LAG OCH BALK.

 

AV

 

PROFESSOR  ÅKE HOLMBÄCK.

 

Adertonhundratalets dominerande svenska lagförslag, lagkommitténs civillagsförslag av år 1826 och dess kriminallagsförslag av år 1832, hade från 1734 års lag hämtat det sätt att sammanfatta lagbuden till balkar, som 1734 års lag i sin tur ärvt från den medeltida svenska rätten.¹ Även de särskilda balkarnas namn hade man lånat från 1734 års lag. Förslaget till allmän civillag innehöll giftermåls-, ärvda-, jorda-, byggninga-, handels- och utsökningsbalkar samt rättegångsbalk, förra delen, förslaget till allmän kriminallag omfattade straffbalk och rättegångsbalk, senare delen. Samtliga dessa balkar skulle tillsammans bilda enallmän civil- och kriminallag, som skulle ersätta 1734 års lag. När kommittén upptagit balkindelningen i 1734 års lag, hade den följt en särskild föreskrift av K. M:t, och det hade alltså, som kommittén säger, »ej berott av kommittén att välja en mera systematisk uppställning, vilken visserligen eljest hade kunnat äga rum och måhända gjort arbetets utförande i hela dess vidd lättare». Kommittén anger emellertid i fortsättningen, att den även utan särskild föreskrift skulle tvekat att avvika från den form,

 

    ¹ Sättet att sammanfatta lagbud till balkar är känt från Norge, Island och Sverige (Finland). I Norge möter det särskilt utpräglat i Gulatingslagen samt därefter i Magnus Lagabötes (1263—1280) lands- och stadslagar, men försvinner då Norge genom Kristian V:s norske lov 1687 recipierade dansk rätt. På Island träffar man i Grågås ett avsnitt med beteckningen balk (ómága balkr, balken om försörjningsbehövande). Sedan isländingarna anslutit sig till Norge, infördes 1281 lagverket Jónsbók, vars innehåll var hämtat från den norska lagstiftningen och som ännu formellt ligger till grund för den isländska rättsordningen. Jónsbók innehåller ett flertal balkar. I Sverige finnas balkar redan i äldre Västgötalagen och balkindelning träffas sedan bl. a. i Östgöta- och Upplandslagarna samt i allmänna landslagen och allmänna stadslagen, från vilka balkindelningen överföres till 1734 års lag. Vid sidan av den centrala lagstiftningen finnes balkindelning i 1667 års sjölag, vars regler upphävdes först genom sjölagen av år 1864. 

Sveriges lagar från äldsta tider bibehållit, samt motiverar detta med följande ord, som visa kommitténs höga uppskattning av den gamla balkindelningen och dessutom ur allmän synpunkt erbjuda stort intresse:

 

    »Lagen är en bok för folket. Likasom själva folkstammen, under tidernas lopp, växer ut och omdanas, måste även lagen, varuti samhällslivet skall, så tillsägande, överskåda sig självt från varje betydlig ståndpunkt på dess utvecklingsbana, gång efter annan utvidgas, omarbetas och, ur massan av de söndrade delar, som under olika tiders inflytanden tillkommit, sammangjutas till ett nytt helt, med ett ord: föryngras; men den bör dock aldrig annorlunda omskapas, eller i annan form framträda, än att folket städse igenkänner och förstår den. För kommittén, vars fasta föresats det ifrån arbetets början varit, att icke i förut gällande stadganden tillstyrka någon ändring, som ej, efter kommitténs övertygelse, varit påkallad av de nya förhållanden, och ombytta tänkesätt, vilka, under samhällets fortgång till högre utbildning, uppkommit och stadgat sig, har det alltså utgjort en tillfredsställelse, att i det formella få lämpa sig, mera efter folkets behov, än efter vetenskapsmannens fordringar. Kommittén ville blott önska, att bristen av det systematiska i uppställningen funnes någorlunda ersatt, genom enhet och sammanhang i själva föreskrifterna.»

 

    På tanken att bibehålla balkindelningen byggde man även under de följande arbetena på det stora lagverket. Äldre lagberedningen avgav 1844 — den 25 november — ett förslag till straffbalk, som innebar en bearbetning av lagkommitténs straffbalksförslag. Därefter avlämnade beredningen på lagkommitténs förslag fotade förslag till giftermåls-, ärvda-, jorda- och byggningabalkar (1847), rättegångsbalk (1849) och handelsbalk och utsökningsbalk (1850). Då man från mitten av 1800-talet tvangs att vid lagstiftningens reformerande alltmera definitivt gå endast de partiella förändringarnas väg, slog man emellertid in på en annan linje även beträffande balkindelningen.
    Av de lagförslag, som ovan nämnts, intar lagberedningens straffbalksförslag av år 1844 en särställning. Det var avsett att genomföras utan avbidan på det stora lagverket i övrigt. Den nya straffbalken skulle upphäva missgärnings- och straffbalkarna i 1734 års lag utan att själv bliva en del av denna. Trots att den skulle få benämningen balk skulle den alltså stå som ett lagverk vid sidan av den allmänna lagen. Fortsatte man på denna väg, skulle småningom i fråga om de centrala delarna av den svenska borgerliga rätten lagstiftningsarbetet resultera i ett antal sinsemellan oberoende balkar vid sidan av 1734 års lag — vilken

 

benämning beredningen använde på den allmänna lagen i stället för den officiellt gällande » Sveriges rikes lag» eller, fullständigt angivet, » Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734».¹ De vid sidan av 1734 års lag antagna balkarna skulle naturligen sedermera, sedan de sista reglerna i 1734 års lag upphävts, kunna sammanföras till ny lagbok. Medlem av äldre lagberedningen var utgivaren av Sveriges gamla lagar CARL JOHAN SCHLYTER; liksom beredningens övriga ledamöter har han undertecknat förslaget och det måste varit på hans auktoritet, som beredningen vågade kalla den föreslagna strafflagstiftningen för balk, ehuru den icke som balkarna i 1734 års lag skulle vara del av ett större helt. I sin edition av Västgötalagen, som offentliggjordes 1827, definierar Schlyter ordet balk med orden »fortsättning eller inbegrepp av sammanhängande ämnen, t. ex. kirkiu balker». Att en balk nödvändigtvis skulle vara en del av ett större helt säger han icke, och i sin 1877 utkomna Ordbok till Samlingen av Sveriges gamla lagar tar han direkt avstånd från denna uppfattning: »fastän de s. k. balkarne äro delar av lagböckerna, ligger dock icke i ordet balk ursprungligen begreppet del; t. ex. kyrkobalken har icke sitt namn därav att den är en del av lagboken, utan därav att detta stycke av lagen är ett helt, som innefattar vad som angår kyrkan».²
    I fråga om den nya strafflagstiftningens benämning skulle emellertid Schlyter och äldre lagberedningen icke segra.
    Straffbalksförslaget remitterades redan den 26 november 1844 till Högsta domstolen, och en reform av strafflagstiftningen ansågs så trängande, att granskningen i domstolen skedde på ett par veckor, varefter proposition till ständerna beslöts redan den 17 december. Propositionen innehöll en inbjudan till ständerna att med vissa särskilt angivna förändringar godkänna lagberedningens straffbalksförslag. I fråga om den nya lagstiftningens benämning hemställde emellertid justitiestatsministern, friherre Gyllenhaal, »om icke benämningen straffbalk, som egentligen avsåge brottsmålslagen såsom del av ett tillämnat nytt fullständigt lagverk, kunde tillsvidare utbytas mot benämningen strafflag, helst

 

    ¹ Om tillkomsten av denna benämning se HOLMBÄCK, Om företalet till 1734 års lag och dennas stadfästelse (i Lychnos 1938), s. 355—357.
    ² Se beträffande innebörden av begreppet balk samt om balkindelningen i den äldsta rätten HOLMBÄCK-WESSÉN, Svenska landskapslagar I, s. XIX ff. Schlyters uppfattning stödes bl. a. av att i vissa av de äldsta av de lagar, i vilka avdelningar kallas balk, andra avdelningar icke ha detta namn.

