HÖGSTA DOMSTOLEN I DEN NYA

LAGSTIFTNINGEN OM EXTRA

ORDINÄRA RÄTTSMEDEL.

 

AV

 

F. D. JUSTITIERÅDET EMIL SUNDBERG.

 

Denna uppsats åsyftar att lämna en redogörelse för den ställning HD intager i den nya lag om extra ordinära rättsmedel, som ersätter 1734 års lags bestämmelser i ämnet och som trätt i kraft med 1940 års ingång, d. v. s. huvudsakligen lagens tilllämpning på domar meddelade av HD.
    Till en början må anmärkas, att enligt den nya lagen resningsansökningar skola, liksom förut, upptagas och prövas av HD. Åtskilliga förslag hava, energiskt och envist, framburits om att en särskild institution skild från HD skulle skapas för prövning av resningsansökningar. Men alla dylika förslag hava avvisats.
    1734 års lags bestämmelser om resning gällde ej HD, som ju icke fanns till, då lagen skrevs. Hovrätterna voro högsta domstolsinstanser. Visserligen medgavs i lagen – för bibehållande av den urgamla svenska rätten att i alla livets bekymmer gå till kungs – viss rätt till klagan över hovrätts utslag. Men sådan klagan prövades av K. M:t genom justitierevisionen såsom en avdelning av riksrådet. Resning i lagstadgad ordning av dess beslut kunde givetvis ej komma i fråga.
    Resningsbestämmelserna gällde också allenast tvistemål. För brottmålen funnos särskilda stadganden. Åklagare ägde sålunda under vissa noga begränsade förutsättningar få ett slutligen avgjort brottmål återupptaget, och han hade att för sådant ändamål vända sig till vederbörande hovrätt. Bestämmelser härutinnan infördes i 17 kap. under 32 §. Beträffande den dömde medgavs honom i 30 kap. 19 § rätt att besvära sig hos Konungen, ifall

 

han »gitte visa att han ej är fulleliga i målet hörd eller att han fällts till svårare straff än lag säger». Någon fatalietid för sådana besvär var ej fixerad, utan dem kunde den dömde komma med när han så fann för gott. Rätt till resning var således onödigt att stadga för honom.
    Så skapades HD och inlemmades i instansordningen samt fick sin utformning genom 1809 års RF. Emellertid vidtogos ej i sammanhang därmed ändringar i RB, och någon verklig och fullfärdig domstolsinstans blev HD ej förr än fatalietid infördes för klagan i brottmål över hovrätts utslag. Frågan härom arbetade sig snart nog fram – antydningar i detta hänseende hade förekommit redan i 1807 års förklaring – och dylik fatalietid blev klart fastslagen genom KF 19/7 1815, avseende såväl åklagare som tilltalad och utan inskränkning i besvärsrätten för någondera. Därmed hade HD blivit en domstolsinstans, i detta avseende formellt likställd med de andra instanserna. Och därmed hade även resningsinstitutet, utan att bestämmelserna därom ändrats eller förtydligats, kommit i förändrat läge, något som särskilt gjorde sig märkbart i fråga om brottmålen.
    Rättspraxis fann sig utan svårighet kunna i den nya situationen begagna sig av de gällande lagstadgandena. Återbrytande av dom kunde således ifrågakomma även beträffande Konungens, d. v. s. HD:s, domar; återställande av försutten klagotid över hovrätts domar kunde ske; och resning kunde beviljas även i brottmål, oavsett vilken instans som slutligen dömt däri. Den för brott dömde medgavs rätt att söka resning på samma grund som enligt 31 kap. gällde för tvistemål. Samma rätt stod åklagaren öppen, dock med viss inskränkning, nämligen genom stadgandena i 17:32 RB. I motiven till den nu ifrågavarande nya lagen har visserligen uttalats, att 17: 32 i allmänhet ansåges »icke innebära någon begränsning i HD:s befogenhet att medgiva resning». Men denna mening kan näppeligen vara riktig. Det förefaller otänkbart, att HD skulle kunna på åklagares ansökan bevilja resning i strid mot bestämmelsen att en frikänd åtalad i angivna fall skall »njuta befrielsen till godo, evad skäl emot honom sedermera sig yppa kunna». Mig veterligen har icke heller någonsin resning beviljats annorlunda än med iakttagande av stadgandena i 17:32. Men väl har det förekommit, att då åklagare sökt resning, han hänvisats att gå den väg nämnda stadganden utstakat.

