ISTADARÄTT OCH

SEKUNDOSUCCESSION

ENLIGT TESTAMENTSLAGEN.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET  NILS BECKMAN.

 

Enligt arvslagen gäller, att om någon av de skyldemän, som äro närmast till arv, avlider före arvlåtaren, ha den avlidnes avkomlingar rätt att träda i hans ställe; sådan rätt har av gammalt brukat kallas istadarätt. Ett nyinfört institut är den i arvslagen 2 kap. omtalade legala sekundosuccessionen för ett visst fall, nämligen vid arv mellan makar för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken.
    Frågorna om istadarätt och sekundosuccession ha ännu större betydelse på testamentslagens än på arvslagens område, men frågeställningen är där en annan. Testamentslagen ger nämligen endast undantagsvis tvingande bestämmelser om testamentes tilllämpning; i regel har man blott att tolka testamentet i överensstämmelse med testators vilja. I nu förevarande hänseende innehåller verkligen testamentslagen 1: 2 en tvingande bestämmelse, nämligen att såsom testamentstagare ej får insättas annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, dock att såsom sekundosuccessorer få insättas blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som vid testators död är född eller avlad och sedermera födes med liv.
    Denna uppsats avser att utgöra ett bidrag till läran om testamentes tolkning. Vad hittills erinrats har endast förutskickats som en bakgrund främst ur den synpunkten, att vad lagstiftaren fastslagit såsom den normala ordningen kan vara av betydelse vid tolkningen av testators vilja. En annan synpunkt, som icke bör förblandas med den nyss nämnda, är den, att den legala arvsordningen träder i tillämpning, när uppgiften att utröna testators avsikt med förordnandet är oöverkomlig och förordnandet därför overksamt. När vid den tidpunkt, då testamentet

 

24-417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

370 NILS BECKMAN.skall tillämpas, föreligger ett sakläge, som testator över huvud taget icke tänkt på, kan det understundom vara befogat att verkställa testamentet på det sätt, som kan förmodas för testatorer i allmänhet te sig såsom den naturliga lösningen i det föreliggande sakläget. I testamentslagen 3: 2-9 ävensom 4 kap. upptagas regler, som avse att med anlitande av en sådan tolkningsmetod utfylla luckor i testamentets innehåll. Dessa regler skola tillämpas såvitt ej testators vilja visas vara en annan. Om åter i andra fall än de sålunda i lagen nämnda testators vilja icke kan utrönas, måste huvudregeln vara den, att testamentet blir overksamt och den legala arvsordningen tillämplig. Domaren kan, framhåller lagberedningen i motiven till testamentslagen (NJA II 1930 s. 235), icke ha samma frihet som lagstiftaren att utfylla luckor i testamentet. Lagberedningen förutsätter dock, att de i lagen givna tolkningsreglerna efter hand kunna vinna en viss komplettering genom en försiktig rättstillämpning. En sådan rättsutveckling har i själva verket redan börjat, och mitt huvudsyfte är att påvisa i vilken riktning denna utveckling går.
    Vad först angår frågan om istadarätt enligt testamentslagen, innehåller denna lag i 3: 6 och 7 bestämmelser för det fall, att testamentstagare dör, innan hans rätt inträtt, eller att testament eteljest ej kan verkställas i vad honom angår. Den rätt att träda i hans ställe, som i sådant fall kan föreligga, synes mig lämpligen kunna kallas istadarätt, ehuru frågan här är en annan än i arvslagen, där principen om istadarätt avgör vilka av flera eventuellt arvsberättigade skyldemän som skola kallas till arv. Om en testamentstagare dör före testator eller eljest icke kan tillträda sin lott, skola enligt testamentslagen 3: 6 hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill. Istadarätt äger alltså rum, om såväl testamentstagaren som hans avkomlingar äro testators skyldemän inom den i arvslagen angivna arvsrättsgränsen (ej nödvändigt de till arv närmaste). Kan testator med hänsyn till särskilda omständigheter antagas ha åsyftat, att dylik istadarätt icke skall äga rum, blir testators avsikt att beakta. Å andra sidan kan en riktig testamentstolkning leda till att testamentstagares avkomlingar substitueras även i andra fall än som angivits i förevarande paragraf (se EKEBERG och GULDBERG, Den nya testamentslagen, s. 114). Detta innebär tydligen icke, att man skulle beakta, om testator, efter testamentstagaren A:s död, samtalsvis förklarat, att B skulle träda i A:s ställe; därigenom skulle föreskrifter-

