Processreformens nuvarande läge. Under remissdebatten i första kammaren den 17 januari 1941 yttrade herr SCHLYTER (Första kammarens protokoll nr 3 s. 27):
    »Trontalets tystnad beträffande en länge förberedd och till genomförande mogen reform av vital betydelse för rättsväsendet i landet har inom vida kretsar framkallat oro för att densamma på grund av tidsomständigheterna icke skulle komma att framläggas för riksdagen och därigenom löpa fara att uppskjutas på obestämd tid. Herr von Stockenström har nyss berört samma fråga.
    Vid tjugotre riksdagar under de sista trettio åren har anslag beviljats till utredning angående en rättegångsreform. Redan härigenom borde behovet av en reform på området vara fulltygat. Men riksdagen har tagit ännu starkare ställning i saken än som framgår blott av de nämnda anslagen å tillhopa 1,328,000 kronor. Efter femton års förberedande utredning med lika många årsanslag från 1911 till 1926, resulterande i processkommissionens betänkande sistnämnda år, och efter lagrådets hörande över betänkandet förelades grundprinciperna för rättegångsreformen, såsom herr von Stockenström nyss erinrade, 1931 års riksdag i en stor proposition, som prövades av ett särskilt utskott med representanter både från lag- och statsutskotten. Sedan riksdagen i denna ovanliga form — i alla verkligt viktiga punkter praktiskt taget enhälligt — engagerat sig för reformens fullföljande, har den under åtta år från och med 1933 beviljat anslag till processlagberedningen för reformens utarbetande. Resultatet föreligger nu i århundradets största svenska lagförslag, granskat och väl vitsordat av lagrådet.
    Det måste uppenbarligen föreligga utomordentligt starka skäl, om regeringen verkligen skulle reflektera på att undandraga riksdagen att taga slutlig ställning till ett reformförslag, tillkommet under angivna omständigheter. Då ett förslag av dessa dimensioner uppenbarligen icke kan få stjälpas på grund av meningsskiljaktigheter i detaljfrågor — sådana komma förvisso att framträda i riksdagen och få där lösas genom majoritetsbeslut — kan skälet till tvekan om propositionens framläggande, om nu en sådan tvekan föreligger, endast vara att söka i hänsyn till de med reformen sammanhängande kostnaderna. Allt annat, som kostar något och som icke tjänar

 

