F. d. justitierådet dr Birger Wedberg, som, efter justitierådet Tore Alméns bortgång, år 1920 blev ordf. i SvJT:s redaktion, lämnar med denna årgång sin post efter 21 års oavbrutet aktivt deltagande i redaktionsarbetet. Det har tyvärr icke varit föreningen för utgivande av SvJT möjligt att rubba honom i hans beslut att träda tillbaka. De som under dessa 21 år medverkat i tidskriften känna starkt den förlust som ligger i att B. W. tager sin hand från ledningen. Otaliga gånger har B. W. — som under dessa år läst korrektur på varje rad som tryckts — med vänliga råd bistått författarna i valet av goda språkformer; han är ju också en av de aderton i Svenska akademien. Men han har även varit en outtröttlig förhandsgranskare av insända bidrag och i tveksamma fall sagt det avgörande ordet, huruvida plats kunnat beredas eller ej. Den rättshistoriska avdelningen »Från gången tid» skulle ej ha kommit till stånd, om icke red. kunnat räkna på B. W:s medverkan för dess redigering. Från tidskriftens begynnelse har B. W. ställt sig välvillig till dess strävan att genom kortare meddelanden samla en fortlöpande krönika över rättslivets gång, och han har själv lämnat en stor mängd uppmärksammade bidrag till tidskriftens litteratur- och notisavdelningar. Underen följd av år har han sålunda genom sina lättlästa och intresseväckande tidskriftsöversikter i hög grad underlättat för svensk publik att följa med rättslivet i vårt grannland Danmark. Det är red:ns bestämda förhoppning,att även om B. W. nu lämnar det med stor oegennytta burna ansvaret för SvJT:s redigering, han dock icke skall vägra att fortfarande glädja tidskriftens läsare med sina bidrag.
    Med utnyttjande av sin maktställning såsom red:ns ordförande lyckades B. W. förhindra red. från att hylla honom med porträtt och födelsedagsartikel när han d. 28 sept. 1940 fyllde 70 år. Genom att undanhålla B. W. dessa sista sidor i hans sista årgång äro hans kolleger i red. emellertid i stånd att nu vid hans avgång hylla honom genom att från Svenska Dagbladet avtrycka följande av en medlem i SvJT:s red. skrivna artikel till hans 70-årsdag.

    »F. d. justitierådet Birger Wedberg, som i dag fyller sjuttio år, är som bekant juris hedersdoktor, Vitterhetsakademins preses och en av de aderton i Svenska akademin. Den fina och mångsidiga bildning, varom dessa predikat bära vittne, har han visserligen ej fått för intet, om ock de lärda mödor som ligga bakom måste ha esomoftast berett honom ett ogement nöje. Under decennier har han girigt nyttjat snart sagt varje från ämbetsplikter ledig stund till studier i rätts- och kulturhistoria och över svensktspråk och stil. Och det har varit honom fjärran att vid sina historiska forskningar nöja sig med tryckta källor och litteratur. Han har genomplöjt ett vidsträckt och mångomfattande otryckt och outforskat material och med tålmodig flit och spårsinne framskaffat helt okända dagböcker och brevsamlingar. För ett tidsskede, ungefär seklet 1750—1850, har han därmed blivit den intimaste kännaren av levande svensk rättshistoria, och för samma skede torde han ha få likar i fråga om personkännedom och vad fransmännen kalla »la petite histoire» — speciellt, naturligtvis, där den enskildes livslinje på ett eller annat sätt råkat i kontakt med rättvisans maskineri.
    Det är framför allt fyra drag som utmärka Birger Wedberg som historiker. Först ett omutligt krav på forskningens exakthet, som förlänar hans egenrika produktion dess solida pålitlighet in i minsta detalj och som givit honom talrika tillfällen att i förbigående rätta missförstånd och inkorrekta uppgifter i tidigare litteratur. Därnäst hans ömsinta inlevelse i människoöden, än så ringa och förgätna. Med pilgrimen Hans Alienus hos en av Wedbergs favoritförfattare skulle han förvisso kunna om det förgångnas skuggor säga:

Sund och levande
Gick jag dem nära,
Log och snyftade samman med dem.

