TILL FRÅGAN OM SÄLJARENS

RÄTT TILL »AWISNING» VID

FASTIGHETSFÖRYTTRING

ENLIGT UPPLANDSLAGEN.

 

AV

 

PROFESSOR  IVAR W. SJÖGREN.

 

I sitt berömda verk över den äldre svenska obligationsrätten har VON AMIRA gjort gällande, att enligt Upplandslagen föremålet för jordföryttring kunde bestämmas på ett särskilt sätt. Under det att enligt sakens natur en försäljning av jord i allmänhet avsett en viss bestämd fastighet, skulle enligt von Amira en sådan avhändelse i upplandsrätten kunnat avse en viss, allenast efter jordatalet bestämd myckenhet jord, varvid säljaren ägt befogenhet att åt köparen anvisa den jord, som skulle tillkomma denne. Denna åsikt inbjuder onekligen till en närmare granskning av de skäl, som von Amira anfört till stöd för sin uppfattning. Dessa skäl utgöras dels av tvenne lagbud i UL, nämligen JB IV § 1 och JB IV § 7, dels ock av en med åberopade exempel belyst hänvisning till det sätt, varpå enligt bevarade urkunder, avseende jordavhändelser, föremålet för föryttringen blivit angivet. I det följande skola dessa grunder var för sig under särskilda punkter upptagas till närmare prövning.

 

I.

    Stadgandet i JB IV § 1 är av följande lydelse:
    »hwar man kiöpir iorþ aff andrum. J. hwilikum by þæt hælzt ær. þa skal han kiöpæ at pænningæ tali. ok örtoghæ ok öræ. ok hawi swa .j. akri ok æng. sum han hawær .j. tompt. ok wæri ængin affnæmpning aff bynum. hwarti a landi ællr watni. utæn han hawi þæt mæþ ra ok rör».

 

280 IVAR W. SJÖGREN.    I anslutning till sin översättning av detta ställe anmärker VON AMIRA1 »Aus dieser Stelle ergibt sich auch, dass es zur Bestimmtheit verkauften Landes genügt, wenn dasselbe der Gattung und dem Mass nach angegeben ist. Dem entspricht denn auch oft genug die Fassung der Kaufbriefe. Ist Land als vertretbares Gut verkauft, so gebührt dem Verkäufer die sog. ,Anweisung' — avisning, d. h. er hat, wenn ihm mehrere Grundstücke gleicher Gattung zur Verfügung stehen, zu bestimmen, welches der Käufer bekommen soll». Till ytterligare stöd för sin åsikt återgiver von Amira därefter stadgandet i JB IV § 7, vilket stadgande skall upptagas till undersökning nedan under II.
    Det stöd, von Amira velat finna i det här återgivna källstället för sin åsikt, att en avhändelse kunnat avse jord såsom »vertretbares Gut», synes med fog kunna ifrågasättas redan genom hänvisning till ordalydelsen av stadgandet. Om lagbudet skulle utgjort ett dylikt stöd, borde det hava avfattats så, att det givit säljaren en befogenhet att bestämma föremålet för avhändelsen allenast efter jordatal. Men en dylik innebörd kan svårligen tillläggas lagbudet. Genom ordet »skal» betecknas, såsom SCHLYTERanmärkt, »något som af nödvändighet, skyldighet 1. rättighet måste ske 1. göras». Språkligt sett innefattar lagbudet sålunda ett påbud, att vid fastighetsföryttring jorden skulle betecknas genom angivande av nämnda jordatal, däremot icke något medgivande, att jorden kunde få betecknas på detta sätt. En dylik föreskrift måste hava förestavats av att det funnits ett behov att påbjuda, att vid en jordavhändelse fastigheten skulle betecknas på detta sätt. Lagbudet framträder såsom ett avvisande av andra sätt för angivande av föryttringens föremål. Följdriktigt leder detta onekligen till den slutsatsen, att det före införandet i Uppland av de av lagen angivna jordatalen — markland, öresland, örtugland och penningland — måste hava förekommit nå-

 

    1 KARL V. AMIRA, Nordgermanisches Obligationenrecht, Erster Band, Altschwedisches Obligationenrecht, Leipzig 1882, s. 552. — Den åsikt, som von Amira gjort gällande, synes också hava vunnit anslutning av professorerna ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN i deras översättning av UL, ingående i verket Svenska landskapslagar, Första serien, Uppsala 1933; se de i anslutning till översättningen av JB IV § 1 och JB IV § 7 gjorda anmärkningarna i noterna 21 och 31. — Under beteckningen: Övers. med därvid fogad nothänvisning åsyftas i det följande de noter, varmed UL:s jordabalk försetts i denna översättning.
    2 C. J. SCHLYTER, Glossarium ad Corpus Iuris Sueo-Gotorum Antiqui, Lund 1877, vid ordet »skola» under 1). 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 281gon annan metod för betecknande av jordföryttringens föremål, en metod, som lagbudet haft till uppgift att avlysa. I själva verket förekomma i UL enstaka lagbud, som otvetydigt häntyda på att så varit förhållandet.
    Härvid må i främsta rummet åberopas stadgandena i BB flock I:

    »Uiliæ böndær by aff nyu byggiæ. ællr liggær han .j. hambri. ok .j. forni skipt þa skal hwar sinæ træþu sa. ok siþæn gangi ny skipt a. Farr nokor gamblæ skipt siþæn ny ær a komin. bötis þa awærkaen hwart æptir sinum brutum. þa kombær fiærþungær fiærþungi til skiptis. ok halwær by halwm. þa ær by til iamföris komin. — —. §. 1. tompt a byriæs æptir byæmali. æptir pæninx land. ok örtoghæ land. öris land ok markland. þær a hwar sin lot upp takæ. sum han .j. by aghær.ok raþi hwar sinum lot. hwat han aghær minnæ ællr meræ. ængin ma andrum sitt fortakæ. utæn han laghæ botum wiþ hæti. §. 2. ængin ma ok by til iæmföres delæ. þæn minnæ a æn en fiærþung .j. bynum. þæn a ok lighri raþæ. sum mæst .j. by aghær. hawi ængin wald at rywæ þæn by .j. rættri solskipt. liggær utæn allæ iorþeghandæ wiliæ».

   Vidare förtjänar i anslutning härtill anföras stadgandet i BB flock XVIII § 2 in fine:
    »— — Læghs tomptæ ra niþær. þær skulu allir iorþeghandær wiþ wæræ. æi þorff þær dom a þingi til takæ. Nu kan þæn tomptæ ra. quæliæ sum minnæ a. æn halffwæn by. hawi han æncti wald þær til».

   Av § 1 i det först återgivna stadgandet framgår, att vid genomförandet av sol- och tegskiftet det i markland och dess underavdelningar uttryckta jordatalet skulle läggas till grund för skiftet; detta jordatal kom därmed till användning för att uttrycka jämväl byamålet. Å andra sidan är det av principium tydligt, att innan byalaget undergått sol- och tegskifte, byamålet måste hava uttryckts på annat sätt än med anlitande av sagda jordatal, nämligen i hälfter, fjärdingar, säkerligen också åttingar. Till stöd härför kan ock åberopas, att skiftesvitsordet för byalagets läggande i rätt sol- och tegskifte icke anknutits till innehavet av viss andel i byn, uttryckt i markland och dess underavdelningar, utan till innehavet av en fjärding i byn. Detta har kommit till uttryck dels medelbart i föreskrifterna i principium, dels ock omedelbart i stadgandet i flock I § 2. Beaktas bör vidare, att enligt bestämmelsen i BB flock XVIII § 2 rätten att väcka klander av tomtrå endast tillagts den som ägde hälften i byalaget; icke heller här har rätten till talan anknutits till ett jordinnehav, uttryckt i markland och dess underavdelningar. Ifrågavarande stadganden be-

 