13—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

innehållet motsvarar både missgärnings- och straffbalkarne av nu gällande lag». Med tillstyrkan även av statsrådets övriga ledamöter anförde därefter konungen, att han med de ändringar, som protokollet anger, gillade lagberedningens förslag under namn av strafflag, och i enlighet härmed angavs propositionen gälla antagandet av en ny strafflag.
    I fråga om den blivande strafflagstiftningens benämning kom Gyllenhaals uppfattning att verka bestämmande. Trots att regeringen ansåg en reform av den svenska straffrätten som brådskande nödvändig, ledde icke 1844 års strafflagsproposition till ny lagstiftning, men 1864 års strafflagstiftning, genom vilken äntligen de gamla missgärnings- och straffbalkarna upphävdes, fick benämningen strafflag. Källorna upplysa icke, huruvida man 1864, såsom Gyllenhaal tjugo år tidigare, ansett att denna benämning blott skulle bliva övergående, men det hopplösa läge, i vilket det stora lagstiftningsarbetet redan då befann sig, gör detta föga troligt. Genom beslut i statsrådet den 28 december 1872 ansåg man det lämpligt att direkt avskriva lagberedningens förslag ur diarierna över justitiedepartementsärenden och därigenom från vidare behandling.¹ Med detta beslut uppgav man även formellt planen på en sammanhängande lagstiftning över hela det rättsområde, som regleras av 1734 års lag. När man första gången därefter tog upp problemet att ersätta en hel balk i 1734 års lag — utsökningsbalken — med annan lagstiftning torde annat icke ifrågasatts än att det nya lagverket skulle erhålla benämningen lag, och 1877 ersattes utsökningsbalken med en utsökningslag. Nu kunde man icke längre anse att man endast övergående avlägsnade sig från tanken, att de nya lagverk, som ersatte balkar i 1734 års lag, borde benämnas balkar. Utan att sträva efter att skapa en ny lagbok hade man — där man icke sökte att avlösa mindre delar av den allmänna lagen med smärre förordningar — i varje fall i fråga om straff- och processrätten börjat ersätta balkarna i 1734 års lag med nya lagverk med benämningen lag. I full enlighet härmed yttrade nya lagberedningen i sitt stora 1884 avgivna principbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning, att det förslag, beredningen framlade och som i allmänhet hade den yttre formen av

 

    ¹ Jfr MARKS VON WÜRTEMBERG, Blick på den svenska lagstiftningen alltifrån adertonhundratalets början i Minnesskrift ägnad 1734 års lag (1934) I s. 189. I departementets diarier hade förslagen år efter år balanserats. 

ett lagförslag, var avsett att tjäna som stomme för en blivande rättegångslag.¹
    I början av 1900-talet kommer emellertid ett nytt inslag i utvecklingen.
    Nya lagberedningens arbete på rättegångsordningens reformering ledde icke till något större resultat och ett revisionsarbete på handelsbalkens område, som av K. M:t redan den 22 januari 1875 bestämts som ett blivande föremål för beredningens verksamhet och som sattes i gång efter kungligt beslut den 14 april 1893,² avbröts genom att beredningen upplöstes. Sedan man därefter några år ägnat sig åt lagstiftningsuppgifter av mindre storlek, avlät Kungl. Maj:t till 1902 års riksdag proposition om anslag till en lagberedning. I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid beslutet om propositionen anförde departementschefen, statsrådet Hjalmar Hammarskjöld, att man syntes — i avvaktan på lämp-

 

    ¹ Se betänkandet I s. XXV. Jfr även t. ex. s. XI.
    ² Vid sistnämnda tillfälle tog justitieministern statsrådet Östergren i ett anförande till statsrådsprotokollet (till väsentliga delar refererat i Nya lagberedningens 1894 avgivna förslag till lag om köp och byte ävensom till andra därmed sammanhängande författningar) upp frågan, om man som närmaste mål för nya lagberedningens arbete borde uppställa »utarbetandet av en särskild handelslag, omfattande huvudsakligen samma ämnen som pläga förekomma i de utländska handelskodifikationerna.» Då statsrådet Östergren talar om handelslag och icke om handelsbalk anger han emellertid icke någon uppfattning i här förevarande fråga: en ny handelslag skulle tydligen icke träda i stället för handelsbalken i 1734 års lag utan vid handelsbalkens sida giva regler av mera speciell, för handeln avpassad natur. Sedan statsrådet Östergren bl. a. anfört, att på sista tiden utfärdats flera lagverk, som i utlandet hade sin plats i de stora handelskodifikationerna, såsom konkurslagen, växellagen, varumärkeslagen, lagen om handelsregister, firma och prokura samt sjölagen, och sagt att det torde vara olämpligt att sammanföra dessa på olika tider tillkomna och på olika sätt uppställda författningar i en lag, yttrar han nämligen följande, i vilket han avböjer en närmare diskussion: »Vid detta förhållande torde det icke vara nödvändigt eller ens lämpligt att nu ingå på frågan, om rättsnormerna angående handeln böra i yttre måtto, genom att sammanföras i en särskild lag, avsöndras från de övriga, eller om det tvärtom är utan någon olägenhet möjligt att inom den allmänna lagstiftningens ram taga tillräcklig hänsyn till handelns egendomliga förhållanden och därav följande behov.» Spörsmålet om en särskild handelslagstiftning togs sedermera upp inom nya lagberedningen och är i dess nyssnämnda betänkande föremål för en promemoria av beredningens ledamot Hjalmar Hammarskjöld. Hammarskjöld avvisade denna tanke, som sedermera icke varit föremål för mera ingående behandling i det svenska lagstiftningsarbetet. Numera torde den vara än svårare att realisera än tidigare; i köplagen ha ju upptagits regler om handelsköp (för motiveringen se förslaget till lag om köp och byte av lös egendom s. 43) och i kommissionslagen om handelskommission, och utarbetandet av en handelslag skulle därför bl. a. innebära ett sönderbrytande av dessa lagar eller i varje fall av köplagen. 

lig tidpunkt för upptagande av frågan om en mera genomgripande processreform — böra snarast möjligt tillgodose det trängande behovet av revision i större sammanhang av vår civillagstiftnings huvuddelar. »Äldre bestämmelser, som icke längre svara emot rättsuppfattningen eller tidsförhållandena, böra utmönstras, kännbara luckor fyllas, det nutida samfundslivets krav tillfredsställas samt reda och ordning bringas i den stundom nästan förvirrande mångfalden av stadganden, som tillkommit å vitt skilda tider och uppburits av vitt skilda syften». Med dylik revision skulle lagberedningen syssla. Sedan riksdagen bifallit propositionen, förordnades i december samma år ledamöter i lagberedningen, till vars ordförande utsågs justitierådet Ivar Afzelius. I skrivelse till K. M:t den 5 januari 1903 uttalade sig därefter lagberedningen i frågan om vilken del av den svenska civillagstiftningen först borde upptagas till behandling. Beredningen angav, att i den mängd särskilda författningar, vari lagverket småningom kommit att sönderfalla, tillkomna å skilda tider och därför grundade i olika åskådningssätt, den inre enheten icke alltid kunnat bevaras samt att även den yttre översikten över sammanhörande lagstadganden försvårats och blivit för den icke särskilt lagfarne snart sagt omöjlig. Därefter yttrade beredningen:
    »Det synes i följd härav för det nu förestående lagstiftningsarbetet vara en uppgift av icke ringa vikt att, jämte det föråldrade lagstadganden ersättas med nya, avpassade efter ändrade förhållanden, de många tid efter annan tillkomna författningarna, vilka innefatta förändringar på allmänna lagens område, bliva, med iakttagande av de rättelser och jämkningar, erfarenheten vid tillämpningen givit vid handen, åter, i den mån lämpligen kan ske, sammanförda till större enheter, därvid balkindelningen i 1734 års lag torde fortfarande i allmänhet kunna tjäna till ledning.»

