OM RÄTTEGÅNGSKOSTNADER I

ICKE TVISTIGA MÅL.

 

AV

 

F. D. HÄRADSHÖVDINGEN  C. H. G. CEDERSCHIÖLD.

 

När höyesterettsdommer E. ALTEN i en uppsats i denna tidskrift¹ framför sin kritik av processkommissionens betänkande, inleder han kritiken med följande uttalande:
    »Hvad domstolsordningen angår finder jeg det naturlig at kommissionen ikke vil innföre særskilte förlikningsinstitutioner, da den historiske tilknytning mangler. Hos os har vi hat forliksråd siden 1790-årene, og vor processkommissions forslag om å gjöre mæglingen til en frivillig sak blev ikke vedtatt. Skjönt forliksrådene ikke har noget rettskyndig medlem, nyter de tillit, særlig på landet. Det lykkes dem å forlike et ikke ubetydelig antall saker, og i mange tilfælle blir de uforlikte saker ikke bragt videre til retten. I mindre saker har forliksrådene også domsmyndighet, og deres uteblivelsesdomme i gjældssaker kan ialfall være gode nok og sparer retterne for meget rent ekspeditionsmæssig arbeide. Denne side av forliksrådenes virksomhet, som den svenske kommission ikke synes å ha tatt i betraktning, har ikke så liten betydning.»

   Av citatet synes framgå, att Alten bedömer förhållandena huvudsakligen från den synpunkten, att de egentliga domstolarna i avsevärd mån besparas arbete genom förliksrådens verksamhet. Avlastningen av de egentliga domstolarnas arbetsbörda skulle sålunda vara förliksrådens viktigaste uppgift. Men, särskilt om man understryker att, såsom Alten ock framhåller, förliksråden icke endast hava att söka åstadkomma förlikning, utan ock äga att döma i mindre saker, samt därtill beaktar, att inga avgifter för förfarandet utgå till staten, att avgifterna till förliksråden äro synnerligen obetydliga och att advokater icke tillåtas företräda parterna inför förliksråden, inses utan vidare, att förliksrådens

 

    ¹ Nogen bemerkninger til processkommissionens betänkande i SvJT 1927 s. 279.

29 —417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

verksamhet medför, att betydande kostnader besparas parterna.¹ Och det torde kunna ifrågasättas om icke denna omständighet är av väl så stor betydelse som avlastningen av de egentliga domstolarnas arbetsbörda. Särskilt i fråga om vad inom svensk rättsstatistik betecknas såsom icke tvistiga mål synes man hava funnit ett särdeles lämpligt och billigt förfarande genom förlikningsorganet. — Ur kostnadssynpunkt är måhända ytterligare att anteckna, att under vissa förutsättningar skuldförbindelser kunna göras utan någon rättsprocedur exigibla genom ett i handlingen intaget förbehåll av sådan innebörd.
    Även i Danmark förekommer en åtminstone i vissa hänseenden förliksråden motsvarande institution, forligskommissionen, mot juristexperternas intentioner bibehållen vid rättegångsreformens genomförande i landet. Om man särskilt beaktar kostnadsfrågan, förefaller det, åtminstone vid första påseendet, som om avsevärd kostnadsbesparing icke skulle uppkomma genom kommissionens verksamhet. Flera omständigheter medverka härtill. Det enligt äldre rätt gällande förbudet mot att anlita advokat vid förhandlingarna inför kommissionen slopades genom den nya lagstiftningen på området. Vidare sakna kommissionerna — frånsett ett betydelselöst undantag — befogenhet att döma i saken. Slutligen är förfarandet icke obligatoriskt, icke ens i sådana mål, som regelmässigt tillhöra kommissionens kompetensområde. Emellertid förekomma å andra sidan åtskilliga omständigheter, som medföra att genom förfarandet kostnader för fordringars inkassering i många fall avsevärt nedbringas. I detta hänseende märkes särskilt, att lagstiftningen på området sanktionerat en tidigare praxis, enligt vilken kommissionen kan under vissa betingelser godkänna (»ratihabera») en före kommissionens sammanträde — vanligen under medverkan av advokat — upprättad,

 

