SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

SAKRÄTT 1936—1939. 1

 

AV

 

PROFESSOR  HJALMAR KARLGREN.

 

I det följande redovisas i regel varken rättsfall, som avse jorddelningsmål, eller vattenrättsliga och expropriationsrättliga rättsfall — även om desamma ha intresse närmast ur sakrättslig synpunkt. Ej heller uppmärksammas ensittarmål. För översiktlighetens skull skiljes mellan rättsfall avseende lös egendom och fastighetsrättsliga rättsfall.

 

I. LÖS EGENDOM.

 

    Äganderätt. NJA 1936 s. 385: Sedan medel, som A år 1916 av B mottagit till förvaltning, av A insatts å bankräkning i B:s namn, blevo efter A:s död medlen år 1924 uttagna av hans änka utan att hon var därtill berättigad. B fick mot änkan göra gällande ersättningsanspråk, oaktat han på grund av preskription förlorat rätt att kräva redovisning för det till A lämnade förvaltningsuppdraget. — B ansågs sålunda åtnjuta sakrättsligt skydd till ifrågavarande medel, så länge de i hans namn innestodo i bankräkning; först i och med uttaget nedsjönk hans rätt till en fordringsrätt, underkastad de allmänna preskriptionsreglerna.
    NJA 1937 s. 591: Till en köpman levererade varor ansågos, oaktat mellanvarandet i ett kontrakt mellan leverantören och köpmannen betecknats som kommission, ha blivit köpta i fast räkning och med rätt för köparen att fritt försälja varorna omedelbart efter deras mottagande. Med hänsyn därtill frånkändes ett i kontraktet influtet förbehåll, att varorna skulle förbliva leverantörens egendom, laga verkan.
    — Jfr uttalanden i motiven till 53 § kommissionslagen (NJA II 1914s. 272 f.) ävensom 28 § 2 st. köplagen.
    NJA 1938 s. 80: Sedan ett bolag i Malmö på kredit sålt och levererat ett parti varor till en köpman A i Norrköping, träffades dem emellan avtal därom att köpet skulle återgå och A i stället övertaga varorna för försäljning i kommission. Då lösöreköpsförordningens formaliteter icke iakttagits, blev detta avtal ej gällande mot borgenärerna i A:s konkurs.

 

    1 En artikel, behandlande sakrättslig rättspraxis 1931—1935, finnes i SvJT 1936 s. 508. 

462 HJALMAR KARLGREN.— Uppenbart är, att ett dylikt avtal om »återgång» av köpet icke kan sätta reglerna i lösöreköpsförordningen och 28 § 2 st. köplagen ur funktion. Även om ett avtal kan annulleras kontrahenterna emellan, enbart genom deras överenskommelse, följer därav icke, att annulleringen har »tillbakaverkande kraft» även mot tredje man. Jfr härmed NJA 1922 s. 399, där som lätt inses saken låg helt annorlunda och mera komplicerat till (återgång av ett i och för sig ogiltigt avtal).
    NJA 1936 s. 420: Sedan en hemmansägare och hans hustru sålt sin fastighet jämte vissa därå befintliga lösören till sin son, vilken redan före köpet självständigt skötte fastigheten, ansågs sonen, oaktat säljarna alltjämt bodde kvar å fastigheten, ha varit i besittning av lösörena, varför dessa, trots att lösöreköpsförordningens formaliteter icke iakttagits, fredades från utmätning för säljarnas gäld (4 röster mot 3 i HD). — Avgörandet är påfallande, enär så vitt referatet utvisar köpet icke medförde någon förändring i det förutvarande besittningsläget; och åtminstone en viss besittning måste väl sägas ha före köpet utövats av säljarna. Se över huvud i ämnet UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 203 ff.
    NJA 1937 s. 579: Fråga dels huruvida i en lösöreköpsavhandling den därmed avsedda egendomen blivit med nödig tydlighet förtecknad (nekande svar så vitt försäljningen avsåg »samtliga å snickeriverkstaden i X befintliga verktyg, såsom . .. ävensom övriga för snickerirörelsen behövliga verktyg av vad slag de vara månde»), dels huruvida reglerna om återvinning i konkurs över huvud taget äro tillämpliga å en lösöreköpsavhandling, som lagfarits tidigare än 30 dagar före säljarens konkurs, jfr 3 § lösöreköpsförordningen (jakande svar), dels huruvida avhandlingen, som upprättats i anslutning till en långt tidigare gjord utfästelse om säkerhet i egendomen, ändock kunde, såsom lagfaren inom 60 dagar före konkursen, göras till föremål för återvinning jämlikt 29 eller 32 § konkurslagen (nekande svar, under motivering, att då lösöreköpskontraktet innefattat ett fullföljande av den tidigare utfästelsen om säkerhet, frågan om lösöreköpets återgång vore »att bedöma såsom om pant lämnats för gäld vid vars tillkomst sådan säkerhet betingats», samt att i följd därav återvinning icke kunde äga rum). Jfr SvJT 1936 rf. s. 36, där synbarligen en annan principståndpunkt av hovrätten intagits, ävensom min uppsats i samma årgång av SvJT s. 161 ff., särskilt s.181 not 1 st. 2.
    SvJT 1938 rf. s. 33: Lösöreköpskontrakt, varmed förfarits enligt lösöreköpsförordningen, har tillkommit för att bereda köparen eller någon, å vilken kontraktet överlätes, säkerhet för försträckning, som lämnades säljaren. Köparens rätt enligt kontraktet har, innan köpeskillingen erlagts, transporterats å annan, som i samband därmed försträckt säljaren en penningsumma, mindre än den i kontraktet utfästa köpeskillingen. Den som sålunda fått kontraktet å sig överlåtet har ansetts kunna göra detsamma gällande mot säljarens konkursbo till säkerhet för försträckningen. — Iakttagandet av lösöreköpsförordningens formaliteter »i förskott» godtogs sålunda.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936-1939. 463    NJA 1936 s. 261: Borgenär har fått fullmakt av den med honom samboende gäldenären att lyfta medel insatta å gäldenärens kapitalräkning i bank enligt viss av gäldenären omhänderhavd motbok, i vilken banken antecknat att den disponerades jämväl av borgenären. Efter gäldenärens död påstår borgenären, att hon ägde bättre rätt än gäldenärens dödsbodelägare till de å motboken innestående, mot fordringens belopp svarande medlen (eller dock hade rätt att till säkerhet för sin fordran förfoga över dessa medel). Detta påstående ogillades av HD:s majoritet såsom »ej styrkt», medan minoriteten i likhet med underinstanserna ville bifalla anspråket med hänsyn till att det måste anses att medlen »tillkommit» borgenären. — Vad angår spörsmålet, om borgenären i förevarande avseende kunde tänkas vara innehavare av ett sakrättsligt skyddat anspråk, må numera hänvisas till 1936 års skuldebrevslag, särskilt dess 32 §. Emellertid är i detta fall att märka, att borgenärens talan icke riktades mot tredje man utan mot gäldenärens dödsbodelägare; det var endast i förhållande till dessa hon i målet hävdade »bättre rätt».
    NJA 1938 s. 26: Fråga, i arvskattemål, huruvida gåva1 av aktier, vilken år 1929 gjorts av X (död år 1936) till hans omyndiga dotter, blivit fullbordad, så att aktierna ej skulle upptagas såsom tillgång i boet efter honom. Gåvan hade givits på villkor, bland andra, att all avkastning av aktierna skulle tillfalla givaren under dennes återstående livstid, samt att aktierna skulle för den omyndigas räkning förvaras av givaren (med rätt för honom att företaga viss omplacering av aktierna i andra värdehandlingar). HD:s majoritet kom — välvilligt nog — till den uppfattningen, att gåvan var giltig, under motivering att aktierna för den omyndigas räkning [provisoriskt!] mottagits av Y, som för ändamålet av domstol förordnats till god man för henne, samt att i samband därmed aktierna, åtminstone i den utsträckning de funnes i behåll, överlåtits å den omyndiga och registrerats på henne.
    Ett i viss mån närstående rättsfall är NJA 1939 s. 655: A, som var änka efter B, insatte för vartdera av två omyndiga barn till en B:s

 

    1 De flesta rättsfall från denna period, som avse gåvoinstitutet, behandlas lämpligen annorstädes än i en översikt över sakrättsliga rättsfall. Detta gäller i synnerhet NJA 1937 s. 533 ävensom 1936 s. 532 och 1938 s. 190 (härom BECKMAN i SvJT 1939 s. 642 resp. s. 652), NJA 1939 s. 78 (bolagsrätt) och NJA 1939 s. 532 (jfr EKEBERG i SvJT 1939 s. 738). Se vidare dels NJA 1936 s. 218 och 1939 s. 85 (även mycket diffusa, familjerättsligt betonade »motprestationer» utesluta tillämpligheten av gåvobegreppet, jfr beträffande det senare rättsfallet EKEBERG a. st. s. 722 not 2) dels NJA 1936 s. 251 och 1939 s. 346 (varav synes framgå, att man i rättspraxis, i enlighet med lagberedningens uppfattning, vill hålla på att »remuneratoriska» gåvor icke äro att behandla som verkliga gåvor) dels NJA 1936 s. 418 (rörande verkan av en skriftlig utfästelse om gåva i tiden före 1936 års gåvolag) dels slutligen NJA 1937 s. 103 och 1939 s. 336 (jfr såväl den år 1936 tillagda andra punkten av 3 § i lagen om arvsavtal rörande ogiltighet av gåva som icke må göras gällande under givarens livstid, som ock 1930 års lag om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda; i det förra hänseendet märkes även nyss omförmälda rättsfall NJA 1939 s. 346). — Om köpeavtal beträffande fast egendom, vilka med hänsyn till »missförhållandet mellan å ömse sidor utfästa villkor» uppfattats som gåvoavtal, se NJA 1939 s. 60 och s. 294 (gåvoskattemål); se även NJA 1937 s. 594. 

