NÅGRA ERINRINGAR ANGÅENDE PROCESSLAG-BEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK.1

AV

HÄRADSHÖVDINGEN NILS EDLING.

 

Mot processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalkmåste främst invändas, att domarna klavbundits genom ett antal regler för förfarandet, vilka utan motsvarande nytta medföra inskränkning i domarnas rörelsefrihet. Det är ju så, att processbestämmelserna mer än andra stadganden måste vara levande i deras medvetande, som ha med dem att göra. Men ju flera stadganden som normera arbetsmetoden, desto mer undandrages uppmärksamheten från själva saken. Ytterligare anmärkes, att domstolens opartiskhet i brottmål äventyras, att rättskipningens säkerhet sättes i fara genom bestämmelserna om vad som är processmaterial, att häradsnämndens ställning helt förändrats, att kostnaderna för parterna helt säkert avsevärt ökas genom det faktiska advokattvång, som förslaget medför, samt tillsist att ett flertal nya uppgifter ålagts häradsrätterna som göra arbetet där så betungande, att den tilltänkta organisationen inom domsagorna befaras icke kunna uppbära reformen.
    Om man avvisar tanken på kollegiala domstolar för landet, kan det ifrågasättas om det är riktigt att, som förslaget förutsätter, i ett visst antal domsagor införa biträdande domare, av vilka några skola vara ordinarie, andra åter icke. Det vore bättre att uppdela de domsagor, i vilka arbetsbördan visar sig vara alltför stor för en ordinarie domare. Frågan härom bör tagas i förnyat övervägande.

1 Artikeln bygger i väsentliga delar på det av styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar d. 3 juni 1939 dagtecknade und. utlåtandet över processlagberedningens förslag, vilket utgjorde resultatet av samarbete mellan olika föreningsmedlemmar.

86 NILS EDLING.    Häradsnämnden har, säger berednhigen i sina motiv (s. 13), »sin största betydelse vid uppskattning av den bevisning,som förebringas omedelbart». I detta yttrande torde framskymta att enligt beredningens mening nämndens huvuduppgift skulle vara den att uppskatta bevisningen. Mer eller mindre klart medvetet skattar beredningen således åt föreställningen om nämnden såsom en jury. Emellertid förhåller det sig i själva verket så, att nämndens viktigaste funktion är att förankra häradsrättens dom och hela verksamhet i det lokala rättsmedvetandet. Nämndemännen, var för sin ort, förmedla förståelsen å ömse håll mellan ortsbefolkningen och domstolen. Det torde icke vara alltför förhastat att i denna nämndens funktion se en väsentlig förklaring till det förtroende för häradsrätten, som är för svensk rättsuppfattning karakteristiskt. På sina håll utrikes hava garantier hopats till skydd för medborgerlig frihet gentemot domstols väntade förtryck. I Sverige har det av ålder varit tvärtom brukligt, att om individens frihet i något fall synes vara i fara, fallet överlämnas åt domstols fria beprövande. En oersättlig förlust skulle tillfogas svenskt rättsväsen, om nämnden förlorade förmågan att utöva sin rättsförankrande funktion och sålunda till gagnet upphörde att finnas till. Vissa bestämmelser i processlagberedningens förslag särskilt de om maximiantalet nämnda män, äro dock tyvärr så beskaffade, att de, om de realiseras, leda till en sådan utgång.
    I fråga om nämndens befogenhet måste invändning göras mot tanken att låta nämnden kunna överrösta domaren, även om den ej är enhällig. Nämnden torde i regel redan nu sakna både kompetens och lust att åtaga sig det juridiska ansvaret för en dom i strid mot domarens mening. Än mer blir så förhållandet där nämnden icke är enig. Dess inflytande gör sig gällande redan nu i högre grad än utomstående föreställer sig. Just i dessa tider, då man observerar splittring av rösterna inom domstolarna, bör man ej öka möjligheterna till en sådan splittring.
    Den behandling advokatfrågan erhållit i förslaget är ej lycklig. Den innebär något som på en gång är för mycket och för litet. Sveriges advokatsamfund inryckes i så måtto såsom en statlig anordning, att dess tillvaro uttryckligen föreskrives i rättegångsbalken. Det synes principiellt oriktigt att på detta sätt i allmän lag lämna ett slags ryggstöd åt ett enskilt samfund och dess verksamhet. Det är ej otänkbart att ett annat enskilt sam-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 87fund bildas för samma ändamål och med antagande av samma rekryteringsvillkor och det blir då olämpligt att advokatsamfundet och dess medlemmar ensamma erhållit denna gynnade ställning. Å andra sidan, då advokatens medverkan i rättegången enligt förslaget är i högsta grad betydelsefull, förutsätter denna medverkan rätteligen en långt mera ingående reglering än i förslaget äger rum. Det följdriktiga vore att advokaterna helt inordnades i tjänstemannaklass. Först därigenom bleve deras ställning sådan att deras åligganden kunde effektivt regleras författningsvägen.
    Vad därefter angår förfarandet vid underrätt, är detta enligt förslaget grundat bl.a. å muntlighetsprincipen. Det är riktigt, att muntlighet i rättegången oftast är ett villkor för att förhandlingen skall få den rätta karaktären. Under inga förhållanden bör processen få urarta till blott en skriftväxling mellan parterna. Dock kan muntligheten drivas för långt. Den kan bli exklusiv så att man ej tål se en skrift i handen på den talande. I häradshövdingeföreningens yttrande 1927 över processkommissionens betänkande riktades utförlig kritik mot den i det betänkandet allt för långt drivna muntlighetsprincipen. Föreningen yttrade att förbudet för part och ombud att uppläsa ett skriftligt anförande säkert skulle komma att kännas som ett olidhgt tvång och i det praktiska livet tvinga till överträdelse. Förbudet kvarstår i beredningens förslag, frånsett visst undantag vid förberedelsen (42:11, 43:5). Det är emellertid svårt att frångå föreningens ståndpunkt. Vad part angår uttalade särskilda utskottet 1931 att det i undantagsfall borde tillåtas part att hänföra sig tillskriftlig framställning. Det finns många parter, som ha svårt för muntlig plädering — man behöver blott tänka på stammande eller lomhörda personer — och som ej ha råd att kosta på sig advokat men som själva kunna avfatta sina yttranden i ganska väl formulerade skrifter, som de kanske uppsatt och genomarbetat i lugn och ro. Ej sällan inträffar ock att dylik uppteckning ägt rum omedelbart efter det den händelse skett, som, kanske efter lång tid, blir föremål för rättens bedömande. Skulle t.ex. part ej få uppläsa av honom själv författad skrift vore det i många fall orimligt. Man kan då riskera att hans fria anförande blir osammanhängande och framför allt att han icke har den ifrågavarande tilldragelsen tillräckligt i minnet. Avsikten med förbudet torde vara önskan att förekomma anlitandet av s.k. sakförare

