BIRGER WEDBERG. 773Festskrift tillägnad Professor, Juris och Filosofie Doktor NILS STJERNBERG vid hans avgång från professorsämbetet den 1 september 1940 av Stockholms Högskolas juridiska och humanistiska fakulteter. Sthm 1940. Norstedt. XVII + 313 s. Kr. 15.00.

    Denna festskrift vars högtidliga överlämnande SvJT redan notiserat (årets septemberhäfte s. 657) betecknas i en närmast efter titelbladet tryckt adress som en tacksamhetens hyllning till »Stockholms Högskolas Förste Juris Professor, Forskaren, Läraren, Vännen». Underadressens text läsas namnen å 390 personer, så kvinnor som män. Detta höga antal — adressen i den Hägerströmska festskriften, också den en hyllning från både jurister och humanister (SvJT 1929 s. 143), var undertecknad av 155 — har väsentligen sin förklaring däri att NILS STJERNBERG under sitt 34-åriga professorat varit visserligen eminent fruktad som tentator men tillika i knappast mindre grad avhållen som lärare. Adressanter till mycket stort antal ha åtnjutit hans undervisning; en och annan av dessa forna lärjungar är vorden justitieråd eller professor, men alla torde icke ens för läraren längre varit omedelbart identifierbara.
    Av festskriftens tjugusex författare tillhöra tre den humanistiska fakultetens professorer. Högskolans rektor SVEN TUNBERG klarlägger uppkomsten och betydelsen av namnet Danmark. Det är från folket, danerna, som landsnamnets första stavelse härleder sig, icke tvärtom såsom man sökt visa. Namnets senare del betecknar ursprungligen »gräns», »gränsmark», och ger vid handen att »Danmark» är en tysk namnbildning, från början avseende ett område vid tysk-danska gränsen. NILS AHNLUND är författare till den uppsats som förmodligen berett prof. Stjernberg en utsöktare andlig njutning än något annat parti i boken: Drottning Kristina och Tacitus. Redan innan Kristina fyllt sitt trettonde år, skänkte henne Axel Oxenstierna ett exemplar av Tacitus. Studiet av dennes verk var »ett moment i den regentfostran, som utgjorde den store rikskanslerns plan»; och ehuru Kristina på äldre dar icke ville vidkännas det, hyste hon under regentåren ovedersägligen en viss förkärlek för Tacitus som hon — sades det i en akademisk oration 1647 — tam intelligat expedite quam viri docti possint. GUNNAR TILANder, högskolans romanist, skriver om gudsdomen att bränna ljus eller, såsom han också kallar det, ljusprovet — ett medeltida spanskt rättsinstitut som egendomligt nog icke lärer finnas någonstans omnämnt i den spanska rättshistoriska litteraturen. Enligt lagar inom konungariket Navarra kunde detta sätt för rättegångars avgörande anlitas i vissa fall då svaranden nekade och käranden ej förmådde förebringa fullt bevis. Natten före provet vaka parterna tillsammans i kyrkan. Tre vittnen, eller väl snarare tre gode män, göra två alldeles lika ljus (avsådant vax som användes till påskfirandet), bestämma genom lottning vilket ljus vardera parten skall ha, ställa ljusen på altaret, och sedan de