282 IVAR W. SJÖGREN.rättiga onekligen till den slutsatsen, att före sol- och tegskiftets genomförande i Uppland byalaget i detta landskap — liksom i götalandskapen — varit uppdelat i hälfter och kvotdelar därav samt att vid genomförandet av sol- och tegskiftet lagen påbjudit, att det i jordatalet markland och dess underavdelningar uttryckta byamålet skulle läggas till grund för skiftets verkställande. Är denna slutsats riktig, måste det vara befogat att utgå ifrån att före införandet av markland och dess underavdelningar såsom jordatal vid föryttring av hemman i byalag, som ännu icke undergått sol- och tegskifte, dessa betecknats efter byamål, uttryckta i hälfter och kvotdelar därav i byalaget.
    Detta bestyrkes ock av en enstaka bevarad urkund, härrörande från år 1200.1 Denna utgöres av ett gåvobrev, enligt vilket konung Sverker d. y. till gamla Upsala kyrka skänkt hemmanet Sunby på Munsön med visst förbehåll, samt till kanikerna därstädes bortgivit hemman i Upsala, Gorratung och Scarpaloster med frikallelse för prästerskapet från skyldigheten att inställa sig inför världslig domstol och från erläggande av alla kungliga utskylder. I denna urkund heter det: » — — Preterea ad honorem eiusdem ecclesie canonicorumque ibidem seruiencium sustentamentum. octo octonarios in uilla upsalensi. IIII:or in gorratung. & IIII:or. in scarpaloster irreuocabiliter donauimus. & etiam idem canonici octo octonarios ante donationem nostram in eadem uilla legaliter donatos habebant. — —».
    Några andra urkunder från Uppland, vari detta sätt för betecknande av hemman i by kommit till användning vid en avhändelse, har jag icke kunnat påträffa, men den anförda urkunden utgör ett otvetydigt stöd för den här framförda åsikten om det sätt, varpå sådana hemman betecknats i äldre tid. Och denna urkund understöder onekligen det resultat, som härutinnan vunnits enbart genom en granskning av UL:s förut anförda bestämmelser.
    I anslutning härtill kan nämnas, att första gången, som man i det bevarade urkundsmaterialet finner, att jord i Uppland vid avhändelse betecknats med markland, är i en urkund av den 31 maj 1269,2 som utgöres av ett bytesbrev av hertig Magnus på andelar i Runby till Peter Israelsson mot andelar i Westby; och i samma urkund möter ock för första gången beteckningen öre

 

    1 Diplomatarium Suecanum, Bd. I, Stockholm 1829, nr 115.
    2 Dipl. nr 539.

 

FASTIGHETSF RYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 283(ora) för jord i detta landskap. Det tidigaste belägget för att jord angivits i örtug (solidus) och penning (denarius), påträffas i ett brev av den 13 februari 1274,1 varigenom Karl av Fanö utbytt Saltstad till Skokloster mot Haraby m. m. Efter denna tid bliva exemplen på detta nya beteckningssätt efter hand allt talrikare.
    Det bevarade urkundsmaterialet häntyder sålunda på att den tid, vid vilken hemman i uppländska byalag vid avhändelse begynt betecknas med anlitande av markland och dess underavdelningar, är att förlägga till senare delen av tolvhundratalet.2 De i nära samband härmed stående betydelsefulla spörsmålen om den tid, vid vilken dels marklandsindelningen,3 dels ock sol- och tegskiftet genomförts i Uppland, kunna dock icke bli föremål för en undersökning inom ramen för denna uppsats.
    Det är mot bakgrunden av de här skildrade förhållandena, som stadgandet i JB IV § 1 bör tolkas. Denna bestämmelse måste hava åsyftat att genom uttryckligt lagbud föreskriva, att för framtiden icke de gamla, i hälfter och kvotdelar därav i byalaget uttryckta byamålen skulle få komma till användning för att vid

 

    1 Dipl. nr 572.
    2 I Övers., not 2, anmärkes, att marklandsindelningen i varje fall icke skulle vara yngre än 1100-talets mitt. Till stöd härför åberopas två i Dipl. under nr 51 och 63 intagna urkunder. Den förra, som härrör från tiden 1164—1167, innehåller en av ärkebiskop Stephan meddelad bekräftelse på en förlikning i en jordatvist mellan en i ett kloster intagen hustru, kallad Doter, och hennes son Gere; i samband härmed hade vissa donationer ägt rum. I de delar av urkunden, som äro av intresse i detta sammanhang, heter det härom: »Huic quoque loco et pactioni additus est trium marcarum census perpetuo possidendus. qui uulgo aueret uocatur. que hic annotare cura diligenti curavimus. Jn uilla scutle marca. et X. solidi. Jn uilla ekam. XIII. solidi. Jn uilla hoa. solidus. et quarta pars solidi. Jn uilla Walby. VI. solidi. Jn uilla dalby. IIII. solidi. Jn uilla solestam. VIII. solidi. Jn uilla molstathe. VI. solidi. Quarta marca suprascriptis tribus addita est. dum scilicet presentis uite sepedicta femina fungitur officio, in uilla que flomsakre nuncupatur. Ego quoque dei gratia. S. archyepiscopus qui huius conditionis et pacis post deum auctor extiti. ad eundem locum Wibu annuatim marcam in meorum remissionem peccatorum cum multorum dedi testimonio». Urkunden nr 63, som härrör från tiden 1167—-1185, utgör ett av konung Knut utfärdat skyddsbrev för munkarna i Wiby i förening med en stadfästelse av de i urkunden nr 51 gjorda donationerna, vilkas omfattning angives på samma sätt, frånsett en viss, sannolikt på någon felskrivning beroende avvikelse. Det är tydligt, att det i båda urkunderna varit fråga om gåvor till klostret av den avrad eller ränta [census], som utgick från de uppräknade hemmanen.
    3 Se härom numera ERIK LÖNNROTH, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige, Göteborg 1940. Detta arbete, som utkom, då denna uppsats förelåg i korrektur, har icke kunnat beaktas i min framställning. 

284 IVAR W. SJÖGREN.avhändelser beteckna den föryttrade jorden, utan att endast de i markland och dess underavdelningar uttryckta jordatalen skulle få brukas. Genom denna tolkning av stadgandet vinnes ock en förklaring till den i bestämmelsen inskjutna satsen: »J. hwilikum by þaet hælzt ær». Denna sats, som i och för sig framstår såsom svårförklarlig, skulle med den här hävdade tolkningen av huvudstadgandet kunna förklaras på det sättet, att vid jordavhändelser de nya jordatalen skulle anlitas icke blott i de byar, som redan blivit föremål för sol- och tegskifte, utan jämväl i sådana byalag, som ännu icke undergått dylikt skifte. I dessa byalag kvarstodo de gamla beteckningarna å hemmanen efter de i hälfter och kvotdelar därav uttryckta byamålen, men vid sidan därav hade dessa hemman blivit åsatta de nya jordatalen. Ej heller vid föryttring av hemman i dylika byalag skulle enligt ifrågavarande lagbud för framtiden de gamla byamålsbeteckningarna få komma till användning för att angiva den jord, som var föremål för avhändelsen, utan endast de nya jordatalen.
    Det är tydligt, att den tolkning av bestämmelsen i JB IV § 1, som här framförts, måste föranleda, att detta stadgande icke kan åberopas till stöd för åsikten, att enligt den uppländska rätten jord kunnat föryttras »als vertretbares Gut».

 

II.