    ¹ Enligt exempel i ERIK SOLEMS handbok Forliksrådene under den nye rettergang synas kostnaderna i mindre kravmål normalt uppgå till tio kronor. I inkassomål tillkommer emellertid inkassoarvode, som, märkligt nog, utdömes, änskönt inkassatorn-advokaten icke uppträder vid rätten. Skyldigheten att ersätta utgivet inkassoarvode synes alltså betraktas såsom civilrättslig påföljd av gäldenärens mora. Enahanda synpunkt torde göra sig gällande i dansk praxis; se H. Brendstrup Inkassations- og Procesomkostninger (1914) s. 21 ff. Att dylik praxis ännu består, därom har besked lämnats av danska advokater. Inkassosalær uttages av gäldenären, även om saken ej instämts till domstol. I övrigt synes enahanda praxis, av annonser från inkassobyråer att döma. allmänt förekomma även här i landet. 

av parterna underskriven handling, »forlig», innefattande åtagande av gäldenären att fullgöra viss betalning i angiven ordning. Genom denna »ratihabering» blir uppgörelsen omedelbart exigibel, och detta med synnerligen ringa kostnad. Det måste antagas, att denna utväg flitigt anlitas, då gäldenären icke har något att invända mot kravet, men behöver anstånd med betalningen. Forliget omfattar vanligen även inkassokostnaden, sålunda även advokatens arvode. Slutligen verkar i kostnadsbesparande riktning en sund praxis att i de mål, som oförlikta hänvisas till rätten samt i händelse av gäldenärens utevaro eller erkännande av kravet där genast avgöras, beräkna arvodet till advokat enligt en låg taxa. Denna är visserligen icke officiellt fastställd, men tillämpas stadigt i praxis, enligt uppgift över hela landet.¹
    I tysk rätt infördes genom en novell av år 1924 vid underrätten, Amtsgericht, ett förlikningsförfarande, das Güteverfahren, trots starkt motstånd från advokatståndet och ett flertal teoretici inom rättsvetenskapen. Förfarandet, i regel obligatoriskt i civila mål, är ej ordnat såsom ett led i själva processen, utan såsom ett självständigt förfarande före målets anhängiggörande. Rätten har därvid att söka åstadkomma förlikning mellan parterna. Vad som i detta sammanhang väcker det största intresset är att novellen icke lämnar föreskrift om ersättning åt part för kostnader i förlikningsförfarandet under annan förutsättning än att förfarandet övergår till sakens behandling inför domstol. Under sådana förhållanden är det tydligt, att förfarandet ställer sig föga kostsamt för parterna. Till försvar för das Güteverfahren gent

 

    ¹ I själva verket föreligga två taxor, en högre, avseende fordringar utan, och en lägre, fordringar med panträtt. Den förra må — med anmärkning att särskild inställelsekostnad i regel icke beräknas vid de danska domstolarna — här intagas enligt denna från advokathåll lämnade anteckning:
    »Salær for Fordringer, der ikke er sikret ved Pant.

    Af de første   200 kr.................................................... 15%
    » »næste      600 » .....................................................10»
    » » »              1,200 »....................................................5 »
    » » »              8,000 ».................................................. 3 »
    » Resten ......................................................................2 »

    Salæret omfattar Erhvervelse af Eksekutionsgrundlag ved Forlig, Udeblivelseseller Anerkendelsedom.»
    Anteckningen har granskats av befattningshavare vid dansk domstol utan annan anmärkning än att salæret i fråga om de största kraven torde hava beräknats i överkant. 

 

