Domsmandsinstitutet i Danmark. År 1936 vidtogos i den danska Retsplejeloven betydande ändringar i fråga om domstolsorganisationen och förfarandet i brottmål. Området för s. k. »Nævningesager», d. v. s. mål med jury, begränsades avsevärt, och man återinförde ett tidigare känt, ehuru endast i mindre omfattning anlitat institut, nämligen »Domsmandsinstitutionen», d. v. s. lekmäns deltagande i rättsskipningen såsom ledamöter i kollegial rätt. Enligt de nya bestämmelserna (sedda i stort) skola Domsmænd medverka icke blott i flertalet brottmål vid underrätterna utan även i vissa fall i landsrät-
terna, fiämst då dessa döma i andra instans i mål, som vid underrätt avgjorts under medverkan av Domsmænd.1 Man har nu hunnit förvärva viss erfarenhet av de nya bestämmelsernas verkan i praktiken, och en redogörelse för erfarenhetsrön i detta hänseende lämnas i h. 8 av den danska tidskriften »Juristen» för 1940, där Landsdommer HELGE HOFF ställer frågan: »Er Ændringer i Reglerne om Domsmandssager paakrævede?» Förf. berör till en början den del av förfarandet före domsförhandling, som sker under medverkan av domstol och därför kallas »retlig (eller retslig) Forundersøgelse». Denna har tidigare haft till ändamål bl. a. upptagning av bevis, som protokollfördes för att sedermera brukas vid domsförhandlingen. Man har med Forundersøgelsens förläggande till domstol även velat skapa garantier för dess opartiska bedrivande. I båda dessa hänseenden har den nya ordningen brutit med den gamla. Enligt 1936 års lag kan bevisupptagning under Forundersøgelsen äga rum blott undantagsvis, såsom vid fara i dröjsmål, och i övrigt åsyftar Forundersøgelsen allenast »at tilvejebringe saadanne Oplysninger, som udfordres for at afgøre om, for hvilken Forbrydelse og for hvilken Ret Tiltale skal rejses» — domstolens roll av kontrollmyndighet till värn för den misstänkte, av vilken roll man från danskt håll gjorde ett ganska stort nummer vid 1923 års juristmöte, har sålunda upphört. Reformen har medfört, att den retlige Forundersøgelse förlorat avsevärt i betydelse. Detta har man beklagat från flera håll, där man menat, att det är av vikt, att upptagning av vittnesmål sker på ett så tidigt stadium som möjligt, innan minnet hunnit förblekna eller vederbörande, om han är mera intresserad av saken, skapat sig en falsk fantasibild av vad som skett. Förf. åter hävdar, att det dröjsmål med bevisupptagning, som efter nyordningen onekligen ofta ägt rum, ej bör avhjälpas på det sätt, att man gör avsteg från principen om bevisomedelbarhet. Han menar sålunda, att det är med rätta, som Forundersøgelsens betydelse trängts tillbaka. Ej heller i övrigt finner förf. ändringar påkallade i fråga om domsmandssakerna vid underrätt. Däremot anser han, att det nya förfarandet i s. k. »Ankesager», d. v. s. rättsmedelsförfarandet, icke slagit väl ut, och detta framför allt av det skäl att den nuvarande ordningen med ny bevisupptagning i landsrätt medfört, att bevismaterialet blivit sämre i den andra instansen än i den första. Han önskar därför »en Bestemmelse om, at Anke af Bevisspørgsmaalet kun kunde ske rent undtagelsesvis med Tilladelse af Overinstansen, naar grove og stødende Fejl i Bevisbedømmelsen antoges at være begaaet eller nye Beviser af Vægt fremkom». En förutsättning för en sådan reform anser emellertid förf. vara, att kompetensreglerna ändras, så att åtskilliga grövre mål, vilka nu upptagas av underrätt som första instans, i stället komme att under medverkan av Domsmænd upptagas omedelbart av landsrätt. Domsmænd i andra instans anser förf. överflödiga. Slutligen berör förf. frågan om talans fullföljd till Højesteret, en både de lege lata och de lege ferenda i vissa hänseenden omtvistad fråga. Förf. önskar här en sådan ändring, att det bleve full överensstämmelse mellan reglerna på denna punkt och de regler, han anser önskvärda i fråga om fullföljd till landsrätt.
N. D—n.