 

    Det andra ställe i UL, som VON AMIRA åberopade till stöd för sin uppfattning, att vid avhändelse i Uppland jord kunnat föryttras »als vertretbares Gut» — stadgandet i JB IV § 7 — framstår onekligen såsom det starkaste stödet för hans åsikt. I och för sig skulle det kunna synas tillräckligt att såsom grundval för den följande framställningen här återgiva enbart detta lagbud, men då en närmare granskning av dess verkliga innebörd måste bygga på det sammanhang, vari denna föreskrift förekommit i lagen, är det mest ändamålsenligt att här återgiva de andra lagbud i samma flock, till vilka regeln i § 7 anslutit sig, nämligen §§ 2—6. Dessa äro av följande lydelse:
    »§. 2. kiöpir man iorþ aff andrum. warþi þæn iorþ sum sældi. ok hin hemuli wærþ sum kiöpti. klutræs nokot .j. þy kiöpi. þa skal fangæman fram komæ. gitær þæn fullt hemulæt sum sældi. standi kiöp þæs sum kiöpt hawær. kombær æi fangæ man hans fram. ællr kombær fram. ok gitær æi hemulæt. þa gangi hwar til sins. ok hin böte þre. markær sum o hemult sældi. §. 3. Nu kiöpir man iorþ aff manni. hwat han ær lekær

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 285ællr lærþær. þa bitæ fastær a rættum eghandæ. ok þæn kombær ængu duli fore. sum rættær eghande ær. allt þæt han bindær fastæ a annæn æn rættæn eghandæ. ær þæt minnæ æn halffs öris kiöp. ok þriggiæ markæ. standi fore mæþ eþe. tiu mannæ. at han aldrigh skipti allr sældi ær þæt halffs öris kiöp ok þriggiæ markæ. standi fore mæþ eþe atærtan mannæ. Gitær han duls eþen gangit. þa wæri saklös. baþi fore wærþi ok saköri. Faldær han. at duls eþinum. þa fylli fastæ a han. æptir wærþi sinu. sum kiöpti. ok han böti þa saköri. þær o hemult sældi. ær awærkæt. þa böte han awærkæn sum sælt hawær. ær æncti awærkæt. þa böte þre. markær fore giærsalu sinæ. §. 4. hawi ængin syslu man wald at sæliæ hærræ iorþ. utæn han fai þem herræns opit breff til sum þe iorþ kiöpir. at þe iorþ ær hanum hemul. §. 5. kiöpir man iorþ aff witwillingi. ællr aff galnum manni. ællr owormaghæ. þöm sum minnæ ær æn fæmtæn aræ. ængin þeræ ma iorþ sæliæ. utæn næstu frændæ wiliæ. Nu þorff witwillingær ællr owormaghi. föþo wiþ. þa skulu næstu frændær sæliæ iorþ. ællr lösöræ andræ. þa skal han sum iorþ kiöpir takæ fastæ aff rættum eghandæ. ok aff næstum frændum. þeræ. klutræs þæt siþæn bindi þa fastæ a rættæn eghandæ. ok a næstu frændær hans. fore witwilling ok owormaghæ aghu frændær baþi swaræ ok sökiæ. §. 6. Nu kan man löpæ fran kono sinni. ællr konæ fra manni sinum. ællr man farr pilægrims færþ. þa þorffæ börn föþo wiþ ok þæt sum hemæ sitær. þa hawi þæn wald at sæliæ hwat han will .j. lösörum. ællr .j. eghum. standi þæt swa fast ok fullt sum konæn giör. sum þæt bonden giör .j. þæssu mali. ok gangi twe löti a bondæns lot. ok þriþiungin a husfrunnær. e mæn hiönælaghit ær. þa haldær siængæ kiöpit samæn. hwat þe hældær lyutæ sæliæ ællr kiöpæ. §. 7. Nu will man fastæ a iorþ bindæ. hwat hældær bondæn a hænni bor. ællr han hawær hanæ landbom byght. þa hawær han wald wisæ .j. by. slikæn han will ær æi a wisning til. þa bitæ fastær .j. bol bondæ. hawær han .j. flerum akrum .j. by. aghi wald ok wizorþ wisæ .j. þæn akær han bor æi a. ær æi awisning til þa bitæ fastær .j. bol bondæ ok a rættum eghandæ. hawi þæn æncti dul fore sum rættær æghandi ær. hwar til awisning gripær þa fylli hanum iorþ æptir markæ tali. æptir þy han hawær wærþ takit».

   Stadgandet i § 2 innehåller tydligen de grundläggande reglerna för det fall av jordaklander, som inom den rättshistoriska doktrinen enligt hävdvunnen sed plägar betecknas såsom rätte ägarens klandertalan. I stort sett erbjuda dessa föreskrifter icke något anmärkningsvärt; svaranden i klanderprocessen hade att leda till sin fångesman, och denne var i första hand pliktig att inträda i rättegången för att bistå den angripne. Underlät fångesmannen att komma tillstädes eller misslyckades han i sitt försök att avvärja det mot svaranden riktade angreppet, var fångesmannen i andra hand pliktig att till svaranden återgälda det uppburna vederlaget.

 

286 IVAR W. SJÖGREN.    Vissa omständigheter i stadgandet förtjäna dock särskilt beaktande. Någon regel om en begränsning i ledandet till tidigare fångesmän återfinnes icke; här möter en anmärkningsvärd olikhet, särskilt i jämförelse med östgötalagens svårtolkade regler i detta avseende.1 Förklaringen till denna olikhet är säkerligen att finna däri att UL — i olikhet mot ÖGL — innehållit en uttrycklig allmän regel om tre års hävd.2 Hade sådan hävd vunnits antingen av svaranden i klanderprocessen eller av någon av dennes tidigare fångesmän, vanns därigenom ett skydd mot rätte ägarens angrepp. Något behov av en begränsning i ledandet till de tidigare fångesmännen förelåg därför praktiskt taget icke. Beaktas bör vidare, att lagen, om målsägandens talan icke kunnat bemötas vare sig av svaranden eller av hans fångesman, stadgaren särskild bot på tre mark. Enligt lagbudets utformning måste denna bot hava drabbat den fångesman, som brast åt hemul. Bestämmelsen härom framträder närmast såsom uttryck för det föreställningssättet, att fångesmannens bristande åt hemul uppfattats såsom ett delictum sui generis. Mot bakgrunden av reglerna om klanderprocessen i de landskapslagar, som i allmänhet avspegla äldre rättstillstånd, ligger det onekligen nära till hands att i sagda bötesstraff finna en kvarleva av det deliktsmoment, som en gång i tiden måste hava varit förbundet med jordaklander liksom med lösöreklander. Slutligen förtjänar uppmärksammas, att lagbudet förutsätter en hemulsskyldighet icke blott för överlåtaren av den jord, som blev föremål för klandertalan, utan jämväl för förvärvaren, därest klander väcktes med avseende å det till överlåtaren utgivna vederlaget. Tydligt är dock, att en dylik hemulsskyldighet måste hava spelat en föga framträdande roll i rättslivet. Ett sådant hemulsansvar förutsatte egentligen, att vederlaget utgjordes av annan egendom än reda penningar. I den mån penninghushållningen vann utbredning, måste vederlaget vid ett fastighetsförvärv efter hand regelmässigt hava utgått i reda penningar, i följd varav förvärvarens hemulsskyldighet med avseende å det utgivna vederlaget måste hava blivit av allt mindre betydelse. Det är dock anmärkningsvärt, att föreställningen om en förvärvaren åliggande hemulsskyldighet synes hava

 

    1 ÖGL, JB XI; se ock Övers, av denna balk, not 39. Jfr MELL, JB XVI, KrLL, JB XIV och StL, JB VIII.
    2 UL, JB IX § 4.