88 NILS EDLĬNG.för skrifters uppsättande. Att det finnes en viss kategori sakförare, vilkas medverkan vid rättskipningen icke är önskvärd, måste medgivas. Men å andra sidan har det inom föreningen med styrka framhållits att förbudet är olämpligt då det kommer att öka kostnaderna i rättegången för ett stort antal parter genom det faktiska advokattvång det medför. Även för ombud kan förbudet att uppläsa skrift vara hinderligt. Icke heller alla advokater ha fallenhet för muntlig framställning. Man kan inte här ta exempel från andra länder, där nationalkynnet är ett annat. Och stundom förhåller det enligt föreningens erfarenhet sig så, att demest vederhäftiga advokaterna just äro de som ha svårast förflytande och uttömmande plädering, medan de, som ha lätt för en sådan, ofta — utmärkta undantag finnas dock — kunna förledas att »tala för hyllan». Förbudet mot uppläsning av skrift bör därför bortfalla. Det bör ankomma på domaren att i varje fall medgiva eller vägra uppläsning av skrift, allt efter som handet särskilda fallet finner rättegången bäst gagnas. Då en muntlig framställning givetvis i många, kanske de flesta, fall är lättast att uppfatta, kommer domaren säkerligen icke att missbruka sådan bestämmanderätt.
    Jämsides med muntlighet åsyftar förslaget att åvägabringa koncentration och förhindra uppskov. Det nuvarande rättegångsväsendet är skildrat på olika håll såsom ett oefterrättligt uppskovssystem. Men skildringarna äro — det framhölls redan 1927 —vad häradsrätterna angår i hög grad överdrivna. För närvarande är processen där snabb. I ett stort antal domsagor torde man genom partiella reformer och på frivillighetens väg ha bragt det därhän att — frånsett enkla kravmål och ordningsmål som ju avdömas genast — största delen av andra mål kunna avgöras redan vid första eller senast vid andra rättegångstillfället, åtminstone om häradshövdingen själv är ordförande.
    För att uppnå koncentration vid huvudförhandlingen har beredningen ungefär i likhet med processkommissionen tänkt sig att huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag, framför allt om part eller vittne uteblir (43:2, 46: 2). Ett sådant system kan ju synas teoretiskt riktigt, men det medför i praktiken avsevärda olägenheter, åtminstone i större domsagor. Kostnader och besvär åsamkas parterna, och om det mål, som sålunda inställes, av någon anledning står ensamt på uppropslistan, uppstå kostnader även för statsverket. Också har bered-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 89ningen i ett annat stadgande uppmjukat principen genom att föreslå en tilläggsbestämmelse (43:3 st. 2, rsp. 46: 3 st. 2) att om förhandlingen inställes, rätten dock må höra part, vittne eller sakkunnig som kommit tillstädes, om det kan antagas att han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Detta torde ofta bli fallet när den tillstädeskomne är en vanlig enkel lantman och domsagan är en ren lantdomsaga.
    Man kan nu invända att ett inställande av huvudförhandlingen som regel icke kommer att inträffa så ofta, enär man i förslaget sökt sörja för att hinder för förhandlingens företagande skola anmälas för rätten i förväg av part som erhållit kännedom därom, vid äventyr av skadeståndsskyldighet (32:4). Man måste emellertid frukta att stadgandet härom blir ineffektivt, då det förutsätter att partens ifrågavarande kännedom är fullt bevisbar och att han saknat laga förfall för anmälningens underlåtande. Eljest blir en ev. skadeståndsdom ändrad i överrätt, och har det en gång skett, undviker nog vederbörande underrätt att tilllämpa skadeståndsstadgandet vidare. Alltså måste man antaga att bestämmelsen i 43:3 st. 2 p. 1 ofta kommer till användning när sådan utevaro eller sådant fall, som i 43:2 st. 1 avses, föreligger.
    Redan hänsyn till nämnden kan i många fall tvinga därtill, nämligen just om målet, som nyss yttrades, är sådant att man beräknat att det skulle ensamt upptaga en hel förhandlingsdag. Skulle nämnden då få återvända utan att någon som helst handläggning blivit av, torde ledamöterna anse sig hava berättigad anledning till missnöje, även om rese- och traktamentsersättning utgår. Frånsett att man, om det antydda stadgandet tillämpas, bryter mot beredningens i 43:8 och 46: 8 uttalade princip att argumentationen skall föregå bevisningen, är man med den ifrågavarande tillämpningen stadd på återgång till nuvarande system. Den huvudsakliga skillnaden är att part, vittne och sakkunnig, som uteblir, kan komma att bli skadeståndsskyldig (18:6, 21:4, 36: 23 och 30:16). Ett sådant stadgande innebär dock en skäligen mager reell vinst av de i formellt avseende rätt utstuderade nya bestämmelserna på området. Det bör f. ö. framhållas svårigheten att organisera nämndens arbete så att uppskjutna huvudförhandlingar handläggas inför identiskt samma nämnd, vilket väl är förslagets mening. En utväg härvidlag, som föreslogs