 

    Resningsinstitutet har under den gångna tiden, då ansökan om resning vunnit avseende, tillämpats på det sätt, som i varje förekommande fall synts mest praktiskt. Någon principiell skillnad mellan de båda slagen av extra ordinära rättsmedel, återställande av försutten tid och återbrytande av dom, var ej uppdragen – åtminstone icke uttryckligen – i 1734 års lag. Och praxis har bestämt tagit avstånd från uppdragande av en sådan skillnad. Det har sålunda förekommit t. ex. att då ansökan om resning grundats på att häradsrätten i sitt laga kraft vunna utslag misstolkat ett i målet företett kontrakt, denna ansökan bifallits sålunda, att ny tid för överklagande av utslaget givits, och detta utan att i ansökningen varit tal om försummelsen att klaga. Och i andra fall har ansökan om »resning» föranlett än återställande av försutten besvärstid, än återbrytande av den överklagade domen. Då återbrytande beviljats av en HD:s dom, har HD antingen omedelbart verkställt ny omprövning av målet eller ock ånyo upptagit det, men hänvisat det till förnyad handläggning och dom av underrätt. Resning enligt 31 kap. har även beviljats i fall, då det gällt s. k. domvilla. Denna HD:s fria och formlösa tillämpning av stadgandena om resning har uppenbarligen varit till gagn och, så vitt jag har mig bekant, aldrig varit föremål för anmärkning.
    Den nya lagen, som bär titeln »Lag om särskilda rättsmedel», är indelad i tre kapitel: ett »Om resning», det andra »Om återställande av försutten tid» och det tredje »Om besvär över domvilla». Det nya är i stora drag att
    rätten till resning är utvidgad, särskilt till förmån för en förbrott dömd person,
    bestämmelser givas detaljerade såväl i fråga om ärendets anhängiggörande som beträffande dess handläggning,
    HD:s domar äro uttryckligen indragna under resningsreglerna och
    preklusionstider för användande av extra ordinära rättsmedel äro i vissa fall införda, dock med undantag beträffande resningsansökan av tilltalad i brottmål, för vilken ingen preklusionstid gäller.
    Att, såsom nu skett, i lagtexten införa noggrant detaljerade formella regler angående ifrågavarande ärenden har icke föranletts av känt yppat behov i sådant hänseende och kan emellanåt medföra osäkerhet vid tillämpningen, t. ex. i fråga om rätt att efter

 

preklusionstids utgång komplettera en i laga tid gjord resningsansökning med nya bevis eller åberopande av nya grunder. Beträffande de stadgade preklusionstiderna är ej klarlagt, huruvida och i vad mån de låta förena sig med SL 5: 14.
    Lagens 2 kap., om återställande av försutten tid, är kort och angår icke domar meddelade av HD, så framt ej stadgandena däri skola äga tillämplighet även på försummelse att iakttaga fatalietid beträffande resningsansökan eller extra ordinarie besvär över domvilla, något som ej med tydlighet kan utläsas av lagtexten och ej heller beröres i motiven.
    1 kap. däremot, som behandlar återbrytande av dom och som i sin helhet gäller även HD:s domar, är särdeles vidlyftigt. Det benämnes, som sagt, »Om resning». Detta ord »resning» förekommer i 1734 års lag endast i sammanhang med reglerna för återställande av försutten tid, dock icke såsom en definition av begreppet utan på så sätt, att återställande av försutten tid är att anse såsom resning. Praxis har ock utan tvekan använt ordet även för att beteckna återbrytande av dom. Mig förefaller ordet och begreppet resning passa lika bra för såväl det ena som det andra. Men detta är ju en smaksak. I den nya lagen användes ordet resning endast såsom beteckning för återbrytande av dom och målets återupptagande till förnyad behandling.
    I detta sammanhang må anmärkas, att den nya lagen icke, lika litet som 1734 års lag, avser, att vid beviljande av resning den meddelade domen skall »undanröjas», utan meningen är, att denna dom må kunna efter målets förnyade handläggning »ändras». I praxis har dock ej sällan bifall till resningsansökning skett i den formen, att den överklagade domen undanröjts och målet hänvisats till underrätt med förständigande att företaga det till ny behandling och ny dom.
    Rätten till resning är i den nya lagen olika, då resning sökes i tvistemål, då ansökning därom göres av en för brott tilltalad person och då resning sökes emot honom. I sista fallet är den strängast begränsad, och den är vidsträcktast i det andra fallet, d. v. s. då det är en tilltalad som söker resning.
    1734 års lag uppställde såsom ett allmänt gällande, oeftergivligt villkor för rätt till resning att »nya skäl» påvisades. Med »skäl» åsyftades faktiska omständigheter eller bevis av betydelse för målet. Och dessa nya skäl fingo ej hava varit kända för den resningssökande eller av honom förstådda medan målet pågick. En