emot dess många vedersakare anfördes på sin tid, bl. a., att idéen har sin rot i en sund folkåskådning, som härskade i gammal tysk process och ända in i nyare tider hållit sig kvar i processordningar för vissa av Tysklands delstater. Därtill lades ett slagord, som säkerligen har sitt berättigande. Förfarandet ersatte rättskirurgi med rättshygien. Vid novellens ikraftträdande motsåg man med stark skepsis den praktiska verkan av den nya ordningen,¹ och den åsikten har varit allmän, att nyordningen skulle bliva och blivit utan sådan verkan. Farhågorna hava emellertid icke besannats och förenämnda pessimistiska mening har visat sig ogrundad. Även den, som ställer sig tveksam gent emot rättsstatistik, enkannerligen mot dess användbarhet såsom basis för slutsatser, måste övertygas av de sifferuppgifter, som härom lämnas i motiven till 1931 års här efteråt omförmälda förslag till ny civilprocessordning. Enligt denna statistik har das Güteverfahren lämnat synnerligen betydande resultat i fråga om antalet förlikningar. Så t. ex. var under år 1925 proportionen mellan förlikta mål och avdömda mål vid Amtsgericht Berlin-Mitte 140 mot 100; och av de förlikta målen hade fyra femtedelar förlikts redan vid das Güteverfahren. — Från kostnadssynpunkt må vidare anmärkas, att genom en novell av år 1923 införts bestämmelse därom, att Amtsgericht i fråga om krav å högst 50 mark obligatoriskt fungerar såsom skiljedomstol. Proceduren är sålunda synnerligen formlös, och avgörandet kan överklagas allenast under samma förutsättningar som en skiljedom. Förslag har väckts om att höja maximum till 100 mark. Slutligen och måhända viktigast tjänar Mahnförfarandet — förebilden för vårt handräckningsförfarande — till att få icke tvistiga mål slutbehandlade i former, som medföra ringa kostnader. För längre gående reformkrav i denna riktning hänvisas till det följande.
    Nu är det icke min mening att här göra propaganda för att i vår nya process införa anordningar, motsvarande omförmälda förlikningsförfarande i våra grannländer. Syftet med den nu lämnade redogörelsen är endast att den skall bilda en bakgrund för vad som här efteråt kommer att upptagas rörande motsvarande förhållanden i svensk rätt och vad som här lämpligen bör åtgöras för att tjäna samma ändamål som förlikningsförfarandena, nämligen att genomföra olika anordningar för avgörande

 

    ¹ Jfr SvJT 1924 s. 400.

 

av tvistiga och icke tvistiga mål och på sådant sätt, att kostnaderna för avgörande av de icke tvistiga målen stanna vid så låga belopp som skäligen kan påfordras.
    Den frågan framställer sig då huruvida den rättsliga behandlingen av icke tvistiga mål hos oss redan nu försiggår under sådana förhållanden, att befogade anspråk på tillbörlig begränsning av kostnaderna tillgodoses. Vid frågans besvarande ligger det närmast till hands att hänvisa till bestämmelserna i lagen om handräckning för fordrans utfående, numera lagsökningslagen. Genom denna lag synas ju nämnda anspråk behörigen tillgodosedda. Här föreligger ett förfarande, som bör kunna handhavas utan att avsevärda kostnader uppkomma. Parterna behöva icke inställa sig inför någon myndighet, varken själva eller genom ombud. Någon inställelsekostnad ifrågakommer sålunda icke. Resekostnader äro ej heller förutsatta. Om borgenären eller hans inkassoombud bor på annan ort än gäldenären, är det tillfälle att i saken hänvända sig till kommissionären hos lagsökningsdomaren. I många fall ombesörjer ock kommissionären på särskild begäran handlingarnas delgivning med gäldenären.
    Så långt synes ju saken vara ordnad på lämpligt sätt. Men det föreligger ett förhållande, som kullkastar tillfredsställelsen med de gällande föreskrifterna i ämnet. Borgenären har nämligen under inga omständigheter skyldighet att för kravet begagna sig av handräckningsförfarandet utan kan omedelbart instämma saken till domstol. Därmed följa ju ökade kostnader, normalt inställelsekostnader vid rätten, vilka redan de fördyra kostnaderna synnerligen avsevärt. När inkassoombudet står inför valet mellan handräcknings- och domstolsvägen, kan ombudet ej med fog klandras, om ombudet därvid låter bestämma sig av vilken väg som lämnar den större gottgörelsen. Redan posten inställelsekostnad, med dess mångtydiga innebörd, bör ju i normalfall vid anlitande av domstolsvägen bereda honom en gottgörelse, som saknar motsvarighet vid handräckningsförfarandet. Och posten får särskilt stor betydelse, om, såsom ofta torde vara fallet, ombudet vid rätten har att företräda part i flera mål samma dag samt i varje mål erhåller ersättning för inställelsen med samma belopp, som borde tillkommit honom, därest han endast haft ett mål att bevaka. Av uppsatser i Svenska Advokatsamfundets Tidskrift synes framgå, att man, åtminstone på vissa advokathåll, anser posten böra bliva obeskuren även i nu förutsatta fall.