90 NILS EDLING.under behandlingen av processkoininissionens förslag, eller att låta nämnden successivt förnyas, så att väl flertalet, men ej alla i nämnden återkomme vid den uppskjutna huvudförhandlingen, har beredningen icke ens diskuterat.
    Förslagets invecklade föreskrifter på uppskovsområdet synas böra ersättas med enkla stadganden som begränsa handläggningarnas antal till ett minimum, t.ex. av innehåll att uppskov måbeviljas endast om domstolen finner det för viss utredning oundgängligt. Domstolen måste vidare ha makt att vägra uppskov även när parterna äro eniga i anhållan därom, så att den s.k. dispositionsprincipen brytes.
    I detta sammanhang må behandlas ett närliggande spörsmål, nämligen frågan om det bland advokaterna gängse, ganska förklarliga systemet med huvudombud och substitut. Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag påpekade, att en av anledningarna till att huvudombuden tvekade att själva inställa sig vid rätten f.n. vore den, att man ej på förhand kunde veta om det bleve handläggning av eller ej. Samma svårighet föreligger enligt förslaget. Enligt 43:2 kunna ju nämligen som nyss framhållits olika omständigheter, som uppdyka först å dagen för huvudförhandlingen, föranleda dennas inställande. Man kan således icke vänta att den av utskottet antydda tvekan kommer att upphöra. Det bör övervägas om icke lagen borde ge uttryck åt den principen, att part under handläggningen av ett mål bör företrädes av sitt huvudombud eller åtminstone att växling i ombudens inställelser, såvitt på ombuden beror, ej bör äga rum. Därest stadgandet i 43:2 bibehålles, kan det ifrågasättas om ej såsom en av anledningarna till alt inställa huvudförhandlingen bör upptagas också den omständigheten, att dylik växling utan giltig anledning äger rum. Även här gäller vad ovan sagts om de korrektiv, som i ifrågavarande fall stå rätten till buds. De synas icke tilltalande eller effektiva. Risken för parten att få stå ökade kostnader i målet och för ombudet att få deltaga i dessa kostnader (18:7) skulle bli mera påtaglig om nyssnämnda princip vore uttalad i lagtexten. Stadgandet i 9:4 om uppsåtligt otillbörligt förhalande torde väl i regel ej vara tillämpligt i dylika fall, och uttalandet (i motiven) att advokaten bör tillämpa god advokatsed är svävande.
    Det må i detta sammanhang upprepas, att fastän förslaget icke efter bokstaven förutsätter advokattvång, allmänheten likväl enligt föreningens åsikt faktiskt blir beroende av advokaterna då

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 91ju processen enligt det nya systemet blir tekniskt svårskött. Detblir därför i regel dyrare att processa än nu.
    Innan vi lämna frågan om uppskovsväsendet, må framhållas ytterligare en sak. Man skall ej tro, att en rättstvist alltid kommer att lösas fortare enligt den nya ordningen än enligt den gamla. Medräknas tiden för den förberedande förhandlingen, kommer säkert i många mål handläggningen att ta samma tid som nu, eller längre, i synnerhet som man måste förutse att framförallt förberedelsen, men även huvudförhandlingen, ofta kommer att få uppskjutas.
    I nära samband med frågan om muntlighet och koncentration står spörsmålet om protokollföringen. Beträffande protokollets innehåll måste man säga, att beredningens förslag innebär ett avgjort framsteg i jämförelse med kommissionens. I denna del hava några av häradshövdingföreningens tidigare uttalade önskemål tillgodosetts, såtillvida som ju även vittnesutsagor o.d. skola protokollföras. Förslagets föreskrifter rörande protokollets innehåll kunna dock medföra mycket avsevärda svårigheter vid tillämpningen. Beträffande protokollet vid förberedelsen (6:4) gäller sålunda, liksom enligt processkommissionens förslag, att en kort redogörelse för parts sakframställning skall protokollföras varemot rättsdeduktioner skola utelämnas. Härvid må anmärkas, att parts sakframställning ofta blir den enda utredningen, t.ex. i bilmål där inga vittnen finnas. Den kan då ej alltid hållas kort. Vidare är det som bekant ofta svårt att draga gränsen mellan sakfrågan och rättsfrågan.
    Om man sedan övergår till tiden och sättet för protokollets avfattande, förutsätter förslaget att protokollet som regel kommer att bestå av två delar, 1) det egentliga protokollet, som utgöres av mera kortfattad stomme, skriven på tryckt blankett enligt särskilt formulär, samt 2) bilagor, som ej räknas till det egentliga protokollet och vari utsagor av part under sanningsplikt, målsägande, vittne eller sakkunnig upptagas medelst stenogram eller diktafon. Det kan inte förnekas, att det ur olika synpunkter ofta är eftersträvansvärt att protokollsuppsättning efter avslutad handläggning undvikes, i all synnerhet om dom avkunnats omedelbart. (Det må anmärkas, att här åsyftas kvalificerade mål. I medgivna tvistemål och erkända brottmål åter föreligger i regel intet som helst intresse av att protokollet är färdigt under förhandlingen.) Beredningens förslag stadgar också, att det egent-