 

omprövning i extra ordinär väg uteslutande på grundval av det tidigare i målet förebragta materialet, alltså utan att nya skäl tillkommit, och stödd på förment felaktig uppskattning av den förekomna bevisningen var icke medgiven. Icke heller kunde oriktig lagtolkning eller rättstillämpning åberopas såsom resningsgrund.
    Emot denna stränga begränsning av rätten till resning har under de senaste decennierna rests en våldsam storm av parter i brottmål, som krävt utvidgning av resningsrätten sålunda att såsom grund för resning skulle få åberopas även att den förebragta bevisningen felaktigt uppskattats eller att oriktig lagtolkning ellerr ättstillämpning förekommit. I det förra hänseendet, ny bevisprövning, har anstormningen ej lyckats, åtminstone ej i önskad omfattning. Såväl hörda sakkunniga som de lagstiftande myndigheterna hava härutinnan ställt sig bestämt avvisande dels emedan man ju aldrig kan veta om en ny prövning av målet leder till ett riktigare resultat – motsatsen är så mycket hellre tänkbar, som bevisningen givetvis blir svårare och otillförlitligare ju senare den framkommer – och dels av den orsaken, att därigenom skulle för mål, som slutbehandlats i HD, realiter skapas en överinstans över HD, vilket alla enstämmigt förklarat sig vilja undvika.
    Huru många domstolsinstanser som lämpligen böra finnas beror i främsta rummet på styrkan hos kravet om snabbhet i rättskipningen. Hurusom detta krav gör sig starkt gällande visar t. ex. tillkomsten och det flitiga nyttjandet av skiljemannalagen, där man för att tillgodose behovet av snabbhet nöjer sig med bevisprövning i en enda instans – bestående kanske uteslutande av icke-jurister – med eftergivande av den större utsikt till rättvist bedömande, som ligger i flera domstolsinstansers omprövning, och utan någon som helst rätt till ändring i extra ordinär väg. Mot inrättandet av en ny instans såsom extra ordinärt rättsmedel uppställer sig också nödvändigheten av stabilitet i samfundsförhållandena. Den enskilde måste kunna i möjligaste mån trygga sig till det definitiva avgörande, som givits av domstol i ordinär väg, och inrätta sitt liv och handlande därefter. Naturligtvis gäller detta huvudsakligen i fråga om tvistemålen, men kan hava stor betydelse även för brottmålen.
    Yrkandena om resning för ny bevisprövning hava, som sagt, ej tillmötesgåtts i önskad omfattning, men dock mycket långt, då det gäller en tilltalads resningsansökan. Denna skall, då den

 