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 287fortlevat länge i den följande rättsutvecklingen;1 uttryck härför möta ännu under förarbetena till 1734 års lag, låt vara endast i de tidigare förslagen till JB.2
    Tolkningen av stadgandet i § 3 erbjuder större svårigheter. Detta gäller närmast detta lagbuds verkliga tillämpningsområde. I första hand synes det avse det slag av jordaklander, som inom doktrinen plägar kallas klander mellan överlåtare och förvärvare. Lagbudet skulle sålunda i främsta rummet hava avsett det fall, då föryttrare av jord väckte talan mot förvärvaren med yrkande om återbekommande av fastigheten. Var överlåtaren rätt ägare till den föryttrade jorden, stadgades, att han icke skulle äga befogenhet att förneka den verkställda avhändelsen. Om föryttringen ägt rum på det av lagen föreskrivna sättet med anlitande av stadgat antal fastar offentligt inför den vid kyrkan församlade sockenmenigheten eller inför den å hundares- eller folklandstinget församlade menigheten,3 skulle överlåtaren sålunda icke kunna bestrida, att han föryttrat fastigheten, i följd varav förvärvaren genom förebragt fastebevisning kunde bemöta överlåtarens anspråk på att återbekomma jorden. Anmärkningsvärd är den skärpa, varmed överlåtaren här frånkänts befogenhet att bestrida den verkställda avhändelsen. Detta häntyder på att här en förändring ägt rum i förhållande till de regler, som för ifrågavarande fall vunnit tillämpning i äldre uppländsk rätt. Riktigheten av ett sådant antagande understödes onekligen genom en hänvisning till götalagarnas regler i detta avseende. Enligt VGLägde säljare av jord möjlighet att undandraga sig köpet mot erläggande av tre marks bot, intill dess föryttringen genom den formbundna omfärden vunnit sin slutliga fullbordan; enligt ÖGLhade säljaren en motsvarande, med samma risk förbunden befogenhet, intill dess köparen formlöst tillträtt den försålda fastigheten. Det synes sannolikt, att även enligt äldre uppländsk rätt

 

    1 MELL, JB XIV, KrLL, JB XII samt StL, JB VII.
    2 Lagkommissionens förslag till JB 1695, 1697, 1713, 1715 och 1717; från och med 1723 års förslag hava dessa bestämmelser utmönstrats. Sagda föreskrifter återfinnas i JB XI: 1 i alla de tidigare förslagen utom i 1715 års förslag, varest bestämmelsen meddelats i JB X: 1. Se WILHELM SJÖGREN, Förarbetena till 1734 års lag, Bd IV s. 208 och 245, Bd V s. 119, 163 och 173 samt Bd VI s. 140 och s. 156.
    3 UL, JB IV pr.
    4 VGL I, JB II pr.; VGL II, JB I.
    5 ÖGL, JB IV pr.

 

288 IVAR W. SJÖGREN.motsvarande regler vunnit tillämpning. Då enligt UL fastighetsföryttringen och dess stadfästelse förlagts till den öppna platsen inför kyrkan eller till tinget, har detta förfarande erhållit egenskapen av en slutlig avhändelseakt, som därefter icke kunnat ryggas av säljaren. I full överensstämmelse härmed står, att något bestridande av den verkställda avhändelsen från säljarens sida icke därefter kunnat ifrågakomma. Den särskilda styrka, varmed lagbudet frånkänt rätte ägaren, som genom en med iakttagande av lagens föreskrifter verkställd jordavhändelse föryttrat en honom tillhörig fastighet, befogenhet att undandraga sig köpet genom ett dylikt bestridande, utgör onekligen ett stöd för antagandet, att en rättsförändring av här antydd innebörd verkligen försiggått i den uppländska rätten. Denna rättsförändring har antingen ägt rum på sedvanerättslig väg och sedan blivit bekräftad genom lagens uttryckliga föreskrift eller också genomförts omedelbart genom lagens stadgande.
    Men bestämmelsen i § 3 har tydligen avsett jämväl andra fall av jordaklander. Det omnämnes här en fastebevisning, förebragt jämväl mot annan än rätte ägaren; det omtalas en dylik bevisning »a annæn æn rættæn eghandæ». I och för sig skulle här två fall, var för sig eller gemensamt, kunna tänkas vara åsyftade. Det ena skulle inneburit, att en person föryttrat annan man tillhörig jord utan att vara därtill behörig; avhändelsen skulle här hava ägt rum genom en person, som med anlitande av en senare tids terminologi plägar betecknas såsom falsus procurator. Det andra fallet skulle hava inneburit, att en person försålt jord, som han trodde vara honom tillhörig, till en annan man, ehuru fastigheten i verkligheten icke tillhörde honom; föryttringen skulle här med användande av senare tids uttryckssätt hava ägt rum av en non-dominus. Då emellertid det senare fallet blivit behandlat i § 2, ligger det närmast att antaga, att föreskriften i § 3 enbart åsyftat det förra; i alla händelser måste sagda föreskrift åtminstone hava avsett detta fall. Med den utformning, regeln i § 3 erhållit, bör det dock icke anses uteslutet, att denna föreskrift jämväl åsyftat det senare av de båda nyss karakteriserade fallen.
    Stadgandet i § 3 innehåller en viss bestämmelse om bevisningen i det eller de fall, som åsyftats i lagbudet. Detta förutsätter i första hand en befogenhet för överlåtaren att bestrida den av honom verkställda avhändelsen och står i detta avseende

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 289i ett anmärkningsvärt motsatsförhållande till den i början av samma lagbud meddelade bestämmelsen. Det angives närmare det sätt, varpå ett sådant bestridande skulle bevisas. Enligt den av HOLMBÄCK-WESSÉN verkställda tolkningen skulle denna bevisning ske med egen ed, förstärkt med ed av tio män, om föryttringen avsett jord av ett värde, som icke uppgick till tre mark och ett halvt öre, varemot bevisningen skulle ske med egen ed, förstärkt med ed av aderton män, om fastigheten varit av större värde. Lagtolkarna1 hava själva framhållit det anmärkningsvärda i det sätt, varpå gränsen här dragits mellan de två olika reglerna angående kravet på styrkan av värjemålsprestationen. Det må här anmärkas, att en annan tolkning av stadgandet framstår såsom mera sannolik. Denna avvikande tolkning skulle utgå från förutsättningen, att stadgandet i § 3 liksom bestämmelsen i § 2 rört sig med föreställningen om två skilda slag av hemulsskyldighet, nämligen dels säljarens hemulsansvar för den försålda jorden, dels förvärvarens hemulsansvar för det utgivna vederlaget. Orden »halffs öris kiöp» skulle i enlighet härmed hava åsyftat en avhändelse av ett halvt öresland jord; orden »þriggiæ markæ» skulle hava åsyftat ett för förvärv av denna jord utgivet vederlag av tre mark. En säljare av mindre än ett halvt öresland jord skulle haft att bestyrka sitt bestridande av avhändelsen med egen ed, förstärkt med ed av tio edgärdsmän; en köpare av jord av denna storlek skulle haft att för undgående av sitt hemulsansvar för det utgivna vederlaget, tre mark, bestyrka sitt bestridande av köpet genom motsvarande bevisning. Denna tolkning skulle medföra, att ett halvt öresland jord i värde motsvarat tre mark, d. v. s. att ett markland jord haft ett värde av fyrtioåtta mark. Om en gång i tiden i den uppländska rätten liksom i götarätten en mark silver motsvarat två mark i redbart mynt,2 skulle detta hava inne-

 

    1 Övers., not 25.
    2 Jfr SCHLYTER, Glossarium, vid ordet »Mark». Av vissa urkunder, som skola granskas nedan under 3), framgår, att ett markland jord i Uppland under senare delen av tolvhundratalet haft ett värde av fyrtioåtta mark penningar. Sålunda föryttras i urkunden nr 638 av år 1278 16 örtugland för 32 mark penningar, i urkunden nr 639 av samma år 1/2 markland för 24 mark penningar, i urkunden nr 774 av år 1283 1 markland för 48 mark penningar och i urkunden nr 1237 av år 1298 heter det uttryckligen: »in quibus villis solidus terre duas Marcas den. valere solet». Då det nu av regeln i JB I pr angående bördeskillingens storlek kan antagas, att räntan utgjorde 1/24 av jordens kapitalvärde, synes härav kunna dragas den slutsatsen, att under antydda skede jämväl i Uppland en mark silver motsvarat två mark penningar.