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 371na om testamentes form åsidosättas. Om den i laga form tillkomna viljeförklaringen icke innehåller någon bestämmelse om istadarätt, kan en sådan däri intolkas endast i de i lagen angivna fallen samt i andra typfall av den beskaffenhet, att testator skäligen kan antagas ha ansett istadarätt gällande hans förordnande förutan. Ett sådant typfall synes mig vara det, då testamenstagaren är oskyld men hans avkomlingar testators arvingar. I ett praktiskt fall av denna art, som kommit till min kännedom, hade genom testamentet hela kvarlåtenskapen tillagts testators avlidne broders änka, vilken emellertid avled före testator. Det synes mig naturligare att anse broderns och testamentstagarens gemensamma barn ha istadarätt till hela kvarlåtenskapen på grund av testamentet än att med tillämpning av den legala arvsordningen låta dem och testators övriga syskon dela arvet. Starka skäl mot att antaga istadarätt föreligga däremot, då testamentstagaren är arvinge men hans avkomlingar genom arvsrättsgränsen avskurna från arv. Testator kan icke räkna med att testamente till förmån för en farbroder skall medföra istadarätt för hans barn, som äro testators kusiner. När såväl testamentstagaren som hans avkomlingar äro oskylda eller i allt fall icke arvsberättigade skyldemän, måste presumtionen i regel vara mot istadarätt. Då fråga är om sekundosuccession, finnas emellertid skäl att erkänna istadarätt i större utsträckning än eljest. Frågan om istadarätt till sekundosuccession kommer jag att behandla i det följande.
    Om testamente icke kan verkställas såvitt angår viss testamentstagare och hans avkomlingar icke ha istadarätt, tillfaller den ledigblivna lotten i regel de legala arvingarna. Är testamente gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt utom bröstarvinges laglott, skola emellertid i stället enligt testamentslagen 3: 7 universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas (jus accrescendi). I NJA 1938 s. 309 hade testator gjort ett förordnande, som icke kunde verkställas, beträffande all fast egendom och hälften av den lösa; den som enligt testamentet skulle erhålla andra hälften av lösegendomen ansågs jämlikt testamentslagen 3: 7 berättigad till hela kvarlåtenskapen. Testamentslagen 3: 7 torde i motsats till 3: 6 icke vara tillämplig å sekundosuccession. I motiven till testamentslagen 3: 7 framhålles (NJA Ⅱ 1930 s. 256), att denna paragraf reglerar endast en del av det däri berörda problemet men att stadgandet har en viss allmän betydelse redan därigenom att det innebär avståndstagande från

 

372 NILS BECKMAN.den äldre uppfattningen om legalarvets obetingade företräde framför testamentsfånget.
    Vad därefter angår frågan om sekundosuccession enligt testamentslagen, innehåller dess 4 kap. regler om fyra vanliga typer av testamentariska förordnanden, enligt vilka kvarlåtenskapen, viss andel därav eller viss däri ingående egendom successivt skall komma flera till godo. För det första nämnes det fallet, att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan; enligt testamentslagen 4: 1 skola då bestämmelserna om legal sekundosuccession i arvslagen 2 kap. äga motsvarande tilllämpning. För det andra behandlas det fallet, att någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan; i testamentslagen 4: 3-9 givas regler om nyttjanderättshavarens och ägarens förfogandemöjligheter samt om nyttjanderättshavarens förvaltning, vari till ägarens bästa ingrepp kan ske i händelse av vanvård så att antingen nyttjanderättshavaren ålägges ställa säkerhet eller ock förvaltningen anförtros särskild god man. För det tredje omtalas det fallet, att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra; härom ges blott den regeln, att vad nyss sagts om ingrepp i förvaltning skall äga motsvarande tillämpning, om någon äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada. För det fjärde stadgas, att egendom, varav någon enligt testamente skall njuta avkomst, kan ställas under förvaltning av god man.
    Testamentslagen 4 kap. innehåller tolkningsregler av det förut berörda slag, varigenom luckor i testamentet utfyllas på det sätt, som kan förmodas för testatorer i allmänhet te sig som den naturliga lösningen. Reglerna gälla endast såvitt ej annat följer av testamentet. Kapitlet reglerar endast testamentstagares rätt i vissa fall. Där antydes, att en testamentstagares rätt kan vara avvissa olika typer, men uttömmande svar gives icke vare sig på frågan när varje särskild typ skall anses föreligga eller på frågan vilka befogenheter testamentstagaren i så fall har. Här gäller i särskilt hög grad, att lagens regler tarva komplettering genom rättstillämpningen. I SvJT 1939 s. 656-661 har jag redogjort för åtskilliga hithörande rättsfall, men frågan synes mig vara av den vikt, att den nu bör behandlas i ett sammanhang.
    I min nyssnämnda rättsfallsöversikt framhålles i anslutning till