grundas på åberopade nya skäl, kunna vinna bifall även om skälen icke äro av beskaffenhet att målet genom dem sannolikt skulle erhålla en annan utgång, därest nämligen, såsom ordalagen lyda, »med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo». Syftet med denna, minst sagt egendomliga, utvidgning av resningsinstitutet anges i motiven vara att medgiva resning redan då de nya omständigheterna eller bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. Särskilt erinras i avseende härå, att man skall taga hänsyn till beskaffenheten av brottet – om detta är grovt – och om betydande meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna, omständigheter alltså, som ligga helt utanför begreppet »nya skäl». Man har lämnat å sido, att en doms giltighet och rättskraft måste vara fullständigt oberoende av huruvida den i en kollegial domstol bestämts enhälligt eller av en majoritet.
    Det vilar ett mystiskt dunkel över denna resningsgrund. Orden »och i övrigt förekommer» tillades av departementschefen vid remissen till lagrådet för att, som han säger, »syftet med bestämmelsen skulle komma till tydligare uttryck i lagtexten». Om så verkligen skett genom detta tillägg lämnar jag därhän. Huru än lagbudet må tolkas, innebär det en kraftig modifikation i fordringen på nya skäl. Enligt dess formulering och innebörd skall resning kunna medgivas även om de åberopade nya skälen sakna relevans. Stadgandet är alltså ägnat att medföra synnerligen betänkliga störningar av den rättstrygghet, som är huvudnerven i allt samhällsliv, så mycket hellre som det står öppet för kverulanter att under obegränsad tid iterera sina ansökningar med uppletande för varje gång av synnerligen viktiga, fast irrelevanta, skäl. Ytterst svårt torde det komma att ställa sig att i det särskilda fallet bedöma halten av dylika åberopade »synnerliga skäl». Bedömandet kan i regel knappast bli annat än rent godtyckligt.
    Det andra yrkandet om utvidgning av resningsrätten har man i stort sett tillmötesgått. Resning skall nämligen enligt den nya lagen kunna medges, om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider emot lag. Även här torde det bli svårt att uppdraga någon gräns, då ju strängt taget varje dom,

 

som anses oriktig, innebär en felaktig rättstillämpning, och när är den uppenbar?
    Beviljas resning, skall, såsom även hittills gällt, målet i regel – med HD förbehållen rätt att i vissa fall själv döma – gå åter till den domstol, som sist dömt däri. Beträffande domar meddelade av HD är dock denna regel förbunden med en särskild bestämmelse, till vilken jag strax skall komma.
    Först måste jag nämna några ord om s. k. domvilla, d. v. s. rättegångsfel. 1734 års lag innehöll därom i 25 kap. regler dels för det fall att den klagande själv varit tillstädes vid rätten under målets behandling och dels för det fall att dom meddelats honom ohörd. I senare fallet fick han rätt till natt- och årsklagan, s. k. nullitetsbesvär. I förra fallet åter medgavs honom icke extra ordinärt rättsmedel, men lagen innehöll en erinran om att det stod honom öppet att söka återställande av försutten besvärstid, om han hade fog därför. Vid 1901 års omarbetning av RB ströks helt och hållet den § som handlade härom, med motivering att »de allmänna föreskrifterna om klagan över slutligt utslag desto hellre syntes böra gälla som det lätt kan tänkas att en part vill till stöd för ändringssökande åberopa såväl formella som materiella grunder». I den nya lagen göres ingen åtskillnad mellan de olika slagen av domvilla.
    Klagan över domvilla sker enligt den nya lagen icke, såsom vid resning, genom ansökning hos HD utan skall föras genom besvär hos närmaste överinstans och, om det gäller HD:s domar, hos HD själv. Viss fatalietid är stadgad för anförande av dylika besvär. Om försutten sådan fatalietid kan återges enligt reglerna i 2 kap. är, såsom jag förut antytt, oklart.
    Den egendomliga situation, som uppstår genom att HD skall upptaga och pröva besvär över sina egna domar, har föranlett en generell bestämmelse om HD:s sammansättning då extra ordinära rättsmedel anlitas gentemot domar meddelade av HD. I lagen om HD:s tjänstgöring på avdelningar har nämligen införts stadgande därom att, då avdelning behandlar ansökan om resning eller besvär över domvilla i något av HD avgjort mål eller ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej må tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå.
    Svårligen lärer väl kunna bestridas, att härigenom inrättats åtminstone såsom regel – en överinstans över HD, trots det

 