774 BIRGER WEDBERG.tagit ed av vardera parten att han talar sanning, tända de ljusen. Den part, vars ljus brinner ned först, tappar processen.
    Inom rättshistorien falla även de två längsta uppsatserna: Dödsdomen över Olavus Petri den 2 januari 1540, av JAN ERIC ALMQUIST, samt Dråpsprocessen enligt Upplandslagen, av IVAR W. SJÖGREN, och dessutom några sidor av anm. om ett mål i vilket en av parterna var den från Almqvisttragedien kände »Siggestabusen», ryttmästaren von Scheven. Dödsdomen över O. P., given av en kommissorialrätt om femton ledamöter med kanslern von Pyhy som ordförande, var som bekant grundad därpå att O. P. ägt vetskap om den s. k. krutkonspirationen mot Gustav Vasa men underlåtit att varna konungen. I litteraturen har den mening kommit till synes att O. P. ingalunda gjort sig skyldig till något som bort medföra dödsstraff, att hela rättegången varit ett ovärdigt teaterspel från myndigheternas sida i det dubbla syftet att till underkastelse skrämma reformatorerna (även Laurentius Andreæ blev ju dödsdömd) och samtidigt skaffa konungen inkomster genom att låta de dömda återköpa sina liv för dryga penningar. Almquist, som givit sin uppsats underrubriken »Nya synpunkter på ett gammalt problem», medger att domen kan sägas införa en ny princip i svensk rätt då den likställer O.P. med en förrädare, men framhåller att den står i full överensstämmelse med vad om conscius stadgas i »kejsarlagen», åt vilken även O. P. tillerkände subsidiär giltighet hos oss. Själv har dock O. P. icke vetat med sig att han felat, och domen blev för honom ett hårt slag som nedbröt den förut obändiga kraften i hans förkunnelse. »Den forna örnen hade fått sina vingar klippta. Det är åtminstone för oss den mest tragiska konsekvensen av dödsdomen. » — Sjögrens grundliga undersökning, begränsad till förfarandet angående det enkla vilja verksdråpet, låter sig ej referera på de få rader som här skulle kunna stå till buds.
    Tre författare behandla privaträttsliga ämnen. KARL BENCKERT skriver om regressrätt löftesmän emellan, då deras förbindelser ej tecknats i förening utan äro självständiga och regressfrågan ej ordnats genom avtal. Ha de självständiga borgensförbindelserna ingåtts samtidigt, bör samma regel gälla som om de tillkommit i förening. Äro de åter tecknade å skilda tider, bör beaktas huruvida yngre löftesman, då han borgade, ägde eller saknade kännedom om den äldre förbindelsen. I förra händelsen bör blott den yngre löftesmannen äga regressrätt, men full sådan. För senare fallet anser förf. det riktiga vara att jämställa löftesmännen och tillerkänna dem ömsesidig regressrätt till fördelning av förlusten. GÖSTA EBERSTEIN dissekerar det rättsfall, som refererats i SvJT för året, Rf s. 5, och vari fälldes till ansvar så för intrång i varumärkesrätt som för illojal reklam. Redan förf:s framställning av fakta i målet har det stora företräde framför referatet att den i bild återger de båda etiketter striden gällde. Hans lärorika resonemang om det rättsliga bedömandet utmynnar i att straff bort ådömas ej för något av de brott som domstolarna ansett föreligga, men väl för intrång i firmarätt. HÅKAN NIAL har valt ämnet Omyndigskydd och

ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD PROFESSOR NILS STJERNBERG. 775godtrosskydd. Han uppvisar att konflikten dem emellan är hos oss icke undantagslöst avgjord till omyndigskyddets favör. Särskilt dröjer han vid frågan i vad mån giltighet kan tillmätas den redan av Winroth framställda, med dansk rätt överensstämmande meningen att vid omyndigs kontantaffärer skydd åtnjutes av godtroende medkontrahent oberoende av det sätt varpå pengarna kommit i den omyndiges händer.
    IVAR AGGE kommenterar 19:6 SL, med beaktande bl.a. av de objektiva överskotten i både första och andra »led». FRITJOF LEJMAN rör sig också inom positiv svensk straffrätt, i en uppsats om delaktighet i konkursbrott. Det synes honom vara teoretiskt riktigast att anse delaktighet i de s.k. vårdslöshetsbrotten straffri (s. 195—6). Såvitt anm. kan finna står denna mening i bestämd strid mot vad straffrättskommittén uttalar i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott s. 236 f. För brottssystematiken enligt nämnda förslag lämnar kommitténs ordförande BIRGER EKEBERG en översiktlig, klargörande redovisning. Och även ordföranden i strafflagberedningen, KARL SCHLYTER, bjuder på straffrätt de lege ferenda, under rubriken Straffsystemets komplettering med hänsyn till psykiskt abnorma brottslingar. Han skisserar en serie straffrättsliga skyddsåtgärder enligt följande schema: 1. tvångsuppfostran (15—18 år) i uppfostringsanstalt, 2. ungdomsfängelse (18—21 år) i ungdomsanstalt, 3. arbetsfängelse (över 21 år) i arbetsanstalt, och 4. förvaring och internering i säkerhetsanstalt. STURE BRUCK gör några reflexioner om allmänprevention och individualprevention, i anslutning till debatten härom vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte 1939; han ifrågasätter bl. a., såsom det vill synas icke utan skäl, värdet av termen »potentiellt kriminella». OLOF KINBERG, som lanserat nämnda term, ger läsaren en upplysande inblick i miljöbegreppet inom genetisk bio-psykologi. Man har vad oss människor angår att skilja mellan tre olika slag av miljö: en inre humoral (cerebrospinalvätska, lymfa och vävnadsvätska) en yttre, fysiskkosmisk (t. ex. elektriska spänningstillstånd i atmosfären) och en yttre, psykologisk (t. ex. medmänniskors beteenden, samhällets strukturala anordning). Såsom exempel på den fysisk-kosmiska miljöns valör berättar förf. efter hörsägen att i vissa delar av Argentina blåser under den varmare årstiden en sciroccoliknande vind, som i hög grad ökar människornas retlighet och irascibilitet, och att »den argentinska rättskipningen tar hänsyn till denna förändrade beteendestendens, så att den vid våldsbrott, begångna under sådana tider då den heta vinden blåser, betydligt reducerar de ådömda straffen». Med Brücks uppsats i minnet frågar man sig om icke, kriminalpolitiskt sett, den ökade benägenheten för våldsbrott snarare borde föranleda skärpta straff (»starka hämningar måste skapas», s. 61). — I detta sammanhang bör slutligen nämnas att HARRY SÖDERMAN ger instruktiva meddelanden om svenska polisens centrala registraturer, deras uppkomst och utveckling.
    Beträffande bokens enda processrättsliga uppsats — Till frågan omrättsskydd för tredje man vid utmätning, av ÅKE HASSLER — hänvisas till SvJT:s nästföregående häfte s. 673.