    För det tredje den varma vördnaden för en äldre tids redliga förvaltare av det svenska kulturarvet. Därom vittna bland mycket annat de vackra och roliga böckerna om Jan Eric Palmsvärd och Gabriel Poppius liksom hans omsorger att till trycket befordra outgivna partier av den högt beundrade Calonius' skrifter. Och för det fjärde och sista: gåvan att ur gamla papper foga in i framställningen just de ord, den lilla vändning som trollar fram tidens och situationens egen färg och doft. Om man undantar mästaren Nils Ahnlund, har i nutiden hos oss väl knappast Wedberg härisin överman.
    Förutom genom hela sitt litterära verk har Birger Wedberg vidare genom glänsande kritiska inlägg framträtt som vårdare och värnare av svenska språkets höghet, renhet och styrka — främst i fråga om lagstil och annan juridisk stil. Han är därvid som i hela sitt väsen och livsuppfattning ett stycke av en traditionalist, men här som också eljes en traditionalist av säreget frisk typ. Hans stilkänsla har inga förbindelser bakåt till stelbent kurial högtidlighet och omständlighet. Det är tvärtom till äldre mönster av kärnfull korthet, parad med lätt och naturligt behag, han knyter an och i vilka han söker bot mot nutida urartningsfenomen. Hans egen stil är högstpersonlig, rask och rörlig och frejdig; och där det passar, väjer han icke för den lustiga vändningen, det drastiska uttrycket.

    För skriftställaren-humanisten Wedberg bör ingalunda förgätas den utmärkte juristen, lagstiftaren och domaren. I ett årtionde var Wedberg anlitad som en de främsta krafterna i lagstiftningsarbetet, till dess han förmera än ett kvarts sekel sedan fick sin plats i högsta domstolen, som tidigare räknat hans fader som ledamot. I denna av honom med den varmaste kärlek omfattade institution, på vars äldre historia han i decennier nedlagt ett ofantligt arbete, ha hans stränga pliktkänsla, djupa juridiska insikter, ömhet om människors väl och ve och friska självständiga blick gjort honom till en bland kolleger liksom i juristkåren över huvud med högsta respekt ansedd domare. De perioder han tillhört lagrådet, har hans omsiktsfulla granskning satt djupa spår i lagverkens såväl form som innehåll. Vid sidan härav har han i Svensk Juristtidning allt från 1920 varit en av redaktionens trägnaste arbetare och under ett mångårigt ordförandeskap i Stockholms juristförening lett dess verksamhet och låtit sin älskvärda spiritualitet blomma vid dess samkväm.
    Birger Wedberg har strålande representativa egenskaper, men för dem ytterst ogärna till torgs. Han är nämligen en tillbakadragen man, som skyr det större umgängeslivet; det har i allmänhet varit blott en liten krets av släkt och vänner, som fått njuta av hans tjusande konst att idka en sällskaplig samvaro. Till allt annat har han haft det sällsynta modet att livetigenom förbliva, i finaste mening, naiv och att helt lugnt ge denna naivitet fritt till pris. Hos en man av hög intelligens och säker personlig livsstil ärdetta drag — det måste jag få säga — rent av förtrollande.

Nils Alexanderson.»

    Om det får anses tillåtet att nu efter 21 år avslöja B. W. såsom författare till en mycket uppskattad bordsvisa, sjungen vid det elfte nordiska juristmötets officiella högtidsmiddag (se SvJT 1919 s. 399), vill redaktionen, när den nu tar avsked av sin varmt uppskattade medarbetare och ordförande, göra några ord i visan till sina egna:

Dock, mer än juridik
oss glatt vart redligt handslag,
var blick på värme rik.