22-417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

vackra tal, som från alla håll och med starka motiveringar förts mot en sådan anordning. Såsom motiv för stadgandet nämnes icke heller oformligheten vid besvär över domvilla – den har man blundat för – utan stadgandet bygger enligt motiveringen på en helt annan grund, nämligen att tillgodose »ett önskemål, som stundom framkommit, att då ansökan om resning avser en av HD meddelad dom, de ledamöter, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej böra deltaga i resningsfrågans prövning till förekommande av den uppfattningen att de därvid skulle kunna låta sig påverkas av den mening de förut haft i saken», ett uttalande som, även detta, pekar på inrättandet av en ny instans.
    Lagutskottet fann sig mycket nöjd med stadgandet och tillade till dess motivering en erinran om att det skulle gälla ej blott vid prövning av resningsansökan eller domvillobesvär, utan även vid själva målets prövning efter beviljad resning.
    Många underligheter hava härigenom tillskapats. Redan det, att inom HD skola utväljas vissa ledamöter att bilda en domstol för bedömande av huruvida andra ledamöter inom HD gjort sig skyldiga till uppenbart lagstridig rättstillämpning eller grovt rättegångsfel eller felaktigt bedömt i målet förebragt bevisning, redan detta förefaller i och för sig – för att nu icke använda uttryck, som kunde vara frestande – högeligen olämpligt och otillfredsställande. Men andra betänkligheter resa sig ock emot stadgandet. Förutom den rubbning det förorsakar i HD:s arbetsordning, ger det anledning till åtskilliga spörsmål, som kunna vara ganska kinkiga att rätt besvara. Jag vill anföra några exempel på sådana spörsmål.
    Äro ledamöter, som deltagit i det klandrade målets behandling, men vid avgörandet haft annan uppfattning än majoriteten, uteslutna från att ingå i den nya överinstansen? Man observere uttrycket i lagen »det tidigare avgörandet»!
    Vilka ledamöter skola ingå i denna överinstans, då det tidigare målet behandlats i plenum? Motiven hesitera icke för uttalande om att även plenibeslut kunna bliva föremål för resningsansökningar eller domvillobesvär.
    Av huru många ledamöter skall den nya instansen bestå? I motiven talas om »avdelning» utan reservation ens för klagan över plenibeslut, men det säges ej, om avdelning skall vara sammansatt av 5 eller 7 eller flera ledamöter. Och att en majoritet på en avdelning skall kunna kullkasta ett plenibeslut finner lagen vara fullt i sin ordning. Utgången av dylika besvär blir

 

naturligtvis beroende på om den avdelning, som har att pröva dem, kommer att bestå av ledamöter ur majoriteten eller minoriteten i plenum. Kan i senare fallet avdelningen göra annat än att hänskjuta målet till nytt plenum?
    Om en tilltalads resningsansökning avslagits och han inkommer med ny resningsansökning – vartill han, såsom jag förut nämnt, är berättigad under obegränsad tid –, äro då de ledamöter, som deltagit i det förra resningsmålet, uteslutna från behandlingen av det senare? De kunna ju, lika väl som de ledamöter vilka deltagit i målets avgörande, misstänkas för att låta sig påverkas av den uppfattning de förut uttalat.
    I visst hänseende äro nästan olösliga svårigheter att befara, nämligen beträffande res judicata. Såsom domvilla räknas enligt motiven, bland annat, att »saken redan blivit avdömd». Uttalandet härom göres utan reservation. Frågan om res judicata är synnerligen delikat, särskilt därför att det mången gång, då denna fråga uppkastats, är högst tvivelaktigt huru den bör besvaras. En dylik fråga har vid åtminstone ett tillfälle i HD måst hänskjutas till avgörande i plenum.
    Uttalandena i motiven angående res judicata vila synbarligen på den uppfattningen, att en tidigare dom i samma sak utgör hinder för ny rättegång. Denna uppfattning står i avgjord strid mot de rättsgrundsatser, som i förevarande hänseende hittills vunnit tillämpning i praxis. Uppmärksammas må, att den tidigare domen kan hava blivit verkningslös genom avtal eller på annat sätt, och bevisning härom måste naturligtvis vara medgiven. Denna dom kan alltså ej förhindra anställande av ny rättegång. Utan den skall, såsom saken städse uppfattats i praxis, i den nya rättegången beaktas såsom ett bevismedel, jämställt med andra sådana t. ex. ett ingånget avtal. Likheten mellan ett bindande avtal och en given dom är slående, då domen allenas tinnefattar fastställelse av en ingången förlikning.
    I fråga om res judicata ställer sig saken olika då den tidigare domen upptäckts först efter det laga kraft ägande dom i det senare målet givits och då den varit känd under det senare målets handläggning.
    Upptäckes den äldre domen först efter det senare målets avgörande, föreligger ett typiskt fall av nya skäl, som bör berättiga till resning, men icke till besvär över domvilla, eftersom intet som helst rättegångsfel är begånget.