    I fortsättningen på sin skrivelse framhöll beredningen, att de i jordabalken innefattade bestämmelserna syntes »väl ägnade att jämte de särskilda författningar, vilka på grund av sammanhanget kunna anses dit hänförliga, under en gemensam avdelning eller balk i lagen sammanföras» samt hemställde att till bearbetning närmast få företaga jordabalken med därtill hörande författningar, » därvid det torde tillåtas beredningen att, där sådant finnes lämpligt, framlägga de förslag, vartill bearbetningen föranleder, i särskilda efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar». Av att beredningen ansåg balkindelningen i 1734 års lag böra ligga till grund för arbetet på nya regler framgår, att

 

beredningen ej tänkte i sak avvika alltför mycket från den gamla dispositionen av lagtexten. Av uttrycket »gemensam avdelning eller balk» är tydligt att beredningen övervägde, huruvida man icke borde i varje fall i fråga om civilrätten upptaga tanken att giva ett lagverk, som ersatte en hel balk i 1734 års lag, benämningen balk. Beredningens hemställan att få jordabalkens revision till arbetsuppgift bifölls av K. M:t och som slutligt resultat av det lagstiftningsarbete, vilket alltså började, framlade beredningen år 1909 ett förslag till jordabalk. I överensstämmelse med den uppfattning, vilken skymtar i skrivelsen den 5 januari 1903, hade man alltså frångått Gyllenhaals åsikt, att de nya stora lagar,vilka skulle ersätta hela balkar i 1734 års lag, icke borde kallas balkar utan lagar.¹
    Beredningens betänkande är emellertid ur de synpunkter, som här äro av vikt, även i ett annat hänseende av intresse.
    Den ingress, som inleder beredningens förslag till jordabalk, lyder: »Härigenom förordnas, att jordabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande lydelse: — — —.» Man ville alltså icke, såsom äldre lagberedningen i 1844 års förslag till straffbalk, skapa en ny balk, som stod fristående vid sidan av 1734 års lag. Man ville göra den nya balken till en del av 1734 års lag. Uppenbart är, att man i fråga om civilrätten strävade efter att balk

 

    ¹ I den skrivelse till K. M:t, med vilken lagberedningen inleder första delen av sitt förslag till jordabalk, säger beredningen att K. M:t genom beslut den 12 januari 1903 uppdrog åt beredningen att verkställa omarbetning av jordabalken med därtill hörande författningar, därvid det lämnades beredningen öppet att framlägga förslag till jordabalk i ett sammanhang eller i särskilda avdelningar. Av denna framställning får man det intrycket, att K. M:t redan 1903 skulle tagit ståndpunkt till att den nya lagen skulle kallas jordabalk. Detta är emellertid icke händelsen. I kungl. brevet av den 12 januari 1903 till lagberedningen säges blott att K. M:t funnit gott »i överensstämmelse med Edert förslag bestämma att lagberedningen skall närmast till bearbetning företaga jordabalken med därtill hörande författningar med rätt för beredningen att, där sådant finnes lämpligt, framlägga de förslag, vartill bearbetningen föranleder, i särskilda efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar.» K. M:t anger alltså icke någon åsikt huruvida den stora lag, om vars utarbetande skulle vara fråga, skulle kallas balk eller lag. Det enda, på vilket beredningen kan hava stött sig i sitt uttalande, är att K. M:t icke tagit avstånd från den tanke, som framskymtar i lagberedningens skrivelse den 5 januari 1903 (som är tryckt i NJA II 1903 nr 2), att det nya lagverket skulle kallas balk. Hänvisningen till denna skrivelse ansågs emellertid icke vara av den vikt, att den togs med, då K. M:ts beslut om lagberedningens arbetsområde den 23 januari 1903 offentliggjordes i Post- och inrikes tidningar. Det är tydligen beredningen själv, som i sitt fortsatta arbete funnit att den borde fullfölja tanken, att den nya lagstiftningen skulle kallas balk. 

efter balk med nya stadganden ersätta reglerna i den gamla lagboken utan att dock, som man delvis gjort under senare hälften av 1800-talet, rasera denna. Vad man ville var en småningom fortgående reform av den svenska centrala lagstiftningen. Möjligt är att som ett mål i fjärran stod att erhålla en ny lagbok, men detta angav man icke och än mindre band man sig därför.
    När man på sätt som nämnts ville ersätta en hel balk i 1734 års lag med ett lagverk, som skulle anses som en del av samma lag, var det givetvis icke någon ny princip i fråga om den svenska rättens omgestaltning, man ville införa. Trots att riksens ständer antagit 1734 års lag som en beständig och orygglig Sveriges rikes lag — vilket uttalande emellertid icke upptogs i lagens stadfästelseresolution — började man redan efter några år att ändra dess regler. Till en början skedde detta genom att man »förklarade» lagstadganden (första gången sker detta genom en förklaring den 21 oktober 1741 angående 25 kap. 10 § rättegångsbalken) men genom förordningen den 20 januari 1779 angående ändring uti allmänna lagens stadgande i åtskilliga rum gav man direkt ändrad lydelse av 29 §§ i 1734 års lag. Man göt alltså in i texten i 1734 års lag det nya innehåll, man på särskilda punkter önskade giva den svenska rättsordningen. Sättet att ändra rättsordningen, i den mån den vilade på 1734 års lag, genom att taga bort gamla föreskrifter i lagen och ersätta dem med regler, som skulle vara delar av den gamla lagboken, har man som bekant i stor utsträckning använt under 1800- och 1900-talen. Mellan att man på detta sätt gav ny lydelse åt smärre stadganden i lagen och att man nu ville giva ny lydelse åt en hel balk är det tydligen blott en gradskillnad, och någon opposition gjordes heller icke, då beredningen föreslog en jordabalk att träda i stället för den äldre jordabalkens regler.
    Lagberedningens förslag till jordabalk har visserligen icke som helhet upphöjts till lag men tanken att ersätta hela balkar i 1734 års lag med nya lagverk under benämningen balk har segrat. Sedan lagberedningen enligt K. M:ts beslut den 3 december 1909 övergått till revision av giftermålsbalken och de delar av ärvdabalken, som i sammanhang därmed borde upptagas till behandling, tillkännagav den i första delen av sitt förslag på hithörande område, att förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning vore ämnat att ingå i en ny giftermålsbalk. 1918 framlade därefter beredningen ett förslag till ny giftermålsbalk, som

 

med blott obetydliga ändringar upphöjdes till lag 1920. Med giftermålsbalken, vars ingress är hämtad från förslaget till jordabalk, ha statsmakterna anslutit sig till tanken att ersätta huvudpartier av 1734 års lag med andra lagverk, vilka ingå som balkar i lagen. Giftermålsbalken betydde, som NILS ALEXANDERSON säger,¹ »att för första gången har ett helt huvudstycke av det gamla lagverket med alla senare påsatta lappverk och vidhängda bihang gått i smältdegeln och ur gjutformen stått fram ett nytt och helt, som fogats in på det gamlas plats». Att de stadganden som numera i dess helhet efterträtt ärvdabalken i 1734 års lag varken i något förslag eller än mindre i antagen lag fogats samman till en ärvdabalk beror icke på ändrad inställning till förevarande spörsmål utan, enligt vad den inledande skrivelsen till lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifteger vid handen, på att för inordnande under särskilda balkar av den lagstiftning, som ersatt den äldre ärvdabalken, ingående överväganden krävas, vilka sannolikt skola komma att leda till en revision av balkindelningen i 1734 års lag. Den 1 februari 1935 har K. M:t lämnat lagberedningen i uppdrag att, sedan nu pågående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts, övergå till behandling av frågan om en reform av jordabalken. Att man vid detta arbete kommer att försöka utarbeta förnyat förslag till jordabalk torde kunna tagas för visst. Under de sista åren ha även starka tendenser gjort sig gällande att i den blivande lagstiftningen låta balkindelningen omfatta icke blott civilrätten utan även process- och straffrätten, alltså en uppfattning, som är helt motsatt den, som härskade under senare delen av 1800-talet. Processlagberedningen har kallat sitt 1938 utkomna förslag tillny rättegångsordning för förslag till rättegångsbalk, och förslaget inledes på samma sätt som 1909 års förslag till jordabalk och1920 års giftermålsbalk. Den nya balken skulle alltså komma att i stället för den nuvarande rättegångsbalken ingå som led i 1734 års lag. I chefens för justitiedepartementet, statsrådet K. G.Westmans anförande till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1938 vid utverkande av K. M:ts bemyndigande att tillkalla en strafflagberedning angavs som utredningens mål att inom ett angivet område verkställa en översyn och kodifiering av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestämmelser, ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk. Leder detta ar-

 

    ¹ Den nya giftermålsbalken, SvJT 1920 s. 193.