19—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

290 IVAR W. SJÖGREN.burit, att ett markland varit värt tjugofyra mark silver, vilket motsvarar det jordvärde, som den rättshistoriska forskningen på helt andra grunder trott sig kunna fastställa såsom en gång gällande i Uppland.1 Vare sig stadgandet i § 3 tolkas på det ena eller på det andra sättet, innebar bestämmelsen, att om den föreskrivna värjemålsbevisningen förebragts, svaranden skulle vara saklös »baþi for wærþi ok saköri»; brast han däremot åt denna bevisning, skulle målsäganden, d. v. s. förvärvaren, äga vitsord att med sina fastar styrka sin rätt att återbekomma det av honom utgivna vederlaget samt att utkräva tre marks boten av svaranden. Det återgivna uttrycket ger vid handen, att lagen här närmast åsyftat endast säljarens hemulsansvar för den föryttrade jorden, icke köparens hemulsskyldighet för det utgivna vederlaget. Lagbudet avslutas med en regel, att om avkastning uppburits av jorden, böterna skulle avse ett ansvar för olaga åverkan; i motsatt fall skulle böterna avse ett ansvar för olaga försäljning, »gærsala». Det kan synas anmärkningsvärt, att lagbudet sålunda anger en dubbel grund för det stadgade straffansvaret. Utan tvivel ligger det närmast att tolka dessa regler på det sättet, att bötesstraffets förklaring genom en hänvisning till ett åverkansbrott avsett det fall, då köparen tillträtt fastigheten och hunnit uppbära avkastning av densamma, under det att bötesstraffets härledning från en olaga försäljning, »gaersala», åsyftat det fall, då så ej skett. Men även med utgångspunkt från en dylik tydning blir det svårförklarligt, att i det förra fallet icke stadgats ansvar såväl för åverkansbrottet som för den olagliga försäljningen, eftersom jämväl i detta fall föryttringen varit ogiltig. Säkerligen äro dessa föreskrifter att bedöma såsom uttryck för uppfattningen under ett utvecklingsskede, då föreställningen om ett deliktsmoment i klanderprocessen icke helt försvunnit, vilket föranlett försök att genom uttryckliga regler förklara det särskilda ansvar, som skulle inträda vid ett bristande åt hemul.
    Mest anmärkningsvärt är dock, att lagbudet över huvud medgivit säljaren i det eller de av stadgandet åsyftade fallen en befogenhet att söka avvärja angreppet genom viss bevisning. Hade köpet avslutats på det av lagen föreskrivna sättet offentligt inför sockenmenigheten eller tingsmenigheten med anlitande av föreskrivet antal fastar, borde något utrymme för ett förnekande av

 

    1 SCHLYTER, Glossarium, vid ordet »Markland» samt Övers., not 2.

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 291den sålunda verkställda föryttringen och en därmed förbunden möjlighet att framföra värjemålsbevisning icke hava förefunnits, utan det skulle hava ankommit på förvärvaren att med sina fastar styrka avhändelsen och därigenom binda föryttraren att fullgöra sin hemulsskyldighet. Den ståndpunkt, som här kommer till uttryck, innebär, att om föryttraren varit ägare av jorden, något bestridande av köpet icke kunnat äga rum, utan förvärvaren varit befogad att med fastarna bevisa den verkställda avhändelsen, varemot om säljaren icke varit ägare till jorden, d. v. s. handlat såsom en falsus procurator eller eventuellt såsomen non-dominus, det i första hand medgivits en sådan säljare att förneka avhändelsen och framföra värjemålsbevisning härför, samt förvärvaren endast för den händelse, denna värjemålsbevisning misslyckades, tillerkändes vitsord att med sina fastar binda säljaren till fullgörandet av sin hemulsskyldighet. Lagbudets ståndpunkt blir härigenom ett visst stöd för det förut gjorda antagandet, att enligt äldre uppländsk rätt liksom enligt götarätten föryttringen ägt rum annorstädes än inför sockenmenigheten eller tingsmenigheten samt att en rätt för säljaren att rygga köpet varit för handen, innan föryttringen vunnit sin slutliga fullbordan genom förvärvarens tillträde av jorden. Har den äldre uppländska rätten varit av detta innehåll, skulle lagens stadganden i JB IV § 3 hava inneburit, att om säljaren verkligen var rätt ägare till jorden, förvärvaren tillerkänts bevisvitsordet, under det att i motsatt fall lagen givit uttryck åt den äldre rättsuppfattningen, enligt vilken säljaren i och för sig kunnat rygga köpet eller i allt fall bestrida dess verklighet, intill dess köpet nått sin slutliga fullbordan.
    De därpå följande stadgandena i §§ 4—6 avse samtliga sådana fall, då en föryttring lagligen kunde ske av annan tillhörig jord. I § 4 lämnas en föreskrift om det sätt, varpå en jordägare kunde bemyndiga en annan person att avhända hans jord till tredje man; i § 5 meddelas regler om det sätt, varpå jord, tillhörande sinnessjuk eller omyndig, lagligen kunde föryttras; i § 6 stadgas närmare regler om de fall, då make med laga verkan var befogad att föryttra jord, tillhörande andre maken. Det sätt, varpå lagbuden i §§ 4—6 ansluta sig till bestämmelsen i § 3, och det sakliga samband, som onekligen förefinnes mellan dessa stadganden, utgör ett ytterligare stöd för den här hävdade tolkningen av § 3, att detsamma åsyftat närmast det fall, då någon utan

 

292 IVAR W. SJÖGREN.vederbörligt bemyndigande av rätte ägaren eller utan laglig befogenhet föryttrat annan tillhörig jord, d. v. s. handlat såsom en falsus procurator.
    Den tolkning av stadgandena i §§ 3—6, som här framförts, har varit av nöden såsom utgångspunkt för en riktig tydning av regeln i § 7. Denna utgör huvudstödet för VON AMIRAS uppfattning, att vid en jordavhändelse enligt UL föremålet kunnat angivas »als vertretbares Gut».1 Bestämmelsen i § 7 utgör icke något självständigt lagbud; dess innebörd måste tydas med ledning av det sammanhang, vari det förekommit. Med beaktande härav skulle regeln i § 7 närmast hava anslutit sig till det fall av jordaklander, som åsyftats i § 3, i det att — som ovan anmärkts — reglerna i §§ 4—6 framstå såsom speciella föreskrifter av undantagskaraktär i förhållande till den grundsats, varpå stadgandet i § 3 byggt, nämligen den principiella ogiltigheten av en föryttring av annan tillhörig jord. I följd härav skulle lagbudet i § 7 åsyftat det fall av klander mellan överlåtare och förvärvare, då någon obehörigen föryttrat annan tillhörig jord, möjligen därjämte jämväl det fall, då någon såsom ägare avhänt jord, tillhörande annan. I båda dessa fall har det varit fråga om ett bristande åt hemulsskyldighetens fullgörande, och regeln i § 7 skulle enligt denna tolkning innehålla föreskrifter om en exekutiv förrättning gentemot en person, som brustit åt hemul, antingen enbart såsom falsus procurator eller såväl som en falsus procurator och såsom en non-dominus.
    Vid en dylik exekutiv förrättning skulle de vid föryttringen anlitade fastarna fungera såsom förrättningsmän. Den person, gentemot vilken förrättningen vidtogs, skulle härvid äga rätt att anvisa den jord, som i första hand skulle tagas i anspråk. Ägde han jord i flera byar, skulle han kunna hänvisa fastarna att utmäta jord, i vilken by han själv ville. Hade han jord endast i ett byalag, men del i flera åkrar i denna by, skulle han på motsvarande sätt kunna anvisa fastarna den jord, de skulle taga i mät. Var så icke fallet, fanns icke utrymme för något anvisningsförfarande; hans egen gård skulle då kunna utmätas av fastarna: »þa bitæ fastær .j. bol bondæ». I den mån utrymme fanns för

 

