Strafflagens reformering. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, upptog i statsråd den 11 oktober 1940 frågan om fortsatt revision av strafflagens speciella del. Efter att ha berört de nyligen utarbetade förslagen till lagstiftning om förmögenhetsbrott, sabotage och försök till brott (SvJT 1940 s. 747, 658 och 748) samt omarbetningen av 8 kap. vid årets lagtima riksdag anförde statsrådet:
    »Då straffrättskommittén nu slutfört sitt uppdrag i fråga om förmögenhetsbrotten, synes det lämpligt att anstalter träffas för ett fortsatt systematiskt utredningsarbete med syfte att ersätta föråldrade delar av strafflagen med tidsenliga bestämmelser. En sådan utredning torde närmast böra inriktas på brottsgrupper, vilka äga samband med de av straffrättskommittén behandlade förmögenhetsbrotten.
    Kommitténs utredning har, huvudsakligen av praktiska skäl, icke utsträckts

till skadegörelsebrotten i 19 kap. strafflagen, ehuruväl detta kapitel såtillvida berörts av utredningen att vissa däri upptagna brott överförts till de av kommittén nyreglerade strafflagskapitlen. Redan med hänsyn till det nära sambandet mellan skadegörelsebrotten och vissa av de brott som behandlats av kommittén är det önskvärt, att en revision av skadegörelsebrotten icke uppskjutes. Angelägenheten av att brottsbestämmelserna rörande skadegörelse erhålla en efter nutida förhållanden avpassad utformning har även uppmärksammats under förarbetena till den förutnämnda lagstiftningen mot sabotagebrott. De sakkunniga anförde i sitt betänkande, att de övervägt möjligheten att tillgodose det för närvarande aktuella behovet av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19 kap. strafflagen och i samband med en genomgripande omarbetning därav, men att de funnit en sådan omarbetning, som skulle kräva grundligt övervägande, icke nu kunna avvaktas. I yttranden över de sakkunnigas förslag ha tre avrikets hovrätter funnit sig kunna tillstyrka lagstiftningen blott såsom ett avtidsläget betingat provisorium och ha understrukit önskvärdheten av att bestämmelser om sabotage snarast möjligt upptagas i allmänna strafflagen.
    I nära sammanhang med förmögenhetsbrotten stå vidare förfalskningsbrotten, vilka brott i sina vanliga former även innefatta bedrägeri eller försök därtill. Förfalskningsbrotten äro emellertid kriminaliserade oavsettsin ekonomiska verkan och äro fördenskull närmast att uppfatta såsom 'brott mot allmänheten'. Straffrättskommittén har på grund härav icke ansett sig böra upptaga 12 kap. strafflagen, om förfalskningsbrott, till allmän revision, ehuru utredningen medfört vissa tillägg till och ändringar i kapitlet, föranledda huvudsakligen av systematiska hänsyn. Vissa brister i kapitlet ha även uppmärksammats vid den inledningsvis nämnda utredningen om straff för försök till brott. En genomgripande modernisering av detta strafflagskapitel är utan tvivel av behovet starkt påkallad.
    På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att utredning verkställes för åstadkommande av en revision av de nu berörda partierna av strafflagen. Utredningen bör emellertid icke bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av brottstyperna. Såväl skadegörelsebrotten som förfalskningsbrotten ha, såsom framgår av det föregående, anknytning ickeblott till förmögenhetsbrotten utan även och delvis i än högre grad till andra brottsgrupper. Sålunda kunna exempelvis grövre skadegörelse- och sabotagehandlingar under vissa omständigheter med fog vara att betrakta såsom brott mot statens säkerhet och böra måhända i systematiskt hänseende behandlas ur denna synpunkt. Erinras må i detta sammanhang omden av THYRÉN uppställda särskilda brottsgruppen Allmänfarliga brott (Utkast till strafflag, speciella delen V). Över huvud taget torde vid den nu förordade utredningen vara anledning att överväga vissa spörsmål av systematisk natur, vilka fordra sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision, som är slutmålet, kan fullbordas. Om det under utredningsarbetet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning, bör således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som falla utanför de i 12 och 19 kap. upptagna och äro ägnade för behandling gemensamt med

dessa. Å andra sidan bör hinder icke möta mot att förslag utarbetas och framläggas beträffande särskilda delar av de angivna brottsområdena, i den mån detta finnes ändamålsenligt.»
    Jämlikt bemyndigande av K. M:t tillkallade justitieministern s. d. fem sakkunniga för att inom justitiedepartementet verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del (se SvJT 1940 s. 751). Justitieministern bemyndigades att därjämte utse högst sju personer att deltaga i överläggningar med de sakkunniga. Denna rådgivande krets är ännu ej utsedd.