Svenska landskapslagar. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar av ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN. Tredje serien. Södermannalagen och Hälsingelagen. Sthm 1940. Geber. LXIX + 413 s. Häft kr. 15.00, inb. kr. 20.00.
Intresset för kännedomen om det svenska rättsarvet synes glädjande nog vara i stigande. Detta visas bl.a. av att under senare decennier ett flertal editioner av äldre rättskällor sett dagens ljus. Som den utan gensägelse betydelsefullaste av dessa framstår den moderna editionen av svenska landskapslagar. Tidigare har utgivits Östgöta-, Upplands-, Dala och Västmanlandslagarna och arbetet har nu avslutats genom den föreliggande tredje serien.
Som bekant har CARL JOHAN SCHLYTER på ett mönstergillt sätt utgivit våra medeltidslagar i ett monumentalverk, som han ägnade mer än ett halvt sekels arbete. Denna edition är i egentlig bemärkelse oumbärlig för den rättshistoriska forskningen. Men den är för mången också ur skilda synpunkter svårtillgänglig. Den nu föreliggande utgåvan, lagarna »tolkade och förklarade för nutidens svenskar», kommer säkerligen att för varje rätts- och kulturhistoriker bliva ett lika oumbärligt komplement till Schlyters stora verk.
Avsikten med HOLMBÄCKS och WESSÉNS arbete har givetvis i första hand varit att — som redan undertiteln anger — göra de gamla lagarnas innehåll förståeligt även för de icke filologiskt bildade. Redan dettaär i högsta grad tacknämligt och det vore egendomligt om icke intresset för de äldre kulturskedena starkt skulle stimuleras då den hart näro uttömliga källa för kunskap om svenskt medeltida rätts- och kulturliv,som möter i landskapslagarna, nu till stora delar gjorts lätt tillgänglig.
Men editionens betydelse är ingalunda uttömd härigenom. Det vore ett stort misstag att tro att icke även fackmännen skulle hava nytta av
den. Genom de intressanta inledande kapitlen och den utförliga och givande kommentaren underlättas i hög grad inträngandet och inlevelsen i de gamla lagarna. Också har arbetet legat i de bästa händer — en rättshistoriker och en filolog, båda av erkänd kapacitet. Utan den dubbla sakkunskap, som sålunda här är representerad, hade väl f.ö. ett dylikt stort anlagt arbete varit praktiskt taget omöjligt att genomföra. Det förhåller sig nämligen så, att det icke blott föreligger svårlösta rättshistoriska och filologiska problem — svårigheten att besvara de mötande frågorna förökas genom att dessa båda arter av problem ofta äro oupplösligt förknippade med varandra. Här har emellertid samarbetet givit det bästa resultat. Det har om de tidigare serierna av denna edition sagts »att det gamla lagmaterialets rikedom först på detta sätt bliver för forskningen fullt tillgänglig». Omdömet innebär ingen överdrift och gäller helt även den föreliggande serien.
Vad speciellt denna angår är den i princip disponerad på samma sätt som de föregående. I en inledning behandlas dels vissa allmänna frågor, som äro av betydelse för de ifrågavarande lagarna, dels lagarnas rättegångssystem. Därefter följer själva översättningen — som helhet sedd utomordentligt väl gjord — varvid till varje balk knutits de nyss antydda kommentarerna.
Bland de många problem av stort intresse, som i inledningen eller kommentarerna behandlas, må här ett par antydas.
