Svensk Juristtidning 25 år. I dessa dagar för 25 år sedan (d. 12 april 1916) utkom första häftet av SvJT. Jfr SvJT 1925 s. 491 (»SvJT 10 år») och 1936 s. 64 (»SvJT 20 år»).

 

    F. d. borgmästaren Georg Bissmark blev på sin 70-årsdag, den 7 februari 1941, föremål för en hyllning i Svenska sparbanksföreningens tidskrift, som i sju olika uppsatser på sammanlagt över 50 sidor behandlar olika sidor av jubilarens verksamhet.
    Ecklesiastikministern i den sista Lindmanska regeringen, professor CLAES LINDSKOG, skriver om sin kollega justitieministern bl. a.:
    »Det arbete, som Bissmark under sina första riksdagsår nedlade, var så gott som uteslutande koncentrerat till första lagutskottet, där han omedelbart efter sitt inträde i riksdagen insattes av första kammarens högergrupp. Men i initierade kretsar även utanför utskottet blev det snart känt, att Bissmark redan från början tillvunnit sig en mycket stor auktoritet inom detsamma. Han hade bakom sig en lång bana som domare och kommunalman och den rika erfarenhet, som han därunder förskaffat sig, blev för honom av utomordentlig betydelse i det lagstiftningsarbete, vari han nu kom att taga del. Därtill kom hans personliga läggning, som gjorde, att hans utskottskamrater aldrig betraktade honom som partiman. Han anlade städse rent sakliga synpunkter på varje fråga, och han kom därför att ofta nog stå som representant för förmedlande uppfattningar, vilka kunde ena utskottet.
    Det visade sig också snart nog, vilket gott val Arvid Lindman gjort, när han utsåg Bissmark till justitieminister i sin andra ministär. Han blev, om man får döma efter det sätt varpå riksdagen mottog hans propositioner, säkerligen den mest framgångsrike inom den långa serien av justitieministrar, som fungerat i vårt sekel. Han slog ett justitieministerrekord i det avseendet, att samtliga hans propositioner under de två riksdagar, då han var minister, blevo av riksdagen antagna. År 1929 vidtogos några smärre justeringar, år 1930 antogos de utan ett enda ords ändring!
    Anledningarna till dessa hans osedvanligt stora framgångar voro av olika slag. En av dem låg säkerligen i den starka ställning, som han förut skaffat sig just i det utskott, där hans propositioner skulle underkastas den avgörande prövningen. Utgångsläget vid behandlingen av hans propositioner var att man hyste förtroende för departementschefen, och det var naturligt att den objektivitet, han själv såsom utskottsledamot visat sin företrädares propositioner, utgjorde en god förebild för utskottet vid behandlingen av hans egna förslag. Det förtroende, som han där tillvunnit sig, fick han nu igen med ränta. Men givetvis låg en väsentlig grund till framgången i den kringsynthet, med vilken han genomtänkte, och den noggrannhet, med vilken han utarbetade och granskade sina lagförslag. Själv tillskrev han framgången till mycket stor del den värdefulla hjälp, som han hade i sitt departements tjänstemän och främst den dåvarande statssekreteraren.»

 

    Den sålunda apostroferade statssekreteraren, numera justitierådet JOHN ALSÉN, skildrar i en följande, läsvärd uppsats lagstiftningsarbetet under Bissmarks justitieministertid, och advokaten i Halmstad KARL HILLGÅRD belyser i en varmt sympatiserande artikel Bissmark såsom rådhusrättsordförande. Hillgård framhåller med rätta värdet för Bissmarks domargärning därav att han före inträdet på domarbanan varit verksam som advokat och därunder vunnit erfarenhet från andra sidan skranket. Med denna erfarenhet som praktiserande jurist bakom sig visade Bissmark mycken förståelse för advokaternas verksamhet och uppskattning av deras insatser som medarbetare i rättsvårdens tjänst. Efter omtalande av Bissmarks utomordentliga skicklighet i handläggningens svåra konst, den av honom tidigare och i större utsträckning än av många andra underrättsdomare använda metoden att inkalla parterna till personligt förhör och därvid utnyttja dem som upplysningskälla för målets utredning, hans fasta processledning även i tvistemål, där en gammal tradition hänvisat domaren till en ganska passiv hållning, och hans inom ramen av »processreformer utan lagändring» genomförda talrika förbättringar i förfarandet, uttalar Hillgård ett beklagande av att Bissmark icke ens under någon tid fick utöva sitt domarämbete under den nya ordning, vars utformning i lagförslag han i olika ställningar, bl. a. såsom ordförande i 1931 års särskilda riksdagsutskott, i betydlig mån främjat och vars större krav på domaren han med sin rika och mångsidiga utrustning ägt alla förutsättningar att väl motsvara.
    Jämte de ovan nämnda författarna medverka i festhäftet: Hjalmar Fredelius, Erik Hernqvist, Carl W. U. Kuylenstierna (om banklagstiftning) och J. H. Jönsson.
    I tacksam hågkomst av värdefullt medarbetarskap och med hög uppskattning av Bissmarks insatser i svenskt rättsliv deltog även SvJT i hyllningarna för honom på hans högtidsdag.

K. J. S.