 

    För att lämna material för bedömande av frågan om i vilken omfattning mål instämmas till domstol, ehuru handräckningsvägen kunde hava anlitats, må här anföras siffror från rättsstatistiken för åren 1935—1938 i fråga om civila mål och ärenden vid domstolarna, som avgjorts tredskovis eller på grund av omedelbart medgivande. Dessa mål, frånsett växelmålen, utgjorde år 1935 13,656 mål, år 1936 14,175 mål, år 1937 15,049 mål och år 1938 15,201 mål. Före inställelsen förfallna voro år 1935 19,439 mål, år 1936 19,861 mål, år 1937 20,291 mål och år 1938 19,196 mål. Uppenbarligen voro många av dessa mål av sådan beskaffenhet, att de icke kunnat procederas handräckningsvis, men antalet dylika mål kan icke antagas hava varit relativt avsevärt. Det måste alltså med säkerhet antagas, att ett synnerligen stort antal mål, ägnade att upptagas handräckningsvägen, i stället gått till domstolarna. I detta sammanhang kan det för jämförelse vara av visst intresse att studera statistiken rörande handräckningsmålen. Antalet handräckningsmål, vari meddelats bevis att ansökningen lämnats obestridd eller att jäv gjorts allenast i fråga om handräckningskostnaderna, utgjorde år 1935 3,897 mål, år 1936 3,458 mål, år 1937 3,441 mål och år 1938, då nya lagsökningslagen trätt i kraft, 4,570 mål. Anmärkningsvärt är, att handräckningsmålen voro flera för längre tid tillbaka. Enligt mina äldre anteckningar voro de ojävade målen år 1922 5,583, år 1923 5,803 och år 1924 5,901.
    Under dessa omständigheter torde det kunna ifrågasättas om valrätten mellan de båda vägarna bör bibehållas obeskuren.
    Frågan har för svensk rätt varit uppe till behandling uti 1918 års betänkande angående rättegångskostnader. Däri anförde de sakkunniga följande:

    Den grundtanke, varå föreskriften om ersättningsskyldighetens begränsning till nödiga kostnader vilar, torde böra utföras genom särskilda bestämmelser i fråga om vissa kravmål av sådan beskaffenhet, att käranden haft anledning göra kravet gällande i enlighet med lagen om handräckning för fordrans utfående. Förfarande enligt nämnda lag medför nämligen i regel avsevärt mindre kostnader än domstolsförfarandet. Visar det sig nu, att svaranden i ett sådant till rätten instämt mål godkänner kravet, eller dömes han tredskovis, torde för vanliga fall käranden hava åsamkat sig större kostnader än nödigt varit, och merkostnaden synes han böra själv få vidkännas. Har svaranden före stämningen bestritt kravet — vilket ofta framgår av korrespondens i frågan — eller utvisa eljest omständigheterna, att käranden haft skälig anledning att ej anlita handräckningsförfarandet (t. ex. med hänsyn till

 

intresset av sakens snabba avgörande eller vid genstämning), bör käranden givetvis icke lida minskning i sin rätt till gottgörelse för kostnaderna. Rätten bör alltså under de angivna förutsättningarna pröva frågan efter omständigheterna i det särskilda fallet. Emellertid synes stadgandet böra inskränkas att gälla endast i mindre kravmål. Vad större fordringar angår, torde nämligen kärandens intresse av sakens snabba avgörande i regel vara så stort, att det bör utesluta stadgandets tillämpning. Var gränsen bör dragas, därom kunna givetvis råda olika meningar.

    I anslutning härtill föreslogs ett stadgande av denna lydelse:
»Då i rättegång angående utfående av fordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke avser skadestånd samt ej heller i huvudstol överstiger tvåhundra kronor, svaranden genast medgiver kravet eller dömes tredskovis, skall på rättens prövning bero huruvida rättegångskostnader, som svaranden kan finnas pliktig gälda vid underrätten, må beräknas till högre belopp än det, som, ifall käranden gjort kravet gällande enligt lagen om handräckning för fordrans utfående, må antagas hava bort i handräckningsärendet honom tillerkännas.»