    1 Se ock Övers., not 31: »Meningen torde vara, att om jord sålts blott med angivande av antal penningland, örtugland o. s. v. men utan att de särskilda jordstyckena bestämts, säljaren äger bestämma, vilka jordstycken som skola utlämnas». 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 293ett anvisningsförfarande, skulle fastarna utmäta så mycket av den anvisade jorden, som efter det i markland och dess underavdelningar uttryckta jordatalet svarade mot storleken av det av överlåtaren uppburna vederlaget: »hwar til awisning gripær þa fylli hanum iorp æptir markæ tali. æplir þy han hawær wærp takit».
    Stödet för denna tolkning av § 7 ligger icke enbart i det formella och sakliga sambandet mellan detta lagbud och de närmast föregående. Genom denna tolkning vinnes ock en naturlig förklaring till den befogenhet att anvisa jord åt fastarna, som tilllagts den, mot vilken exekutionen riktade sig. Med denna tydning av § 7 komma dess föreskrifter i samklang med bestämmelserna om den vanliga utmätningsförrättningen enligt RB flock VIII. Vid en sådan förrättning skulle länsmannen utlysa ting till bondens by och utse tolv män att verkställa utmätningen, men varken domaren eller länsmannen skulle få bereda sig tillträde till bondens gård i byn. Vid förrättningen skulle de utsedda tolv männen iakttaga en viss ordning i fråga om den egendom, de togo i mät. I första hand skulle utmätas lösöre och kreatur, i andra hand spannmål och hö, i tredje hand hus, i fjärde hand utägor och i sista hand bondens egen gård: »þa bitær ok mæt .j. bol bondæ». Skillnaden mellan denna exekutiva förrättning och det verkställighetsförfarande, som åsyftats i JB IV § 7, ligger endast i två omständigheter. Vid en förrättning enligt JB IV § 7 skulle de vid föryttringen anlitade fastarna fungera såsom förrättningsmän; och vid en dylik utmätning skulle i motsats till förhållandet vid den vanliga utmätningsförrättningen i första hand jord tagas i anspråk för att tillgodose den hemulsberättigades krav, varvid dock möjlighet lämnats den, mot vilken utmätningen verkställdes, att anvisa den jord, som fastarna skulle taga i mät, i den mån han ägde så mycken jord, att utrymme för ett dylikt anvisningsförfarande var för handen.
    Därest föreskriften i § 7 uppfattas såsom en exekution för att tillgodose förvärvarens hemulsanspråk mot en överlåtare, som icke kunnat värja hans fång, uppstår närmast den frågan, av vilken anledning icke det vanliga utmätningsförfarandet, utan en särskild verkställighetsförrättning utbildats för detta fall. I första hand bör härvid hänvisas till att överlåtaren verkställt en föryttring av jord till förvärvaren, i följd varav det måste hava framstått såsom naturligt att såsom förrättningsmän anlita de

 

294 IVAR W. SJÖGREN.män, som vid avhändelsen medverkat såsom fastar, samt att förrättningen skulle åsyfta att för förvärvaren förverkliga ett rättsläge, närmast motsvarande det, som skulle uppstått, därest fånget kunnat hemulas. Förrättningen kunde visserligen icke bereda förvärvaren tillträde till den jord, som varit föremål för avhändelsen, enär denna jord visats tillhöra tredje man, men den kunde bereda förvärvaren en ersättning härför genom att bereda honom en gottgörelse i annan jord, tillhörande den överlåtare, som brustit åt hemul. Häri synes den verkliga förklaringen vara att finna till att vid en förrättning enligt JB IV § 7 i första hand jord skulle tagas i anspråk, under det att vid vanliga utmätningsförrättningar endast i sista hand jord skulle tagas i mät. I själva verket möter här uttryck för den rättsuppfattningen, att överlåtare, som brustit åt hemul, skulle bereda förvärvaren gottgörelse i första hand i annan jord, icke i reda penningar. Den i ÖGL vid jordabyte framträdande grundsatsen »iorþ skal iorþu uarþa», synes i UL hava gjort sig gällande jämväl vid en avhändelse genom försäljning.2
    Det är tydligt, att med den tolkning av stadgandet i JB IV §7, som här framförts, något stöd i denna bestämmelse icke finnes för den av VON AMIRA hävdade åsikten, att vid avhändelse avjord i Uppland föremålet kunnat betecknas allenast efter markland och dess underavdelningar, varvid det ankommit på säljaren att anvisa köparen den jord, som skulle tillkomma denne. Stadgandet avser icke ett förverkligande av ett rättsgiltigt köp, verkställt av rätte ägaren, utan förutsätter en avhändelse av jord, som icke kunnat hemulas.
    Det enda stödet, som kunde förefinnas för åsikten, att stadgandet avsett en jordavhändelse från rätte ägaren, utgöres av orden: »þa bitæ fastær .j. bol bondæ ok a rættum eghandæ. hawi þæn æncti dul fore sum rættær æghandi ær». Härvid är att märka, att orden »hawi-ær» saknas i de handskrifter av UL, som av SCHLYTER betecknas såsom hs B och C, samt att — såsom HOLMBÄCK-WESSÉN i sin översättning3 anmärkt — dessa ord »äro en upprepning av en regel i fl. 4: 3 och störa här sammanhanget». Orden »hawi-ær» äro att betrakta såsom ett slags interpolation; lagen har här velat ånyo inskärpa en rättsgrundsats, som redan

 

    1 ÖGL, JB VI.
    2 Jfr KrLL, JB XVIII § 1 samt 1734 års lag, JB XI § 4.
    3 Övers., not 31.

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 295tidigare kommit till uttryck i flock IV § 3 i sitt rätta sammanhang. Med hänsyn härtill kan sagda uttryck i § 7 icke åberopas såsom en hållbar grund för att detta stadgande avsett en av rätt ägare verkställd rättsgiltig föryttring; i själva verket utgöra dessaord ett ytterligare stöd för att den därmed uttryckta rättsregeln inneburit en nydaning i den uppländska rätten i förhållande till äldre rättsregler i detta hänseende. Det återstår dock den omständigheten, att i anslutning till orden: ».j. bol bondæ» förekomma orden »ok a rættum eghandæ». Jämväl dessa ord skulle kunna åberopas till stöd för von Amiras åsikt om det fall, som § 7 åsyftat reglera. Men detta stöd måste framstå såsom bräckligt i jämförelse med de starka skäl, som i övrigt kunnat förebringas för här hävdade uppfattning om tillämpningsområdet för § 7. Härtill kommer den möjligheten, att sagda ord infogats i anslutning till regeln i § 5 om avhändelse av jord, tillhörande sinnessjuk och omyndig. I detta lagbud heter det: »þa skal han sum iorþ kiöpir takæ fastæ aff rættum eghandæ. ok aff næstum frændum. þeræ. klutræs þæt siþæn bindi þa fastæ a rættæn eghandæ. ok a næstu frændær hans». Det kan hava varit detta fall, som föranlett, att i § 7 vid orden: »þa bitæ fastær .j. bol bondæ» tillfogats orden »ok a rættum eghandæ»; och det kan hava varit detta, som i sin tur lett tanken hos den, som avfattat lagen, in på vikten av att ånyo inskärpa den allmänna regeln, att rätt ägare icke skulle kunna bestrida en av honom själv verkställd avhändelse.

 

III.