464 HJALMAR KARLGREN.anförvant medel å sparbanksbok under förbehåll att såväl dessa medel som ock vad framdeles kunde varda å boken insatt jämte upplupen ränta finge fritt disponeras antingen av A eller av de omyndigas moder C. A behöll böckerna i sin besittning och verkställde å dem ytterligare insättningar. Vid ett tillfälle strax före sin död överlämnade emellertid A böckerna till C, som samtidigt fick mottaga viss annan egendom i gåva. Fråga nu huruvida vid gåvoskatts beräknande medlen skulle anses såsom gåva till C — 38 § och 12 § 2 st. arvsskatteförordningen — eller till de omyndiga. — Domstolarnas avgörande gick i den förra riktningen, tydligen på den grund att omständigheterna ansågos utvisa, att den dispositionsrätt över vederbörande medel, som (efter sparbanksböckernas överlämnande) tillkom modern C, skulle enligt givarens intentioner få av C utövas icke blott i barnens utan även i hennes eget intresse. Jfr 1936 års gåvolag § 4 samt BJÖRLINGS uppsats i Svensk sparbankstidskrift 1929 s. 1 ff.
    Panträtt. NJA 1936 s. 44: Avtal, varigenom den som enligt avbetalningskontrakt köpt en bil, innan köpeskillingen till fullo erlagts, överlåtit eller pantsatt sin rätt till bilen, har, då han behållit bilen i sin besittning, ansetts icke äga giltighet mot hans borgenärer. — Att avbetalningsköparen icke förvärvat den »fulla» äganderätten, medförde sålunda icke hinder för att i förevarande avseende tillämpa eljest gällande sakrättsliga regler.
    NJA 1936 s. 295: I A:s konkurs uppkommer fråga huruvida laga pantsättning till A:s förlagsgivare B föreligger beträffande A tillhöriga penningmedel, som enligt avtal mellan A och B innehållits av B och insatts å särskild bankräkning i B:s namn. Svaret blev nekande (trots att det i HD ansågs utrett, att medlen enligt avtalet skulle förvaras avskilda för A:s räkning och att det varit »till fullgörande härav» som insättningen skett). — Grunden till domslutet får kanske antagas vara den, att även om medlen varit avskilda från A:s förmögenhet, de dock faktiskt icke varit avskilda från B:s, eftersom B disponerade över bankräkningen. Medlen hade med andra ord ingått i B:s förmögenhet, låt vara att B blivit obligatoriskt förpliktad att återgälda motsvarande belopp, därest de fordringar, för vilka B skulle säkerställas, infriades; jfr begreppet »pignus irregulare» och UNDÉN a. a. s. 271 f. (Att pantsättningen eljest skulle vara ogiltig på grund av otillräcklig »specialisering», kan väl icke gärna påstås). Då panträtt alltså icke befanns vara för handen, ansågs B icke gentemot A:s konkursbos krav på det mot de innehållna medlen svarande beloppet äga bringa sina fordringar mot A i avräkning i vidare mån än som överensstämde med 121 § konkurslagen (om borgenärs rätt till kvittning i gäldenärs konkurs).
    NJA 1937 s. 299: För en av åtskilliga utländska penninginstitut beviljad kredit lämnade Aktiebolaget Kreuger & Toll polska statsobligationer såsom pant. Sedan bolaget kommit i konkurs och kreditgivarna bevakat sina fordringar, anmärkes mot bevakningarna, att kreditgivarna sakna rätt till utdelning för högre belopp än som ej täckes genom

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936-1939. 465panten. Häremot invändes — under andragande att bolaget icke varit den verkliga kreditsökanden utan blott uppträtt såsom garant och ombud — att panten icke tillhört bolaget. HD fann, att bolaget vid fastställande av kreditgivarnas fordringar i konkursen ägde avräkna behållningen av panten, vilket motiverades med, så vitt här är i fråga, att det icke kunde anses utrett, att de av bolaget såsom pant lämnade obligationerna vid konkursens inträffande tillhört annan än bolaget. Se 17: 15 och 16 HB, 133 § konkurslagen, uppsatser i TfR 1926 s. 404, 1927 s. 42, 71, 154, 409, 1928 s. 73 samt, vad tidigare rättspraxis beträffar, särskilt NJA 1926 s. 175 och 181.1
    Angående rättsfallet NJA 1937 s. 546 — om exstinktivt panträttsförvärv till försäkringsbrev, ställt till innehavaren, i tiden före försäkringsavtalslagen — se SvJT 1939 s. 248 (HULT), 261 (EKLUND).
    NJA 1939 s. 162: Andelsrätt i bostadsförening har ansetts kunna utgöra föremål för laga pantsättning. Men då pantsättaren ej ägde rätt att förfoga över andelsrätten (denna tillhörde ett dödsbo med även andra delägare än pantsättaren), förklarades pantsättningen ogiltig utan hänsyn till god tro hos panttagaren. — Exstinktivt panträttsförvärv erkändes sålunda icke i föreliggande fall. Meningen synes ha varit den, att visserligen panträtt i och för sig giltigt kunde stiftas genom att borgenären förvärvade besittning till den motbok, som utfärdats å ifrågavarande andelsrätt i föreningen, men att objektet var av sådan art, att ett exstinktivt fång till förmån för panttagaren vore uteslutet.
    NJA 1936 s. 625: Genom påskrift å skuldebrev har pantförskrivits en inteckning, och denna pant har ansetts ställd till förmån även för dem som tecknat borgen å skuldebrevet. Borgenären, som ej omhändertagit panten, har — som naturligt är — ansetts icke vara berättigad till betalning av löftesmännen annorledes än mot tillhandahållande av inteckningen.
    SvJT rf. 1936 s. 49: Säkerhetsköp beträffande byggnad å annans grund erhåller, redan i och med avtalet, panträttslig verkan mot säljarens borgenärer. — Se min ovan anmärkta uppsats i SvJT 1936 s.179 f. — Härmed överensstämmer SvJT 1939 rf. s. 31: Säkerhetsöver-

 

    1 I förevarande sammanhang må ock hänvisas till rättsfallet NJA 1936 s. 717, som likväl närmast är hänförligt till den allmänna civilrätten: Bevakning i urarvakonkursen efter Ivar Kreuger av fordran på grund av s. k. bulvanlån för Kreugers räkning. Är bulvanens konkursbo berättigat till utdelning i urarvakonkursen för fordringens hela belopp (sedan värdet av lämnat hypotek avräknats) eller allenast för vad bulvanen i anledning av lånet nödgats utbetala till långivaren (= utdelningen till denne i bulvanens konkurs)? HD godtog det förra alternativet men tydligen endast på grund av de särskilda, in casu föreliggande omständigheterna. Säreget var sålunda i förevarande fall, se NJA 1935 s. 588, att vederbörande borgenär kunnat göra sin fordran gällande direkt i urarvakonkursen, nämligen på grund av vad som varit mellan honom och Kreuger »förutsatt» (= konkludent överenskommet?).
    Till den allmänna civilrätten hör även rättsfallet NJA 1938 s. 560: Fråga huruvida panthavare, som låtit till försäljning å auktion utbjuda pantsatta aktier och vid auktionen avgivit högsta budet å aktierna, är bunden av sitt inrop vid det förhållandet att han påstår sig hava avsett allenast att återropa aktierna för ägarens (pantsättarens) räkning.