    Det sålunda föreslagna stadgandet mötte synnerligen stark opposition från advokathåll, särskilt inkassoaffärer. Kritiken gick främst ut på att förslaget förutsatte, att handräckningsförfarandet vore lämpligt ordnat. Rätta förhållandet vore emellertid, att lagstiftningen på området vore synnerligen otillfredsställande. Då vid ett möte inom en avdelning av advokatsamfundet besked begärdes i vilka hänseenden förfarandet, som dock vunnit stor tillämpning, borde klandras, framhölls i främsta rummet, att myndigheterna praktiskt taget städse bestämde kostnaderna i ärendet för lågt. I andra rummet anmärktes, att handräckningslagen innehölle den synnerligen olämpliga bestämmelsen, att kostnaderna för delgivningen skulle beräknas redan före delgivningen, alltså till belopp, som ofta visade sig understiga den verkliga kostnaden. Då mot den förra anmärkningen framhölls, att rättelse i fråga om bestämmande av för låga kostnader borde kunna vinnas genom att överklaga beslutet i denna del, eftersom man kunde förvänta, att överklagade och ändrade beslut skulle komma att tjäna till ledning för framtiden, uttalades tvivel om att man skulle kunna vinna någon rättelse på den vägen. I allt fall vore den senare anmärkningen avgörande. — Den nya lagsökningslagen har, som bekant, rått bot på den anmärkta oegentligheten i fråga om beräkning av delgivningskostnaderna. Numera tages hänsyn till den verkliga kostnaden, om besked härom lämnas i föreskriven ordning.

 

    Jämväl i Tyskland har man — i samband därmed att enligt nyare teorier inom processrätten hänsyn till individens intressen måste i någon mån vika för det allmännas anspråk på lämplig ordning av processförfarandet — fått ögonen öppna för angelägenheten därav att hålla stridiga saker isär från ostridiga och att borgenären icke lämnas fri valrätt i fråga om utvägarna att göra kravet gällande. Förspelet härtill var emellertid nödvändigheten att minska domstolarnas arbetsbörda. I sådant syfte genomfördes bestämmelser, som från och med år 1915 gjorde Mahnförfarandet, motsvarande vårt handräckningsförfarande, i regel obligatoriskt i fråga om penningkrav. Verkan härav blev helt naturligt synnerligen betydande. Allmänheten vande sig vid att anlita Mahnförfarandet, och i stort sett blev det härvid även efter det att den obligatoriska föreskriften upphört att gälla år 1925. Omsider växte sig den tanken stark att en fastare gräns borde uppdragas mellan de båda förfarandena. Och i det stort anlagda förslaget till ny processordning av år 1931 ¹ har man tänkt sig en anordning, som onekligen påminner om uppslaget i 1918 års betänkande. Man föreslår sålunda att, vad angår sådana kravmål som kunna behandlas i Mahnförfarande, skulle, om de instämdes till domstol, uti stämningsansökningen särskilt angivas skälen för underlåtenheten att anlita Mahnförfarandet, samt att, om dylika skäl ej angåves eller anförda skäl ej godkändes, borgenären hade att, därest kravet genast medgives eller tredskodom meddelas, själv vidkännas rättegångskostnaderna i den mån de överstiga kostnader i Mahnförfarandet.— I motiveringen heter det (s. 267):
    Ett huvudsakligt mål för rationaliseringen i processen måste bestå däri, att det tidsödande och i vissa fall omfattande verksamhet av domaren krävande domstolsförfarandet icke användes för saker, i vilka det ej ankommer på att avgöra en tvist, utan att förskaffa borgenären verkställighetsbeslut beträffande ett ostridigt, men av gäldenären på grund av vårdslöshet eller insolvens icke fullgjort anspråk. I sådant

 

    ¹ Se SvJT 1933 s. 370 ff.
    Förslaget ledde år 1933 till utfärdande av lag om ändring av förfarandet i civila mål. Den nya lagen är ej av större omfattning och berör ej förhållanden, som här äro av intresse. Därefter har förslaget, såvitt jag kunnat finna, icke lett till ny lagstiftning i ämnet. — I UfR 1932 s. 200 uttalar professor MCNCH-PETERSEN det omdömet, att förslaget med motiv innehåller »en sand Guldgrube av processuelle Betragtninger og Synspunkter». — Bland namnen å ledamöterna« i den kommission, som behandlat förslaget, märkas MENDELSSOHN-BARTHOLDY, MAGNUS, LEVIN, LUCAS och GOLDSCHMIDT. 

syfte infördes på sin tid det obligatoriska Mahnförfarandet. Visserligen hade man sedermera övergivit det obligatoriska Mahnförfarandet, men bestämmelserna hade fortfarande viss verkan, i det att under deras giltighet större delen av den rättssökande allmänheten, som förut aldrig anlitade Mahnförfarandet, vant sig vid att begagna det. Det vore nu icke fråga om att återinföra de obligatoriska bestämmelserna, men man ville på annat sätt avhålla borgenären från att domstolsvägen fullfölja ostridiga, för Mahnförfarandet ägnade anspråk. Om nämligen en borgenär begärde stämning utan att visa, att han på grund av gäldenärens bestridande eller av annat giltigt skäl hade rättsligt intresse att stämma, skulle borgenären, under förutsättning att rättegången avgjordes utan bestridande från gäldenärens sida, belastas med de genom valet av domstolsvägen föranledda merkostnaderna.