försvarsberedskapen, får ju anstå. Varför skulle undantag göras för processreformen? Jag vill härtill göra tre korta påpekanden.
    För det första: Huruvida processreformen kommer att medföra någon kostnadsstegring i förhållande till den före dess ikraftträdande gällande processordningen, är en ytterst svårbedömd fråga, som icke nu kan slutligen prövas.
    Emellertid bör det framhållas, att den största delen av de föreslagna nya lagbestämmelserna — vilkas huvudsyfte kan sägas var att i formens ställe sätta sanningen i rättens högsäte — innebär rationaliseringsåtgärder i själva förfarandet, som icke kosta något. Det har nu visat sig, hur politiskt klokt det var av herr Gärde såom justitieminister 1931 att lämna domstolsorganisationen väsentligen utanför reformförslaget den här gången. Både härads- och rådhusrätter förbliva i det väsentliga oförändrade. Likaså hovrätterna och högsta domstolen. Utgiftsökningar och besparingar taga delvis ut varandra.
    På sätt och vis är det alltjämt blott fråga om ett principbeslut på vilket sedan måste byggas utarbetande av en mängd följdförfattningar, ett i lagtext utarbetat principbeslut, som för sitt ikraftträdande kräver ett nytt beslut av Konung och riksdag ett antal år framåt i tiden och som då måste antagas komma att justeras i olika detaljer, icke minst med hänsyn till de kostnader statsmakterna vid denna tidpunkt vilja ikläda sig; ett principbeslut som just ur ekonomisk synpunkt måste anses påkallat, innan riksdagen ytterligare en följd av år framåt meddelar nya anslag för reformarbetets fullföljande.
    Det är alltså icke fråga om att nu med bindande verkan för framtiden besluta några utgifter för processreformens genomförande. Riksdagen måste härutinnan förbehålla sig absolut fria händer att uppskjuta nya utgifter, så länge tidsförhållandena det kräva, eller att före lagens ikraftträdande göra de ändringar däri, som då påkallas av det statsfinansiella läget.
    För det andra: Varför kan då inte med antagandet av den nya rättegångsbalken anstå, tills det blir klart, vad staten ekonomiskt rår med?
    Såsom redan anförts, spelar det ekonomiska en ytterst underordnad roll i det stora lagkomplexet. Ett uppskov med lagförslagets prövning av riksdagen nu, då det föreligger färdigt, skulle åter innebära högst betydande olägenheter i flera avseenden. Ett uppskov kan icke stanna vid ett eller annat år. Det ekonomiska läget förändras icke så fort. Sedan ett lagarbete av denna art avbrutits, visar all erfarenhet, att det har mycket svårt att åter komma i gång. Åtta å tio år rinna fort undan. De som i dag ännu leva kvar av dem, som sysslat med detta utredningsarbete, äro antagligen då borta. Redan har en lång rad skördats av döden: Herman Falk, Henrik Almstrand, Hjalmar Westring, Knut Ekbom, Allan Cederborg, Ludvig Widell, Eliel Löfgren, Anders Råstock. Andra ha gått i pension eller lämnat riksdagen: Johannes Hellner, Carl Arhusiander, Georg Bissmark, Henning Leo. När de ännu kvarvarande också äro borta, måste allt arbete åter börjas på nytt. Nya stora kostnader få nedläggas på de nya männens instuderande av ämnet. Historien från 1880-talets arbete på rättegångsreformen kommer att återupprepas. De miljoner, som under detta århundrade hittills nedlagts på utredningsarbetet, äro tillstor del bortkastade.
    Om lagreformen åter får gå sin naturliga gång och lagförslaget underkastas

 

slutlig prövning av riksdagen nu, då det på riksdagens uppdrag utarbetade förslaget föreligger färdigt, kommer frågan om den vilande lagens ikraftträdande självmant att tränga sig fram, när hindren äro borta, och de erforderliga ändringarna kunna vida lättare göras, när man har en av riksdagen i detalj prövad och antagen lag att utgå ifrån.
    Det står därför för mig alldeles klart, att det just ur statsekonomisk synpunkt skulle vara i hög grad förkastligt att tillspillogiva frukterna av de kostnader, som nedlagts på utredningen angående rättegångsreformen, genom att uppskjuta förslagets framläggande till riksdagens granskning, medan den nya rättegångsbalkens antagande såsom vilande icke medför några som helst för statsmakterna bindande ekonomiska konsekvenser.
    För det tredje och sista vill jag besvara frågan: Är det då icke olägligt att ha lagar antagna och vilande under ett flertal år utan att de få träda i kraft?
    Icke när det gäller en ny rättegångsbalk. Här är det tvärtom en fördel, att domstolarna få tillräcklig tid på sig att tränga in i den nya lagstiftningen. De äldsta inom domarkåren hinna pensioneras utan att behöva börja brottas med de nya problemen. Lagen innehåller åtskilliga nyheter, som successivt på frivillighetens väg tränga igenom i praxis. Sålunda förberedes och underlättas den nya lagstiftningens slutliga genomförande. Och brister, som under arbetets fortgång måste upptäckas i ett så omfattande lagkomplex, kunna botas, innan Konung och riksdag slutligen besluta den nya processordningens ikraftträdande.
    På grund av nu anförda synpunkter vågar jag ge uttryck åt förhoppningen, att det varit en ogrundad farhåga, när man av trontalets tystnad om rättegångsreformen dragit den slutsatsen, att fara vore för handen, att denna med så stor möda och så oerhörda kostnader förberedda reform, om vars trängande behov alla ansvariga instanser varit ense, skall ställas på framtiden.»
    I herr Schlyters yttrande instämde herrar Ewerlöf, Herlitz, Karl Johan Olsson, Undén, Theodor Nilsson, Sandström och Velander.