92 NILS EDLING.liga protokollet skall uppsättas och justeras före förhandlingens slut, under det att vad som upptages med stenogram eller diktafon »så snart ske kan» skall renskrivas. Även under förutsättning att så mycket som möjligt överflyttas till bilagan, måste dock det egentliga protokollet innehålla: vid muntlig förberedelse allt vad som står i 6:4 och vid huvudförhandling allt vad som står i 6:5. Det måste väl nedskrivas för hand och på någorlunda begriplig svenska. Redan detta kan ofta bli störande och vålla tidsutdräkt, om det skall ske under förhandlingen. Det låter sig nog dock göra, ehuru det medför att huvudförhandlingarna få hållas oftare än tingen nu, enär man ju inte kan hinna med något större antal mål om dagen. Måhända kan protokollet för huvudförhandlingen stundom delvis sättas upp i förväg med ledning av tidigare protokoll i målet. Går man åter ett steg längre och tänker sig att även utsagor enligt 6:6 och 6:7 skulle antecknas i det egentliga protokollet, erkänner även beredningen att förhandlingen blir störd om den nuvarande protokollföringsmetoden skall användas. Man kan tillägga att nästan dagliga sessioner, ett i hög grad splittrat arbete samt klagomål från parter och allmänhet otvivelaktigt också skulle bli följden. De av beredningen anvisade utvägarna till snabb protokollföring, stenogram och diktafon, äro ej framkomliga. Stenogrammetoden blir för dyrbar om förhandlingarna skola nedskrivas ordagrant, samt för tidsödande och osäker, om upptecknandet skall ske efter domarens diktamen. Protokollets upptagande medelst diktafon stöter åter på den svårigheten, att diktafonapparaterna ingalunda ännu nått teknisk fulländning och f.ö. för sin skötsel förutsätta särskildpersonal, vadan sådant upptagande kan bli kostsamt även det. Tyvärr synes man därför, om icke tekniken inom de närmaste åren gör märkliga framsteg, vara nödgad falla tillbaka på nuvarande prötokollföringsmetod. Men i och med detsamma måste man uppgiva tanken på att protokollet i mera vidlyftiga och invecklade mål skall färdigställas under förhandlingens gång. Det måste då stadgas att i sådana mål dom ej får givas, förr än protokollet färdigställts och parterna erhållit tillfälle att granska detsamma. Det är därför nödvändigt att, om förslaget skall föreläggas riksdagen inom de närmaste åren, ändring i förslaget i denna del sker.
    Såsom ovan antytts innebär förhandlingens uppdelning på förberedelse och huvudförhandling i tvistemål

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 93otvivelaktigt en vinst. Icke minst blir detta förhållandet emedan förberedelsen sannolikt kommer att äga rum under mera fria och kanske därför mera effektiva former än handläggning inför fullsutten rätt. Icke heller är något att erinra mot att förberedelsen principiellt skall vara muntlig, med rätt för domaren att förordna om skriftlig förberedelse (42:9).
    Med avseende på förhållandet mellan förberedelsen och huvudförhandlingen framhöll emellertid föreningen 1927, att det komme att förefalla verkligt stötande, om någon omständighet, som part under förberedelsen berört och som upptagits i protokollet resp. vid skriftlig förberedelse intagits i skrift, men som vid den muntliga huvudförhandlingen av förbiseende ej omnämnts, till följd härav icke skulle kunna beaktas. Vid avgörandet skulle lätt ovisshet bli rådande huruvida ett sådant uttalande även upprepats vid den muntliga förhandlingen eller ej. I beredningensförslag (47:7 st. 3, 46:6 st. 4) stadgas nu, att vad part anfört under förberedelsen må uppläsas (d.v.s. av domaren uppläsas) vid huvudförhandlingen när parts anförande avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter yttra sig eller — i tvistemål —när särskilda skäl äro därtill. Vad som avses med sistnämnda uttryck är dunkelt. Måhända inbegripes härunder just glömska från partens sida att åberopa någon omständighet. Man får gå till motiven, och där uttalas, att det visserligen ej är någon större risk för att part förbigår någon betydelsefull omständighet men att, om så sker, domaren skall fästa uppmärksamheten därå och draga fram den. Detta får väl anses betyda, att domaren i dessa fall icke blott får utan ock skall läsa upp protokollet från förberedelsen resp. förundersökningen eller skriften på den ifrågavarande punkten. I mindre mål kan väl detta sägas ej bereda domaren allt för stor svårighet. Men uppenbart är att i vidlyftigare mål detta stadgande ställer krav på såväl partens som domarens uppmärksamhet, som i många fall bli svåra att motsvara. Även en domare kan förbise något. Det kan vara ett faktum, som parterna och domaren utgått från såsom alldeles självklart och som därför icke kommit att nämnas vid huvudförhandlingen, ett årtal eller dylikt, som sedan under överläggningen till dom — för sent— dyker upp. Man tänkte t.ex. på större kamerala tvister, där förberedelsen pågått länge och varit skriftlig. Hur lätt kan ej i dylikt mål någon synpunkt överhoppas vid huvudförhandlingen. Eller på kontokurantsmål. Kan det vara någon mening i att alla