30—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

466 HJALMAR KARLGREN.låtelse av dylik byggnad har ansetts kunna grunda förmånsrätt enligt 17:3 HB.
    Retentionsrätt. NJA 1936 s. 650: Retentionsrätt tillerkänd hantverkare i fråga om gods, som han i god tro för reparation mottagit av annan än godsets ägare. Beträffande motiveringen till denna intressanta utvidgning av området för exstinktiva förvärv hänvisas till det utförliga yttrande av just.r. Alexanderson, som återfinnes i rättsfallsreferatet.
    Rättsfallet NJA 1937 s. 565 angår ett i samband med frågan om retentionsrätt uppkommet spörsmål om bevisbördan rörande visst avtals innehåll.
    Förmånsrätt. NJA 1936 s. 129 och 1938 s. 492: Verkställande direktör för ett aktiebolag har på grund av dels det intresse han1 haft i bolaget — såsom ägare av nästan samtliga aktier resp. den allra största delen därav — dels det inflytande han1 utövat å dess verksamhet ansetts icke vara berättigad att i bolagets konkurs för sin fordran å lön (arvode) åtnjuta förmånsrätt enligt 17:4 HB. — Här förelåg en konstellation, där det icke av hänsyn till tredje man eller eljest fanns anledning att upprätthålla grundsatsen, att även ett enmans- eller därmed jämförligt bolag utgör ett från den ifrågavarande dominerande aktieägaren skilt rättssubjekt (ur synpunkten av den självständiga förmögenhet, som bolagstillgångarna jämväl i förevarande läge utgöra).
    NJA 1937 s. 81: I aktiebolags konkurs uppkommer fråga huruvida f. d. befattningshavare hos bolaget — verkställande direktör, verkmästare, förmän — äga förmånsrätt jämlikt 17: 4 HB för bevakade, på deras tidigare anställningar grundade pensionsfordringar (jakande svar; 4 röster mot 2 i HD).
    NJA 1937 s. 304: Tvist därom, huruvida viss borgenär i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs varit att räkna till bolagets »betjänter» och sålunda vore berättigad till utdelning med förmånsrätt enligt 17: 4 HB.
    SvJT 1938 rf. s. 46: Fordran, som ägare av lastbil förvärvat genom att med bilen låta utföra transport av varor, har ansetts utgöra fordran å arbetslön, varför vederbörande tillgodonjutit förmånsrätt enligt 17:4 HB (»annan arbetares dagspenning eller avlöning»).
    SvJT 1936 rf. s. 38: Förmånsrätt jämlikt 17:5 HB har tillerkänts hyresvärd för kostnad för uppvärmning av uthyrd lägenhet. Däremot har i SvJT 1937 rf. s. 50 förmånsrätt icke ansetts tillkomma hyresvärd för vattenavgifter. — Enligt förstnämnda rättsfall kan förmånsrätt för hyresfordran ej i hyresgästens konkurs göras gällande i av denne enligt avbetalningskontrakt inköpt egendom, ens till den del egendomens värde överstiger ogulden del av köpeskillingen.
    NJA 1936 s. 449: Fråga huruvida av A — bulvan för B beträffande en jordbruksfastighet — uttagna inteckningar i B:s jordbruksinventarier å fastigheten kunde för bank, som givit B lån mot säkerhet av inteckningarna, i B:s därefter inträffade konkurs medföra förmånsrätt enligt 17: 7 HB i nämnda inventarier. Svaret blev — märkligt nog —

 

    1 Resp. han och hans hustru.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936—1939. 467nekande, under motivering att ifrågavarande inteckningar beviljats på grund av utfästelser av annan än B samt att inteckningarna förty icke kunde medföra förmånsrätt i B:s konkurs. — Vad denna motivering i grund och botten innebär, synes svårt att bestämt uttala sig om. Var det månne den omständigheten, att en jordbruksinteckning icke medför panträtt i den intecknade egendomen utan endast förmånsrätt, som föranledde att inteckningarna icke ansågos kunna göras gällande i egendom tillhörande någon, som icke häftade personligt för samma inteckningar?
    Rättsfallet NJA 1938 s. 507 berör frågan om begreppet »industriell rörelse» vid förlagsinteckning. Till sådan rörelse har icke hänförts djuruppfödning (vid minkfarm).
    SvJT 1936 rf. s. 3: Förlagsinteckning har ansetts kunna meddelas till säkerhet för förlag, som lämnats till drivande av tvätt- och strykinrättning.
    SvJT 1938 rf. s. 3: Genom utmätning vunnen förmånsrätt enligt 17:8 HB upphäves icke genom gäldenärens inom en månad därefter inträffade konkurs, därest denna avskrives enligt 185 § konkurslagen.
    NJA 1936 s. 35: I urarvakonkurs bevakas — under yrkande om förmånsrätt enligt 17:11 HB (»fattigkassors fordringar hos deras föreståndare») — belopp, som den avlidne förskingrat dels för direktionen i ett kommunalförbund med ändamål att hålla ålderdomshem för understödstagare och dels för en fattigvårdsstyrelse. Avseende fästes icke vid den invändningen mot förmånsrättsyrkandet, att den avlidne icke varit i behörig ordning utsedd till kassaförvaltare, vare sig av direktionen eller av styrelsen, utan allenast faktiskt omhänderhaft vederbörande medel.
    NJA 1937 s. 492: Krono- och kommunalutskylder, vilka blivit på grund av eftertaxering för år 1929 påförda i restlängd för år 1934, kunde icke i den skattskyldiges år 1935 inträffade konkurs utgå med förmånsrätt såsom »utskylder för sista och löpande året» (17: 12 HB) .SvJT 1938 rf. s. 94: Utskylder till mosaisk församling utgingo ej med förmånsrätt enligt 17: 12 HB.

 

II. FAST EGENDOM.

 

    1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. SvJT 1936 rf. s. 21: Självständig äganderätt till vissa delar av en mjölkningsmaskinsanläggning, inköpt och inmonterad i en fastighet av en nyttjanderättshavare till och förvaltare av fastigheten, kunde icke hävdas i förhållande till ny ägare (köpare) av samma fastighet. För detta avgörande åberopade emellertid hovrätten särskilda omständigheter, nämligen att nyttjanderättshavaren, som förvaltat fastigheten och ensam ordnat med dess försäljning, underlåtit lämna köparen upplysning om sitt anspråk på äganderätt till anläggningen. Hade sådana omständigheter icke varit för handen, skulle väl enligt

 

468 HJALMAR KARLGREN.hovrättens mening — vid det förhållande att föremålen anbringats i fastigheten av annan person än dess ägare — vederbörandes självständiga äganderätt kunnat genomdrivas mot köparen, och utan möjlighet för denne att åberopa godtrosförvärv (jfr UNDÉN, Svensk sakrätt II: 1 s. 47 not 1, med hänvisning till ALMÉN och till rättsfallet NJA 1933 s. 447).
    SvJT 1936 rf. s. 71: Korkmattor m. fl. föremål ansågos ha anskaffats till stadigvarande bruk för ifrågavarande byggnad och alltså utgöra tillbehör till denna. — Det rörde sig tydligen om av fastighetens ägare för byggnaden anskaffade föremål.
    NJA 1936 s. 194: Sedan genom skiljedom mellan en installationsfirma och en fastighetsägare firman berättigats att utbekomma viss av firman under äganderättsförbehåll såld och därpå i fastigheten infogad materiel, blev fastighetsägaren försatt i konkurs. Firman ansågs icke äga att rörande skiljedomens verkställbarhet föra talan mot konkursboet, då fastigheten (kort efter målets anhängiggörande) frånsålts boet å exekutiv auktion. (I.). Skiljedomen förklarades icke gällande mot tredje man som, med kännedom om firmans anspråk, å auktionen inropat fastigheten. (II.). — Det under I anmärkta avgörandet grundar sig väl närmast på processrättsliga hänsyn. Vad den rent civilrättsliga sidan av ämnet beträffar, synes densamma vara vansklig nog. I NJA 1931 s. 647 har visserligen som bekant fastslagits, att ett skiljeavtal av förevarande art icke är bindande mot fastighetsägarens konkursbo. Nu gällde det emellertid verkan icke enbart av ett skiljeavtal utan av en därpå grundad, före konkursen meddelad skiljedom. Åt denna skulle ju kunna tillerkännas sakrättslig effekt, även om skiljeavtalet, lika väl som det ifrågavarande äganderättsförbehållet självt, anses umbära sådan. Men domstolarna utgingo, som det synes, därifrån, att jämväl skiljedomen principiellt måste antagas vara utan sakrättslig betydelse. Och icke heller var man benägen att — med tilllämpning av den tankegång som torde ha kommit till uttryck i rättsfallen NJA 1924 s. 329 och 1925 s. 80, jfr 1940 s. 297 — resonera så, att firmans anspråk på de i fastigheten infogade föremålen borde, trots att det i övrigt betraktades som obligationsrättsligt, kunna genomdrivas mot en kontrahent, vilken såsom inroparen i förevarande fall förvärvat egendomen med vetskap om anspråket i fråga. På fastighetsrättens område torde ock applicerandet av en sådan rättsprincip ge anledning till speciella betänkligheter. För övrigt är det skillnad mellan att erkänna principen i förhållande till en vanlig singularsuccessor (som stöder sig på en frivillig överlåtelse) och att låta den omintetgöra verkan av ett å exekutiv auktion skett rättsförvärv.
    Grannelagsrätt. NJA 1936 s. 101: Rätten till brandmursersättning, varom förmäles i byggnadsordningen för Göteborg, har ansetts icke kunna av ägaren till den först bebyggda tomten med bindande verkan för senare ägare av denna tomt överlåtas å annan person förrän genom murens motbyggande lösningsplikt inträtt för ägaren av granntomten. — Se i ämnet BERGLUND, Stadsbyggnadslagstiftning och