776 BIRGER WEDBERG.    GUSTAV CASSEL belyser hurusom riksstatens balansering, som borde intaga en central ställning i hela riksdagsarbetet, till följd av varjehanda omständigheter — bl. a. riksdagens »vana att resa hem, innan budgetarbetet avslutats» — alltmer blivit »en finansministerns enskilda angelägenhet, som han behandlar efter behag». Om maktförskjutning från riksdagen till regeringen talas också i NILS HERLITZ' högst tänkvärda iakttagelser rörande vad han sammanfattar under benämningen »Sveriges krigstidsförfattning», alla de stadganden som påkallats förstatslivets anpassning efter tidslägets mycket allvarliga krav. »Den, som i vår svenska rättskultur ser den dyrbaraste beståndsdelen i vårt odlingsarv — säger förf. — måste just i en tid av oro mer än någonsin vara angelägen om dess vidmakthållande.» Om han än beklagar att man icke, såsom Nils Stjernberg redan 1920 under intryck av världskrigets erfarenheter anbefallde, i tid vidtagit sådana lagstiftningsåtgärder att ingen tanke på lagstridiga nödfallsutvägar behövt uppstå, anser han sig kunna konstatera att anpassningen försiggått utan alltför påtagligt åsidosättande av grundlagarnas regler.
    Om statliga åtgärder för reglering av de internationella kapitalrörelserna år 1931—39 skriver KARIN KOCK.
    Köpenhamnsprofessorn Hiibner och schweizaren Vattel, som mot slutet av 1750-talet utgåvo var sitt berömda folkrättsliga arbete, förfäktade olika meningar om den neutrala handelns och sjöfartens ställning, särskilt så till vida som Vattel, i motsats till Hübner, ansåg den neutrala staten icke bära något ansvar för sina undersåtars export eller transport av krigskontraband. En uppsats av TORSTEN GIHL berättar härom och om den Vattelska meningens seger i senare tiders folkrätt.
    Facket »allmän och blandad juridik» är väl representerat. Tolv års verksamhet som föreståndare för den praktiska kursen vid högskolans juridiska fakultet och nästan lika långvarigt sysslande med utbildningsfrågor inom advokatyrket ha manat BERTIL AHRNBORG att framlägga några synpunkter på den praktiska juristutbildningen. Att anordna en tillfredsställande sådan utbildning under den akademiska studietidenan ser förf. uteslutet. Den praktiska kursen måste väsentligen bestå i åskådningsundervisning, i genomgång av typiska juridiska handlingar; men den bör dock även söka fylla uppgiften att »för de juridiska ämnessvennerna klargöra att icke blott de akademiska lärarne, som vistas i vetenskapens rena atmosfär, utan också de praktiserande juristerna sträva efter att realisera en rättsordning, som kännetecknas av hederlighet och sunt förnuft». Vad angår den fortsatta utbildningen efter examen framhåller förf. att intet arbete kan bättre än sysslandet med inskrivningsväsendet skapa den för all juridisk verksamhet oumbärliga noggrannheten och rutinen. Han beklagar därför att den senaste domsagoreformen minskat lockelsen att genomgå tingstjänstgöring. Allmänt instämmande torde förf. kunna påräkna för sin mening om önskvärdheten av att den fortsatta utbildningen bleve mindre specialiserad, mera mångsidig än hittills, så att exempelvis den blivande domaren finge personlig erfarenhet av advokatyrkets uppgifter och vanskligheter. —

ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD PROFESSOR NILS STJERNBERG. 777PHILLIPS HULT publicerar, under rubriken Regel, standard och skön, den föreläsning han höll i våras vid sin installation som professor. Sitt ämne betecknar han som rättens eviga problem och dilemma: att åstadkomma en rättsordning, som är tillräckligt fast och allmängiltig för att kunna tjäna som måttstock för domare och medborgare men samtidigt tillräckligt böjlig och nyanserad för att kunna passa in även på det individuella fallet. Såsom rubriken låter ana går Hult in på en värdesättning av Ragnar Knophs standardbegrepp (jfr SvJT:s junihäfte s. 527). Med fog anmärker han bl. a. att det saknar klara gränser; såsom standardregler borde ej godkännas andra än sådana som hänföra sig till vad som kan sägas vara skick och bruk inom en genom yrke eller annan intressegemenskap sammanhållen, relativt homogen social grupp (t.ex. »god försäkringspraxis», »gott affärsskick»). Ju allmännare och mero bestämd en standard är, desto större är faran att domstolarna taga den till betäckning för ett godtyckligt och partiskt dömande. Hult erinrar att stadgandet i BGB § 242 (»Treu und Glauben») i tysk praxis givit stöd åt en rättstillämpning med vilken snart sagt vad som helst kan åstadkommas. I en not talar Hult om »det starka inflytande från min ungdoms lärare i juridisk encyklopedi och straffrätt, som torde kunna spåras i min framställning». Oavsett huru härmed må förhålla sig är denna framställning alltigenom intressant och fängslande. — Om uppsatsen Något om lagskrivning, av CARL W. U. KUYLENSTIERNA, har den svenska språkriktighetens kloke och vidsynte arbiter, prof. Erik Wellander, redan fällt det gynnsamma omdömet att den är en stimulerande läsning (Sv. D. 17 okt.). Detta omdöme kan obetingat utsträckas även till de partier av uppsatsen vilka gälla annat än själva stilfrågan, t.ex. förf:s betraktelser om de svårigheter som ej sällan vållas av bestämmelsers olika konstitutionella karaktär, om mer eller mindre befogad klagan över författningars detaljrikedom och obegriplighet. Förf. opponerar sig mot den bland språkmän vanliga meningen att den stora stilskiljande gränsen går mellan talspråk och skriftspråk. I anledning härav gör Wellander bl. a. den slående anmärkningen att vårt gamlakorthuggna lagspråk, sådant det ännu framträder i 1734 års lag, ytterst bottnar i en visserligen högst konstnärlig men dock rent muntlig framställningsform, i ett talat språk, medan åter stilen i senare tiders mångordiga författningar har sina rötter i latinskt, tyskt och även äldre svenskt kanslispråk och sålunda är från början ett utpräglat skriftligtuttrycksmedel. I övrigt skall här ej närmare ingås på vad förf. kallar »spörsmålet om lagsvenskan, detta älsklingsfält för språkrensarnas iver». Beträffande den lilla dispyten mellan förf. och Wellander om »ett år» och »en tid av ett år» (förf. s. 189 noten, härtill Wellander i Sv. D.) må dock det påpekande tillåtas att den torde kunna ledas tillbaka till anm:s såsom han fortfarande tycker helt naturliga olustöver att 20: 5 JDL i andra punkten har »berörda tid av ett år» i st. f. »året» (se Lagstil s. 13). — CARL LJUNGHOLM meddelar det historiskt återblickande föredrag han höll d. 19 nov. 1937, då Juristföreningen i Stockholm under Nils Stjernbergs ordförandeskap firade sin 25-årsfest,

778 ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD PROFESSOR NILS STJERNBERG.en fest vars höjdpunkt — säges i en nu tillagd anmärkning — »var ordförandens högstämda och av varm känsla burna hyllning till Tore Alméns minne». Detta är riktigt sagt. Men på det eftervärlden ej må vilseledas av föredraget, bör detta kompletteras med den sannfärdiga utsagan att föreningens högtförtjänte verklige styresman och sammanhållande kraft allt ifrån 1912 varit föredragshållaren själv.
    Den sista avdelningen i boken är bibliografisk; den utgöres av en förteckning över Nils Stjernbergs skrifter 1901—1939, upprättad av HILLEVI JUNGNER. Ehuru den icke åsyftar fullständighet, ger ett studium av förteckningen med dess 163 nummer en livlig påminnelse om det välkända förhållandet att Nils Stjernbergs intressen sträckt sig vida utöver de vetenskaper hans professur omfattat och att han är en mästare ej blott av det skrivna utan också av det talade ordet. Då törhända en och annan stannar i undran vid nummer 160, må den upplysning ges att det avser en litauisk tidskrift.
    Till slut må nämnas att av festskriften tryckts en bibliofilupplaga om 200 exemplar, vilka innehålla ett utomordentligt vällyckat fotografiskt porträtt av hyllningens föremål.

Birger Wedberg.