Amerikanskt lagförslag om behandlingen av ungdomliga brottslingar. I Förenta Staterna har nyligen av American Law Institute publicerats ett lagförslag i fråga om behandlingen av ungdomliga förbrytare (Youth Correction Authority Act).1 Förslaget har karaktären av en modellag, avsedd att antagas av de skilda staternas lagstiftande församlingar. Med utgångspunktfrån samhällsskyddets intresse uppställer lagförslaget som mål att ersätta vedergällningsstraff med åtgärder som taga sikte på tillrättaförande och rehabilitering av unga brottslingar. Man har trott sig bäst vinna detta mål påföljande sätt.
För varje stat inrättas en central nämnd (Youth Correction Authority) med uppgift att göra de personer som överlämnas till nämnden till föremål för tillrättaförande och brottsförebyggande behandling. Nämnden består av tre medlemmar, utsedda av guvernören för en tid av nio år i sänder, vilka skola vara högt kvalificerade för kriminalvårdande uppgifter och skola ägna helasin tid åt denna verksamhet.
Nämnden skall i första hand tillse att den kommer att äga tillgång till ett tillfredsställande system av undersökningscentraler, anstalter, övervakningsorgan etc. Härvid skall i främsta rummet redan befintliga allmänna och privata institutioner anlitas och i andra hand erforderliga nybildningar skapas i samverkan med de anslagsbeviljande myndigheterna.
Sedan nämnden förklarat, att den åvägabragta organisationen är tillräcklig för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter, förändras hela den vanliga straffprocessuella bilden. I fråga om ungdomliga förbrytare, som vid tidpunkten för anhållandet äro under 21 år, spela domstolarna därefter i regel endast rollen av sakerförklarande organ vilka, sedan de funnit den tilltalade skyldig, ha att överlämna honom till nämnden, som bestämmer vilka åtgärder som skola vidtagas. Då domstolarna endast skola fastställa den brottsliges skuld, sker ej heller förundersökning genom domstolens försorg, utan nämnden föranstaltar efter sakerförklaringen om erforderlig personundersökning.
Från regeln om överlämnande av alla brottslingar under 21 år till nämnden givas emellertid vissa undantag. Om endast dödsstraff eller livstidsstraffarbete kan följa å förbrytelsen, skall domstolen sålunda ådöma dessa straff. Ingår därjämte tidsbestämt frihetsstraff i straffskalan, har domstolen valfrihet mellan att ådöma dödsstraff resp. livstids straffarbete och att överlämna brottslingen till nämnden. Kan åter å brottet förutom frihetsstrafföver 30 dagar även följa böter, kan domstolen antingen eftergiva straff, ådöma böter eller överlämna den brottslige till nämnden. Om slutligen brottet endast kan medföra böter eller frihetsstraff under 30 dagar, skall domstolen i regel antingen eftergiva straff, ådöma böter eller döma till frihetsstraff att avtjänas i av nämnden godkänd anstalt. Däremot får domstolen i detta fall överlämna den skyldige till nämnden allenast när viss recidivism föreligger och domstolen är övertygad om att samhällsskyddets intresse bäst tillgodoses därigenom. Obligatorisk skyldighet att överlämna den skyldige till nämnden föreligger sålunda endast i det fall att allenast tidsbestämt frihetsstraff ingår i straffskalan. Å andra sidan får domstolen icke i något fall ådöma tidsbestämt frihetsstraff över 30 dagar utan måste i stället hänskjuta vederbörande till nämnden. Ej heller villkorlig dom — med eller utan övervakning — får domstolen tillämpa, utan det tillkommer nämnden att avgöra om det skall vara tillfyllest med övervakning i frihet.
Från skyldigheten att överlämna unga brottslingar till nämnden äro ungdomsdomstolarna undantagna. Dessa, som närmast motsvara de svenska barnavårdsnämnderna, kunna emellertid remittera brottslingar över 16 år tillnämnden, vilken då själv avgör, huruvida den vill mottaga dem eller ej.
Sedan nämnden omhändertagit brottslingen, gestaltar sig förfarandet påföljande sätt. Den unge förbrytaren göres först till föremål för ingående undersökningar — inbegripet psykiatrisk granskning — till ledning för bestämmandet av behandlingsmetod. Om plats ej finnes å undersökningscentral, får han invänta sin tur i någon av nämnden godkänd förvaringsanstalt. Sedan undersökningen avslutats kan nämnden välja mellan samtliga tillgängliga behandlingsformer. Den kan sålunda nöja sig med att ställa vederbörande under övervakning och därvid meddela de föreskrifter beträffande
arbete och levnadssätt som finnas erforderliga. Den kan vidare intaga honom å anstalt, varvid givetvis sådan anstaltsvård väljes som är lämplig med hänsyn till den brottsliges fysiska och psykiska särdrag, hans behov av utbildning m.m. Från anstalt kan nämnden när som helst provutskriva den omhändertagne och därvid meddela lämpliga föreskrifter. Nämnden äger vid varje tidpunkt utbyta en vidtagen åtgärd mot annan sådan som befinneslämpligare. Slutligen kan nämnden definitivt frigiva den brottslige, när detta finnes förenligt med samhällsskyddets intresse.
Nämnden kan överlåta vidtagandet av lämplig åtgärd — dock ej fråganom slutlig utskrivning — åt underordnade organ. Varje omhändertagen ägeremellertid att påkalla nämndens prövning av åtgärd som vidtagits av annanän nämnden.
I rättssäkerhetens intresse har nämnden ålagts skyldighet att regelbundet och minst vartannat år fatta beslut rörande fortsättning eller upphävande av den valda behandlingsformen för varje till nämnden överlämnad person. Skulle nämnden underlåta detta, äger vederbörande att hos domstol yrka definitiv frigivning.
Om slutlig frigivning ej skett tidigare, upphör nämndens befattning med den omhändertagne automatiskt när denne uppnår 25 års ålder (i vissa lindriga fall vid 21 års ålder eller efter 3 års omhändertagande). Om nämnden, när maximitiden nalkas sitt slut, anser samhällsskyddet kräva förlängt omhändertagande, kan den emellertid besluta att tiden skall utsträckas. Detta beslut måste då underställas domstolens prövning, och om det godkännes förlänges tiden för omhändertagandet med 5 (resp. 2) år. Vid utgången av denna tidrymd kan samma procedur upprepas, och i realiteten finnes sålunda ingen maximitid.
Det är att märka att nämnden vid utövandet av sin verksamhet äger anlita alla befintliga allmänna och enskilda institutioner och även har rätt att inspektera dessa. Dock kan nämnden icke tvinga privata inrättningar att mottaga av nämnden omhändertagna. I fråga om sinnessjukhus gäller den viktiga restriktionen, att nämnden icke äger att dit remittera någon utan att sinnessjuklagstiftningens fordringar för intagning äro uppfyllda.
T. L.