 

    Har åter den omständighet, som förmenas utgöra res judicata, varit upplyst i målet och omprövad i den senare domen – eller i en kollegial domstol genom en i protokollet omtalad omröstning – finnes intet fog för anlitande av extra ordinärt rättsmedel, vare sig påstående om res judicata bifallits eller ogillats. Bra oegentligt vore väl, om, såsom uttalanden i motiven ge vid handen, rätten till klagan i extra ordinär väg skulle vara beroende av huru frågan besvarats och allenast i det fall, att svaret varit nekande, åt den förlorande parten lämnas öppet att negligera sin ordinarie besvärsrätt för att i stället begagna sig av en extra ordinär.
    Skulle åter förhållandet vara, att fråga om res judicata väl förelegat till beaktande i målet men icke besvarats i domen, och domstolens mening ej heller fått uttryck i protokollet, kan i allt fall frågan hava varit omsorgsfullt ventilerad med resultat att res judicata icke ansetts föreligga - i kollegial domstol har då rått enighet härom. Inte heller i detta fall förefinnes anledning till rätt att anlita extra ordinära rättsmedel.
    Enligt mitt förmenande borde således res judicata endast i det fall medföra sådan rätt, att den tidigare domen ej varit känd förr än efter det laga kraft ägande dom givits i det senare målet, och då genom resning, icke besvärsvägen såsom om domvilla förelegat.
    Såsom domvilla skall ock enligt motiven till den nya lagen anses, att då omröstning ägt rum i en kollegial domstol, därvid ej förfarits lagligt eller att omröstningsresultatet oriktigt bestämts.
    Jag har fått upplysning om att besvär redan inkommit rörande felaktigt bestämmande av resultatet vid omröstning inom HD. Antagligen avse besvären ett fall, som jag förut hört omtalas. På en avdelning i HD med 5 ledamöter röstade 2 ledamöter för bifalltill käromålet, 1 ledamot ansåg tvisten vara en res judicata och lämnade fördenskull käromålet utan bifall, 2 ledamöter ogillade käromålet av andra skäl. HD beslöt enhälligt, att dom skulle utfärdas enligt de två sistnämndas mening. Besvären över omröstningen torde gå ut på att den väckta frågan om res judicata bort göras till föremål för särskild omröstning och därigenom den femte ledamoten tvingas att taga ställning i själva sakfrågan.
    Den avdelning i HD, som skall pröva dessa besvär, får en svår uppgift. Man bör komma ihåg, att HD:s beslut angående omröstningsresultatet enligt stadgandet i sista punkten av 23 kap. 4 § RB har karaktär av dom. Den nya överinstansen skall alltså

 

pröva, huruvida given dom är riktig eller oriktig, sådana de föreliggande fakta ge vid handen. Praktiska olägenheter framträda härvid icke, om prövningen resulterar i avslag å besvären, men däremot i hög grad i det motsatta fall, vars tänkbarhet väl legat till grund för överinstansens inrättande.
    Antaget att vid prövningen av nyssnämnda besvär domarna i överinstansen anse den givna domen oriktig, i det att dubbel omröstning bort äga rum – rent drastisk ter sig saken, om denna mening endast har en majoritet av 3 mot 2, d. v. s. 3 ledamöter skola ge dom emot 7 inom samma domstolsinstans – huru skall den nya domen då bli? Att återförvisa målet till dem som förut dömt däri för ny omröstning och dom är knappast tänkbart. Förutom det oformliga i att HD skulle återförvisa målet till sig själv stöter det på hinder dels därutinnan att en avdelning i HD icke gärna kan bestämma om en annan avdelnings sammansättning och dels eventualiteten att i följd av ledamots avgång den stadgade sammansättningen icke kan komma till stånd. Överinstansen lärer ej heller kunna helt sonika föreskriva, att dom skall utfärdas med annat innehåll än det förut bestämda, då detta ju innebure ett godkännande av att dubbel omröstning icke ägt rum, alltså realiter avslag å besvären. En tredje utväg gives – och denna torde vara den riktiga och enda framkomliga – nämligen att den nya överinstansen hänskjuter målet till avgörande i plenum, som får pröva frågan om res judicata. Plenibeslutet härutinnan blir bindande. Går beslutet ut på bifall till besvären, följer därmed i regel att målet underkastas prövning i hela sin vidd. Huruvida denna omprövning skall ske i plenum eller å den avdelning, där besvären först anmälts, beror på i vilken omfattning målet hänskjutits till plenum. I vad fall som helst finnes i lagen intet förbud emot att den nya domen göres till föremål för nya domvillobesvär. Teoretiskt sett är inte ens plenibeslutet fredat därifrån, trots den farsartade situation som skulle uppkomma genom anförandet av dylika besvär.
    Antydda, och många andra lätt uppletade, olägenheter föranleda till den uppfattningen, att genom den nya lagen tillskapats något som är långt värre än domvilla i ett eller annat mycket sällsynt fall, nämligen – en veritabel lagvilla. För undvikande av denna måste rätten att anföra domvillobesvär över HD:s domar helt utgå ur lagstiftningen. HD tillkommer att definitivt och till ledning för underdomstolarna – i särdeles tvistiga fall genom plenum – lösa frågor som röra domvilla. Och det avgörande,