Att Södermanland redan i slutet av 1200-talet haft sin egen rätt är av flera källor klart. Denna har emellertid gått förlorad. Till vår tid är SdmL bevarad i två viktigare senare handskrifter, av SCHLYTER betecknade som hs A och hs B. Enligt den hittills vedertagna uppfattningen (framställd av K. G. WESTMAN i Nordiska studier, tillägnade Ad. Noreen) utgöres hs A av ett »förslag, som utarbetats under lagmannens ledning och ligger till grund för den av tinget godkända och av konungen stadfästa lagen, vilken till vår tid i mer eller mindre ursprungligt skick bevarats i hs B.» (Stadfästelsen ägde som bekant rum 1327.) Enligt den i föreliggande arbete hävdade uppfattningen, för vilken starka skäl av textkritisk natur framlagts, skulle emellertid hs A i huvudsakåtergiva en omkr. 1300 utarbetad SdmL. »Omkring år 1325 har av någon anledning uppkommit önskan om dess stadfästande», varvid en översyn ägde rum. Resultatet härav föreligger i stort sett i hs B. Denna nya uppfattning stödes i huvudsak genom en ingående diskussion om tillkomsten av några ändringar i »södermännens lagbok», antagna vidett möte den 26 okt. 1325 (SCHLYTERS ed. Add. 12), och om dessa ändringars betydelse för den föreliggande frågan. Utgivarnas uppfattning har redan vunnit en viss anslutning hos framstående kännare av vårmedeltid (S. TUNBERG, R. HEMMER). Vissa svårigheter synas emellertid kvarstå även enligt den nya uppfattningen. Att såväl hs A som hs B gåtillbaka på en gemensam förlaga hindrar ej i och för sig den framställda uppfattningens riktighet, men däremot har bl.a. icke någon förklaring givits till att lagens företal även förekommer i hs A. Onekligen låter detta förhållande bättre förena sig med den tidigare uppfattningen.
Några motsvarande frågor uppkomma ej beträffande HL. Endast en medeltida handskrift av lagen synes vara bevarad till vår tid; att andra funnits framgår emellertid av flera fakta. Bl. a. har 1609 års edition avlagen tryckts efter en annan handskrift än den nyssnämnda — en handskrift, som synes ha varit riktigare än den föreliggande. Till 1609 års edition äro även varianter fogade. Förekomsten av flera handskrifter av lagen bestyrkes även av en uppgift från 1374 om att man vid ett visst viktigt tillfälle jämfört olika handskrifter av lagen. Lagen saknar i motsats till SdmL stadfästelse men måste ha tillkommit tidigast 1320. Ett stadgande (som förbjuder järnbörd; ÄB XVI pr) anger sig nämligen vara tillkommet detta år. Även om detta stadgande skulle vara ett senare tillägg tyder en uppgift från slutet av 1300-talet i samma riktning.
De båda lagarna äro — trots många gemensamma drag — till sin allmänna läggning mycket olika. SdmL visar i stort sett rätten på ett mera utvecklat stadium, HL på ett mera primitivt. Livet i de relativt sent koloniserade trakterna uppe i norr var i många avseenden artskilt från livet i den sörmländska kulturbygden, och detta förhållande avspeglar sig tydligt i lagtexten. När man tager en överblick av dessa lagar är det emellertid knappast jämförelsen mellan dem inbördes, som mest intressar, utan vad som träder i förgrunden är de båda lagarnas förhållande till UL, den ur skilda synpunkter förnämligaste av landskapslagarna.
Såväl SdmL som HL äro nämligen starkt influerade av UL. I vissa avseenden synas här utgivarna vara av olika uppfattning. I ett av Wessén utarbetat avsnitt förklaras det sålunda att SdmL visar »relativt stor självständighet — gent emot inflytandet från UL» och som bevis härför anföres bl. a. RB. I den av Holmbäck författade översikten av lagens rättegångssystem uttalas däremot att »liksom i så många hänseenden är SdmL även i fråga om rättegångsreglerna tillstora delar byggd på UL». Till denna fråga får sägas att ett övergivande av den vedertagna uppfattningen i varje fall kräver en mera detaljerad bevisning än den av Wessén framlagda.