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936—1939. 469grannelagsrätt, 1929, särskilt s. 249 ff., ävensom ERNBERGS avhandling i Statsvetenskaplig tidskrift 1935 s. 134, 201.
    NJA 1936 s. 469: I mål om expropriation av servitutsrätt för framdragande av elektrisk högspänningsledning yrkades ersättning för att ledningen orsakade störningar i radiomottagning å vissa av servitutet besvärade och andra med dem sambrukade fastigheter. Dylik ersättning ansågs icke vara av expropriationsersättnings natur. — Se ERNBERG, Expropriationsskada å återstod av fastighet, 1938, s. 108 not 1.
    NJA 1938 s. 479: Entreprenör för renhållningen i stad har i gropar, som upptagits å en av honom arrenderad, staden tillhörig fastighet, tömt latrin, varjämte han använt latrin såsom gödsel å åkerjorden. Yrkande, att staden såsom ägare och entreprenören såsom arrendator av fastigheten måtte förpliktas vid vite att företaga åtgärder till förhindrande av obehag för ägare av angränsande lägenhet samt att utgiva skadestånd, har bifallits.
    NJA 1938 s. 630: Ägare av tomt (i Göteborg) yrkar åläggande för ägaren av en angränsande tomt att från denna borttaga eller i allt fall beskära lövträd, som med sitt grenverk sträcka sig in över förstnämnda tomt. Yrkandet ogillades, enär det icke kunde anses ådagalagt, att genom träden sådant men tillskyndades vederbörandes trädgårdsanläggning, att han icke, särskilt med hänsyn till arten av bebyggelsen å ifrågavarande stadsområde, den ordning i vilken tomterna upplåtits och de tidpunkter, vid vilka träden planterats eller eljest uppvuxit, vore skyldig tåla detsamma.
    NJA 1939 s. 634: Talan om skyldighet för ägare av kvarnanläggning att till grannfastighets ägare utgiva ersättning för skada å fastigheten och för annan olägenhet, som skulle ha orsakats av »immissioner» från en i kvarnen inmonterad dieselmotor, bifalles (i mycket begränsad utsträckning), under motivering att under den tid (före visst datum), då motorn varit i gång, obehag genom motordriften tillskyndats vederbörande »utöver vad de kunna anses hava varit pliktiga att tåla».
    Klander å jord. Ägotvist m. m. NJA 1939 s. 70: På 1850-talet sämjedelades ett hemman i lotterna A och B. Därvid tilldelades lotten A visst skogsområde. Lotterna innehavas numera, A av X och Y efter var sitt andelstal samt B av Y, vilken dessutom ensam är i besittning av nämnda område. Vid bifall till X:s yrkande att förklaras efter sitt andelstal i lotten A hava del i området — s. k. parcelltvist — utdömes tillika, oberoende av god tro hos Y beträffande rättmätigheten av hans besittning, ersättning till X efter hans andelstal för värdet å rot av virke, som Y avverkat å området. — Någon motsvarighet till det särskilda stöd för sin goda tro, som en svarande i en klanderprocess i egentlig mening kan åberopa (formellt laga fång o. dyl.), kunde tydligen Y icke i förevarande läge förebringa. Icke dess mindre är avgörandet märkligt, med hänsyn till att numera i vanliga kondiktionstvister ett alltmera stegrat rättsskydd plägar tillerkännas en godtroende betalningsmottagare. Utgången stämmer emellertid med tidigare rättspraxis på området; se särskilt NJA 1915 s. 277, 1921 s. 382. Jfr UNDÉN a. a. II: 1 s. 118 f.

 

470 HJALMAR KARLGREN.    Fastighetsöverlåtelses form och innehåll. Villkor vid överlåtelse m. m. NJA 1937 s. 186: I samband med köpslut om fast egendom har köparen muntligen utlovat att, därest han i sin ordning för yttrade egendomen, ersätta säljaren gjorda utlägg fördensamma. Olika meningar i HD därom, huruvida utfästelsen skulle betraktas som »villkor» vid köpet och på sådan grund jämlikt 1: 2 JB sakna bindande verkan.
    NJA 1937 s. 481: Sedan köpekontrakt rörande fast egendom upprättats i två exemplar, vilka dock båda omhändertagits av säljaren, yrkar köparen att utfå det ena exemplaret. Detta yrkande ogillas, enär annat icke blivit styrkt än säljaren uppgivit eller att anledningen till dennes omhändertagande av båda exemplaren varit den, att trots undertecknandet parterna ej varit ense om samtliga villkor för att försäljning skulle komma till stånd (minoriteten i HD kom till samma slut men med en delvis annan motivering). Domen är av intresse icke blott med hänsyn till det uttalande, som sålunda gjordes om bevisbördans fördelning i förevarande läge, utan även genom att e contrario torde ur motiveringen kunna härledas uppfattningen, att ett överlämnande av köpehandlingarna icke i och för sig utgör formkrav vid fastighetsköp (se härom min »Allmän avtalsrätt», 1935, s. 254).
    Rättsfallet NJA 1938 s. 35, som innefattar ett slags fortsättning av NJA 1935 s. 157, är belysande för hur långt HD understundom (jfr nedan s. 477 f.) är villig att gå, när det gäller att för tillgodoseende av materiellt tilltalande resultat avlägsna stötande hinder av formell natur. Det rörde sig om verkan av muntligt fastighetsköp.
    Angående de betydelsefulla rättsfallen NJA 1936 s. 235 och NJA 1938 s. 1 (plenimål) — om giltigheten av överlåtelse av fastighets andel i oskift mark — hänvisas till HOLMBÄCKS uppsats i SvJT 1939 s. 59. Jfr vidare i samma ämne NJA 1936 s. 380.
    NJA 1937 s. 330: A:s konkursbo yrkar, att en fastighet, som A:s broder B förvärvat såsom bulvan för A — A var vid tiden för köpet utländsk medborgare och som sådan förhindrad att, utan Kungl. Maj:ts tillstånd, förvärva fast egendom — måtte förklaras tillhöra konkursboet. Yrkandet ogillades av HD (2 just.r.), med den korta motiveringen att A lagligen icke kunde på den omständigheten, att B, som erhållit laga fång å fastigheten, vid avslutandet av ifrågavarande köpeavtal handlat för A:s räkning, grunda anspråk på äganderätt till fastigheten, samt att A:s konkursbo icke hade bättre rätt än A. Av 2 just.r. uttalades däremot, att ehuru A, som vid tiden för köpet var utländsk medborgare, icke genom köpet blivit ägare till fastigheten och konkursboet ej ägde bättre rätt än A, det likväl måste anses att B vore pliktig att på anmodan av konkursboet avveckla det mellan A och B föreliggande uppdragsförhållandet genom att överlåta fastigheten å A, som numera vore svensk medborgare. — I målet var som synes icke tal därom, att överlåtelsen av fastigheten från tredje man till B skulle vara ogiltig så, att äganderätten borde återgå till tredje man. Tydligt är då, att man som stöd därför, att A icke genom B:s ifrågavarande fång

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936-1939. 471förvärvat äganderätt till fastigheten utan att äganderätten i stället tillfallit B, under alla förhållanden har möjlighet att åberopa den omständigheten — se NIAL i TfR 1936 s. 32 — att A såsom utlänning varit förhindrad att göra fastighetsförvärvet och att denna A:s obehörighet icke upphäves enbart genom hans anlitande av B som bulvan (man må sedan anse, att B:s sålunda förvärvade äganderätt icke kunde mot hans vilja frångå honom eller att, med hänsyn till att A numera erhållit svenskt medborgarskap, äganderätten post festum borde kunna genom domstols åläggande överflyttas å A). Men avfattningen av det först anmärkta votum, som kom att ligga till grund för HD:s dom, ger intryck av att man menat, att redan fastighetsköpets formbundna karaktär måste ha till följd, att en person icke kan i eget namn men med omedelbar verkan för annan genom köp förvärva fast egendom, alltså icke heller i de fall då för den andres förvärv varken på grund av 1916 års lagstiftning eller eljest i och för sig möter något hinder. Riktigheten av en sådan slutledning måste emellertid betvivlas. — Jfr i detta sammanhang även det ovan omnämnda rättsfallet NJA 1936 s. 449.
    Lagfart. NJA 1936 s. 224: Genom salubrev av år 1898 överlät Nya Kopparbergs bergslag å Aktiebolaget Nya Kopparbergs bergslag bl. a. all bergslaget tillhörig fast egendom. Med hänsyn till sättet för bolagets bildande — simultanbildning med tillskott av den enligt salubrevet överlåtna egendomen — ansågs lagfart å vissa med överlåtelsen avsedda jordområden kunna beviljas, oavsett att bolaget vunnit registrering först efter salubrevets upprättande. — Att principen, att avtal som slutits med ett aktiebolag i tiden före bolagets registrering äro ogiltiga, icke äger tillämpning för det fall att avtalet går ut på överförande av apportegendom såsom likvid för tecknade aktier, ligger — om man har klart för sig den reella innebörden i det juridiskpersonbegrepp varifrån vår lagstiftning utgår — i sakens natur; jfr den i och för sig rätt självklara bestämmelsen i andra punkten av 22 § 1 st. aktiebolagslagen.Däremot torde lagfart å bolagets förvärv, av lätt insedda skäl, icke kunna beviljas förrän efter registreringen. En särskild fråga är sedan, om icke likvisst hinder för lagfart förelåg av den anledningen, att i avsaknad av någon bestämmelse i stiftelseurkunden om ifrågavarande villkor, d. v. s. om rätten att som likvid för aktier tillskjuta annat än penningar, hela »aktieteckningen» var ogiltig eller åtminstone villkoret att anse som obefintligt (11 § 2 st. resp. 7 § aktiebolagslagen). Enligt 1895 års aktiebolagslag inträdde emellertid den senare påföljden, trots avfattningen av lagens 14 §, endast vid successivbildning, och den förra antagligen varken vid simultan- eller successivbildning (NJA II 1895 nr 3 s. 69 f.)
    I rättsfallet var tillika fråga därom, huruvida jordområdena vore i åberopade fångeshandling så noggrant angivna, att lagfart kunde be-