 

som så sker, får ej rubbas genom några extra ordinära besvär, så framt icke hela vårt rättsväsende skall sättas i gungning. Risken av rättskränkning kan lämnas å sido vid jämförelse med att åt underrätts dom ges bindande kraft, huru oriktig den än må vara, därest vederbörande försummat att begagna sig av rätten till klagan i ordinär eller extra ordinär väg.
    Det är även ytterst angeläget, att ur lagstiftningen bortopereras föreskriften om HD:s sammansättning vid prövning av resningsansökningar. Då det åt domare i underrätt eller hovrätt kunnat anförtros att efter beviljad resning ompröva målet utan att några skrankor behövt resas till förebyggande av tredska från dessa domares sida mot att vidtaga rättelse i sin dom, så böra väl ännu mindre ledamöterna i rikets högsta rättsvårdande institution genom lagstiftningen göras misstänkta för att söka emot sin övertygelse och bättre vetande fasthålla vid en rättstillämpning, som befunnits uppenbart strida mot lag.
    I sammanhang härmed må påpekas att rätt till anförande av domvillobesvär över underrätts eller hovrätts utslag bör, i likhet med vad som gällde före den nya lagens tillkomst, endast tillerkännas part, som ej varit närvarande vid målets behandling. Det är icke förenligt med god rättegångsordning, att en part skall kunna först i ordinär besvärsväg yrka upphävande av given dom på sakliga skäl och, då detta yrkande avvisats, framställa enahanda yrkande med åberopande av förment domvilla, varom han haft kännedom tidigare.
    Ingen må tro, att min uppfattning i detta ämne bottnar i önskan att värna om HD:s och dess ledamöters prestige. För mig te sig såsom en ren vederstygglighet ordet och begreppet prestige med dess innebörd av lögn och skenhelighet. Mycket ont och stort elände har åstadkommits både i det enskilda umgängeslivet och i förhållandet stater emellan genom skyddet av prestigen. Men om således bemödande att upprätthålla denna i alla väder och med vilka medel som helst är av ondo, kan lika stor skada åstadkommas genom det motsatta förfarandet: nedsvärtande av andra och misstänkliggörande av deras redlighet. Min uppfattning är förestavad av intresset av att HD i lagstiftningen behandlas på sådant sätt, att hinder eller svårigheter icke resas för HD att fullgöra sin viktiga uppgift i rättslivet.
    Resningsinstitutet medför icke, såsom mången måhända föreställer sig, ett blott oväsentligt inslag i HD:s verksamhet. En ordentlig statistik över resningsärenden har nu icke varit för mig

 