I avseende på SdmL är bl. a. av intresse att konstatera hurusom Wessén på språkliga grunder anser sig kunna fastslå att redaktionen av SdmL skett genom en kyrkans man. Den, som utformat lagen, har f.ö. ofta även när stadgandena äro direkt hämtade från UL uppenbarligen bemödat sig om ett klarare, mera preciserat uttryckssätt än källan.— I detta sammanhang kan även nämnas att redan av SdmL:s tillkomst historia klart framgår den strid som stod mellan kyrkan och »landskapets män». överhuvudtaget visar SdmL på många punkter en större konservatism än UL: nämnas kan sålunda hurusom edgärdsmannabeviset i avsevärt högre grad har bibehållit sin plats i SdmL och hurusom lagen uppenbarligen är avogt stämd mot vissa nya straffarter, som redan inträngt i UL. Ur samma synpunkt kan t.ex. hänvisas till vissa bestämmelser angående tingen. Man får ett intryck av att det kungliga och kyrkliga inflytandet här ej varit så starkt som ncrr om Mälaren. Ä andra sidan bär lagen givetvis i mångt och mycket starka vittnesbörd om den radikala omdaning som det svenska samhället sedan
mitten av 1200-talet genomgått; sålunda framträder t. ex. ståndsutbildningens betydelse i vissa avseenden t.o.m. starkare i SdmL än i UL.
HL är i omfattande grad »endast en förkortad och för Hälsingland avpassad bearbetning av UL». Många karakteristiska avvikelser framträda sålunda. Naturahushållningen spelade en större roll än längre söderut och man finner bestämmelser som vittna om huru sällsynt myntet var i Hälsingland ännu vid tiden för lagens avfattning. Regler finnas som visa att böter tänkas betalda i lärft och skatt i såväl lärftsom i skinn. Att HL ej heller har regler som syfta på städer är även karakteristiskt liksom de avvikande reglerna om landboavtalet. Landskapets läge gör vidare att norska inslag kunna spåras.
Om således många av HL:s avvikelser från huvudkällan bero på skiljaktigheter i landskapens sociala och ekonomiska utveckling, framträder emellertid även, oavsett detta, intressanta särdrag. HL är vår yngsta landskapslag. Naturligt är då att lagen i vissa hänseenden skall förete mera moderna drag, som saknas i andra lagar. Jag erinrar på denna punkt blott om vissa bestämmelser om försökets straffbarhet, vilka i viss mån skilja sig från de i andra landskapslagar antagna grundsatserna. Likaså framträder ställvis än tydligare än t. ex. i UL och SdmL att det kyrkliga inflytandet är statt i tillväxt. Å andra sidan visar det sig klart, hurusom landets äldre folkliga rätt i många handaavseenden bjuder ett hårt motstånd mot inträngande nyheter. På detta sätt får lagen — trots beroendet av UL och trots modernare stadganden— i många delar en utpräglat konservativ och ålderdomlig prägel. Karakteristiskt härför är t.ex. reglerna om ättarboten.
Vad den fortlöpande kommentaren beträffar underlättar denna givetvis i hög grad inträngandet i lagarna. Självklart är att utgivarnas personliga intresseinriktning i hög grad satt spår i valet av de problem, som vederfarits en mera uttömmande behandling. Redan en nödvändig utrymmesbegränsning har säkerligen även manat till koncentration och begränsning. Bland de frågor av större allmänt intresse, som mera utförligt diskuterats, kunna nämnas frågan om Forsaringens innebörd (Inl.s. LIV ff), om kungaval m. m. (s. 49 ff, 245 ff), om vissa jord- och skatteförhållanden (s. 95 ff) m. m. Hänvisningar till andra lagar och till litteraturen öka även editionens användbarhet. På denna punkt kan emellertid ifrågasättas huruvida det ej varit lämpligt att göra dessa hänvisningar avsevärt mera utförliga. Utan någon större ökning av omfånget skulle utgåvan härigenom blivit än mera värdefull.
Det är med största beklagande som man konstaterar att utgivarna anse sin uppgift fylld med föreliggande serie. Om liknande editioner av återstående äldre lagar — Ä VgL, Y VgL, GL, BjR, VStL — kunde komma till stånd vore det en stor vinning. Behovet här är givetvis lika stort. Och varför ej tänka sig en fortsättning med lands- och stadslagarna? Språket i dessa är visserligen ej så svårförståeligt. Men lätttillgängliga, kommenterade editioner av dessa lagar, på vilka det svenska rättslivet i århundraden byggde, saknas ju fullständigt.1
Henrik Munktell.