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 373testamentslagens motiv (NJA Ⅱ 1930 s. 269, jfr SOU 1939: 18 s. 78), att en testamentstagares rätt till den testamenterade egendomen vanligen kan hänföras till någon av följande typer: 1) full äganderätt (testamentstagaren äger utan inskränkning förvalta och förfoga över egendomen); 2) fri förfoganderätt, även kallad fri dispositionsrätt (testamentstagaren äger förvalta och förfoga över egendomen med den inskränkningen att han icke får förfoga däröver genom testamente eller annan rättshandling som till syftet är att likställa med testamente); 3) fideikommissrätt (testamentstagaren äger förvalta och förfoga över egendomen med den inskränkningen att efterföljande testamentstagares rätt att bekomma egendomen väsentligen oförminskad icke får äventyras); 4) nyttjanderätt (testamentstagaren äger förvalta och nyttja men icke förfoga över egendomen) samt 5) avkomsträtt (testamentstagaren äger varken förvalta eller förfoga över egendomen utan blott uppbära avkastningen eller räntan därav).
    Det överensstämmer med lagberedningens terminologi att beteckna full äganderätt, fri förfoganderätt och fideikommissrätt såsom olika former av äganderätt men anse nyttjanderätt och avkomsträtt såsom mera begränsade rättigheter än äganderätt. Emellertid har man i själva verket här icke att göra med olika rättigheter till en sak, äganderätt eller begränsad sakrätt, ehuru namnen lånats från sakrätten (jfr NJA II 1930 s. 285). Vad det här gäller är olika vidsträckt förfoganderätt till en förmögenhetsmassa. Den som har »full äganderätt» till en förmögenhet har naturligtvis också full äganderätt till de däri ingående sakerna, men en sådan överensstämmelse behöver visst icke föreligga i alla fall, utan här är fråga om helt skilda begrepp. Den som har barn har otvivelaktigt det oaktat full äganderätt till alla saker, som ingå i hans förmögenhet, ehuru han över hälften av förmögenheten blott har fri förfoganderätt under livstiden såtillvida som reglerna om laglott i arvslagen 7 kap. hindra honom att förfoga däröver genom testamente eller gåva, som till syftet är att likställa med testamente. Det är vidare ingenting orimligt i att anse en »nyttjanderättshavare» till en testamentslott såsom ägare till däri ingående föremål, särskilt pengar och dylika fungibla ting; egendomen är dock i hans hand ett främmande värde såtillvida att han är skyldig att kunna redovisa därför.
    När det gäller att avgöra vilken rätt en testamentstagare i visst fall erhållit, fäster sig praxis icke så mycket vid vilken be-

 

374 NILS BECKMAN.teckning testator använt på rätten. Insätter testamentet en testamentstagare utan att nämna någon annan såsom jämte eller efter honom berättigad till samma egendom, anses den nämnde testamentstagaren ha fått egendomen med full äganderätt, även om testator använt uttryck närmast tydande på nyttjanderätt (NJA 1939 s. 270). Visserligen kan det tänkas, att testator vill tillerkänna testamentstagaren blott en begränsad rätt och förutsätter att den legala arvsordningen i övrigt skall gälla (jfr NJA II 1930 s. 285), men för att detta skall anses vara händelsen fordras någon antydan därom i testamentet. I NJA 1933 s. 367 innehöll ett inbördes testamente mellan barnlösa makar ingen annan bestämmelse i detta hänseende än att, om efterlevande maken önskade ingå nytt äktenskap, skifte enligt lag dessförinnan skulle ske mellan efterlevande maken och den avlidnes arvingar. Testamentet ansågs förutsätta sekundosuccession för den först avlidnes arvingar trots att omgifte ej skedde. Efterlevande makens rätt var därför såtillvida begränsad, att han icke genom testamente fick förfoga över den först avlidnes lott, vilken skulle tillfalla hans arvingar vid den efterlevandes död. — Om testamentet bestämmer viss sekundosuccession men ger förste testamentstagaren rätt att efter gottfinnande träffa avvikelser därifrån, kan förste testamentstagaren anses ha full äganderätt. I motsats till vad som eljest gäller om full äganderätt men i likhet med vad som gäller om fri förfoganderätt bör emellertid i dylikt fall giftorätt i den testamenterade egendomen anses utesluten; giftermålet kan nämligen icke i och för sig anses som ett förordnande om avvikelse från den stadgade sekundosuccessionen (NJA 1920 s. 413).
    När testator förordnat, att hans kvarlåtenskap, viss andel därav eller överskott därå skall tillfalla först A och sedan B, anses A ha fri förfoganderätt, såvitt ej annat följer av testamentet. Denna princip har i testamentslagen fastslagits allenast för det fall att A är efterlevande make men har i praxis utsträckts att gälla även annan än efterlevande make (NJA 1937 s. 243). Man torde över huvud taget regelmässigt icke böra göra någon skillnad mellan efterlevande make och annan såsom testamentstagare (jfr emellertid NJA 1933 s. 655). Den nyssnämnda principen, att universell testamentstagare, då förordnande om sekundosuccession finnes, har fri förfoganderätt, anses gälla även om testamentet upprättats före testamentslagens tillkomst (NJA 1937 s.