 

    Det återstår att närmare granska de urkunder, som VON AMIRA åberopat till bestyrkande av sin åsikt, att jord i Uppland vid avhändelse kunnat behandlas »als vertretbares Gut». Dessa urkunder återfinnas i diplomatariet under följande nummer, nämligen 638, 639, 666, 727, 774, 892, 1237, 1238, 1337, 1361, 1400 och 1571. Ehuru de endast anförts såsom exempel, synes det likväl mot bakgrunden av de skäl, som här ovan anförts mot de stöd, von Amira velat finna i de av honom åberopade lagbuden i UL, vara tillräckligt att här till undersökning upptaga endast de av honom själv åberopade urkunderna.
    Urkunden nr 638 innehåller ett den 22 januari 1278 i Örebro utgivet salubrev av konung Magnus I på ett kronohemman

 

296 IVAR W. SJÖGREN.i Gultabrunna till Eskilstuna kloster; i detta brev hette det: »— Nos harum serie ad pupplicam tam posterorum quam presencium proferimus nocionem Quod nos terram. XVI. solidorum jn Gultubrunnum que ad coronam pertinebat pro iusto preoio videlicet. XXXII. marcis vsualis monete sancte domui hospitalis beati Johannis baptiste jn æskilstunum dimisimus perpetuo possidendam, Transferendo jn eiusdem domus fratres dominium et plenam proprietatem dictum predium regendi, donandi, uendendi, obligandi, siue quocumque modo voluerint ordinandi pro ipsorum libito uoluntatis, sublata nobis et nostris successoribus omni facultate sepe dictum predium aliquo jngenio repetendi. — ». Visserligen har här den föryttrade jorden uttryckts i örtugland, men det må anmärkas, att sedan sol- och tegskifte genomförts i ett byalag, en viss fastighet kunnat individuellt betecknas med angivande av byalaget och det i markland och dess underavdelningar uttryckta byamål, som tillkom ifrågavarande hemman. Att så varit fallet i denna urkund, synes bekräftas av de särskilda uttrycken: »terram» — »que ad coronam pertinebat», »dictum predium», »sepe dictum predium». Av dessa uttryck måste anses framgå, att ett visst individuellt hemman i det angivna byalaget åsyftats.
    Urkunden nr 639 innefattar ett den 2 februari 1278 av abbedissan och konventet i Fogdö kloster utfärdat salubrev på jord i Grenby till den valde ärkebiskopen Jacob i Uppsala. I denna urkund heter det: »— constare volumus — quod — vendidimus vnam dimidiam marcham terre in uilla dicta Grenbu, pro qua nobis uiginti quatuor marchas denariorum persoluit. —». Detta uttryckssätt för beteckning av den försålda jorden kan onekligen hava åsyftat allenast en viss myckenhet jord i sagda by, men det förtjänar med styrka framhållas, att det lika väl kan hava varit fråga om ett visst hemman i byn. Något avgörande bevis för von Amiras åsikt kan icke heller denna urkund anses utgöra.
    Urkunden nr 666, som är odaterad men möjligen härrör från år 1279, innehåller ett av Magnus Gerason till prosten Peter utfärdat salubrev på jord i Björnesta, Elliby, Aby och Vansta. I denna urkund heter det: »— constare volumus Nos predium nostrum jn istis vilulis silicet Jn biærnestvm Duas Oras terre. Jn Ellibýv Oram terre cum quatuordecim Denariis Jn Aby solidum terre, Jn vansta Duos solidos terre cvm quatuor denariis

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 297Cum consensv cognatorum nostrorum Domino Petro Preposito Justo mediante Precio vendidisse. —». Beträffande denna urkund göra sig samma synpunkter gällande som med avseende å den nästföregående; det kan i enlighet med von Amiras åsikt här hava varit fråga om viss, allenast efter jordatal bestämd myckenhet jord, men det må framhållas, att det också kan hava varit fråga om särskilda hemman i de angivna byalagen, individualiserade genom uppgifterna om byamål och byalag.
    Urkunden nr 727 innehåller ett av Carl Estridsson den 12 augusti 1281 till Herman Thyring utfärdat salubrev på Näsby i Täby socken; i detta brev heter det: »Noscat — nos duas oras terre in næsbý tæbýsokn Domino hermanno thýring pro pleno precio legaliter reddidisse Donantes eidem ex parte domini Regis liberam de predictis predijs facultatem vendendi possidendi aut quocumque modo voluerit commutandi. —». Jämväl här kunna samma synpunkter göras gällande som i de två föregående fallen; till förmån för uppfattningen, att här avsetts en individuellt bestämd fastighet, kan dock åberopas uttrycket: »Donantes eidem — facultatem — possidendi»; hade här åsyftats allenast viss myckenhet jord, borde säljaren hava uttryckligen anvisat förvärvaren den jord, som denne skulle hava befogenhet att besitta.
    Urkunden nr 774 utgöres av ett den 2 oktober 1283 av Carl Estridsson till hans släktinge Fru Ragnhild utfärdat köpebrev på Bräggiä; i detta heter det: »— Noverunt vniuersi, me vnam marcham terræ in Bräggiä, Dominæ Ragnildis Cognatæ meæ dilectæ, pro XL.VIII marchis vendidisse, cum omnibus quæ eidem dinoscuntur adiacentijs, ad hoc autem quod præmissum prædium specialiter possideat Patrimonium suum in Finstadum, Byrgero Pehtersson consanguineo suo vendidit denarijs, pro eisdem, —». Mot åsikten, att här endast en viss myckenhet jord åsyftats, talar uttrycksättet: »— cum omnibus quæ eidem dinoscuntur adiacentijs —»; beaktas må vidare orden »præmissum prædium specialiter possideat».
    Urkunden nr 892, som icke är särskilt daterad, innehåller Magnus Christinesons salubrev till Fogdö kloster på ett öresland och fem penningland i Husaby; här heter det: »— Notum igitur vobis facimus. quia dominabus de fothø vnam oram et quinque denarios terre pro condigno precio wendidimus in vsabý. Ne igitur quis in posterum super hoc facto calumpniam inferre presummat

 

298 IVAR W. SJÖGREN.wel ipsas dominas in aliquo molestare. vt dictam possessionem libere in perpetuum possideant litteris nostris & Sigilli nostri in pressione confirmamvs». Att här icke enbart viss myckenhet jord utan en viss fastighet åsyftats, antydes genom den sist återgivna bisatsen: »vt dictam possessionem libere in perpetuum possideant —»; här förutsättes, att klostret skulle äga besitta den föryttrade jorden för framtiden, utan att någon individualisering av fastigheten utöver vad som skett genom uppgiften om byamål och byalag ansetts vara av nöden.
    Urkunden nr 1237 innefattar ett den 5 juni 1298 av Johan Engel till ärkebiskopen i Uppsala utfärdat salubrev på Forsa i Skefthammars socken och på Kumla i Baldingsta socken. I denna urkund heter det: »— Notum facio per presentes quod Reuerendo patri domino meo, domino Nicolao diuina miseracione archiepiscopo vpsalensi Nouem oras cum vno solido terre in villa forsum, parochia skiepthamer & decem solidos terre in villa kumblum, parochia Baldingxstadhum, in quibus villis solidus terre duas Marcas den. valere solet, & partem domorum ad me pertinencium in predicta villa forsum solui pro Octoginta marchis den. nunc vsualis monete quas soluere tenebar pro parte mea, pro legatis in testamento, karissimi fratris mei karoli canonici quondam ecclesie vpsalensis, pro quibus Octoginta marchis sibi inpignoraueram partem me contingentem in bierghum in færingø. Relinquens exnunc predicto Patri plenariam possessionem & Jus proprietatis in predijs predictis vt ipse de eis ordinet pro sue libito voluntatis, —». Jämväl här kan man till stöd för åsikten, att vissa bestämda, genom uppgifterna om byamål och byalag individualiserade fastigheter åsyftats, åberopa den sist återgivna satsen, av vilken framgår, att förvärvaren utan någon ytterligare åtgärd från överlåtarens sida skulle »exnunc» åtnjuta »plenariam possessionem et Jus proprietatis». Hade endast en viss myckenhet jord avsetts med avhändelsen, borde det hava kommit till uttryck, att åt förvärvaren först skulle anvisas den jord, som skulle tillkomma honom.
    Urkunden nr 1238 utgöres av en fullmakt, utfärdad av Johan Engel, för en viss Hegge i Telge att vid Olands häradsting uppbjuda och till ärkebiskopen giva fasta på de i föregående salubrev omnämnda gårdarna. Då tolkningen av själva överlåtelsehandlingen föranleder det antagandet, att vissa fastigheter avsetts med överlåtelsen, måste jämväl den i anslutning härtill utfärdade full-