 

bete till antagandet av en ny straffbalk, har balkindelningen återförts till ett av de områden, där den på 1800-talet togs bort; kommer straffbalken att ingå som del i 1734 års lag, har denna på nytt utsträckts till ett fält, som den tidigare förlorat.

 

    Huru mycket av den ursprungliga texten i 1734 års lag finnes emellertid ännu kvar, om man bortser från rättegångsbalken, vars upphävande i dess helhet står på dagordningen?
    Av de åtta övriga balkarna i 1734 års lag är det blott jorda-, byggninga- och handelsbalkarna, i vilka bestämmelser i dessas ursprungliga lydelse fortfarande äro i gällande kraft. De lagrum i dessa balkar, vilka i ursprunglig gestalt stå kvar från 1734 års lag, ha emellertid till stora delar förlorat sin betydelse. Den svenska lagstiftningen har stundom som gällande rätt behållit regler, vilka för länge sedan förlorat sitt innehåll och därför helt hade kunnat förvisas till rättshistorien — regler som t. ex. stadgandena i 2 kap. byggningabalken huru å tomt skall byggas, stadgandena i 3 kap. byggningabalken om ödesby, stadgandet i 1 kap. 10 § handelsbalken, att köpare ej må taga till sig de varor, som av stadens vräkare böra skådas och prövas, förrän det skett är. Går man igenom de tre balkarna för att förteckna vad som för närvarande kan av deras ursprungliga innehåll anses som praktiskt tillämpbar rätt, blir resultatet följande.
    Av jordabalkens innehåll är för närvarande av betydelse dels den gamla regeln i 1 kap. 2 § första stycket om att köp, skifte och gåva av fast egendom skall skriftligen ske med tväggemanna vittne och villkoren däri sättas — alltså grundstadgandet rörande överlåtelse av fast egendom, ett institut, som hör till de mest ålderdomliga delarna av den svenska civilrätten och som bäst är i behov av reform —, stadgandena i 7 kap. om viderboende och nabo rätt, i 10 kap. 1 § om fullmakt att sälja, bortbyta eller förpanta fast egendom, i 11 kap. om klander i jordafång och om hemul, i 12 kap. 3 och 4 §§ om ägoskillnader, i 14 kap. om ägotvist och laga syn samt reglerna i 15 kap. om urminnes hävd.
    Byggningabalkens innehåll, till den del balken omfattar bestämmelser, vilka nu för tiden kunna tillämpas, utgöres av stadgandet i 2 kap. 1 § att vid bebyggelse av tomt i by till stödje- och stolparum skall lämnas en och en halv aln å egen tomt (vilket stadgande ännu anses hava en viss användbarhet utanför

 

gamla, oskiftade byar), vissa stadganden i 10, 11 och 12 kap. om bruk av oskift eller samfälld jord, vilka dock mestadels äro föråldrade eller återgiva grundsatser, som skulle gälla utan särbestämmelser, vissa stadganden i 16 kap. om allmänningar (om nu detta kapitel efter det sista årtiondets skogslagstiftning kan anses ha kvar någon betydelse) och stadgandena i 19 kap. om avgärda by och i 21 kap. om bi. Stadgandena i 22 kap. om den, som sårar eller dödar annans fä eller hund m. m., hava en viss begränsad tillämpning men skulle kunna upphävas, enär man skulle kunna reda sig med allmänna grundsatser. Även 27 kap. kan i något enstaka fall komma till användning.
    Handelsbalkens praktiskt tillämpbara innehåll, till den del det oförändrat står kvar från 1734 års lag, utgöres av 1 kap. 5 §, vilket lagrum utgör den svaga grunden till de regler om tvesala i fråga om lös egendom, vilka anses finnas i den svenska rätten, stadgandet i 9 kap. 5 § om skuldenärs rätt att avräkna det han betalar, då han har flera skulder till en och samma person, reglerna i 10, 11 och 12 kap. om pant, borgen och lån och om inlagsfä eller nedsatt och förtrott gods samt de nu hart när betydelselösa stadgandena i 13 kap. om lega och hyra, det självklara stadgandet i 17 kap. 1 § samt reglerna om sysslomän och ombudsmän i 18 kap.
    Det framgår av denna uppräkning att byggningabalken måhända redan nu skulle kunna i sin helhet upphävas utan att ersättas av mer än ett fåtal andra regler. De enda balkar, vilka ännu innehålla för det levande livet verkligt viktiga regler, som oförändrade stå kvar från 1734 års lag, äro jordabalken och handelsbalken. Leder det påbegynta arbetet med en revision av jordabalken till en ny jordabalk, skulle av de regler som oförändrade stå kvar från 1734 års lag och som hava någon praktisk betydelse, återstå endast stadgandena i 10, 11, 12 och 18 kap. handelsbalken. Egendomligt är att de lagbud i 1734 års lag, vilka skulle bibehålla sig längst, jämte ålderdomliga, hart när obsoleta stadganden i byggningabalken, äro regler i rättsordningen angående lös egendom, vilken eljest brukar vara vida mindre konservativ än den rättsordning, som gäller för fast egendom.
    När blott så små delar av 1734 års lag ännu äro gällande rätt, kan man våga uppställa den frågan, om det är önskligt att man inom en överskådlig framtid söker foga samman det nya lagmaterialet till en ny lagbok, som även formellt skulle ersätta

 

1734 års lag — alltså att man söker nå det mål, för vilket man under 1800-talets förra hälft så energiskt arbetade och som kan ha stått i bakgrunden, då man 1903 tog upp jordabalkens revision.
    En diskussion av detta spörsmål kan som utgångspunkt taga frågan, vilket område denna lagbok skulle behandla. Om området skulle bliva detsamma som för 1734 års lag, skulle i lagboken ingå 1920 års giftermålsbalk, de lagar, vilka trätt i stället för den gamla ärvdabalken, den nya jordabalk, vars utarbetande är under förberedelse, ett stort antal av de lagar, vilka trätt i stället för eller äro en utveckling av rättsbud i den gamla byggningabalken och som då skulle sammanfattas till en ny byggningabalk, ett stort antal av de lagar, vilka trätt i stället för rättsbud i handelsbalken och som då skulle sammanfattas till en ny handelsbalk, den straffbalk, som kan komma att efterträda strafflagen, utsökningslagen, som då skulle förändras till en utsökningsbalk, och den nya rättegångsbalken. Att skapa en lagbok av denna omfattning skulle emellertid med stor sannolikhet vara mycket oklokt. Huru än förhållandena komma att gestalta sig blir det alltid en öppen fråga, om ett litet land som Sverige överhuvud bör anse sig ha råd att låta ett antal jurister under lång tid syssla med ett problem av den art som t. ex. att sammanfatta lagstiftningen på byggningabalkens område till en ny byggningabalk, inneslutande bl. a. fastighetsbildningslagstiftningen, vattenlagstiftningen, skogslagstiftningen, ägofredslagstiftningen, fiskelagstiftningen och jaktlagstiftningen. En ny lagbok, som skulle omfatta hela området för 1734 års lag, skulle dessutom få ett synnerligen otympligt drag. Man torde därförkunna våga utgå från att en framtida lagstiftning i varje fall icke skulle gå längre än till att söka skapa en lagbok, omfattande området för 1734 års lag med undantag för byggningabalken. Måhända skulle man även anse sig böra taga bort utsökningsbalken. Det återstående materialet vore tillräckligt stort ändå: det skulle omfatta huvuddelarna av svensk civil-, straff- och processrätt.
    Bör en ny lagbok i varje fall icke få större område att behandla än nu angivits, torde man ha möjlighet att bilda sig en viss uppfattning om, när det närmare arbetet på dess förverkligande skulle kunna sättas i verket. Detta arbete kan givetvis icke börja förrän samtliga de delar av lagstiftningen, vilka skola ingå i