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 37539). Beträffande innebörden av att äga fri förfoganderätt hänvisar testamentslagen 4 kap. till bestämmelserna om legal sekundosuccession i arvslagen 2 kap. Fri förfoganderätt enligt arvslagen 2 kap. eller testamentslagen 4 kap. skiljer sig från full äganderätt allenast såtillvida att testamentstagaren icke äger förfoga över egendomen genom testamente eller annan rättshandling som till sitt syfte är att likställa med testamente (NJA 1935 s. 639, 1936 s. 459, 1937 s. 39 och 1938 s. 431), varjämte giftorätt ej äger rum i egendom som innehaves med fri förfoganderätt (NJA 1938 s. 431). Från fri förfoganderätt i nu förevarande fall skiljer sig en arvlåtares förfoganderätt över vad som utgör bröstarvinges laglott såtillvida att giftorätt ej är utesluten och att gåvor för dödsfalls skull kunna anses tillåtna, om särskilda skäl föranleda därtill. För bedömande av huruvida en gåva eller annan dylik rättshandling till sitt syfte är att likställa med testamente äro emellertid motiven till och tillämpningen av arvslagen 7 kap. av betydelse (se NJA II 1928 s. 443—454 samt NJA 1934 s. 462, 1935 s. 203 och 1939 s. 171 ävensom SvJT 1930 Rf s. 65 och 1932 Rf s. 50). En gåva är att till sitt syfte likställa med testamente, om gåvan tillkommit för dödsfalls skull (se NIAL i SvJT 1937 s. 277), t. ex. om givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid eller egendomen väl formellt bortgives men givaren kan beräkna att till sin död få ha nyttan av den bortgivna egendomen.
    När testator förordnat, att viss egendom skall såsom legat tillfalla flera personer efter varandra, innehar tidigare testamentstagare egendomen med fideikommissrätt. Om han äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada, kan förordnande om ställande av säkerhet meddelas eller förvaltningen överlämnas åt särskild god man (se NJA II 1930 s. 321; jfr NJA 1931 s. 120 och 1937 s. 37). En fideikommissarie är skyldig att bevara egendomen väsentligen oförminskad åt sin efterträdare. Avhänder han sig egendomen, kan efterträdaren vinna den åter av den som innehar den, för såvitt ej godtrosförvärv ägt rum (NJA 1932 s. 341). Avkastningen tillkommer fideikommissarien, men hans rätt att förfoga över framtida avkastning måste i efterträdarens intresse anses begränsad (NJA 1937 s. 63; jfr SvJT 1933 Rf s. 1). Om en fideikommissaries förfoganderätt torde i övrigt i stort sett gälla detsamma som enligt testamentslagen 4: 3-8 gäller om en nyttjanderätts-

 

376 NILS BECKMAN.havares. Att fideikommissrätten anses såsom en form av äganderätt synes huvudsakligen ha betydelse blott i två hänseenden, dels kan lagfart erhållas å fast egendom (jfr 1 § lagfartsförordningen) och dels kan rätten på grund av äganderättens elasticitet utvidga sig till full äganderätt, om inskränkningarna däri bortfalla. Till denna fråga ävensom till frågan huruvida fideikommissrätt bör anses föreligga även i andra fall än vid successiva legat återkommer jag i det följande.
    För att en testamentstagare skall anses ha nyttjande- eller avkomsträtt måste testamentet utvisa, att äganderätten, vid testators död eller senare, skall tillfalla en annan. För avkomsträtt förutsättes ytterligare, att testator anförtrott förvaltningen åt annan än testamentstagaren. Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav. I begränsad omfattning får han avverka skog samt taga torv, lera, grus, sten och dylikt, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning (se NJA II 1930 s. 289 och NJA 1932 s. 199). Nyttjanderättshavarens ställning är närmare angiven i testamentslagen 4: 3-9; bl. a. får nyttjanderätten ej överlåtas. Rättsverkningarna av avkomsträtt äro icke närmare angivna i testamentslagen. I praxis (NJA 1937 s. 584 och 1940 s. 91) har fastslagits, att avkomsträtt i regel icke får överlåtas och följaktligen ej heller utmätas; med upplåtande av sådan rätt åsyfta nämligen testatorer i allmänhet att bereda testamentstagaren en tryggad inkomst. En testamentstagare med avkomsträtt äger endast uppbära avkastning eller ränta; han får varken förvalta eller förfoga över egendomen. Har testamentstagaren genom testamentet fått rätt att förfoga över egendomen, föreligger icke avkomsträtt utan en begränsad äganderätt (jfr NJA 1936 s. 104 och 1939 s. 136). Har åter testator föreskrivit, att testamentstagaren endast skall njuta avkastningen eller räntan men tillagt testamentstagaren själv förvaltningen, föreligger antingen fideikommiss- eller nyttjanderätt. Vilkendera rätten som skall anses föreligga har, såsom nyss framhållits, betydelse väsentligen endast i två hänseenden, nämligen beträffande lagfart och för rättens förmåga att utvidga sig till full äganderätt. Beträffande frågan om lagfart hänvisas till NJA II 1930 s. 171-175. Rättens elasticitet åter har betydelse framförallt för frågan om istadarätt till sekundosuccession, till vilken jag nu övergår.
    Om testator såsom testamentstagare insatt först A och sedan