    En i viss mån närbesläktad synpunkt torde göra sig gällande i norsk rätt. Enligt HAGERUP¹ bör antagas, att en borgenär, som utan skälig grund underlåter att begära förliksrådets dom i kravmål under 250 kronor, ehuru gälden icke bestrides, icke kan vänta att (vid sakens behandling vid domstol) erhålla större ersättning för rättegångskostnaderna än som motsvarar vad sakens behandling vid förliksrådet skulle hava medfört.
    Av största intresse måste slutligen anses vara att taga kännedom om vilken inställning processlagberedningen särskilt i fråga om kostnadssynpunkten intager beträffande behandlingen av icke tvistiga kravmål. I beredningens betänkande söker man förgäves efter uttalande i den riktningen, att nämnda synpunkt härvidlag måste göra sig särskilt gällande och att med hänsyn härtill en strävan efter att få handräckningsförfarandet använt i vidsträcktare omfattning vore påkallad. Enligt förslaget är borgenären oförhindrad att utan särskild påföljd i varje enskilt fall välja mellan handräckningsförfarande och vanlig rättegång. Denna ståndpunkt kan ju motiveras därmed, att då båda vägarna äro i och för sig ändamålsenliga, anledning saknas att gynna endera. Dylik tankegång framskymtar i äldre kommentarer till tysk processordning och i svensk teori. ² Emellertid kan häremot med fog anmärkas, att de allmänna synpunkterna om vägarnas likvärdighet icke böra här verka avgörande. Parternas, enkannerligen gäldenärens intresse av låga kostnader bör tillgodoses ge-

 

    ¹ Den norske Civilproces III s. 270.
    ² Jfr S. WILDTE Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande s. 245 ff. —I förbigående må anmärkas, att WILDTE i nämnda avhandling s. 250 not 1, utan hänvisning till lagrum eller upplysningskälla, omnämner, att i Danmark kunde, om tvisteföremålets värde i processen eller målets karaktär i övrigt påkallade det, part vägras gottgörelse för ombudsersättning. 

nom företräde för handräckningsförfarandet i sådana fall, då detta lämpligen kan användas utan att annat intresse lider intrång. Därest nu möjligen invändes, att de båda vägarna medföra ungefär samma kostnader eller att i allt fall skillnaden är obetydlig, kan emellertid denna invändning icke godtagas. Vid jämförelse mellan kostnaderna må väl medgivas, att en av posterna, kostnaden för delgivning, icke kan antagas vara större i vanlig rättegång än i handräckningsförfarandet . Detsamma må antagas gälla jämväl den post, som innefattar ersättning för sakens utförande, inkassoarvodet, dock endast under förutsättning, att uppgörelse icke sker före sakens utsatta behandling vid domstol. Om däremot sådan uppgörelse sker, måste beaktas, att domstolen icke medverkat vid denna uppgörelse samt att i följd härav gäldenären icke sällan tror sig kunna undgå motpartens anspråk på ersättning för rättegångskostnaderna allenast genom att betala vad borgenären i stämningsansökningen begärt, även om anspråken äro obilliga. Vid handräckningsförfarandet däremot ingår arvodet i de villkorligt utdömda rättegångskostnaderna och har alltså varit föremål för domarens prövning. Den huvudsakliga skillnaden i kostnaderna beror dock därpå, att i kostnaderna för domstolsförfarandet normalt ingår ersättning för borgenärens inställelse vid rätten, en post, som ju helt saknas i handräckningsförfarandet. Och denna post är ingalunda utan betydelse. Juristombuds inställelsekostnad torde i allmänhet icke kunna beräknas till lägre belopp än tjugofem kronor och, om ombudet har sitt kontor å annan ort än där domstolen sammanträder, tillkommer ersättning för resa, ofta uppgående till avsevärt belopp, och tidsspillan. Den sammanräknade ersättningen för inställelse kan därför bliva betydande, särskilt i jämförelse med ett krav å ringa belopp. Under nuvarande omständigheter hållas mångenstädes, särdeles på landsbygden, kostnaderna i kravmål inom rimliga gränser därigenom att inkassobyråerna såsom ortsombud anlita landsfiskaler eller med dem likställda personer med jämförelsevis små anspråk på ersättning för inställelsen vid rätten. Denna utväg kommer säkerligen icke att stå öppen efter den nya rättegångsreformens genomförande. Vad landsfiskalerna angår, kommer för visso i samband med befattningarnas omorganisation att lämnas bestämmelser om förbud för dem att utföra dylik talan. Och det måste anses visst, att i den nya processordningen ej andra än rättsbildade advokater kunna våga åtaga sig uppdrag att föra