 

lagboken, underkastats revision. Därvid torde, om den nya rättegångsbalken antages av statsmakterna, rättegångsordningen icke komma att föranleda uppehåll. Även utarbetandet av den nya straffbalken kan icke gärna komma att förskjuta den tidpunkt, då sammanställandet av den nya lagboken kan börja. Det är på civilrättens område som det mest tidskrävande revisionsarbetet förestår. Det gäller vilken tid revisionen av jordabalken och handelsbalken kan antagas komma att erfordra — naturligen under förutsättning, att förhållandena över huvud medgiva ett energiskt arbete på omdaningen av vår centrala lagstiftning och att icke andra lagstiftningsuppgifter vid särskilda tillfällen te sig viktigare. Detta har i betydande mån varit fallet under 1930-talet då man utarbetat nya växel- och checklagar, lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. och sysslat med förslag till ny aktiebolagslagstiftning.
    Till jordabalken finnas mycket betydande förarbeten redan genom 1909 års jordabalksförslag, vars innehåll ju redan till stor del upphöjts till lag, och genom 1932 års inskrivningslagstiftning. Slutförandet av revisionsarbetet på jordabalkens område borde därför knappast behöva taga alltför många år.
    Efter det omfattande och resultatrika arbetet på obligationsrättens område under det sista halvseklet torde det närmast vara reglerna om pant i lös egendom och om borgen, vilka inom handelsbalkens nuvarande område framstå såsom otidsenliga. En allmän revision av handelsbalken torde åter icke vara av så stort praktiskt intresse som tidigare. Måhända komma därför statsmakterna att ställa sig tveksamma till påbörjandet av ett stort revisionsarbete på handelsbalkens fält. Om emellertid ett dylikt arbete sättes i gång, möta ett flertal svårlösta problem. Först måste avgöras, om den svenska rättsordningen bör erhålla en motsvarighet till utländska kodifikationers allmänna del eller om detta område såsom hittills skall i huvudsak förbehållas åt teori och praxis. Oavsett den ställning, man i detta hänseende kan komma att intaga, torde väl, om revisionsarbetet skall taga sikte på att den allmänna lagen skall innehålla den svenska lagstiftningens allmängiltiga regler, avtalslagen böra intagas i handelsbalken eller i någon ny, med handelsbalken sidoordnad balk. Att flytta in en lag utav den natur avtalslagen äger i ett större sammanhang erbjuder emellertid svårigheter. Ett område, därväl även i varje fall viss lagstiftning måste ske i samband med

 

en ny handelsbalk, är skadeståndsrätten. Lagkommittén försökte genom civillagsförslaget att införa allmänna skadeståndsregler i den svenska rättsordningen, men då civillagsförslaget icke kom att föranleda större sammanhängande lagstiftning, lyckades man blott att få till stånd de stadganden, som inflöto i strafflagens sjätte kapitel. Om en revision av handelsbalken sker, torde en av uppgifterna bli att flytta över detta kapitel i civilrättslig miljö, där det hör hemma, och att i samband härmed utbygga och modernisera det. En ny handelsbalk måste givetvis alltid innehålla motsvarigheter till några av de stora obligationsrättsliga lagverken vid sidan av avtalslagen från de sista årtiondena — alltså till köplagen, skuldebrevslagen, lagen om kollektivavtal, lagen om handelsbolag och enkla bolag, kommissionslagen, försäkringsavtalslagen. Att överflytta ett par eller flera lagar av denna fint utmejslade typ till en ny balk är emellertid likaledes en mycket svår uppgift. Man får heller icke förbise att vi ifråga om de lagverk, som skulle flyttas in i en ny handelsbalk, möta lagar, som ingå i den nordiska lagstiftningen och vilkas revision även på denna grund är vansklig. En svårlöst fråga blir även, huru långt man skall gå vid avgränsningen av balken, då det gäller handelsförhållanden; om t. ex. firmalagstiftningen, som i hög grad behöver omarbetas, skall tagas med i en blivande handelsbalk. Om man beslutar sig för en revision av handelsbalken, torde med den tid, utarbetandet av de stora lagverken hittills visat sig taga, ett tiotal år icke kommaatt visa sig för litet.
    Låt oss antaga, att man på 1960-talet hunnit revidera jorda- och handelsbalkarna. Kvar av 1734 års lag stå då endast några bestämmelser i byggningabalken, vilka skulle kunna upphävas, placeras i en särskild lag på samma sätt som då man vid antagandet av 1864 års strafflag överflyttade vissa stadganden i 1734 års lag till strafflagens promulgationslag eller behållas såsom historiska relikt ungefär på samma sätt som vattenlagstiftningen låtit ett stadgande i den gamla vattenrättsförordningen stå kvar. Huru lämpa sig då de lagverk, vilka ersatt 1734 års lag och av vilka man skall skapa den nya lagboken, att ingå i en större kodifikation?
    Ingendera av de stora civillagskodifikationer, som ägt rum i Frankrike, Schweiz och Tyskland — med några andra kodifikationer torde vi här icke behöva syssla — har för sitt utarbetande

 

krävt så lång tid som ett kvarts sekel. Snabbast gick arbetet på code civil. I augusti 1800 tillsattes den fyramannakommitté, som hade till uppgift att utarbeta den nya lagen. År 1804 kunde denna påbjudas till efterlevnad. Längre tid tog den schweiziska civillagboken. 1893 erhöll professor Eugen Huber i uppdrag att utarbeta förslag till en ny lagbok; 1907 antogs det nya lagverket — varvid man dock måste hava i minnet att lagboken icke omfattade obligationsrätten. Längsta tid tog B.G.B. 1874 förordnades en kommitté för att utarbeta förslag till en civillag för det tyska riket; 1896 antogs B.G.B. av de tyska statsmakterna. Både code civil, B.G.B. och den schweiziska civillagboken antogos vidare i ett sammanhang; ända till statsmakternas avgörande beslut över lagverken i deras helhet hade man alltså i sin hand att ändra de punkter i förslagen, som icke stodo i full samklang med det hela. Följden av vad nu sagts har blivit att lagarna utmärkas av relativ enhetlighet: i varje särskild lag träder på ett enhetligt sätt rättsuppfattningen under en viss begränsad period av utvecklingen till mötes. Mest är detta fallet med den schweiziska civillagboken, som i huvudsak är endast en mans verk.
    Utarbetandet av 1734 års lag fordrade 48 eller om man så vill 50 år — alltså dubbelt mot B.G.B. — och det är en fiktion att anse lagen återge en enhetlig rättsåskådning. Tvärtom visar ett närmare studium av lagens regler, att längden av den period, under vilken den utarbetats, satt påtagliga spår i lagen. Men å andra sidan kan icke förnekas att lagarbetet under det sista kvartseklet av lagens utarbetande stod under enhetlig ledning och av denna fördes lagverket fram till ett antagande från statsmakternas sida i ett sammanhang.
    De lagverk, med vilka man kommer att ha ersatt reglerna i 1734 års lag, komma åter att ha tillkommit så småningom, under ledning av olika personer, vilka sins emellan kunna ha haft skiftande åskådningar i rättsvetenskapliga frågor. Om man räknar med att utsökningslagen skulle vara det äldsta lagverk, som skulle ingå i den nya lagen, skulle bestämmelserna komma att härröra från en tidslängd av nittio år. Om man utgår från, att den nya lagboken icke bör innefatta utsökningsrätt, och att vid revisionen av handelsbalken preskriptionsförordningen kommer att omarbetas men lagen om handelsbolag och enkla bolag inflyta i den nya handelsbalken i väsentligen samma skick som den nu gäller, skulle bestämmelserna i den nya lagboken kom-