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 377B men B avlider före A eller sekundosuccession för B eljest blir utesluten, kan man, därest testator icke förordnat om någon subsidiär sekundosuccession, tänka sig tre möjligheter. I den avlidne sekundosuccessorn B:s ställe träda antingen hans eller testators arvingar eller ock utvidgar sig förste testamentstagaren A:s rätt till full äganderätt. Åtskilliga rättsfall finnas, vilka emellertid alla röra testamenten, upprättade före testamentslagens tillkomst. Jag vill här redogöra för rättsfallen men förutskickar att rättsläget förändrats genom nya lagens tillkomst och att avvikande regler enligt min mening böra gälla för testamenten, upprättade efter nya lagens tillkomst.
    I praxis har yppats benägenhet för att anse viss sekundosuccessionsordning anknuten till viss typ av förste testamentstagarens rätt. Har en testamentstagare full äganderätt, tillfaller egendomen vid hans död hans arvingar, såvitt han icke förordnat annorledes genom testamente. Detta gäller även inbördestes tamenten mellan makar utan bestämmelse om sekundosuccession. Lagberedningen framhåller i motiven till arvslagen (NJA II 1928 s. 341 f), att egendomen vid efterlevande makens död tillfaller hans, ej den först avlidne makens arvingar. Denna princip har också i praxis tillämpats på testamenten, upprättade före arvslagens ikraftträdande (NJA 1936 s. 580 och 1939 s. 270). Genom arvslagen ha emellertid den först avlidne makens skyldemän tillerkänts legal sekundosuccession; de äro alltså efterlevande makens lagliga arvingar. Att anse efterlevande makens egna skyldemän ensamma berättigade till kvarlåtenskapen skulle alltså innebära intolkande i det inbördes testamentet av en bestämmelse om sekundosuccession för dem, något som dock knappast torde te sig som det naturliga för testatorer i allmänhet. Naturligare är enligt min i nämnda rättsfallsöversikt (SvJT 1939 s. 660) uttalade åsikt att anse efter arvslagens ikraftträdande upprättat testamente till förmån för efterlevande make utan bestämmelse om sekundosuccession väl innefatta den avvikelsen från den i arvslagen 2 kap. stadgade ordningen, att efterlevande make får full testationsfrihet, men icke hindra, att lagens regler om delning mellan båda makarnas skyldemän kvarstå som subsidiärt tillämpliga för det fall att testationsfriheten icke begagnas.
    Beräffande det fall att en i inbördes testamente angiven sekundosuccessor avlidit före efterlevande maken ha flera av-

 

378 NILS BECKMAN.göranden förekommit. I NJA 1880 s. 179 hade makar genom inbördes testamente förordnat, att vid enderas död den efterlevande skulle under sin livstid sitta i orubbad besittning av deras bo och att detta efter bägges död skulle med full äganderätt övergå till en uppgiven person, vilken emellertid överlevde endast den ene av makarna. Den först avlidne makens andel i boet ansågs tillkomma hans arvingar och icke den utnämnde sekundosuccessorns barn; efterlevande maken ansågs icke heller äga förfoga däröver genom testamente. I NJA 1905 s. 422 hade makar genom testamente förordnat, att den efterlevande av dem skulle i sin livstid orubbat behålla all boets egendom och att denna efter bådas död skulle tillfalla deras fosterdotter. Sedan först mannen och därefter fosterdottern dött, förordnade hustrun genom testamenten över all boets egendom, varefter jämväl hon avled. I tvist mellan mannens arvingar och testamentstagare enligt sistnämnda testamenten ansågs hustrun icke ha ägt genom testamente förfoga över mannens lott. I NJA 1938 s. 614 fick ett liknande fall samma utgång med den motiveringen, att hustruns rätt enligt testamentet icke kunde anses ha varit av sådan beskaffenhet att hon ägt förfoga över mannens andel i boet genom testamente eller att nämnda andel vid hustruns död gått i arv till hennes arvingar. Mannens arvingar fingo alltså hans del i boet. I referatets rubrik påpekas emellertid, att mannen avlidit före d. 1 jan. 1931, då testamentslagen trädde i kraft. Detta påpekande tyder på möjligheten av att — såsom jag i det följande kommer att förorda — praxis i fall på vilka testamentslagen äger tillämpning övergår till den ståndpunkten, att efterlevande makens rätt, då förordnandet om sekundosuccession blir overkställbart, utvidgas till full äganderätt. Sistnämnda ståndpunkt hade i samtliga nu nämnda fall förespråkare även för äldre rätts del.
    Vidkommande fideikommissrätt har praxis antagit den grundsatsen, att före 1810 tillkomna perpetuella fideikommiss i siste innehavarens hand ikläda sig egenskapen av arvejord, det vill såvitt nu är i fråga säga att siste innehavaren får full äganderätt (NJA 1906 s. 47). Detta är icke en tillämpning av 1810 års förordning, ty där stadgas blott att, när legat skall tillfalla först en och sedan en annan, den sistnämnde får det med full äganderätt. I fråga om perpetuella fideikommiss är däremot icke någon innehavare på förhand bestämd såsom den siste. Eftersom de

