sammanhang må antecknas att enligt ett tillägg till 3 § epidemilagen (SFS nr 485) K. M:t skall äga att i viss utsträckning medgiva undantag från de i epidemilagen upptagna bestämmelserna om isoleringstvång för smittsamt sjuka. Man har här närmast tänkt på epidemier av lindrig art som erhålla stor utbredning. Såsom förutsättning för ett beslut om undantag från lagens isoleringsbestämmelser har uppställts, icke blott att sjukdomen är av lindrig art, utan även att man med sådan isolering, som nu avses med lagens bestämmelser, icke skulle vinna fördelar, som stode i skäligt förhållande till därmed förenade olägenheter.
    I skatteförfattningarna ha vidtagits ändringar (SFS nr 137—142), innebärande utvidgning av bestämmelserna om skattebefrielse eller skattelindring för dödsbo.

    På beredskapslagstiftningens område är att anteckna, att allmänna förfogandelagen, maximiprislagen, valutalagen, lagen angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m.m. samt lagen med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar erhållit förlängd giltighetstid (SFS nr 168, 170—173). I samband med förlängningen av allmänna förfogandelagen ha vissa paragrafer i lagen ändrats. — En ändring har vidtagits i rekvisitionslagen beträffande ordningen för prövning av frågor om ersättning för inkvartering (SFS nr 411). — Lagen d. 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. har ersatts av en

ny lag med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg (SFS nr 176). Den nya lagen gäller såväl den utrikes som den inrikes fraktfarten men har i övrigt i huvudsak samma innehåll som 1939 års lag.— Riksdagen har vidare lämnat sitt samtycke till ikraftsättandet avlagen om tjänsteplikt (se SFS nr 636).
    Lagen d. 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov har ändrats i vissa delar (SFS nr 219). Ändringarna avse dels överflyttande till central utrymningsmyndighet av vissa befogenheter, som nu enligt lagen tillkomma länsstyrelserna, och dels möjlighet att tvångsvis genomföra inredningsarbeten m.m. å byggnader, som tagits eller skolatagas i anspråk för utrymningsändamål. I detta sammanhang böra omnämnas vissa nytillkomna författningar rörande organiserandet av utrymning av luftskyddsorter eller andra områden vid krig eller krigsfara. I detta avseende ha utfärdats förordning om utrymningshjälp (SFS nr 215), lag om vissa skyldigheter för kommun i avseende å utrymning m. m. (SFS nr 216) samt förordning med vissa bestämmelser om legosängsavgifter under utrymning (SFS nr 218). I samband därmed har 18 § luftskyddslagen jämkats (SFS nr 217).
    I luftskyddslagen ha jämväl vidtagits andra ändringar (SFS nr 81). Dessa innebära i första hand att K. M:t bemyndigas ålägga kommun att anordna allmänna skyddsrum, varmed avses skyddsrum för den aktiva luftskyddspersonalen och för hjälpplatser samt offentliga skyddsrum för gatutrafikanter. I samband därmed har skyldigheten för enskilda fastighetsägare m. fl. att tåla inrättandet av skyddsrum vidgats. Vidare har i luftskyddslagen upptagits bestämmelse om rätt för K. M:tatt ålägga kommun att anskaffa och förvara gasmasker för den del av befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. — Enskilda skyddsrum avses åter i en lag om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. (SFS nr 119). Här är sålunda fråga om skyddsrum för de personer som vistas inom anläggningen eller byggnaden, och lagen avser härutinnan såväl redan befintliga anläggningar och byggnader som nybyggnader. Därjämte innehåller lagen bestämmelser om skyldighet att i vissa fall vid nybyggnader och väsentliga ombyggnader vidtaga särskilda åtgärder till skydd mot brandskador genom luftanfall bl. a. genom anordnande av brandsäkra bärverk. I vad mån lagens bestämmelser skola inom en viss orter hålla tillämpning är beroende av K.M:ts förordnande (se i sådant avseende SFS nr 120). Vissa följdändringar ha vidtagits i byggnadsstadgan (SFS nr 121).
    Bland andra lagar på förevarande område märkes en lag om skyldighet att bortföra varuförråd (SFS nr 645). Denna lag avser att bereda möjlighet att tvångsvis bortföra varuförråd i enskild ägo i syfte att förhindra att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Lagens centrala bestämmelser ha, med riksdagens samtycke, satts i tillämpning (SFS nr 646). I samband med nämnda lag har tillkommit en lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen om viss panträtt i spannmål (SFS nr