94 NILS EDLING.siffror i en kontokurant skola uppläsas vid huvudförhandlingen (43:5)? Domaren måste därför ha rätt att taga hänsyn till det utelämnade, även om det ej kommer fram muntligen vid huvudförhandlingen. Stadgandet att till grund för domen endast måläggas vad som förekommit vid huvudförhandlingen — spontant eller efter domarens påminnelser — måste uppmjukas. Det blir eljest lätt konstlat. Lagrådet yttrade 1931 att det vore olyckligt om grundsatsen att intet får beaktas vid huvudförhandlingen, som ej framförts vid denna i muntligt anförande, bleve driven med pedanteri och utan naturliga modifikationer. Man kan icke lämna detta stadgande utan anmärkning.
    Enligt förslaget är det icke nödvändigt att den domare, somleder förberedelsen i tvistemål, tillika deltager i huvudförhandlingen (6:4, motiv s. 116). Det må vara, att vid skriftlig förberedelse det knappast är av större betydelse om ombyte av domare sker. Materialet från förberedelsen blir ju bevarat i skriftväxlingen. Men är den muntlig, blir det med den ståndpunkt ovan intagits i fråga om förberedelsens betydelse såsom processmaterial uppenbarligen nödvändigt att samma ordförande fungerar vid huvudförhandlingen som vid förberedelsen. Man skall därför icke räkna med att avlastning av häradshövdingens arbete kanske genom att en assessor eller sekreterare sköter förberedelsen i alla häradshövdingens tvistemål. Tvärtom bör lagen innehålla förbud häremot, såvitt avser tvistemål där förberedelsen är muntlig.
    Syftet med förberedelsen i tvistemål är som nämnts enligt förslaget icke att den skall utgöra underlag för målets avgörande eller övertyga domaren. Ser man på lagtexten, finner man emellertid stadgat, att stämningen skall vara så fullständig som möjligt, att svaranden skall avgiva fullständigt svaromål (42:7) och att parterna skola under förberedelsen fullständigt angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört (42:8). De skola också uppgiva och i vissa fall framlägga sina bevis (skriftliga). Sakkunnigutredning skall ock ske. Frånsett att vittnesförhör och rättsdeduktioner ej få förekomma (6:4 motiven), är det sålunda ej mycket som fattas i att allt processmaterial verkligen föreligger redan under förberedelsen. Domaren söker ju redan med nu gällande rättegångsordning om möjligt att i förväg sätta sig in i målet och genom studium av litteratur och rättsfall skaffa sig en uppfattning däri, och såväl i ny-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 95instämda som i uppskjutna mål före varje ting göra klart för sig hur utgången bör bli i målets dåvarande läge. Det är helt enkelt nödvändigt för att upptäcka och sedan under tinget genom frågor fylla luckor i utredningen. Än mer kommer domaren efter processreformen att få möjlighet till att före den egentliga tingsförhandlingen göra sig beredd. Han kommer givetvis att söka att under förberedelsen, vare sig den blir muntlig eller skriftlig, få fram allt tänkbart material, så att huvudförhandlingen icke kommer att innebära några överraskningar. Han tillämpar mer eller mindre utpräglad officialprincip. Han kanske t.o.m. kan få veta vad parterna tro att vittnena komma att säga. Kanske gör han — som någon förutspått — utkast till alternativa domar. Huvudförhandlingen blir då blott en uppspelning eller uppvisning. Uppenbart är att på detta sätt åtminstone i större mål tyngdpunkten av förfarandet kommer att läggas på förberedelsen. Det nu sagda är icke avsett som en anmärkning. Men det må framhållas att det är just detta resultat man vid förslagets utarbetande velat undvika (jfr lagrådets yttrande 1931).
    Vad i det föregående sagts har närmast haft avseende å tvistemål, men gäller i tillämpliga delar även brottmål. Några särskilda spörsmål angående förfarandet i brottmål skola i det följande beröras.
    Att beredningens förslag är grundat på den s.k. ackusatoriskaprincipen är självfallet. Det överensstämmer ock med processkommissionens och hörda myndigheters ståndpunkt. Domstolens ställning blir därigenom den rätta. Man må blott tillse att det finnes kompetenta åklagare. För närvarande måste det sägas att långt ifrån alla åklagare, vare sig lägre eller högre, äga förmåga att självständigt utan hjälp då och då av rättens ordförande föra ett åtal. Det kan starkt ifrågasättas, om det nyligen framlagda förslaget till omorganisation av landsfiskalstjänsterna, som på ett berömvärt sätt söker höja åklagarens kompetens i övrigt, tar tillräckligt sikte just på denna sidan av landsfiskalens tjänsteåligganden.
    Enligt beredningens förslag må den misstänkte under förundersökningen biträdas av försvarare (21:3). Man måste ställa sig mycket tveksam till lämpligheten av detta stadgande. Icke därför att det ej skulle vara ett samhällsintresse att oskyldigt misstänkt icke drabbas av straff. Tvärtom framstår det såsom något av allra största vikt att så icke sker. Men stadgandet är,