 

ma att härröra från en period av sjuttio år. Om man anser att även lagen om handelsbolag och enkla bolag kommer att omarbetas vid revisionen av handelsbalken eller att bolagsrätten kommer att ställas utanför balkindelningen, blir köplagen det äldsta lagverk som — om man icke besluter sig för att mera grundligt omarbeta den vid revisionen av handelsbalken — skulle ingå i den nya lagen, och då kommer denna att bestå av bestämmelser från omkring sextio år. De stadganden, vilka en gång kunna antagas skola ersätta 1734 års lag, komma att vara ett konglomerat av rättsregler, som utarbetats under en längre tid än förarbetena till 1734 års lag räckte. Och i olikhet med de bestämmelser, som influtit i denna lag, ha de antagits av statsmakterna vid spridda tillfällen och ha alltså ej i varje detalj anpassats efter senare rättsåskådning.
    En närmare granskning förhöjer det intryck av oenhetlighet, som man alltså erhåller.
    Då man under förflutna århundraden skapade stora lagverk, trodde man att de skulle bliva bestående genom tiderna. Redan stadfästelsebrevet till Upplandslagen — för att nu endast hänföra oss till svenska rättskällor — ansåg att lagens bestämmelser skulle evärdeligt förbliva. Att ständerna antogo 1734 års lag som en ständig och orygglig Sveriges rikes lag är ett uttryck för samma uppfattning. Samhällsutvecklingen gick långsamt; man använde icke i större utsträckning lagstiftningen såsom ett medel för samhällets reformering. Trots att lagkommittén föreslog flera genomgripande förändringar i den gällande rätten gör kommittén det uttalande, som ställts i början av denna uppsats. Detta uttalande karakteriserar med vilken försiktighet man ansåg att lagstiftningen borde användas för att förändra äldre förhållanden. Än mera betecknande är ett uttalande av Högsta domstolens flesta ledamöter vid granskningen av kommitténs civillagsförslag. Enligt detta uttalande har all borgerlig lag ifrån början utgjort och bör utgöra en sammanfattning av rättsgrunder, vilka, ledande sitt ursprung från folkets lynne, sedvanor och behov, blivit under en längre tid av erfarenhet prövade och godkända samt av folket efterlevda, innan de såsom lag antagas.
    Nu för tiden har åter lagstiftningen blivit en företeelse, som med styrka ställes i den sociala utvecklingens tjänst. Antagna lagbud få därigenom stundom mycket kort livslängd. Arbetet på att skaffa Sverige en enhetlig lagbok har då icke karaktär av ett

 

arbete, där sten lägges på sten och mur fogas vid mur, tills byggnaden är färdig. I vissa delar måste man tvärt om under byggandet i stället rasera vad som redan uppförts och ersätta det med annat. För att visa detta räcka några ord om den lagstiftning under innevarande sekel, som ägt rum med avsikt att därigenom balkar av 1734 års lag skulle ersättas.
    Den lag, i vilken arbetet på den nya jordabalken under åren 1903 till 1909 framförallt resulterade, var lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Bestämmelserna i denna lag voro avsedda att ingå i den nya jordabalken, och helt visst ansåg man sig med dessa bestämmelser ha skapat regler för många årtionden, kanske för sekel. Lagens fyra kapitel ha emellertid haft följande öden. Första kapitlet står i huvudsak kvar, men det har undergått ändringar vid fyra tillfällen, åren 1911, 1924, 1930 och 1939. Andra kapitlet har genomgått en genomgripande omdaning 1927 samt har därefter ändrats 1932 och 1939. Sedan 1938 föreligger förslag till ytterligare betydande ändringar i kapitlet.¹ Tredje kapitlet har 1939 i dess helhet ersatts med ny lagtext. Fjärde kapitlet har genomgått två ändringar, 1911 och 1937. Särskilt falla i ögonen huru stora ändringar skett i de i ekonomiskt hänseende ojämförligt viktigaste avsnitten, 2 och 3 kap.
    Ett av de viktigaste resultaten av arbetet åren 1903 till 1909 å jordabalkens område är 1907 års servitutslag. Denna visar i sin nuvarande gestalt fyra oförändrade, fyra förändrade och två helt nya paragrafer. De förändringar, som skett i lagen, äro av betydande räckvidd och i de ändrade paragraferna har ändring delvis skett mer än en gång. Genom en av ändringarna har själva servitutsbegreppet, som beröres i en av de icke ändrade paragraferna, blivit föremål för vad man skulle kunna kalla en autentisk lagförklaring (det har slagits fast att rätt till jakt kan upplåtas i servitutets form).
    Ändringar av liknande omfattning har givetvis icke 1920 års giftermålsbalk undergått. Giftermålsbalken är 13 år yngre än nyttjanderätts- och servitutslagarna; den samhälleliga diskussionen har sedan 1920 icke varit särdeles livlig å äktenskapsrättens område och överhuvud förefaller det som om man på äktenskapslagstiftningens fält lyckats skapa regler av stabil natur. Helt utan ändringar har emellertid icke giftermålsbalken blivit,även om de flesta stå i samband med lagberedningens egen fort-

 

    ¹ SOU 1938: 38.

 

skridande verksamhet. Sedan 1924 har balken ändrats vid tio tillfällen, åren 1924, 1926, 1928, 1933 (tre gånger), 1935, 1936, 1937 och 1940.
    Den till ärvdabalken hörande lagstiftningen har tillkommit under 1920- och 1930-talen samt är därför så ung, att någon större erfarenhet rörande dess verkningar icke hunnit göra sig gällande. 1917 års adoptionslag har emellertid ändrats bl. a. 1923 (förbud mot adoption mot vederlag), 1920 års lag om barn i äktenskap bl. a. 1939 (införande av möjlighet att förordna barnavårdsman för barn i äktenskap), 1924 års förmynderskapslag bl. a. 1940 (införande av strängare regler rörande kontrollen över förmyndare). Redan 1937 framlades ett betänkande,¹ som föreslår betydande ändringar, utom i 13 kap. giftermålsbalken, i 1928 års arvslag och 1933 års boutredningslag, och i riksdagen ha på en viktig punkt de 1933 antagna reglerna om boutredningsmän satts under debatt.
    En av de ändringar i äldre lagtexter, som nu berörts, ger anledning till ytterligare en reflexion. Den lagstiftning, som under de sista decennierna skett på centrala rättsområden, står, på något undantag när, i formellt hänseende utomordentligt högt. Den är koncis och klar, den har kraft och rytm. Jämför man emellertid de lagbud om hyra, som antogos 1907, med den överarbetning av dessa regler, som skett genom 1939 års lag om ändrad lydelse av vissa delar av nyttjanderättslagen, ser man att den vackra, lätt arkaiserande lagstil, som utmärkte lagberedningens lagförslag under arbetet på jordabalken, dock kanske icke helt motsvarar nutidens smak.² Även i fråga om stilen kommer icke det material, varav den nya lagboken skulle bestå eller på grundvalav vilket den skall utarbetas, att vara enhetlig.
    Söker man nu besvara frågan, efter vilka grundsatser en kodifikation av detta material skulle äga rum, torde det visa sig, att blott två vägar finnas att gå.
    En blivande kodifikation kan nöja sig med att foga samman de olika reglerna till en enhet utan att ändra deras lydelse, alltså med att tillämpa samma metod som då man 1920 till den nya giftermålsbalken flyttade över 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning och 1917 förde samman stadsplanelagen med den övriga lagstiftning, som kom att bilda lagen om fastighetsbild-