 

    1 Uttryckssättet i HD:s dom, att överlåtelsen »fick bindande verkan i och med bolagets registrering», är missvisande. Det låter, som om avtalet i och för sig skulle hå varit ogiltigt men ogiltigheten hävts genom den efterföljande registreringen av bolaget. Avtalet var väl för sin verksamhet icke mera beroende av registreringen än en aktieteckning i allmänhet är det. 

472 HJALMAR KARLGREN.viljas. Hinder härför ansågs icke föreligga, sedan under rättegången — efter hovrättens utslag — genom ett å fångeshandlingen tecknat tillägg den förefintliga bristfälligheten avhjälpts.
    NJA 1937 s. 433: I 9 § lagfartsförordningen stadgad skyldighet för den som söker lagfart å tomt att visa i vilket kvarter och vid vilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor har ansetts skola fullgöras medelst företeende av tomtkarta upprättad vid förrättning enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen (laga tomtkarta). Jfr H. A. SJÖGREN i SvJT 1929 s. 380 ff.
    NJA 1938 s. 171: I mål om lagfartsföreläggande togs ingen hänsyn till svarandens invändning om att han överlämnat sina fångeshandlingar till annan — en då ännu icke registrerad fastighetsförening — som från honom köpt fastigheten och därvid åtagit sig att bekosta lagfart å hans fång.
    Hävd. Dubbelföryttring m. m. NJA 1936 s. 23: Rättsfallet refereras hos UNDÉN a. a. II: 1 s. 193 sålunda, att »hävd [ansågs] ej kunna vinnas å en avsöndrad lägenhet (A) som genom förväxling med annat område (B) upptagits med felaktiga gränser i det köpebrev, vilket låg till grund för avsöndring och därpå följande lagfart, när vid lagfarten angivits stamfastighet, areal och åtkomst för det andra området (B) ». Till Undén a. st. hänvisas även beträffande den princip, som i detta liksom i vissa tidigare rättsfall kommit till uttryck.
    NJA 1936 s. 705: Fråga om urminnes hävd till område använt för en kommuns skol- och fattigvårdsväsen. Majoriteten i HD uppställde relativt stränga krav för att hävd skulle anses ha inträtt, medan minoriteten var mera benägen att, i enlighet med föredragande rev.sekr:s votum, tillmäta betydelse åt den omständigheten att under lång tid icke riktats »någon gensaga mot det äganderättsanspråk, som denna användning får anses hava inneburit».
    NJA 1939 s. 1: Påstående om urminnes hävd till en såg med vatten och utmål, jämte sågbacke, ogillades beträffande det egentliga sågbacke- och sågplanområdet men godtogs så vitt fråga var om själva sågen med tillhörande vatten och utmål. Se vidare NJA 1939 s. 120.
    NJA 1936 s. 405: A — som förvärvat en lägenhet men fått ansökning om lagfart å fånget bifallen blott så vitt angår 5/6, under det att ansökningen beträffande 1/6, förklarats vilande — sålde (1904) till B, enligt köpehandlingens ordalydelse, 5/6 av lägenheten. B tillträdde lägenheten i dess helhet men erhöll lagfart i enlighet med köpehandlingen. Sedermera sålde A (1931) till C 1/6 (den icke lagfarna delen) av lägenheten. I tvist mellan B och C om bättre rätt till denna lägenhetsdel tillerkände HD:s majoritet B företräde, under motivering att med det av A till B utfärdade köpebrevet uppenbarligen avsetts överlåtelse till B av hela ifrågavarande lägenhet, vilken hävdats i sambruk med övriga i försäljningen ingående fastigheter, samt att C vid sitt förvärv av 1/6 av lägenheten bort inse detta förhållande. Hänsyn togs icke till att C sökt lagfart å ifrågavarande 1/6 av lägenheten tidigare än B. — I överensstämmelse med vad redan tidigare i rättspraxis uttalats fastslogs

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936—1939. 473sålunda, dels att kravet på skriftlig form vid fastighetsköp icke utgör hinder för att köpet blir gällande med ett innehåll stridande mot köpehandlingens ordalydelse, så vitt kontrahenterna varit ense om detta innehåll och avsett att genom den skriftliga urkunden uttrycka detsamma, dels att stadgandet i 12 § lagfartsförordningen om det företräde en tidigare lagfartsansökan bereder senare förvärvare av fastigheten framför en tidigare sådan förutsätter för sin tillämpning, att den senare förvärvaren vid avtalet varit i god tro. En minoritet i HD kom till samma resultat men med en motivering, som tydligen gick ut på att icke blott försäljningen (enligt köpehandlingens ordalydelse) av 5/6 av lägenheten utan även den å samma fastighetsandelar för B meddelade lagfarten finge antagas avse hela lägenheten, varför B på denna grund — genom att han i så fall sökt lagfart tidigare än C — borde tillerkännas företräde.
    NJA 1936 s. 537: Sedan fastigheten Finsta 15 dömts i mät för intecknad gäld, fastställdes i april 1932 avstyckning av en därifrån försåld fastighet, Finsta 157. Vid sedermera i juli samma år förrättad exekutiv auktion — varvid köparen av Finsta 157 inställde sig och, under åberopande av köpehandlingen jämte fastställelseresolutionen, yrkade, att denna fastighet icke måtte inbegripas i försäljningen — utropades endast Finsta 15, oaktat den därvid bjudna köpeskillingen icke förslog till fulla gäldandet av inteckningshavarens fordran. Köparen av Finsta 157 förklarades hava bättre rätt till fastigheten än inroparen av Finsta 15, enär K.B. i april 1932 fastställt den förrättning, varigenom ifrågavarande område (Finsta 157) avstyckats, samt området förty vid tiden för den exekutiva auktionen å Finsta l5 utgjort en rättsligen för sig bestående fastighet, vid vilket förhållande detsamma icke kunde anses ha ingått i den exekutiva försäljningen. — Se särskilt NJA 1933 s. 651, UNDÉN a. a. II: 1 s. 202 f., OLIVECRONA, Föreläsningar över inteckningsförordningen 2 uppl. s. 33 (med litteraturhänvisningar i not 1).
    NJA 1938 s. 417: Sedan i enlighet med förbehåll i en år 1896 upprättad köpeavhandling lagfart 1897 beviljats å ett hemman (11) med undantag av ett för sig liggande ägoskifte, blev detta vid en å hemmanet verkställd ägostyckning lagt till en av styckningslotterna (115). Med anledning av en i 115 — på grund av inteckningsmedgivande av två personer, vilka år 1916 erhållit lagfart å det odelade hemmanet med undantag av utskiftet — år 1928 fastställd inteckning ägde år 1930 exekutiv auktion rum å 115, och erhöll inroparen X lagfart å fastigheten. För uttagande av oguldna utskylder försåldes sedan 115 år 1932 ånyo å exekutiv auktion, och inroparen Y fick i sin ordning lagfart å fastigheten. Fråga nu huruvida ett aktiebolag, till vilket Y överlåtit 115, hade bättre rätt till vissa områden av utskiftet än ett dödsbo, som var i besittning av områdena och till stöd för arvlåtarens rätt till desamma åberopade särskilda, tidigare överlåtelser från hemmanets ägare. HD uttalade, att utskiftet efter den inskrivningsåtgärd, varigenom lagfart 1897 beviljats å hemmanet med undantag av utskiftet, varit att likställa med en särskilt för sig bestående lägenhet och att rubbning

 