 

    Statsrådet WESTMAN svarade omedelbart:
    »Det är ju vanligt, att vid remissdebatten behandlas frågor av mycket omväxlande natur. Här i dag har nu mitt ibland frågor av kometartad beskaffenhet, som hastigt blossa upp och hastigt brinna ut, såsom till exempel bränslefrågan, kommit upp en fråga av sekulär natur. Två talare ha nämligen berört den stora reform, som avser att ersätta rättegångsbalken i vår nu gällande lagbok, som i stort sett härstammar från 1734, med en ny rättegångsbalk. Detta är en sekulär fråga inte bara med hänsyn till sin historia utan också med hänsyn till sina framtida verkningar för vårt folk.
    Det kanske överraskar en och annan av kammarens ledamöter att höra, att detta reformarbete har fortgått i över hundra år och att en stor katastrof för detsamma inträffade redan för ungefär jämnt hundra år sedan, vid 1840—1841 års riksdag, då arbetet på att ersätta den gamla rättegångsbalken med en ny drogs med i det svåra skeppsbrott, som det året drabbade det lagstiftningsarbete, som hade lagts upp så storstilat, i syfte att åstadkomma en ny lagbok. Katastrofen förorsakades av den då sittande regeringens bristande handlings-

 

27—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

kraft. De båda talare, som här förut berört den stora processuella lagstiftningsfrågan, herr von Stockenström och herr Schlyter, ha redan antytt det långvariga och mödosamma arbete, som efter det skeppsbrottet har nedlagts på att föra fram ett nytt förslag till en slutlig lösning, och jag skall för min del inte följa frågans mödosamma vandring i skiftande klädnader och under betydande kostnader genom olika beredningsstadier. Jag skall endast nämna några ord om den behandling, som inom justitiedepartementet har ägnats processlagberedningens betänkande, vilket avgavs i november 1938.
    För att hindra att obeslutsamhetens dammlager skulle få tillfälle att lägga sig över det stora förslaget undvek jag att skicka ut det på skriftlig remiss till alla intresserade myndigheter och anordnade i stället ett muntligt remissförfarande i form av överläggningar inför justitieministern, dit intresserade och fackmän både inom och utom riksdagen inbjödos och där de hade älskvärdheten att infinna sig, Så fort lagrådet i juni 1939 efter att ha behandlat de frågor, som skulle fram till den då sittande riksdagen, blev ledigt, remitterades förslaget omedelbart dit. Lagrådet avgav sitt utlåtande efter en jämförelsevis mycket rask behandling i november 1940. I departementet togs arbetet med att färdigställa en proposition omedelbart upp, och jag kan meddela kammaren, att i departementet föreligger nu en proposition så förberedd, att den kan beräknas vara färdig före denna månads utgång. Från departementets sida ha vi alltså nått syftet att behandla saken med sådan snabbhet, att det är möjligt för K. M:t att i god tid framlägga proposition i ämnet för den nu sittande riksdagen.
    Såsom framhållits av de båda nämnda talarna och som understrukits av de herrar ledamöter av kammaren, som instämde med dem, råder det inom alla de kretsar, som arbeta inom svensk rättsordning, en enhällig mening därom, att frågan om en rättegångsreform nu bör lösas. Det är givet, att jag såsom justitieminister känner min plikt emot det svenska rättslivet att påyrka, att man nu inte släpper den tunga sten, som med så stor möda har vältrats uppför den långa branten, så att den får ramla ned i dalens djup igen. De betänkligheter, som kunna resas emot att nu lägga fram förslaget för riksdagen, äro, som föregående talare antytt, hänsyn till det osäkra ekonomiska läge vari vi befinna oss. Såsom redan har framhållits, kan emellertid den nya rättegångsbalken inte sättas i kraft förrän ungefär om fyra år, och kostnaderna inträda således inte omedelbart. För övrigt tror jag, att alla, som studerat kostnadsfrågan, kommit underfund med att, sedd ifrån den ekonomiska sidan, är frågan om den stora rättegångsreformen en mycket blygsam fråga med nästan mikroskopiska mått, medan den däremot sedd från juridiska och sociala synpunkter, bedömd med hänsyn till dess innebörd för rättsordningen, är en fråga av allmän betydelse för vårt folk, som, om den nu löses, kommer att sträcka sina gynnsamma verkningar genom årtionden in i framtiden.
    Regeringen har ännu inte träffat sitt avgörande huruvida frågan nu skall framläggas för riksdagen eller icke. Jag kan således inte uttala ett bestämt löfte om att så skall ske, men å andra sidan delar jag inte de farhågor, som uttalats därom, att tystnaden i trontalet skulle innebära, att frågan icke skulle komma att framläggas. Det är min livliga förhoppning, att riksdagen skall