 

    ¹ SOU 1937: 14.
    ² Se min anmälan av den nya hyreslagstiftningen i Tidsskrift for Rettsvidenskap 1939 s. 522. 

ning i stad. I stället för Sveriges rikes lag, gillad och antagen på riksdagen år 1734, finge man då en Sveriges rikes lag utfärdad år 1960 eller 1970. Vinsten av en dylik, med lättaste hand företagen kodifikation, bleve möjligen en större överskådlighet. Enhetligheten i lagen bleve emellertid blott av yttre natur. Varken i fråga om innehåll eller stil komme en verklig enhet att föreligga. I realiteten skulle den nya lagboken komma att bestå av en serie lagbud, antagna vid olika tillfällen och för vars studium man därför i fråga om varje lagbud måste vända sig till de förhållanden, under vilka lagbudet verkligen tillkom, till de rättsåskådningar, som då voro gällande. Den nya lagen skulle dölja detta förhållande och därigenom skulle kodifikationen åstadkomma större skada än den nytta, den eventuellt kunde medföra. Läsaren av lagen får efter kodifikationen icke den uppfordran att studera lagbudens historia, som när han redan genom lagbudens yttre gestalt ser att de beslutats vid olika tidpunkter.
    En blivande kodifikation kan söka föra samman de olika lagbuden till en verklig enhet i rättsligt och språkligt hänseende. Man skulle då, på grundval av samtidens sociala och rättsvetenskapliga åskådningar, med begagnande av den rättspraxis, som uppstått, och med utgångspunkt från den uppfattning, som funnes om fordringarna på en vacker lagstil, söka skapa en verklig enhet. Allt för stora förändringar finge man emellertid icke vid en sådan kodifikation låta den svenska rätten undergå; i så fall skulle man nämligen ställas inför problem, som skulle taga nya årtionden att lösa. Något verk för sekler kunde man naturligen icke hoppas att skapa genom det betydande arbete, utarbetandet av en sådan lagbok skulle medföra. Samhällsutvecklingen skulle fortfarande gå sin gång och fordringar på ändringar i lagen alltjämt göra sig gällande. Allting talar för att den nya lagen skulle gå samma öde till mötes som 1734 års lag undergått, som till väsentlig del träffat den sjuttio år yngre code civil och som genom planerna på en ny tysk Volksgesetzbuch hotar även B.G.B. Vinsten av kodifikationen vore i stället att man finge en lagbok, som vore i större omfattning än den nuvarande lagstiftningen tillgänglig för var och en och som sedan genom sin enhetlighet kunde bliva utgångspunkt för den blivande rättsliga utvecklingen. Om man skulle kunna nå det förstnämnda av dessa mål vore emellertid mycket tvivelaktigt. När THIBAUT 1814 i sin bekanta skrift Ueber die Nothwendigkeit eines allgemeinen bürgerlichen

 

14—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

Rechts für Deutschland tog till orda för utarbetandet av en ny tysk lagbok, yttrade han att en nationell lagbok, utarbetad med tysk kraft i tysk anda, skulle vara tillgänglig till alla sina delar även för varje blott medelmåttigt huvud. Läsaren av B.G.B. måste emellertid göra den reflexionen, att den med sina stora förtjänster icke är ett lättbehärskat verk. Ej heller ett blivande svenskt lagverk torde kunna bliva ett verkligt tillgängligt arbete. Samhällsutvecklingen har överhuvud fört fram till så komplicerade rättsförhållanden, fordringarna på att rättsreglerna skola gå i detalj äro numera så stora, att en lagbok, trots all klarhet på varje särskild punkt, icke kan bliva ett verk, som kan behärskas av en större krets. Den enhetlighet, som skulle prägla den nya lagboken, köpes med risken för misstag och otydligheter. Synpunkter av samma art göra sig gällande som tala mot en kodifikation till en ny handelsbalk av de stora lagverk på obligationsrättens område, som antagits under de sista årtiondena. Här ha de emellertid ännu större styrka. Utan nödtvång, utan att vilja uppnå en genomgripande reform i sakligt hänseende av särskilda delar av den svenska rätten skulle man gripa in på lagverk, utarbetade av framstående män, vilka haft tillfälle att arbeta sig in i varje fråga på ett helt annat sätt än bearbetarna skulle få. Lagverkens författare ha var och en haft endast ett jämförelsevis litet område att behandla; kodifikatörerna skulle få hela den borgerliga rätten till arbetsfält. Ännu en synpunkt gör sig gällande. Ett stilistiskt omarbetande under 1960 och 1970-talen t. ex. av de lagtexter, som utarbetats av lagberedningen under Ivar Afzelius' tid, skulle förmodligen eftervärlden bedöma på samma sätt som vi skulle bedöma ett försök från början av 1800-talet att i stilistiskt hänseende — utan att man alltså velat införa i större omfattning nya bestämmelser i sak — omarbeta 1734 års lag.
    Med vad nu sagts torde vara tydligt, att vilken väg man än väljer för att skapa en svensk kodifikation, man finge föga vinst men klara olägenheter. Lagkommitténs civillagsförslag hade måhända för hundra år sedan haft utsikter att upphöjas till gällande rätt, om excellensen Rosenblad varit anhängare till reformarbetet.¹

 

    ¹ MARKS VON WÜRTEMBERG, a. a. s. 173 ff. och 198 ff. samt WEDBERG, Minnesteckning över Gabriel Poppius (1934; tidigare än Marks von Würtembergs arbete publicerades), s. 212—220, samt samme författare, Konungens högsta domstol 1809—1844 (1940), s. 156 not 1. Marks yttrar att Rosenblad icke kan »fritagas från misstanken att, genom förhalande av den utredning, som måste föregå en eventuell proposition, ha sökt lägga hinder i vägen för reformen.» Detta 

Ett antagande på 1830-talet av civillagsförslaget hade varit en betydande vinst för det svenska rättslivet. Nu, sedan man i hundra år gått de partiella förändringarnas väg, torde möjligheten försvunnit att för Sveriges del åstadkomma en kodifikation, som skulle vara till gagn. För att en kodifikation skall ske fordras att den har ett verkligt mål. Code civil tillkom för att skapa rättsenhet i Frankrike, som var splittrat på en mängd små rättsområden — betecknande är ett yttrande av VOLTAIRE att man i Frankrike under en resa bytte lagar lika ofta som hästar — och även den tyska och den schweiziska civillagboken hade samma huvudmål. En kodifikation av vår numera i så många hänseenden utmärkta civillagstiftning skulle åter knappast ha något syfte. Man bör därför uppge »det gamla» — för att ännu en gång citera NILS ALEXANDERSON¹ — »så många gånger begynta, åter och åter avbrutna, men alltid segt ånyo upptagna kodifikationsprogrammet».
    Uppger man tanken på en kodifikation, kommer den svenska rätten alltefter som vi avlägsna oss från 1734 års lag att antaga samma karaktär som den danska och den norska. Danmark och Norge ha i Kristian V:s danska och norska lagar från 1683 resp. 1687 haft en formell utgångspunkt för rättsutvecklingen av samma art, som vi ägt i 1734 års lag, men vid sidan av de gamla lagarna ha med tiden tillkommit ett stort antal fristående lagverk, som upphävt särskilda bestämmelser i dessa. I Norge har i detta hänseende utvecklingen gått så långt, att författaren till den senaste sammanfattningen av den norska rätten, RAGNAR KNOPH, vid karakteriseringen av det norska rättssystemet icke ens nämner 1687 års lag. Enär Norge icke har någon stor lagbok, sätter han Norge i motsats till Tyskland, Frankrike och Schweiz och han säger att de norska lagarna (loverne) gärna nöja sig med ett särskilt område, såsom sjölagen, växellagen, arvslagen.² Även det svenska rättssystemet kommer att bestå av ett antal fristående lagar, vilka tillkommit på olika tider. Såsom dylika fristående lagar äro nämligen i realiteten även de nya balkarna att betrakta; den nya giftermålsbalken är icke en mera integrerande

 

uttalande har måhända, som Wedberg å s. 156 not 1 i Konungens högsta domstol 1809—1844 torde velat antyda, icke tillräckligt stöd i källorna i den mån de hittills äro publicerade, men däremot står det utom tvivel, att Rosenblad icke med intresse sökte driva fram lagförslaget, till vilket han tvärtom ställde sig avvisande.
    ¹ A. a. s. 193.
    ² Oversikt over Norges rett s. 14.