474 HJALMAR KARLGREN.i detta förhållande icke föranleddes av den omständigheten att utskiftet vid ägostyckningen lagts till en av styckningslotterna, att utskiftet förty icke häftade för ifrågavarande år 1928 i 115 fastställda inteckning, för vars gäldande den exekutiva auktionen å 115 år 1930 ägt rum, att vid sådant förhållande X:s vid auktionen gjorda förvärv icke omfattat de i målet omtvistade, i utskiftet ingående områden, samt att följaktligen bolaget, som ej vare sig i anledning av den exekutiva auktionen 1932 eller på annan grund ägde bättre rätt än X, icke visat sig hava någon mot dödsboet, vilket vore i besittning av de omtvistade områdena, gällande rätt till desamma. — Vid rättsfallets bedömande bör man tydligen hålla i sär de båda spörsmålen: 1) huruvida X:s inrop å den exekutiva auktionen år 1930 omfattat de i utskiftet ingående områdena; 2) huruvida, om så skett, detta X:s förvärv står sig mot dödsboets på i målet åberopade, tidigare överlåtelser grundade anspråk; som stöd för att det borde stå sig kunde då ifrågakomma antingen den å 115 beviljade lagfarten (12 § lagfartsförordningen) eller redan det förhållande att den exekutiva auktionen ägt rum för gäldande av en i fastigheten meddelad inteckning (se UNDÉN, Kommentar till lagfartsförordningen, 2 uppl. s. 52 f.).1 Det senaste argumentet faller nu naturligen bort, om man som HD kommer till det resultatet, att utskiftet alls icke häftade för den inteckning, som föranlett den exekutiva auktionen. Emellertid var det ju icke ur den synpunkten, som HD åberopade att utskiftet ej vore besvärat av inteckningen i fråga. Utan denna omständighet androgs fastmera i syfte att motivera, att X:s vid auktionen gjorda förvärv över huvud icke omfattat de omtvistade områdena. Det var alltså spörsmålet nr 1), som av sådan orsak ansågs böra besvaras nekande; se till jämförelse NJA 1940 s. 215. Tankegången har därvid förmodligen varit den, att om den exekutiva auktionen tillkommit för gäldande av en inteckning, som icke besvärade utskiftet, man också måste utgå ifrån att utskiftet ej dragits in under det exekutiva förfarandet, alltså ej heller blivit å auktionen försålt. Fullt bindande är dock denna slutsats knappast; indragningen och försäljningen skulle väl kunna tänkas ha skett på grund av misstag. Men meningen är kanske endast, att en presumtion i angiven riktning i alla händelser har fog för sig. — Jfr beträffande rättsfallet även UNDÉN a. a. II: 2 s. 466 not 2, med hänvisning bl. a. till NJA 1933 s. 247.
    Fideikommiss. Allmänningar. NJA 1936 s. 148: I fall då vågrätt förvärvats till mark från fideikommiss skall betalning av fastställd ersättning — i avbidan på att jämlikt 1810 års förordning föreskrift meddelas hur med medlen skall förfaras — fullgöras medelst oåterkallelig nedsättning enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
    NJA 1937 s. 63: Fideikommissarie har pantsatt framtida avkastning från fideikommissegendomen (arrende- och hyresavgifter). I

 

    1 Att åter 1932 års exekutiva auktion — som skett för uttagande av oguldna utskylder — icke kunde grundlägga ett exstinktivt förvärv för den som då inropade l15, synes uppenbart. Och tanken på att man kunde åberopa hävd till förmån för X och hans efterföljare var utesluten redan av det skälet, att dödsboet, såsom HD pointerade, var i besittning av de omtvistade områdena. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936—1939. 475fideikommissariens konkurs har panthavaren ansetts ej äga bättre rätt än övriga borgenärer till avgifter, som förfallit efter konkursens början. — Se t. ex. VINDING KRUSE, Ejendomsretten I s. 341 ff.
    NJA 1937 s. 594: Innehavare av fideikommiss i lös egendom har —mot periodiskt utgående vederlag — till förmån för närmaste efterföljare enligt fideikommissbrevet förklarat sig avstå från fideikommisset. Den av fideikommissarien sålunda gjorda avsägelsen har ansetts icke böra föranleda beskattning, utan arvsskatt har uttagits å fideikommissrättens värde vid hans död.
    NJA 1939 s. 629: Rättsfallet gäller frågor om äganderätt till häradsallmänning, om innebörden i kronans regalrätt i sådant avseende m. m. (utförligt yttrande i rättsfrågan av just.r. Guldberg).
    Nyttjanderätt. Vägrätt. NJA 1938 s. 517: Fråga, vid upplåtelse av nyttjanderätt som omförmäles i 1: 7 nyttjanderättslagen, om förverkande av långtidskontrakt på grund av dröjsmål å nyttjanderättshavarens sida med betalning av på visst år belöpande avgiftsbelopp. Jfr 2: 36 näst sista stycket samma lag.
    NJA 1939 s. 403: Fråga om rätt till gravplats. Tolkning av övergångsbestämmelsen i 1916 års lag i ämnet.
    NJA 1936 s. 148 (se nyss här ovan): Vid upplåtelse av vägrätt har värdet av nyttan utav vägen ansetts kunna jämlikt 4 § 2 st. lagen om vägrätt avräknas icke blott å markägaren tillerkänd gottgörelse för intrång utan även å ersättning för den upplåtna marken (annorlunda enligt 9 § i 1917 års expropriationslag).
    NJA 1936 s. 156: Vid omläggning av en landsväg har den gamla — å samfälld mark anlagda — vägbanan, från vilken tagits fyllnadsmaterial till den nya vägen, kommit att bilda en sänka mellan A tillhörig tomtmark och vägen i dess nya sträckning. Den olägenhet, som härigenom uppkommit för A, har ansetts icke vara sådant intrång, för vilket ersättning enligt lagen om vägrätt må utgå. — Härmed bör sammanställas NJA 1937 s. 224: I mål om rätt till gottgörelse för intrång enligt lagen om vägrätt har ersättning ansetts ej böra utgå för det handelsbod å fastighet, från vilken mark upplåtits, genom förändrad sträckning av vägen erhållit ett ur affärssynpunkt försämrat läge. (I rättsfallet tillika fråga om tillämpning av 8 § väglagen.)
    Andra vägrättsmål refereras i NJA 1936 s. 349 (angående tillämpning av övergångsstadgandet till vägrättslagen), NJA 1937 s. 133 (beräkning, vid breddning av allmän väg, av den i 6 § vägrättslagen stadgade tiden) samt NJA 1939 s. 126 (angående den tid från vilken ränta bör utdömas å ersättning för markupplåtelse).
    Servitut. NJA 1936's. 321: Skogsfångsrätt, som vid försäljning av en lägenhet år 1863 förbehållits stamhemmanets ägare, har genom en år 1884 meddelad lagakraftvunnen dom förklarats utgöra ett å lägenheten lagt servitut till förmån för stamhemmanet. Sedan lägenheten år 1926 blivit såld med därå växande skog, vilken vid försäljningen angavs omfatta visst antal träd inom uppgivna dimensioner, har köparen bedrivit avverkning å lägenheten. Genom att under föreliggande för-

 

476 HJALMAR KARLGREN.hållanden i strid mot servitutet förfoga över skogen har säljaren ansetts hava ådragit sig skyldighet att ersätta skada, som avverkningen medfört för stamhemmanets ägare (knapp majoritet i HD). — Den tankegång, som ligger bakom detta intressanta och som det förefaller mycket rimliga avgörande, framgår näppeligen med full tydlighet. Har synpunkten månne varit den, att det ifrågavarande förfarandet å säljarens sida måste på grund av de i det särskilda fallet föreliggande, onekligen ganska graverande omständigheterna anses ha innefattat en sådan mot den servitutsberättigade riktad rättskränkning,1 som bör — likaväl som vilket som helst »rättsstridigt» tillskyndande av sak- eller kroppsskada på det utomobligatoriska området — ådraga vederbörande skadeståndsansvar? Eller har man utgått ifrån, mera generellt, att en person A, som gentemot en annan X är sakrättsligt förpliktad med hänsyn till viss egendom, drabbas av skadeståndsskyldighet, därest han med vetskap om sakrättens förhandenvaro till B överlåter eller eljest rättsligt förfogar över egendomen på ett sätt som innebär en »missaktning» för X:s rätt, oavsett att X, just därför att hans rätt är en sakrätt, i och för sig har möjlighet att vända sig mot B på samma sätt som han kunnat göra mot A, så länge denne själv var egendomens innehavare? Jfr beträffande spörsmålet, i samband med läran om klander, huruvida en ondtroende besittare av främmande egendom A blir skadeståndspliktig mot rätte ägaren X genom överlåtelse av egendomen till annan person B i fall då X icke genom överlåtelsen går sin vindikationsrätt förlustig (utan har rättslig möjlighet att anställa klandertalan mot B), WINROTH, Arv och danaarv, 1909, s. 216 ff. i noten.
    NJA 1937 s. 192: Vid försäljning av en villatomt, som sedermera avstyckades från en säljaren tillhörig fastighet, tillförsäkrades tomtens ägare rätt att å stamfastigheten bedriva husbehovsfiske och sjöfågelsjakt. Dessa rättigheter ansågos icke för tomten utgöra förmåner av beskaffenhet att kunna intecknas som servitut. — Inskrivningsdomaren hade i infordrat yttrande anfört, att »de upplåtna rättigheterna icke tillkommit för den sålda fastighetens behov utan för att tillgodose X:s subjektiva intressen och önskningar» (fastigheten avsedd att tjäna X till sommarnöje). Jfr UNDÉN a. a. II: 2 s. 348.
    NJA 1938 s. 241: Fastighet besväras av servitutsinteckning (villaservitut), enligt vilken å fastigheten icke får utan tillstånd av den härskande fastighetens ägare hållas salubod. Till följd av ändrade förhållanden, främst att utvecklingen i orten gått i riktning mot en samhällsbildning av stadsliknande prägel, vilken utveckling befästs genom av samhället antaget och av K. M:t fastställt förslag till ändring i stadsplanen, förklarades servitutet förfallet. Alltså: det med servitutet förbundna syftet vanns icke; den faktiska utvecklingen var starkare än rättsordningen! — Se ock UNDÉN a. a. II: 2 s. 374.
    NJA 1938 s. 289: I köpekontrakt, avseende att till villatomt avsöndra ett område i Djursholm, intagen bestämmelse att tomten icke