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 299makten för annan att uppbjuda och giva fasta å den föryttrade jorden, hava avsett samma, individuellt bestämda fastigheter.1
    Urkunden nr 1337 innehåller ett den 26 februari 1301 av Philip Finwidsson av Rumby utfärdat salubrev till S:t Clara kloster i Stockholm på åtta örtugland jord i Hammarby i Edeby socken; i detta heter det: »— Notum esse cupio modernis pariter et futuris, quod octo solidos terræ in villa quæ vocatur Hamarby in parochia Ebo hæred cum omnibus attinentiis sine ulla exceptione pro legittimo precio vendidi Monasterio sororum sanctae Clarae in Stokholm perpetuo possidendos. —». Ehuru även här den föryttrade jorden betecknats allenast med angivande av byamål och byalag, är det likväl i varje fall möjligt, att en viss fastighet åsyftats; beaktas må särskilt orden »cum omnibus attinentiis sine ulla exceptione» ävensom orden »vendidi — perpetuo possidendos». Denna urkund utgör i varje fall icke något otvetydigt stöd för åsikten, att allenast viss, efter jordatal bestämd myckenhet jord varit föremål för föryttringen.
    Urkunden nr 1361, vilken — såsom von Amira själv anmärkt — härrör från Östergötland, innehåller ett den 30 mars 1302 av Helge Smughs söner, Folke och Johannes, utfärdat salu- och fastebrev på en jord i Svartingstorp till Predikare-Systrarnas kloster i Kalmar. Uti denna urkund heter det: »— Tenore presencium notum facimus tam posteris quam modernis, nos predium nostrum in swartingshthorp situm videlicet decimam partem attungi in quo duodecim spannones seminare consueuimus annuatim, sororibus ordinis predicatorum calmarnie pro viginti quatuor marcis denariorum vsualis monete totum cum agris, siluis, pratis, et aquis cum ceteris pertinenciis omnibus intra sepes et extra eidem ville adiacentibus vendidisse, ac eandem terram per legalia wlgariter dicta festnæ calmarnie dictis sororibus multis villanis ibidem presentibus legaliter resignasse —». Detta sätt för att beteckna den överlåtna fastigheten ger otvivelaktigt vid handen, att endast en bestämd fastighet, icke en viss mycken-

 

    1 I fullmakten heter det bl. a.: »— — — committo eciam eidem potestatem & speciale mandatum adhibendi firmarios, in communi pretorio predicto super negocio supradicto, inducendi quoque procuratorem predicti patris in corporalem possessionem dictorum bonorum, — — —». Sistnämnda bemyndigande har tydligen icke innefattat en rätt att anvisa ärkebiskopens prokurator den jord, som skulle tillkomma dennes huvudman, utan endast avsett en befogenhet att åt denne inrymma de fastigheter, som förut blivit angivna i fullmakten och där individualiserats genom uppgifterna om byamål och byalag. 

300 IVAR W. SJÖGREN.het jord åsyftats; byamålet har tydligen här angivits endast såsom en närmare uppgift angående storleken av den överlåtna fastighetens andelsrätt i byalaget.
    Urkunden nr 1400 innehåller ett den 21 juni 1303 av Magnus Nilsson av Wilaberga utfärdat salubrev till kyrkoherden Peter i Ringbohärad på vissa gårdar; uti detta salubrev heter det: »— volo constare vniuersis, quod ego M. discreto viro domino petro rectori ecclesie ringboheredhi vendidi duos solidos cum decem denariis terre, in alby parochie estarnum, vnum solidum cum X denariis terre in norby, in riland, solidum cum dimidio, in karlaby parochie østby a garn, solidum cum dimidio in seby a garn, qualiter supradictas terras seu possessiones cum omnibus attinencijs ad ipsas pertinentibus, a me alieno et eidem domino P. supradicto approprio et asingno perpetuo possidendas Jnsuper ad maiorem rei euidenciam et pleniorem fidem et certiorem, dabo actoritatem et potestatem liberam, famulis meis, Gøtstauo et Olauo, nec non et laurencio de finstadhum vicino meo, vt memorato domino P, firmarios vulgaliter dictos fastæ, nomine mei, asingnant in communi placito søundheredi, et quod ipsi fecerint et ordinauerint super premissis, ratum et firmum habeo nullatenus contraueniendo, —». Men icke heller denna urkund kan anses utgöra något otvetydigt stöd för uppfattningen, att allenast viss myckenhet jord åsyftats med avhändelsen; det kan lika väl hava varit fråga om bestämda, genom uppgifterna om byamål och byalag fullt individualiserade fastigheter. Det särskilda bemyndigandet för vissa personer att å tinget giva köparen fasta å fånget talar onekligen närmast för den senare åsikten; denna fullmakt har enbart avsett meddelandet av fasta, icke något anvisande åt köparen av den jord, som skulle tillkomma denne.
    Den sista urkund, som von Amira anfört, nämligen urkunden nr 1571, innefattar en skriftlig bekräftelse på en år 1308 av Peter Gerardsson till Skokloster verkställd föryttring av två öresland jord i Willberga i Skobohärad; och i denna urkund heter det: »— notum facio, quod Religiosis dominabus sanctimonialibu sin sko, duas oras terre Jn villa bergum, Jn skoboheredþi pro iusto et condigno precio, vendidi, tradidi, et assignaui perpetuo Jure possidendas, sub firmarijs secundum leges patrie dominica palmarum apud predictum Monasterium datis, ac eciam nominatis, domino Haquino sacerdote, domino Raguasto, Hemingo Jngimundæson, thæluono Hýdinson, vesgøto, Kettiluasto Jn

 

FASTIGHETSFÖRYTTRING ENLIGT UPPLANDSLAGEN. 301vastadum cum omnibus parochianis, -». Med avseende å denna urkund göra sig samma synpunkter gällande som beträffande de föregående. Det kan här hava varit fråga om allenast viss myckenhet jord, men det kan lika väl hava åsyftats en överlåtelse av en viss fastighet, som individualiserats genom uppgifterna om byamål och om byalag.
    En närmare granskning av de urkunder, som von AMIRA åberopat till stöd för sin åsikt, har sålunda givit följande resultat. I åtskilliga fall har den åberopade urkunden avfattats på ett sådant sätt, att det ganska tydligt åtminstone medelbart framgått, att endast bestämda fastigheter åsyftats med föryttringen. I andra fall har urkunden i och för sig icke givit någon särskild ledning till bedömande av det sätt, varpå föryttringens föremål bestämts. Men jämväl i dessa fall har den jord, som avsetts vid avhändelsen, betecknats på ett sådant sätt, att det lika väl kunnat vara fråga om en föryttring av viss myckenhet jord som om en överlåtelse av bestämda fastigheter, individualiserade genom uppgifterna om byamål och byalag.

    Den nu verkställda undersökningen har givit vid handen, att de tvenne lagbud, som VON AMIRA anfört till stöd för sin åsikt, icke hava haft den innebörd, han velat tillägga dem, samt att de urkunder, som han åberopat såsom ytterligare stöd för sin uppfattning, icke utgöra något otvetydigt bevis för dess riktighet. I följd härav kan uppfattningen, att jord i Uppland plägat föryttras »als vertretbares Gut», icke anses vara grundad på tillräckliga skäl. Om det också icke får anses helt uteslutet, att i enstaka undantagsfall en jordföryttring i Uppland avsett allenast viss myckenhet jord, är det likväl berättigat att utgå ifrån att en sådan avhändelse regelmässigt avsett allenast bestämda fastigheter, som blivit fullt individualiserade genom uppgifterna om byamål och byalag.