Om domarreglerna i lagboken. I SvJT 1937 s. 511 har signaturen B. W. ställt i utsikt, att lagboken i någon mån måste ändra karaktär, »när den sista balken i 1734 års lag definitivt raserats». Bl. a. skulle kanslikollegiets företal komma att falla bort. »Men», fortsätter nyssnämnde författare, »det synes otänkbart, att någonsin en svensk lagbok kan utgivas,som icke medtager Olavi Petri domarregler». Om detta påstående tolkas så
814 J. E. A.som utgörande en varmhjärtad vädjan till eftervärlden, vill undertecknad gärna instämma. Men för min del finner jag det otänkbart, att den blivande utgivaren av det tjugonde århundradets nya lagbok utan vidare skulle vara villig att acceptera den form, som domarreglerna f. n. erbjuda i våra årliga lageditioner. Jag skyndar mig att tillägga, att jag härmed icke åsyftar någon som helst kritik gentemot den nuvarande utgivaren. Saken är betydligt mera invecklad än så och bottnar närmast däri, att ytterst få nutida personer fullt behärska 1500-talets svenska språk. Den förskjutning i betydelsen, som vissa ord undergått genom tidernas lopp, inbjuder dessutom lätt till missförstånd. I själva verket fordras det tämligen ingående specialkunskaper för att kunna överflytta Olavi Petri domarregler till modern begriplig svenska. B. W. har redan pekat på ett exempel, som är mycket belysande för det sagda, nämligen ordspråket »Känd sak är så god som vittnad», där ordet känd i regel översättes med notorisk, ehuru det i nämnda sammanhang betyder erkänd Men det finns många motsvarigheter. Vem har ej hört talas till leda om »den beskedliga domaren», som skulle vara bättre än en god lag, och därvid föreställt sig honom i egenskap av en snäll och oförarglig person, som på allt sätt sökte mildra lagens stränghet. Men ordet beskedlig hade på 1500-talet enhelt annan klang och bör närmast översättas med förståndig. Då det därför i p. 10 heter, att lagen skulle »drivas» med »beskedlighet», innebär detta icke, att minsta möjliga straff i regel skulle utmätas, utan i stället att lagen borde tolkas med urskillning, vilket är något helt annat. Likaså betyder en »ond domare» en dålig domare och ej en vredgad sådan. Hur många stå f. ö. icke i våra dagar frågande inför sådana uttryck som »Hött är med intet bött»,»Man skall icke bättra ont med hälften värre» (hälften betyder här dubbelt), »Den där slår, han bryter», »Var och en är sin välds vän», »Där en bryter med, där skall han ock bättra med» (d. v. s. en svensk motsvarighet till den mosaiska talionsprincipen) o. s. v.
Genom att nystavning samtidigt med lagboken i övrigt infördes i domarreglerna, kan det första steget sägas ha tagits till en modernisering av desamma. Men denna halvmesyr har medfört, att den omisstänksamme läsaren ej märker, att han har en 1500-talstext framför sig och därför saknar anledning att tro, att orden icke skulle tolkas efter vanligheten. Då han kommer till p. 31 (om ej förr), torde han dock bliva förvirrad, ty där står ordagrant: » ... om de icke kunna fälla honom, så är han varder nog och bör givas lös». I p. 28 får han göra bekantskap med »laggång», i p. 34 med »lagmännerna», i p. 37 med »väldiga vittnen» o. s. v. för att blott nämna några i ögonen fallande exempel. Åtminstone de nyssnämnda egendomligheterna borde kunna förtydligas genom att i stället för varder sätta värjd (eller bättre frikänd), i st. f. laggång edgång, i st. f. lagmännerna edgärdsmän och i st. f. väldiga vittnen partiska vittnen. Om någon till äventyrs skulle anse, att detta vore att göra våld å texten, må det framhållas, att redan nystavningen i någon mån föranlett en del motsvarande ändringar. I tveksamma fall kunde f. ö. de moderna orden sättas inom parentes efter de ålderdomliga.
Fråga är emellertid, om ett dylikt förtydligande av texten skall visa sig vara tillräckligt för att tillförsäkra de gamla domarreglerna en plats jämväl
OM DOMARREGLERNA I LAGBOKEN. 815den nya lagboken. En ytterligare möjlighet finnes dock. På samma sätt som de medeltida lagarna i vår tid iklätts en ny språklig dräkt genom ett lyckligt samarbete mellan en språkman och en jurist, skulle väl även domarreglerna kunna formellt förnyas (dock med största möjliga hänsynstagande till det gamla kärnfulla språket) och därigenom göras fullt begripliga för moderna läsare. Under sådana omständigheter skulle domarreglerna i varje fall komma att studeras i betydligt större utsträckning än f. n. och sålunda bättre kunna försvara sin plats i lagboken, där deras huvudsakliga uppgift är att i enlighet med traditionen utgöra en ej oviktig föreningslänk mellan nutid och forntid i svenskt rättsliv.
J. E. A.