 

    1 Kanske ett förfarande i strid mot goda seder (jfr begreppet »kollusion»).

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936-1939. 477finge styckas har ansetts ej vara av beskaffenhet att utgöra servitut. (Jfr NJA 1924 s. 231, 1926 s. 487 och UNDÉN a. a. II: 2 s. 352.) — Tomt i Djursholm besväras av servitutsinteckning, enligt vilken å tomten icke må uppföras andra byggnader än verkliga villor med därtill hörande uthus. Olika meningar i HD därom, huruvida servitutsinskränkningarna »avsetts skola äga giltighet» allenast intill dess bestämmelser i ämnet meddelats i stadsplan och byggnadsordning för samhället. — Ägaren av en såsom avsöndring försåld tomt, vilken besväras av s. k. villaservitut, instämde ägaren av stamfastigheten efter det från denna avsöndrats ett flertal andra tomter, men däremot icke dessa tomters ägare, med yrkande att servitutet måtte förklaras icke vara gällande. Yrkandet ansågs kunna prövas med verkan i vad rörde stamfastighetens ägare fortfarande tillhöriga delar av stamfastigheten, men icke i övrigt. Avgörandet är av intresse såsom belysande begreppet »härskande fastighet» vid villaservitut; jfr NJA 1926 s. 510 samt UNDÉN a. a. II: 2s. 376 f.
    NJA 1939 s. 417: Fråga huruvida Svenska turistföreningen för sin fastighet Tännforsens turiststation nr 1 erhållit servitutsrätt (eventuellt nyttjanderätt) till gångväg över den mellan nämnda fastighet och forsen liggande fastigheten Bodsjöedet nr 1. HD kom (med 3 röster mot 2) liksom hovrätten till det resultatet, att å ifrågavarande fastighet upplåtits, till förmån för föreningen såsom ägare av Tännforsens turiststation, ett servitut (rätt till gångväg med tillhörande anordningar), att emellertid upplåtaren X icke varit behörig verkställa upplåtelsen, enär fastigheten utgjort X:s hustrus enskilda egendom samt hustrun icke till upplåtelsen lämnat medgivande enligt 9:2 st. 1 äldre GB, samt att ej heller sådana omständigheter visats, att hustrun — även om hon ägt vetskap om de av föreningen å fastigheten utförda anläggningarna — kunde på grund av att hon underlåtit att däremot inlägga gensaga ha vare sig godkänt den av mannen gjorda upplåtelsen eller själv verkställt ny upplåtelse. — Detta domslut är i viss mån ägnat att förvåna. I en tid då rättsutvecklingen på skilda områden går i den riktningen, att i ökad omfattning rättsförlust anses böra inträda som följd av ådagalagd passivitet vid utövning av vederbörande rättigheter1 — för övrigt ingalunda blott i fall då möjlighet finnes att åberopa en konkludent viljeförklaring (godkännande o. dyl.) —, har HD:s majoritet här intagit en benhårt konservativ ståndpunkt i sådant avseende, och detta trots att i rättsfallet tydligen kunde åberopas en mängd skäl för den motsatta ståndpunkten: hänsyn till föreningens befogade uppfattning om att ett godkännande av eller annat medgivande till servitutsupplåtelsen förelåg från hustruns sida,2 hänsyn

 

    1 Se t. ex., vad den nordiska doktrinen beträffar, arbeten av ARNHOLM och KNOPH; jfr min recension av den senares arbete »Rettslige standarder» i SvJT 1940 s. 527.
    2 Motiveringen tyder på att man förutsatt, att betingelsen för att ett godkännande skulle kunna anses föreligga måste vara den, att hustrun faktiskt ägt vetskap om den disposition å mannens sida varom i målet var fråga. Denna förutsättning är alldeles riktig, om man utgår från viljeteorien, men icke utan vidare eljest; jfr min nyssnämnda recension s. 530 ävensom SvJT 1933 s. 47 vid not 1. 

478 HJALMAR KARLGREN.till den utomordentligt långa tid, varunder ifrågavarande passivitet fortvarit, hänsyn till den stora utsträckning, vari upplåtelsen inverkat bestämmande på föreningens handlingssätt och tillskyndat föreningen kostnader,1 hänsyn till det ifrågavarande lagbudets föråldrade karaktär i vad angår frånvaron av bestämmelse om preskription av befogenheten att göra ogiltigheten gällande (jfr 6: 4 st. 2 nya GB), hänsyn till den samhällsnyttiga arten av föreningens verksamhet o. s. v. — Jfr med detta rättsfall domstolarnas ställningstagande i NJA 1936 s. 334: Fråga huruvida jordägare skulle anses hava medgivit att utan ersättning tåla intrång å sin mark av elektrisk högspänningsledning, som framdragits utan att expropriationstillstånd givits.
    Lösningsrätt. NJA 1936 s. 410: Vid förvärv av s. k. hospitalshemman anses rekognitionsavgift skola utgå till Danviks hospital även om förvärvet sker på grund av tillskott vid bildande av aktiebolag (knapp majoritet i HD).
    Panträtt. Inteckningsförordningen. NJA 1931 s. 293: Sedan ett lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar, vilket enligt omslagsrevers förföll till betalning å viss dag, blivit på grund av fastighetens exekutiva försäljning guldet i förtid, yrkar långivaren att utfå ersättning för ränteförlust dels av låntagaren personligen dels ock ur köpeskillingen för fastigheten. Yrkandena ogillades men uppenbarligen endast därför, att det icke ansågs styrkt att gäldenären (i ifrågavarande omslagsrevers) utfäst sig att hålla långivaren skadeslös för genom lånets förtida inbetalning vållad ränteförlust. Hade dylik utfästelse förelegat, skulle sålunda utgången blivit en annan; jfr OLIVECRONA a.a. 2 uppl. s. 122 vid not 7, 123 f. i noten mot slutet. — Det sagda bekräftas, så vitt angår ersättning ur köpeskillingen för fastigheten, av rättsfallet NJA 1937 s. 404 (se rubriken: »i omslagsreversen betingad ersättning för ränteförlust»).
    Sistnämnda rättsfall gällde även ett annat betydelsefullt spörsmål: Hos hypoteksförening belånade fastighetsinteckningar hava, i den mån de icke behövde tagas i anspråk för föreningens fordran, pantförskrivits till säkerhet för lån i bank. Banken tillerkändes rätt att, efter fastighetens exekutiva försäljning, ur icke avskriven, å de två sista åren belöpande ränta å inteckningarna göra sig täckt för sin fordran. — Banken såsom sekundärpanthavare fick sålunda, sedan primärpanthavaren med anlitande av sin pant, sin inteckningsrätt i fastigheten (motsvarande icke blott hypoteksreversens kapitalbelopp utan även maximiränta enligt 18 § 1 mom. inteckningsförordningen), uttagit hela sin fordran enligt omslagsreversen, för sin fordrans utfående tillgodogöra sig återstoden av samma pant. Överhypoteket betraktades förty icke som ett ägarehypotek i lagens mening, med därav följande konsekvens beträffande rätten att bevaka ränteanspråk. I målet märkes för övrigt en intressant argumentering därom, huruvida primärpanthavaren kan anses pliktig att, till förebyggande av att sekundärpanthavarens rätt eventuellt i viss utsträckning eluderas, verkställa bevakningen av

 