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 379perpetuella fideikommissen i regel äro mycket gamla, skulle det emellertid vara opraktiskt att vid siste fideikommissariens död låta testators arvingar dela fideikommisset (se NJA 1935 s. 403, där principen om full äganderätt för siste innehavaren av ett perpetuellt fideikommiss tillämpades efter testamentslagens tillkomst). Att fideikommissrätt kan utvidga sig till full äganderätt, när sekundosuccessionen bortfaller, har för övrigt antagits även beträffande ett efter 1810 tillkommet fastighetsfideikommiss, som ju icke lagligen kan bliva perpetuellt. NJA 1895 s. 41 avsåg ett testamente, enligt vilket, sedan vissa legater utgått, boets övriga egendom skulle tillhöra A med villkor, att fastigheterna i boet icke finge föryttras utan skulle gå i arv till A:s äldste son och dennes avkomlingar i evärdliga tider mot det att medarvingarna erhölle en billig utlösen. Vid det förhållandet, att A avlidit utan bröstarvingar, ansågs berörda villkor icke utgöra hinder för honom att i sin ordning genom testamente förfoga över fastigheterna.
    Slutligen föreligga ett par rättsfall rörande kapital, som enligt testamente skall tillfalla först A, vilken blott får uppbära räntan, samt därefter B. Då B dött, har A ansetts få full äganderätt till kapitalet. I NJA 1886 s. 243 hade A på grund av testamente erhållit ett kapital med villkor, att hon under sin livstid finge begagna endast räntan av kapitalet, som skulle stå orubbligt till hennes död, då hennes barn ägde efter lag detsamma ärva och sig emellan dela. Sedan barnen avlidit, ansågs A äga rätt att genom testamente förfoga över kapitalet. NJA 1911 s. 599 avsåg ett testamente, enligt vilket ett kapital skulle tillfalla A med villkor dock att varken A eller hans barn finge njuta annat än räntan samt A:s barnbarn skulle få lyfta kapitalet. Då A avled utan bröstarvingar, ansågs han ha ägt att, på sätt skett, förfoga genom testamente över kapitalet, eftersom detta tillagts honom med äganderätt, med villkor dock att detsamma efter hans död skulle tillfalla hans barn och därefter hans barnbarn, men nämnda arvsföljd i anledning därav att A avlidit utan bröstarvingar ej kunde äga rum. Kapitalet ansågs därför vid A:s död icke tillkomma vare sig hans arvingar eller dem, som då voro testators närmaste arvingar.
    Såsom redan framhållits har rättsläget i fråga om istadarätt till sekundosuccession förändrats genom den nya lagstiftningens tillkomst. Benägenheten i hittillsvarande praxis att vid

 