 

få tillfälle att genomföra det storverk, som det skulle vara att nu lösa frågan. Det skulle för mig vara mycket glädjande, om man kunde för samtid och eftervärld ådagalägga att regering och riksdag under dessa svåra tider likväl hade handlingskraft nog att fullgöra denna verkligt betydelsefulla uppgift.»

    Efter gemensam beredning med statsrådets samtliga ledamöter anmälde härefter chefen för justitiedepartementet, statsrådet WESTMAN, i konselj den 14 februari 1941 fråga om processlagberedningens fortsatta verksamhet till förberedande av rättegångsväsendets reformering. Sedan redogörelse lämnats för det föreliggande förslaget till ny rättegångsbalk och lagrådets däröver avgivna utlåtande (se SvJT 1940 s. 818), anförde departementschefen:
    »På grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna föranledda, inom finansdepartementet pågående besparingsutredningar för närvarande befinna sig, anser jag mig förhindrad att hemställa, att förslaget till rättegångsbalk nu förelägges riksdagen. Enligt vad jag inhämtat lära emellertid dessa utredningar komma att bedrivas på sådant sätt, att deras resultat i den mån det berör processreformens finansiella följder kommer att föreligga före detta års utgång. I den plan, som uppgjorts för genomförandet av en ny rättegångsbalk, har beräknats, att några år skulle komma att ligga mellan tidpunkten för lagtextens slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande. Under dessa år skulle det omfattande och detaljerade arbete slutföras, som erfordras för att infoga en ny rättegångsbalk i vår rättsordning. En nödvändig följd av det uppskov med lagförslagets framläggande för riksdagen, som nu uppstår, behöver under dessa förhållanden icke bli ett dröjsmål med rättegångsreformens genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer meddelas för förberedelsearbetets fortgång.
    Sedan processlagberedningen avgivit sitt betänkande och lagförslag, har beredningen påbörjat utarbetandet av förslag till de följdförfattningar och de ändringar i gällande lagar, som sammanhänga med en ny rättegångsbalks ikraftträdande. För att detta lagstiftningsarbete skall kunna fullföljas är det av vikt att, ehuru något statsmakternas samfällda beslut rörande rättegångsreglernas närmare utformning icke nu kan åstadkommas, processlagberedningen likväl erhåller den ledning för arbetets fortsatta bedrivande, som ligger däri att K. M:t godkänner det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget såsom grundval för beredningens verksamhet under den närmaste tiden.»

    På departementschefens hemställan beslöt K. M:t godkänna lagförslaget såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet intill dess förslag till rättegångsbalk blivit antaget av K. M:t och riksdagen; och bemyndigades processlagberedningen att vid sitt fortsatta utredningsarbete från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra de uppgifter och yttranden, som kunde erfordras för arbetet, ävensom att efter samråd med departementschefen anlita särskilda sakkunniga inom de lagstiftningsområden som bliva föremål för utredning.
    I enlighet med K. M:ts förordnande att statsrådsprotokollet i ärendet

 

finge offentliggöras har detsamma numera under titeln »Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet» publicerats i Statens offentliga utredningar (1941: 7). I denna publikation ingår lagrådets yttrande över förslaget, departementschefens uttalande samt den av K. M:t godkända lagtexten, allt å tillhopa 530 sidor.