Reform av notarii publiciinstitutionen. Efter en inledande översikt över gällande bestämmelser om notarius publicus anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, i statsråd 22 nov. 1940:
    »I skrivelse den 3 juli 1940 till Kungl. Maj:t har Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd hemställt, att i stadgan angående notarii publicibefattningen måtte föreskrivas, dels att till notarius publicus icke finge antagas någon som uppnått sextio års ålder, dels ock att nämnden erhölle befogenhet att pröva, huruvida notarius publicus, som uppnått sextiofem års ålder, fortfarande kunde anses lämplig att kvarstå i sin befattning. Nämnden har vidare i samma skrivelse anhållit, att bestämmelser måtte meddelas för att hindra, att till notarius publicus antoges någon som ej ägde erforderliga betingelser att bestrida befattningen eller att alltför omogna och oprövade eller eljest icke lämpliga krafter föresloges till vikarier för notarius publicus eller till biträdande notarii publici.
    Från Stockholms magistrat har inhämtats utlåtande över nämndens skrivelse. Sedan notarii publici i Stockholm erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, har magistraten anfört bland annat följande. Att ändra stadgan angående notarii publicibefattningen för att tillgodose kravet på mognad, erfarenhet och allmän lämplighet i övrigt för ifrågavarande uppdrag måste anses obehövligt, enär dessa förutsättningar vore självklara. Vad anginge fordran på viss maximiålder vid antagandet, torde de sökandes ålder kunna beaktas vid tjänstetillsättningar utan särskild föreskrift i stadgan. Därtill komme, att det vore förenat med en viss svårighet att bestämma en åldersgräns, som under alla förhållanden vore lämplig. Bristen på föreskrift om avgångsålder för notarius publicus kunde givetvis tänkas inverka menligt på tjänstens skötande. Huruvida korrektivet däremot lämpligen borde sökas i den av nämnden angivna riktningen, stode emellertid icke fullt klart för magistraten. Man torde kunna tänka sig även andra utvägar, mera tilltalande än den föreslagna, vilken syntes ägnad att ställa en notarius publicus, som fyllt sextiofem år, i en alltför prekär ställning. Vilken utväg man än valde, måste man beakta farorna av att alltför starkt beskära tryggheten å befattningen. Möjligen bleve det nödvändigt att som kompensation införa en pensionsrätt för notarius publicus. En oundgänglig förutsättning torde i allt fall vara, att en materiell klagorätt bereddes över beslut om tillämpning av de eventuella begränsningarna i rätten att kvarstå i tjänst. En mera radikal omläggning av de nuvarande betingelserna för tjänstens mottagande och bibehållande skulle kunna föranleda, att handels- och sjöfartsnämnden i

 

dessa frågor endast tillerkändes förslagsrätt, medan avgörandet lades i händerna på magistraten. Man komme sålunda in på spörsmål, vilka för sin prövning syntes fordra en helt annan och grundligare behandling än som kunde givas dem i föreliggande sammanhang, och vilka eventuellt kunde medföra en revision av hela stadgan. En sådan grundligare revision syntes även av andra skäl påkallad.
    Stadgan angående notarii publicibefattningen har visserligen efter sin tillkomst år 1882 undergått ändringar i olika hänseenden, men den är dock i sina huvuddrag oförändrad. Den utveckling som ägt rum sedan dess, icke minst på det ekonomiska området, gör det påkallat att stadgan blir föremål för en allmän översyn. Såsom framgår av de uttalanden, vilka nyss återgivits, har uppmärksamheten särskilt riktats på de frågor som sammanhänga med tjänstetillsättning, vikariatförordnande, avgångsskyldighet och pensionsrätt. Det torde emellertid vara lämpligt att frågan om notarii publiciinstitutionens ställning i förhållande till det allmänna upptages till prövning i hela sin vidd. Även föreskrifterna om ifrågavarande befattningshavares arbetsuppgifter och verksamhet i övrigt böra underkastas granskning och göras till föremål för de ändringsförslag som befinnas påkallade.
    Utredningen synes böra anförtros åt en särskild utredningsman. Denne bör beredas tillfälle att under utredningen överlägga med representanter för de intressen som av ifrågavarande spörsmål beröras. För detta ändamål böra sakkunniga personer utses att med utredningsmannen deltaga i utredningsarbetet i de delar så finnes erforderligt.»
    I anledning av det anförda bemyndigade K. M:t på framställning av chefen för justitiedepartementet denne att tillkalla en utredningsman att inom departementet verkställa utredning rörande notarii publiciinstitutionen ävensom att utse sakkunniga personer att på kallelse av utredningsmannen med honom deltaga i överläggningar i ämnet. (Se nedan s. 445.)