 

parts talan inför rätta. Från en synpunkt är givetvis detta ingalunda att beklaga, men säkert är att med utrangeringen av de mera anspråkslösa ombuden i inkassomål kostnaden för inkasseringar kommer att stiga avsevärt. Måhända föreställer man sig att advokaten inom den nya processen icke kommer att i dylika mål sträcka sina anspråk på ersättning för inställelsen särdeles högt, eftersom saken, under förutsättning att gäldenären utebliver eller medgiver kravet, avgöres redan under förberedelsen. En sådan föreställning är emellertid icke befogad. Ombudet kan ju åtminstone i flertalet fall icke på förhand veta vilken ståndpunkt gäldenären kommer att intaga i målet och är därför nödsakad att före rättssammanträdet sätta sig in i saken i dess hela vidd, och den omständigheten, att saken sedan utvecklar sig så, att den kan avdömas summariskt, kan ej medföra, att ombudets befogade anspråk på full ersättning för det å saken nedlagda arbetet skall minskas. I handräckningsförfarandet är situationen helt annorlunda. Sakens detaljer behöver inkasseraren ej genomgå, förrän det visar sig vad gäldenären har att invända mot kravet. Här är emellertid en viktig sak att beakta. Enligt gällande rätt kan gäldenären stoppa handräckningsförfarandet genom att helt allmänt bestrida kravets riktighet utan att framlägga grunden för bestridandet. Härutinnan borde sådan ändring ske, att avseende icke skulle tillerkännas sådant naket bestridande, ofta nog tillkommet allenast för att fördröja sakens avgörande. Enligt förenämnda tyska förslag skulle gäldenärens invändning för att beaktas innebära, att han ej ansåge sig stå i skuld till borgenären. Om det sedermera befunnes, att denna förklaring vore oriktig, så att invändningen innebure försök att missleda den myndighet, som handhade Mahnförfarandet, skulle gäldenären anses hava gjort sig skyldig till rättegångsförseelse. Av motiveringen synes framgå, att sådant försök till missledande skulle för vanliga fall anses konstaterat, om gäldenären, sedan saken kommit till domstol, läte det komma till tredskodom. Om det tyska förslaget förtjänar efterföljd i denna del, må lämnas därhän. I varje fall vore önskligt, att vid den nu pågående behandlingen av de lagstiftningsfrågor, som sammanhänga med införande av den nya rättegångsbalken, saken upptoges till prövning i samband med nödiga ändringar i lagsökningslagen. Vad nu sist upptagits hör väl strängt taget icke till ämnet för denna uppsats, men icke dess mindre torde måhända anmärkningen stå i så nära samband med

 

ämnet, att det kan anses förlåtligt, om anmärkningen här framsläppts.
    Syftet med denna uppsats har huvudsakligen varit att framhålla, att varken enligt gällande rätt eller enligt framkomna förslag till den nya processordningen tillbörlig hänsyn har tagits till angelägenheten därav, att kostnaderna för förfarandet rörande icke tvistiga mål hållas låga. Beträffande ett flertal frågor, som äro av betydelse i den nya processordningen, stå starka organisationer beredda att bevaka sina intressen. Då helt naturligt ingen organisation finnes, ägnad att kämpa för ovannämnda angelägenhet, har det synts dess mera påkallat att fästa uppmärksamheten å ifrågavarande detalj i processen, en detalj, som dock angår sammanlagt betydande belopp, vilka merendels uttagas av personer i svag ekonomisk ställning.