380 NILS BECKMAN.inbördes testamente låta den först avlidne makens legala arvingar träda i sekundosuccessors ställe synes vara en kvarleva av den äldre uppfattningen om legalarvets obetingade företräde framför testamentsfånget, från vilken uppfattning testamentslagen bestämt tagit avstånd. Beträffande testamenten, på vilka nya lagen äger tillämpning, torde man icke böra räkna med att testators arvingar träda i stället för avliden sekundosuccessor utan med att antingen sekundosuccessorns rätt övergår till hans arvingar eller ock förste testamentstagarens rätt utvidgar sig till full äganderätt. Vilketdera som i ett visst fall bör inträffa synes främst bero på vilken av de två som har den starkaste rätten. För enkelhetens skull räknar jag blott med två successiva testamentstagare. Finnas flera, har vad här säges om förste testamentstagaren motsvarande tillämpning på alla utom den siste, vilken jag kallar för sekundosuccessorn. Sekundosuccessorns rätt är en äganderätt, begränsad såtillvida att den är suspensivt inskränkt genom föregående testamentstagares rätt. Ju starkare denna är, dess svagare är sekundosuccessorns (jfr NJA II 1930 s. 165-170).
    Vid sidan om testamentstagare med avkomst- eller nyttjanderätt har sekundosuccessor med äganderätt den starkare rätten. Vilka befogenheter som tillkomma honom framgår av testamentslagen 4: 3-9. Sekundosuccessorn får visserligen icke utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest i levande livet förfoga över egendomen, men han har full frihet att genom testamente förordna därom. Avlider sekundosuccessorn utan att ha gjort testamente, medan egendomen ännu innehas av nyttjanderättshavaren, övergår äganderätten till sekundosuccessorns legala arvingar. Ej ens för det fall att allmänna arvsfonden är arvinge synes något undantag härifrån böra gälla. Testators arvingar få alltså aldrig träda till, och nyttjanderättshavarens rätt kan ej förändras till äganderätt.
    Tvivelaktigare blir frågan, då förste testamentstagaren har fideikommissrätt eller fri förfoganderätt. Både han och sekundosuccessorn ha då äganderätt, begränsad på olika sätt. På detta fall äger bestämmelsen om istadarätt i testamentslagen 3: 6 tilllämplighet (NJA II 1930 s. 253). Om sekundosuccessorn dör efter testator men innan hans rätt att taga testamente inträtt, äga alltså sekundosuccessorns avkomlingar träda i hans ställe (NJA 1935 s. 260). Skälen för att antaga istadarätt äro vida större då det gäller sekundosuccession än annars, ty för testator har

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 381icke förelegat den anledning att överväga substitutionsfrågan och vidtaga fullständiga förfoganden, som kännedomen om testamentstagarens frånfälle eljest innebär. Med hänsyn härtill synes det mig befogat att som regel anse istadarätt tillkomma sekundosuccessorns avkomlingar även om de icke äro arvsberättigade skyldemän till testator, alltså även om sekundosuccessorn icke är släkt med testator. Emellertid kan istadarätt allenast tillkomma sådana avkomlingar, som testator jämlikt testamentslagen 1: 2 kunnat direkt i testamentet insätta som sekundosuccessorer; istadarätt tillkommer alltså icke avkomlingar till en sekundosuccessor, som icke var född eller avlad före testators död (NJAII 1930 s. 155 f). Vidare gäller istadarätten inga andra arvingar än avkomlingar; sekundosuccessorn kan ej heller genom testamente sätta annan i sitt ställe.
    Avlider sekundosuccessorn utan avkomlingar, medan egendomen innehaves av föregående testamentstagare med fideikommissrätt eller fri förfoganderätt, utvidgas denne testamentstagares rätt till full ägandrätt. Såvitt angår fideikommissrätt, kan man tveka, huruvida den förste eller den blivande fideikommissariens rätt är starkare. En blivande fideikommissarie har svagare rätt än en ägare vid sidan om en nyttjanderättshavare väsentligen endast därutinnan att den blivande fideikommissarien ej får förfoga över egendomen genom testamente (jfr beträffande blivande fideikommissaries rätt att ingripa i förvaltningen NJA 1935 s. 28). Det överensstämmer emellertid såväl med tidigare praxis som ock säkerligen med allmän rättsuppfattning att anse en fideikommissinnehavares rätt övergå till full äganderätt, då förordnandet om sekundosuccession icke kan verkställas. I detta sammanhang har man att beakta det förut angivna spörsmålet, huruvida fideikommissrätt kan föreligga i andra fall än vid successiva legat. Jag tänker närmast på det fallet, att hela kvarlåtenskapen, viss andel därav eller överskott därå enligt testamentet skall tillfalla först A, som får förvalta egendomen men blott använda avkastningen eller räntan, samt därefter B. Det naturligaste synes vara att anse A:s rätt som fideikommissrätt. Om B avlider utan avkomlingar före A, utvidgar sig alltså A:s rätt till full äganderätt. Detta överensstämmer med såväl tidigare praxis som testamentslagens allmänna inställning.
    Då förste testamentstagaren har fri förfoganderätt, är hans rätt uppenbarligen den starkaste. Sekundosuccessorn har, så

 