 

del av 1734 års lag än strafflagen skulle varit, om den icke fått namnet strafflag utan i stället hetat straffbalk och angivits vara en del av Sveriges rikes lag. Men om man ej vidhåller tanken på en kodifikation, uppstår det spörsmålet, om statsmakterna böra låta de lagverk, som i framtiden komma att antagas för att ersätta hela balkar i 1734 års lag, ingå såsom delar av denna lag eller om det icke vore riktigare att som man gjorde under senare hälften av 1800-talet låta dem stå vid den allmänna lagens sida, vare sig, såsom äldre lagberedningen åsyftade med sitt förslag till straffbalk, under benämningen balk eller, med utgångspunkt från den uppfattning, excellensen Gyllenhaal gjorde gällande 1844 och som härskade under senare hälften av 1800-talet, under benämningen lag.
    Svaret på detta spörsmål är fullständigt givet. Ojämförligt övervägande skäl tala för att fortsätta med att låta de stora lagverk, vilka antagas för att ersätta hela balkar av 1734 års lag, själva bliva balkar i lagen. Dessa skäl äro icke begränsade tili hänsyn till pietet och historisk tradition. Ett skäl är att man redan genom antagandet av giftermålsbalken slagit in på att bevara balkindelningen i 1734 års lag. En ny omsvängning skulle komma den lagstiftning, som alltjämt skulle betecknas som Sveriges rikes lag, att bli en rättslig bildning av mycket egendomlig natur. Sedan rättegångs- och jordabalkarna eventuellt ersatts av ny lagstiftning, skulle Sveriges rikes lag bestå av några få kvarvarande stadganden i handels- och byggningabalkarna samt av 1920 års giftermålsbalk. Efter ett eller annat decennium skulle den praktiskt taget måhända bestå av sistnämnda balk. Ett annat skäl är av rent praktisk natur. Om man fortsätter med att låta de stora lagverk, vilka antagas för att ersätta hela balkar i 1734 års lag, själva bliva balkar i denna, kommer 1734 års lag att fortfarande skänka de viktigaste delarna av den svenska borgerliga rätten dess disposition. Som redan lagkommittén anmärkte, tillfredsställer balkindelningen icke fordringarna å en genomförd systematik och möjligt är även att för att kunna hålla stoffet samlat i särskilda balkar lagstiftningen måste förändra balkindelningen genom att införa någon eller några nya balkar i lagen. Den svenska rättens innehåll gör det emellertid svårt att åstadkomma en helt annan indelning än den, som balkarna i 1734 års lag ange, och denna indelning innehåller en stomme, kring vil-

 

ken hela vårt rättssystem faktiskt har utvecklat sig.¹ Balkindelningen ger vår borgerliga rätt dess överskådlighet. Var och en torde kunna bilda sig en föreställning om huru mycket mera svårbehärskat det svenska rättssystemet skulle vara, om utgivaren av vår vanliga lagedition skulle tillämpat en rent kronologisk princip i stället för att sätta in straff- och utsökningslagarna på de gamla missgärnings-, straff-, och utsökningsbalkarnas plats, i stället för att samla den lagstiftning, som varit ämnad att ingå i nya ärvda- och jordabalkar, under titlarna »nya ärvdabalken» och »nya jordabalken», i stället för att föra t. ex. avtalslagen, köplagen, preskriptionsförordningen, skuldebrevslagen under särskilda kapitel i handelsbalken o. s. v. Ett tredje skäl är av vetenskaplig art. Såsom efter 1734 den svenska rätten vuxit fram genom en serie partiella förändringar, av vilka den ena griper in i och icke kan förstås utan kännedom om den andra, måste fortfarande varje djupare studium av dess regler med nödvändighet gå tillbaka till den stora lagbok, som antogs 1734. Om detta kommer balkarnas formella egenskap av delar av 1734 års lag att utgöra en påminnelse.
    En sammanfattning av synpunkterna på problemet om balkindelningens bibehållande i den moderna lagstiftningen skulle måhända bäst kunna ske genom ett konstaterande av att i huvudsak den åskådning fortfarande är riktig, åt vilken lagkommittén givit uttryck i de redan inledningsvis anförda orden från civillagsförslaget. Överhuvud förefaller det som om man genom att småningom ersätta balkarna i 1734 års lag med nya lagverk, som även bliva balkar i den nya lagen, för överskådlig tid funnit den lämpligaste formen för den svenska centrala rättens yttre gestaltning. Den nya rättegångsordningen bör alltså, om den blir verklighet, i enlighet med processlagberedningens förslag antagas som en rättegångsbalk, den nya jordlagstiftning, som är under utarbetande, sammanfogas med annan modern jordlagstift-

 

    ¹ Se i hithörande ämnen REUTERSKIÖLD, Om det systematiska värdet av balkindelningen i 1734 års lag, i NJA II 1900, samt samme författare, Sveriges rikes lag 1734 och 1934 ur rättssystematisk synpunkt, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag I s. 404 ff. Reuterskiöld sammanfattar sina synpunkter i den första uppsatsen så, att »så ofullständig och bristfällig än balkindelningen i 1734 års lag måste synas sedd genom den moderna rättsvetenskapens synglas och jämförd med främmande länders lagstiftning, lika förklarlig och försvarlig är den från en nationellt legislativ systematiks ståndpunkt.» Denna uppfattning är tydligen densamma som här göres gällande. 

ning till en jordabalk och den nya strafflagstiftningen, i enlighet med statsrådet Westmans antydan till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1938, om möjligt föras samman till en straffbalk. Samtliga dessa balkar böra bliva delar av 1734 års lag. Må det emellertid tillåtas att såsom avslutning på denna framställning uttala den förhoppningen, att under en nära framtid, då bistånd fortfarande kan erhållas av respektive lagverks författare, de undersökningar och överväganden måtte sättas i gång, som kunna föra till att den nya lagstiftningen på den gamla ärvdabalkens område sammanfogas till en ny ärvdabalk eller, om detta icke skulle vara lämpligt, till en ny föräldra- och förmyndarbalk och en ny ärvdabalk — den lagtext, som trätt i stället för den gamla ärvdabalken, är visserligen icke så omfattande som förslaget till ny rättegångsbalk, vilket med sina 59 kapitel och sina 767 §§ är nästan lika stort som den ursprungliga texten till 1734 års lag, men den innehåller dock fyra gånger så många paragrafer som ärvdabalken i 1734 års lag och är måhända redan på denna grund svår att sammanföra till en enda balk.¹

 

    ¹ Vid det tolfte nordiska juristmötet (1922) behandlades, med STANG som referent, frågan, huruvida de nordiska länderna böra gå till en kodifikation av sin privaträtt. I diskussionen gjorde EKEBERG såsom förste korreferent ett intressant inlägg (förhandlingarna s. 71 ff.), i vilket programmet för den svenska civillagstiftningen karakteriserades såsom ett »successivt utarbetande av en civillagbok efter 1734 års lags mönster». Då emellertid Ekeberg även angav bl. a., att skillnaden mellan hans ståndpunkt och partiell lagstiftning i större sammanhang bestode i att han ville förorda en plan för civillagstiftningen i dess helhet, torde knappast någon större olikhet finnas mellan det resultat, vartill Ekeberg kom 1922, och vad som gjorts gällande i ovanstående uppsats. Se i ämnet även WESTRING, Om revisionen av vår allmänna lag, SvJT 1919 s. 77 ff.