96 NILS EDLING.enligt vad även från åklagarhåll framhållits, ägnat att ofta i höggrad försvåra arbetet med brottsutredningen. Faran att någon åtalas eller t.o.m. dömes för brott, vartill han är oskyldig, är här i landet, statistiskt sett, ytterst ringa. Däremot förekommer det som bekant mycket ofta att brott begås utan att den brottslige uppdagas eller åtminstone att brottslingen lyckas dölja sin befattning med brottet under lång tid. Som ytterligare en anledning till denna ståndpunkt må framhållas, att förslaget kan befaras medföra benägenhet hos åklagare till eftergift av åtal i större utsträckning än som avsett är. Då på sätt nedan sägs häktning i vissa fall torde böra vara obhgatorisk, bör rättigheten för misstänkt att erhålla försvarare under förundersökningen åtminstone inskränkas till de fall, då dylik ovillkorlighet föreligger.
    Beredningen föreslår, att häktning icke i något fall skall vara ovillkorlig. Låt vara att genom en sådan anordning större möjligheter öppnas att taga hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, måste det emellertid anses vara i hög grad stötande för svensk rättsuppfattning, att den som med skäl misstänkes för sådana brott som mord, dråp, rån och mordbrand icke skall ovillkorligen inmanas i häkte. Sådan ändring i stadgandet om häktningsgrunderna bör därför ske, att häktning i dylika fall blir obligatorisk.
    Enligt förslaget tillkommer det uteslutande domstol att besluta om häktning. Häktning är icke längre ett inledande av åtal, utan en fristående akt. Beredningen har även övervägt alternativet att låta häktningsbeslutet ankomma på åklagare eller polismyndighet, varefter beslutet skulle underställas prövning av rätten, men ansett »övervägande skäl» tala för att, såsom processkommissionen föreslog, stadga att beslut om häktning alltid skall meddelas av rätten. Man kan ej känna sig övertygad om att övervägande skäl tala för en sådan anordning. Det är önskvärt att större självständighet i detta avseende tillerkännes åklagarna. Beslutom häktning bör kunna fattas av distriktsåklagarna men underställas landsfogden. Det är givetvis att befara att med beredningens förslag rätten kommer att vid målets handläggning känna sig bunden av sitt häktningsbeslut. Beredningen anför, att den föreslagna anordningen icke innebär någon större saklig olikhet mot vad för närvarande gäller. I större mål anser beredningen att behandlingen vid första rättegångstillfället ofta endast utgör en omprövning av häktningsfrågan. Detta måste dock vara

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 97rena undantagsfall. I allmänhet är det ju nämligen så, att rannsakningar med häktade personer bringas till slut vid första rättegångstillfället. — Även ur annan synpunkt är beredningens förslag i denna del olämpligt. Såsom häktningsinstitutet enligt förslaget är konstruerat, har nämligen, sedan rätten meddelat beslut i häktningsfrågan, åklagaren sin prövningsrätt i fråga om åtals anställande obeskuren. Har rätten häktat, kan åklagaren således besluta att ej åtala och omvänt. Vilket avbräck rättens auktoritet i så fall skulle lida, kan man lätt föreställa sig. I varje fall synes det allt för invecklat att, såsom beredningen föreslagit, (24:13) förhandling i häktningsfrågan skulle äga rum innan beslut i ämnet fattas.
    Förslaget innehåller i 23:12 förbud för förhörsledaren att använda otillbörliga åtgärder i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning. Det är uppenbart, att ingen invändningkan göras mot ett så formulerat förbud. Beredningen exemplifierar i lagtexten dylika åtgärder. Man må blott hoppas, att tolkningen av förbudet icke i praktiken måtte bli sådan, att förhörsledaren betages rätten att framställa frågor angående omständigheter som var för sig kunna synas utan betydelse men som tillsammantagna kunna leda till den misstänktes fällande, eller rätten att med oväntade inpass få den skyldige att bekänna. Eljest skulle ofta förhören bli resultatlösa, där de bort medföra påföljd av åtal och dom. Skulle den åsyftade tolkningen vara avsedd av beredningen, måste ändring av lagtexten härutinnan äga rum.
    Enligt 42:19 och 45:12 bör, om yttrande från sakkunnig skall inhämtas, beslut därom meddelas före huvudförhandlingen. Rätten skall således före huvudförhandlingen avgöra huruvida sakkunnig skall anlitas eller ej, såväl i tvistemål som i brottmål. I brottmål kan detta emellertid innebära att rätten före huvudförhandlingen får ta position i skuldfrågan. Enligt motiven (40:5 och 6 samt 45:12) avses nämligen med sakkunnig även sinnessjukläkare. Remiss till sinnessjukläkare skall således äga rum före huvudförhandlingen. Men dylik remiss bör å andra sidan uppenbarligen ej ske utan att rätten gjort klart för sig att brottverkligen begåtts. Eljest kan det inträffa, att den tilltalade utsättes för onödigt lidande och vederbörande sakkunniga myndighet besväras med onödigt arbete. Har den tilltalade erkänt brottet (eller alla brotten, om åtalet avser flere), medför stadgandet i 45:12 ingen olägenhet. I annat fall bör rätten lämpligen ej in-

7—407004. Svensk Juristtidning 1940.