647). — I syfte att trygga vedproduktionen har utfärdats en lag om skyldighet att avverka ved till avsalu (SFS nr 199).
    I detta sammanhang må jämväl erinras om lagen om krigsskadeersättriing (SFS nr 540), beträffande vilken hänvisas till redogörelsen idenna årgång s. 547.
    Värnpliktslagen har undergått ändringar i ett flertal skilda avseenden, alla syftande till ett uttagande av folkets försvarskraft i vidgad utsträckning (SFS nr 511). Ändringarna innebära dels utökning av tjänstetiden i beväringen med ett år och höjning av värnpliktsålderns övre gräns i motsvarande mån, dels upphävande av de i § 4 värnpliktslagen intagna bestämmelserna om befrielse på grund av familjeskäl från värnpliktens fullgörande i fredstid och dels upphävande av stadgandena om den s. k. kategoriklyvningen. Dessutom avse de nya bestämmelserna avhjälpande av vissa brister i inkallelsesystemet och i värnpliktslagens stadganden om inskrivning. — Eftergift har medgivits beträffande deni värnpliktslagen stadgade bötespåföljden för underlåten mönstring år 1939 (SFS nr 103). — Lagarna av år 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, och om straff förförbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare) ha reviderats (SFS nr 244 och 245). Bl. a. åsyfta ändringarna att kringskära möjligheterna att missbruka rätten att åberopa samvetsbetänkligheter, och därjämte har givits klart uttryck i lagen åt K.M:ts rätt att vid krigsförhållanden inkalla även samvetsömma värnpliktiga till tjänstgöring. Se även SvJT 1940 s. 740—742.— I detta sammanhang må jämväl omnämnas en ändring av 1 § lagen d. 14 okt. 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöringm. m. (SFS nr 505). Förbudet mot avskedande har utsträckts att gälla även krigsmaktens reservpersonal samt hemvärnsmän och andra frivilliga vid krigsmakten.

    På sociallagstiftningens område märkas främst vissa av krisläget föranledda lagar om befogenhet för K.M:t att försätta delar av den sociala lagstiftningen ur tillämpning. Början gjordes med en lagom meddelande av förordnande att lantarbetstidslagen icke skall äga tillämpning (SFS nr 309). Denna lag inarbetades sedermera i en mera omfattande fullmaktslag, benämnd lag om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m.m. (SFS nr 484). Enligt sistnämnda lag skall K. M:t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äga, i den omfattning det prövas nödigt, meddela förordnande, att vadi nedan nämnda lagar är stadgat icke skall äga tillämpning, nämligen lagen om arbetarskydd, lagen om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna, lagen om arbetstidens begränsning, lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, skogshärbärgeslagen, lagen om semester, sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt butikstängningslagen. — Genom en ändring i över

gångsbestämmelserna till 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling (SFS nr 155) har socialstyrelsen erhållit möjlighet att även i fortsättningen medela tillstånd till internationell arbetsförmedlingbeträffande musiker, sceniska artister och liknande yrkesutövare, oberoende av att överenskommelse därom mellan Sverige och respektive främmande stat saknas.
    I alkoholistlagen har 7 § ändrats så att handläggning av ärenden rörande ansökan om eller innehav av körkort eller motbok skall av nykterhetsnämnd kunna överlåtas å ett inom nämnden valt arbetsutskott eller å nämndens ordförande (SFS nr 151). — I syfte att nedbringa väntetiden i pensions- och barnbidragsärenden har genomförts sådan ändring i 1935 års lag om folkpensionering, att besvärstiden över pensionsnämnds beslut nedsatts från 30 till 14 dagar (SFS nr 156). — Föratt möjliggöra en omläggning av socialvårdsstatistiken ha vidtagits vissa jämkningar i fattigvårdslagen och lagen om socialregister (SFS nr 482och 483).
    I 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt ha vidtagits vissa ändringar (SFS nr 332). Ändringarna, som grunda sig å ett av tillkallad sakkunnig avgivet betänkande (SOU 1939: 49), innebära att den i lagen stadgade föreningsrätten närmare preciseras i den utsträckning, som fordras för förhandlingsrättens säkerställande. Förening såsom sådan har erhållit visst rättsskydd. Visserligen har förening icke tillerkänts någon självständig föreningsrätt, men det har i lagen utsagts, att förening icke skall vara skyldig tåla sådan kränkning av arbetsgivares och arbetstagares föreningsrätt, som innebär intrång i föreningens verksamhet. Den omtvistade frågan om förhållandet mellan föreningsrättsskyddet och en organisationsklausul har även bragts till en lösning genom att i lagen intagits en bestämmelse av innebörd att kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1940. — Sedan förhandlingsrätt genom kungörelse år 1937 tillerkändes föreningar av statstjänstemän,har det endast funnits en grupp av anställda, som stått utanför lagstiftningen i detta ämne, nämligen sådana kommunala tjänstemän som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Frågan har nu vunnit sin lösning även för dessas vidkommande genom en lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän (SFS nr 331).