382 NILS BECKMAN.länge den fria förfoganderätten varar, praktiskt taget inga befogenheter alls (NJA 1937 s. 37; jfr NJA II 1928 s. 311 ff). På grund härav förefaller det påtagligt, att fri förfoganderätt, när förordnandet om sekundosuccession blir overksamt, bör övergå till full äganderätt. I förstone måste det därför förvåna, att äldre praxis beträffande inbördes testamenten till synes går i motsatt riktning. Detta beror emellertid på att typen fri förfoganderätt blev klart utbildad först genom arvslagen. Tidigare ansåg man sig blott ha att välja mellan full äganderätt och nyttjanderätt. Hade efterlevande maken icke full äganderätt, ansågos sekundosuccessorerna inträda som ägare redan vid den först avlidne makens död. Innehöll ett inbördes testamente, att den efterlevande maken skulle erhålla kvarlåtenskapen och denna efter bådas död delas mellan vardera makens arvingar, ansågs den först avlidne makens andel tillfalla dem som voro hans arvingar då han dog. Ehuru efter arvs- och testamentslagarnas tillkomst efterlevande make i ett fall ansetts ha fri förfoganderätt på grund av ett äldre testamente (se ovan omtalade rättsfall NJA 1937 s. 39), har likväl i ett annat fall principen att den först avlidne makens andel tillfaller dem som voro hans arvingar då han dog bibehållits för testamente, som upprättats före arvslagen (NJA 1936 s. 454). Beträffande senare upprättade testamenten gäller däremot otvivelaktigt, att sekundosuccessorernas rätt inträder först vid efterlevande makens frånfälle (NJA II 1928 s. 295); med den först avlidnes arvingar förstås de som vid den efterlevandes död äro närmast till arv efter den först avlidne. Så snart ett efter arvslagen upprättat testamente såsom universella testamentstagare insätter först A och sedan B, bör alltså, om B avlider före A och B:s avkomlingar icke ha istadarätt, A:s rätt anses övergå till full äganderätt och A alltså vara befogad att genom testamente förordna om egendomen.
    Här må beröras ytterligare en fråga, nämligen om sekundosuccessor kan överlåta sin rätt till sekundosuccession, innan föregående testamentstagares rätt upphört. När föregående testamentstagare har avkomsträtt, har sekundosuccessorn i flera rättsfall ansetts kunna fritt överlåta sin äganderätt; den har därför också ansetts vara utmätningsbar och skola ingå i sekundosuccessorns konkursbo (NJA 1928 s. 336, 1938 s. 435 och 1940 s. 95). Samtliga dessa rättsfall avse dock testamente, som tillkommit före testamentslagens ikraftträdande. Beträffande senare till-

 

ISTADARÄTT O. SEKUNDOSUCCESSION ENLIGT TESTAMENTSLAGEN. 383komna testamenten kan möjligen en annan rättstillämpning förväntas, ty visserligen innehåller testamentslagen icke någon särskild bestämmelse härutinnan, men enligt lagberedningens motiv (NJA II 1930 s. 324) har en sådan bestämmelse ansetts obehövlig, enär det oftast är fullt klart, att ägaren icke skall ha rätt att förfoga över egendomen. Skall egendomen enligt testators föreskrift undantagas från ägarens förvaltning, torde detta, säger lagberedningen (NJA II 1930 s. 323), i regel vara liktydigt med ett av testator vid ägarens fång knutet villkor, att denne ej må förfoga över egendomen, så länge avkomttagarens rätt består. Såvitt föregående testamentstagare är en nyttjanderättshavare, stadgas i testamentslagen 4:6 förbud mot överlåtelse av äganderätten utan nyttjanderättshavarens samtycke. Såsom skäl härför åberopas (NJA II 1930 s. 307 f) i första hand, att nyttjanderättshavaren icke mot sin vilja bör tvingas att med avseende på sin ekonomi och livsföring stå under kontroll av en främling. Därjämte framhålles, att sekundosuccessionsrätten vanligen är av så obestämt ekonomiskt värde, att egendomen överhuvud icke lämpar sig såsom föremål för omsättning. På dessa skäl torde icke heller en blivande fideikommissarie kunna anses befogad att överlåta sin rätt till fideikommisset. När egendom innehaves av föregående testamentstagare med fri förfoganderätt, har visserligen det i första hand åberopade skälet för förbud mot överlåtelse av rätten till sekundosuccession mindre betydelse, men det andra skälet, att rättens värde är alltför obestämt för omsättning, gör sig gällande med så mycket större styrka. En sekundosuccessors rätt, medan föregående testamentstagare innehar egendom med fri förfoganderätt, är icke starkare än en bröstarvinges rätt till arv medan arvlåtaren lever, och rätt till blivande arv fårenligt 1 § lagen om arvsavtal ej överlåtas. Den gamla uppfattningen att rätt till sekundosuccession kan överlåtas och följaktligen även utmätas, så snart testator avlidit (jfr SvJT 1938 Rf s. 27), synes därför böra övergivas. Rätt till sekundosuccession torde i stället som regel icke få överlåtas, så länge föregående testamentstagares rätt varar (jfr NJA II 1930 s. 410 f).
    Denna studie över istadarätt och sekundosuccession enligt testamentslagen synes mig visa, att rättstillämpningen har en betydelsefull uppgift att komplettera lagens regler. Denna uppgift är av särskilt grannlaga natur under tiden närmast efter lagens tillkomst, då det gäller att leda rättsutvecklingen in på rätta spår.