98 NILS EDLING.taga någon ståndpunkt i skuldfrågan förrän vid huvudförhandlingen och remissen till läkaren ej äga rum förrän då. Men detta strider mot bestämmelserna i 45:12. Förslaget medger väl möjlighet att i dylika fall upptaga bevis före huvudförhandlingen, men kvar står, att rätten ej bör pröva bevisningen före huvudförhandlingen med nämnd.
    I fråga om bevisningen uppställer beredningen såsom huvudregel, att en var, som ej är part i målet eller målsägare i brottmål, kan höras som vittne. I detta avseende är principen om den fria bevisprövningen således konsekvent genomförd och då förslaget därutinnan står i full överensstämmelse med vad numera allmänt anses vara det riktigaste, kommer tyngdpunkten i reglerna för vittnesbeviset att ligga i vad däri stadgas om rättenatt undandraga sig vittnesmål, om vittnespliktens innebörd och om de garantier för ökad trovärdighet i vittnesutsagan, som ansetts böra krävas.
    Vad då först angår skyldigheten att vittna, d.v.s. vittnesplikten som sådan, stadgar förslaget helt naturligt förbud mot att höra part i målet såsom vittne. Men förslaget går ett steg längre. Ej heller får, i brottmål, målsägaren vittna, även om han ej förtalan. Tydligen har i sådant fall målsägaren ansetts intaga en ställning så lik partens, att hans uppträdande som vittne ej anses lämpligt, trots att domaren har att bedöma värdet av hans utsaga även med hänsyn tagen till hans ställning i målet. Det kan ifrågasättas, huruvida man ej här onödigtvis avhänt domstolen en möjlighet att erhålla bevisning. I vissa fall torde nog målsägare böra få höras på vittnesed. Det är visserligen ej lättatt i lagtext draga upp en fast gräns mellan sådana målsägare, som böra få höras som vittnen, och sådana, vilka vittneseden ejlämpligen bör anförtros, men ett försök bör göras. Första förutsättningen för att målsägare skall kunna få vittnes ställning måste vara, att målsägaren förklarar sig icke ämna biträda åklagarens talan eller eljest själv föra talan, samt att dylik förklaring — i motsats mot vad nu torde vara fallet — får bindande verkan. Prövningen av i vilka fall sådan målsägare, som frånsagt sig all talan, skulle få avgiva vittnesmål, skulle måhända kunna fritt läggas i domstolens hand.
    Vad beredningen i 36:6 föreslagit om rätt för den vittnespliktige att i vissa fall vägra att uttala sig synes riktigt. Men denna rätt bör utsträckas även till andra fall. Den, som till parts ställ-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 99företrädare (t. ex. ett bolags direktör) står i sådant förhållande, som, om det gällt parten, skulle uteslutit vittnesplikt, bör sålunda äga rätt att vägra yttra sig, åtminstone i sådana fall, att någon hans brottsliga eller vanärande handling röjes eller yrkeshemlighet uppenbaras. Men ej nog härmed. Det kan ej varariktigt att den, som kan av ett måls utgång vänta synnerlig nytta eller skada eller som har i saken del, eller nära anhörig tilldenne, skulle kunna tvingas att under edsansvar yttra sig om sådana fakta, som medföra dylik verkan. Utsagans pålitlighet måste anses lika ringa som deras, vilka enligt förslaget fritagits från vittnesplikt.
    Beträffande förslagets garantier för åstadkommande av ökad trovärdighet tilldraga sig reglerna om vittneseden i första handuppmärksamhet. Beredningen har bibehållit vittnets principiella skyldighet att avlägga vittnesed, men dels föreslagit ändrat edgångstema och dels i angivna fall medgivit vittne att i stället för ed avgiva försäkran på heder och samvete. Beträffande dessa ändringsförslag må här endast sägas, att många av rikets häradshövdingar äro av den meningen, att edgångstemat icke börändras och att rätten att utbyta eden mot sanningsförsäkran ej bör givas vidsträcktare omfattning än den nu har.
    Upptagandet av bevisningen skall liksom införandet överhuvud taget av allt processmaterial enligt beredningens förslag ske vid huvudförhandling. Vad därvid tilldrager sig särskilt intresse är enligt sakens natur sättet för upptagande av vittnesbevisningen och av parts sanningsförsäkran. Beträffande såväl vittnes som parts utsaga är stadgat, att den skall vara muntlig. Skriftlig vittnesberättelse må ej åberopas, ej heller må part åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Vittne eller part, som höres under sanningsförsäkran, må dock anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet. Vad vittnesförhöret beträffar grunda sig dessa bestämmelser delvis på riksdagens år 1931 gjorda uttalande, att skriftlig attest icke borde få åberopas. Detta, säger beredningen, innebär, att skriftlig vittnesberättelse ej får uppläsas och ej heller föreläggas domaren. Att vittnens och parters utsagor i allmänhet böra muntligen upptagas, ligger i sakens natur och är säkerligen även den nuvarande lagens mening. Undantagsvis förekommer dock, att en skriftlig utsaga kan vara ett gott hjälpmedel, ja, det bästa medlet för sanningens utforskande. Munthghetsprincipen kommer då i kollision med