    1 Se härom särskilt KNOPH a. a. s. 227, 236, 243 f., 271 m. fl. st.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936-1939. 479sin fordran så, att icke för dennas täckande onödigt stort kapitalbelopp av inteckningen tages i anspråk.
    NJA 1937 s. 574: Inskrivningsdomare har ansetts icke vara pliktig att på begäran av fastighetsägare, utan samband med inskrivningsärende, verkställa anteckning i fastighetsboken om namnändring (i förevarande fall aktiebolags nya firma). — Som bekant är man i allmänhet obenägen att ålägga inskrivningsmyndighet andra inskrivningsåtgärder än dem varom i lagbestämmelser meddelas föreskrift.
    NJA 1938 s. 403: Stadgandet i 82 § 4 st. utsökningslagen — enligt vilket vid överlåtelse av ägarehypotek i samband med överlåtelse av fastighet det för köparens rättsskydd mot säljarens utmätningsborgenärer erfordras (men också är tillräckligt), att köparen sökt lagfart å fastigheten — är tillämpligt jämväl när köparen i sin ordning överlåtit enbart ägarehypoteket till annan person. Har sålunda lagfart icke sökts av köparen, kan förvärvaren av ägarehypoteket icke göra gällande, att han redan på grund av det avtal, varigenom detta förvärv skett, bör vara skyddad mot säljarens borgenärer.
    SvJT 1936 rf. s. 14: Ett av A utfärdat skuldebrev, för vilket inteckning söktes i A:s fastighet, var försett med en av två vittnen styrkt påskrift av B, att B i egenskap av A:s make samtyckte till inteckningsåtgärden. För inteckningens beviljande har ytterligare utredning (t. ex. i form av prästbevis) därom, att A och B äro äkta makar, ansetts ej erforderlig.
    SvJT 1939 rf. s. 72: I köpekontrakt angående avstyckad fastighet, uti vilket funnos bestämmelser om servitut till förmån för stamfastigheten och om skyldighet för köparen att till säljaren utgiva årlig avgäld, har rätt medgivits säljaren att söka inteckning i försålda fastigheten till säkerhet för bestämmelserna i kontraktet samt för till visst belopp beräknade indrivningskostnader. Stadgandet i 4 § 2 st. inteckningsförordningen (angående samtycke av make till fordringsinteckning) tillämpades i vad angick inteckning för indrivningskostnaderna.
    Särskilt om tillämpningen av 28 § inteckningsförordningen. NJA 1936 s. 648: Mot krav på grund av intecknat löpande skuldebrev invänder utfärdaren, som försålt den intecknade fastigheten, att innehavaren av skuldebrevet mottagit detta av den nye ägaren samt bort inse, att det vid försäljningen var avsett att förre ägaren icke längre skulle personligen svara för inteckningen. Invändningen godtogs under motivering, att då vid fastighetsförsäljningar så gott som undantagslöst torde föreskrivas, att köparen skall övertaga betalningsansvaret för i fastigheten intecknad gäld, inteckningshavaren bort ha insett, att nye ägaren av fastigheten icke ägt att utgiva skuldebrevet utan att dessförinnan genom påteckning å skuldebrevet befria den gamle ägaren från den personliga betalningsskyldigheten för skuldebrevet. — Avgörandet innefattar en märklig, men praktiskt säkerligen välgrundad, manöver från domstolarnas sida. Redan tidigare har som bekant i rättspraxis fastslagits, att om vid fastighetsköp nye ägaren B gentemot säljaren A förbundit sig att övertaga

 

480 HJALMAR KARLGREN.betalningsansvaret för en inteckning, A befrias från det personliga ansvaret såväl (och detta rent automatiskt) mot B själv, därest inteckningen på ett eller annat sätt kommit i dennes hand, som ock mot en tredje man, vilken från B förvärvat inteckningen och därvid insett eller bort inse, att, enligt köpeavtalet, B från A skulle övertaga det personliga ansvaret för inteckningsreversen; har tredje man sålunda varit i ond tro, inträder ansvarsbefrielse för A oberoende av att någon sådan påteckning å inteckningshandlingen icke ägt rum, som i 28 § inteckningsförordningen omförmäles (se MALMSTRÖM i SvJT 1935 s. 484 ff. samt det därstädes anmärkta rättsfallet NJA 1895 s. 132). Men i förevarande rättsfall (jfr även minoriteten i HD i NJA 1935 s. 61) dekreteras, att — med avvikelse från eljest antagna rättsgrundsatser — tredje man i nu avsedda situation skall presumeras vara i ond tro. Detta betyder när allt kommer omkring, att man här utnyttjar culpabegreppets tänjbarhet (eller partiella innehållslöshet?) till att genomföra en helt ny regel: en tredje man, som förvärvar en inteckningshandling från en person B, som han vet ha köpt fastigheten från den som står som gäldenär i inteckningsreversen (A) — vare sig A haft inteckningen obelånad och i samband med köpet överlämnat den till B, eller B kommit i besittning av inteckningen genom att inlösa den på det håll där den vid köpet låg belånad — går in dubio miste om möjligheten att hålla gamle fastighetsägaren (gäldenären enligt inteckningsreversen) personligen ansvarig för inteckningen. Jfr UNDÉN a. a. II: 2 s. 533 samt OLIVECRONA s.128 not 9, som uttalar, att det i praxis »uppställts rätt stränga krav för att god tro i detta fall skall anses föreligga», och att förvärvaren av inteckningen »måste räkna med» att köparen i enlighet med vad som är kutym på området övertagit ansvaret för intecknad gäld. — Om sålunda kännedomen hos förvärvaren av en hypoteksrevers om arten av det mellanhavande, vari hans fångesman (såsom fastighetsköpare) stått till utfärdaren av reversen, kan vara ägnad att upphäva den senares personliga ansvar, får naturligtvis icke därav tillika slutas, att omslagsreversens innehåll på motsvarande sätt bör bli bestämmande för det rättsförhållande, som har avseende å inteckningsrätten. Hur härmed förhåller sig,är ett helt annat spörsmål (jfr i visst hänseende OLIVECRONA a.a. s. 123 not 10), som sammanhänger med frågan, i vilken utsträckning en rätt, som eljest allenast är en obligationsrätt, må utöva verkan mot en om rättighetens existens underkunnig tredje man.
    Samma ståndpunkt som nu anmärkts kommer ytterligare klart till synes i rättsfallet NJA 1937 s. 540: Köpare av fastighet har såsom säkerhet för lån lämnat i fastigheten intecknade skuldebrev, å vilka säljaren tecknat betalningsansvar. Enär långivaren ägt kännedom om köpet och följaktligen — då någon omständighet icke förebragts, som kunnat giva honom fog för antagande att vid köpet ej träffats avtal om säljarens friskrivande från ansvar för intecknad gäld — bort inse, att skuldebreven icke i köparens hand vore förenade med fordringsrätt mot säljaren, har talan av långivaren mot säljaren ogillats.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1936—1939. 481    Rättsfallet NJA 1938 s. 54 är ur inteckningsrättslig synpunkt av intresse huvudsakligen så till vida, som HD på grund av omständigheterna tillerkänt en inteckningshavares samtycke till nye fastighetsägarens påskrift om övertagande av ansvarigheten för en inteckningsrevers verkan att upphäva förre ägarens personliga ansvar icke blott enligt själva hypoteksreversen utan även enligt omslagsreversen. Jfr UNDÉN a. a. II s. 536 not 2. Angående rättsfallet i övrigt se mitt arbete » Avtalsrättsliga spörsmål», 1940, s. 136 f.
    Dödning och relaxering av inteckning. Gemensamma inteckningar. NJA 1936 s. 116: Inteckning i omyndigs fastighet har ansetts icke kunna utan rättens tillstånd — 8: 15 förmynderskapslagen — dödas med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen. Spörsmålet har i doktrinen varit omtvistat; den uppfattning, som segrat i rättsfallet, har — för detta och visst jämförligt fall — utvecklats av STENBECK i SvJT 1927 s. 225 f.
    NJA 1939 s. 316: Vid ansökan om gemensam intecknings dödande i en blott subsidiärt ansvarig lägenhet begärdes tillika förklaring, att inteckningen skulle med oförminskad rätt gälla i återstående pantfastighet. Då inteckningen icke gällde i mer än en primärt ansvarig fastighet och ej heller annan lägenhet fanns som svarade efter den, vari inteckningen skulle dödas, blev det sökta förbehållet icke meddelat. Se häremot — knappast övertygande — SVEN LARSSON i Svensk sparbankstidskrift 1939 s. 454 ff.
    NJA 1939 s. 673: Till säkerhet för visst belopp med ränta enligt borgensförbindelse å ett skuldebrev meddelades av vederbörande inskrivningsdomare inteckning i åtskilliga borgensmannen tillhöriga fastigheter inom tre olika tingslag (jfr UNDÉN a. a. II: 2 s. 454). Sedermera begärdes hos inskrivningsdomaren i ett av tingslagen, att den av honom beviljade inteckningen måtte, så vitt den besvärade en av fastigheterna inom tingslaget, dödas med sådant förbehåll som omförmäles i 33 § inteckningsförordningen. Gemensam inteckning i fastigheterna inom alla tre tingslagen ansågs föreligga. — Se OLIVECRONA a. a. s. 68 vid not 55, jfr not 50 mot slutet.
    Angående rättsfallet SvJT 1938 rf. s. 9 hänvisas till OLIVECRONA a.a. s. 103 not 17 (1 uppl. s. 108, 109 f.).
    Avkomsträtt. NJA 1937 s. 204: Tolkning av födorådskontrakt .NJA 1939 s. 579: Verkan av att en till födorådsförmåner berättigad kontrahent under längre tid underlåtit uttaga förmånerna i fråga. Jfr ovan s. 477 f.
    NJA 1938 s. 173: Fastighets ägare svarar gent emot kronan ej endast med fastigheten utan även personligen för annuiteter å odlingslån, vilka påföras honom för den tid då han är ägare av fastigheten. Jfr i ämnet UNDÉN i SvJT 1931 s. 119 f. samt a. a. II: 2 s. 409.

 

31—417004. Svensk Juristtidning 1941.