tillgänglig. Men jag har räknat antalet sådana ärenden, som anhängiggjorts under de fem första månaderna av åren 1939 och 1940, således icke fullt ett halvt år. De utgjorde 31 år 1939 och 32 år 1940. I allmänhet kan ett resningsärende anses kräva en timmes föredragning i HD, vartill kommer justeringen och ledamöternas hemarbete – jag bortser från det förberedande arbete föredraganden nedlagt. HD:s tid på ämbetsrummet för de under nämnda fem månader inkomna ansökningarna må således normaliter anses upptagen under åtminstone 30 timmar, d. v. s. mera än en hel vecka. Under denna tid hade kunnat medhinnas föredragning av 15-20 andra mål, som således fått stå tillbaka för resningsärendena. Detta var normaliter. Men det inträffar emellanåt, att ett dylikt ärende tar långt mera tid i anspråk. För några år sedan förekom i HD en omständlig resningsansökan av en person, vilken dömts för brott till frihetsstraff, som han avtjänat; detta ärende gav sysselsättning under nära en månads tid åt en avdelning i HD om 7 ledamöter, varefter HD i ärendet lämnade ett motiverat svar, så grundligt och utförligt, att det i Holms arkiv återges på 1 1/2 sida. Svaret blev enhälligt avslag. Det var många mål och ärenden, som fingo maka åt sig för denna avslagna resningsansökan. Hade den bifallits, skulle HD fått sig pålagt ett högst betydande extra arbete. Det mål, som avsågs med ansökningen, var nämligen så vidlyftigt, att själva föredragningen i HD räckte i flera veckor samt referat av målet upptager ej mindre än 28 sidor i Holms arkiv.
    1734 års lag stiftade resningsinstitutet allenast för tvistemål. Den nya lagen innebär en fullständig omkastning härutinnan, i det den huvudsakligen tar sikte på den rätt till resning, som må tillkomma för brott dömda personer. Mig synes resningsinstitutet därigenom hava vridits på sned. Det är, såsom 1734 års lagstiftare funno, för tvistemålens skull som institutet är oundgängligen behövligt. Den till straff dömde har även andra utvägar: han kan söka nåd. Högt ropas visserligen, att det är rättvisa, som den dömde söker och som bör givas honom, icke nåd. Detta låter ju vackert. Men man förbiser, att nåd mycket väl kan ges motiverat eller eljest på sådant sätt, att den oskyldigt eller för strängt dömde blir fullt rehabiliterad. I varje fall bör hans anspråk på att få rättvisa, icke blott nåd, ej tillmätas sådan betydelse, att man rent bortser från kravet på stabilitet i samfundslivet och andras rätt till snabbhet i rättskipningen. Någon fara härutinnan har aldrig yppats genom resningsansökningar i tvistemål. Men väl i

 

brottmål genom dömda kverulanters itererade ansökningar. Redan på 1830-talet visade sig sådan olägenhet.
    Helt osökt framställer sig frågan: Vad har varit anledningen till att denna lag framdrivits, såsom skedde, i riksdagens elfte timme emot skarpa protester från många håll, syftande till uppskov med den nya lagstiftningen. Lagen är utbruten ur processlagberedningens stora förslag till ny rättegångslag med uttryckligt uttalande att med antagande i huvudsak av den nya rättegångsreformen den ifrågasatta lagstiftningen om extra ordinära rättsmedel måste underkastas omarbetning för att inpassas i den nya rättegångsordningen, med vilken den i visst avseende vore oförenlig, och att fördenskull en förnyad översyn i samband med processreformens genomförande bleve ofrånkomlig. Departementschefens motivering för denna nya lag, som vänder upp och ned på lagbestämmelser, vilka orubbade bestått i mera än 200 år, säger ej mycket. Den innehåller, att »särskilt i fråga om återbrytande av dom gällande regler lida av ofullständighet såväl beträffande de grunder, på vilka resning må beviljas, som ock i fråga om förfarandet vid handläggning av dylika ärenden» samt att »ofullständigheten och otydligheten i gällande bestämmelser på detta viktiga område utgöra en sådan brist i vårt rättegångsväsen att den bör avhjälpas snarast möjligt och utan avvaktan på den tidpunkt, då en ny rättegångsordning kan träda i kraft». Denna motivering verkar icke övertygande. Departementschefen tillägger, att gällande regler »i stor utsträckning måst kompletteras genom praxis». Att detta skulle varit något verkligt skäl till brådska har man svårt att förstå, då lagen med sina i övrigt detaljerade regler lämnat åt HD att genom nödtvungen praxis komplettera den beträffande alla de många kitsliga spörsmål, som genast uppställa sig då lagen skall tillämpas.
    Det är icke lätt att frigöra sig från den tanken, som tränger sig på en, att här i själva verket föreligger en lex in casu, tillkommen för att avväpna trycket av en våldsam och hänsynslös agitation, och att den nya lagen härigenom blivit behäftad med olägenheter, som äro oundvikliga, då en lex in casu skall inpassas i den allmänna rättsordningen.
    En ny allmängiltig lag bör ej komma till stånd utan att den är nödig och nyttig. Kan det anses, att den nya resningslagen uppfyller dessa villkor?