100 NILS EDLING.den fria bevisföringens princip, och det kategoriska förbudet mot den skriftliga utsagan, som sålunda gör intrång i domarens fria verksamhet för sanningens utforskande och redan därför icke är önskvärt, kan icke motiveras med muntlighetsprincipenen bär. Beredningen har också åberopat det missbruk av vittnesintyg vid förhören som vid några av våra domstolar faktiskt förekommit. Men den omständigheten, att missbruk skett, bör icke få föranleda en sådan överdrift, som det totala förbudet. Vittnen finnas, som ha svårt att överhuvud taget någonsin kunna muntligen uttala sig exakt, men som vid lugn eftertanke vid skrivbordet kunna väl avfatta, vad de vilja säga. Och vad de vilja ha sagt, är det som är det viktigaste i saken och icke vad de inför domstolen under spänning och nervositet råka säga. Den muntliga utsagan formas ofta så, att den objektivt sett icke riktigt återger vad vittnet menar. En mycket stor del av svenska folket, särskilt på landsbygden, blir nervös inför domstolen och har ofta svårt att vid ett så viktigt och högtidligt ögonblick svara och uppfatta riktigt. För sådana vittnen kan en skriftlig utsaga utgöra ett ovärderligt, eller kanske alldeles nödvändigt stöd. Att under dylika förhållanden stadga, att vittnesintyget icke ens får ligga i domarens hand till ledning för förhöret, ej ens då vittnet själv författat det, synes stötande. Det är ock ett känt förhållande att även eljest rediga vittnen, som vid lugn eftertanke kunna klargöra för sig allt vad de komma ihåg i saken och anse sig kunna beediga, i förhörets hetta kunna glömma bort någon viktig sak utan möjlighet till kontroll från domarens sida. Nu medger emellertid förslaget att vittnet må anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet. Man frågar sig vad detta egentligen betyder. Kunna anteckningarna icke ha samma form som ett vittnesintyg och hur skall domaren bete sig om vittnet följer anteckningarnas ordalag? Det förefaller ock meningslöst att anteckningarna icke skulle få överlämnas till domaren, ens efter förhörets slut.
    Förslaget stadgar, att överläggning till dom alltid skall hållas omedelbart efter förhandlingens slut. Domen behöver dock ej nödvändigt då beslutas, utan anstånd därmed kan ske. I såfall skall den enligt lagtexten avfattas och meddelas (resp. avkunnas) inom två veckor (i regel), antingen vid nytt sammanträde eller genom att hållas tillgänglig å kansliet. Skulle domaren nu önska anordna ny överläggning måste detta således i re-

PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK. 101gel ske inom två veckor. Det förutsättes väl här att samma ledamöter i nämnden då närvara, som deltagit i handläggningen. Då det väl ej är förslagets avsikt att dessa nämndemän skola inkallas enbart för att besluta om dom, får det väl anses vara avsett att slutöverläggningen och domsgivningen skall äga rum å någon dag då samma nämnd ändå skall sammanträda för huvudförhandling. Emedan det icke är säkert att sådant sammanträde inträffar inom två veckor, är det nödvändigt att vid häradsrätt den normala maximitiden för doms meddelande resp. avkunnande utsträckes till tre eller fyra veckor.
    Underrätternas domar skola enligt förslaget avfattas med rubrik huvudsakligen i den form som nu användes vid avfattande av överrätternas domar och utslag. Denna föreskrift kommer uppenbarligen att medföra en avsevärd ökning av arbetet med domens avfattande. Det arbete, som i hovrätterna nedlägges på rubrikskrivning, är som bekant högst betydande, och detta föranledde ju på sin tid att röster höjdes för avskaffande av rubrikskrivningen i hovrätterna. Med beredningens förslag i fråga om protokollets avfattande finns icke någon anledning att pålägga underrätterna det tyngande arbetet med rubrikskrivning. Detta arbete bör ej överflyttas från de starkare organiserade hovrätterna till underrätterna, vilka därav skulle i avsevärd grad belastas med skrivarbete utan nytta för dömandet i underrätterna. Snarare torde med fog kunna påstås att arbetet med rubrikskrivningen kommer att taga så mycken tid i anspråk, att det inkräktar på det reella dömandet. Det synes vara av stor vikt, att underrätterna med deras ständigt ökade arbetsuppgifter och vad häradsrätterna beträffar ganska svaga organisation icke i onödan betungas med ökat skrivarbete. Underrätternas domar torde hädanefter som hittills utan olägenhet kunna anknytas till protokollet.
    Beträffande förslaget om prorogationsrätt till hovrätt (2:2) synes det uppenbart att en sådan anordning skulle i ogynnsam riktning återverka på underrätterna och deras anseende, i det förslaget anvisar en utväg att förbigå dessa, då det gäller högre värden. Den allmänna uppfattningen skulle säkerligen bli den att underrätternas kompetens vore inskränkt till bagatellmål. Underdomarna skulle ock få sina möjligheter till mångsidig erfarenhet avsevärt minskade. Den större rättssäkerhet, som målens prövning genom olika instanser innebär, går

102 NILS EDLING.ock förlorad. Stadgandet att mål, i vilka prorogationsrätten tilllämpas, ej skola få fullföljas till högsta domstolen kommer ej att avskräcka från tillämpningen, enär ett dylikt förbud ur mångas synpunkt innebär en fördel därigenom att definitivt avgörande snabbare nås. Förslagets stadgande om dylik prorogationsrätt bör därför utgå.
    Här ovan ha framställts erinringar mot vissa partier av beredningens förslag. Men kritiken har ej varit och ej avsett att vara uttömmande, icke ens i fråga om de punkter av förslaget, som berörts. I detta sammanhang hänvisas till de uttalanden i i ämnet som gjorts av häradshövdingen G. LINDSTEDT vid sammanträde den 5—9 juni 1939 inför justitieministern. Protokollet vid detta sammanträde torde komma att offentliggöras.